Fjärran från vimlets yra/Kapitel 39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Trettioåttonde kapitlet
Fjärran från vimlets yra
av Thomas Hardy
Översättare: Nino Runeberg

Trettionionde kapitlet
Fyrtionde kapitlet  →


[ 108 ]

TRETTIONIONDE KAPITLET

Hemkomst — Ett skrik

På stora landsvägen, mellan Casterbridge och Weatherbury, och omkring tre miles från den förstnämnda orten, ligger Yalbury Hill, en av dessa branta, långa backar som kupera de stora vägarna i denna vågiga del av Södra Wessex. Då de åka hem från marknaden är det vanligt bland farmare och andra giggägare att stiga av vid denna backes början och gå uppför den till fots.

En lördagsafton i oktober månad släpade sig Bathsebas åkdon i vederbörlig ordning uppför denna sluttning. Hon satt glädjelöst på giggens andra säte, medan vid hennes sida, och klädd i en farmares marknadsdräkt av ovanligt elegant snitt, vandrade en välbyggd ung man med rak hållning. Ehuru han var till fots, höll han tömmarna och piskan, och siktade stundom en lätt släng med pisksnärtens ände emot hästens öra, för förströelses skull. Det var hennes man, f. d. sergeant Troy, som efter att ha köpt sig fri ur tjänsten med Bathsebas pengar, småningom förvandlade sig till en farmare av en munter och synnerligen modern skola. Folk av konservativ läggning [ 109 ]envisades ännu att kalla honom »sergeant» när de råkade honom; det berodde delvis på att han ännu bibehöll de välskapade mustascher han burit i militärtjänsten samt den krigiska hållning som var oskiljaktig från hans gestalt.

»Ja, om bara inte det där fördömda regnet hade varit, så skulle jag ha klarat två hundra pund så lätt som att blinka, min älskling,» sade han. »Inser du inte det? det ändrade alla chanser! För att citera en bok som jag engång har läst: i vårt lands historia utgöra regndagarna handlingen och de vackra dagarna episoderna; nå, är det inte sant?»

»Men årstiden är ju inne nu för det fula vädret.»

»Nåja. Faktum är att höstkapplöpningar är alla mänskors fördärv. Aldrig har jag sett maken till dag! Det är ett vilt öde ställe just utanför Budmouth, och en grådaskig ocean öste ner över oss som en flytande olycka. Vind och regn — Herre Gud! Mörker? Det var ju så svart som min hatt förrän den sista löpningen var över. Klockan var fem, och man kunde inte se hästarna förrän de var nästan framme, om färgerna skall vi inte ens tala. Marken var så tung som bly, och allt omdöme man kunde ha genom erfarenhet betydde ingenting. Hästar, ryttare, folk blåstes omkring som fartyg till sjöss. Tre skjul blåstes omkull, och stackrarna därinne kravlade sig ut på händer och knän; och på fältet bredvid fanns ända till ett dussin avblåsta hattar på en gång. Ja, ’Pimpernel’ bokstavligen fastnade omkring sexti meter från målet, och när jag då såg att ’Policy’ sprängde [ 110 ]vidare, slog mitt hjärta mot kanten på mina revben, det försäkrar jag dig, min älskling.»

»Och du menar då verkligen, Frank,» sade Bathseba sorgset — hennes röst hade pinsamt dämpats från den fyllighet och livlighet den hade haft föregående sommar — »att du har förlorat mer än hundra pund under en enda månad på de där fasliga hästkapplöpningarna? Åh Frank, det är grymt — det är dåraktigt av dig att göra av med mina pengar så där. Vi blir ännu tvungna att lämna gården; det blir slutet på alltsammans.»

»Grymt — prat! Se så där ja, öppna nu på tåreslussarna igen; det är just likt dig.»

»Men lova mig att inte fara till Budmouth vid andra kapplöpningen, vill du inte det?» bönföll hon. Bathseba hade fullkomligt nått upp till tårarnas nivå, men hon höll sina ögon torra.

»Jag inser inte varför jag skulle göra det; jag hade tvärtom tänkt att om det blir en vacker dag kunde jag ta dig med dit.»

»Aldrig, aldrig! Förr far jag hundra miles åt motsatt håll. Jag avskyr själva namnet.»

»Nå men frågan om att fara dit och se på kapplöpningen eller att bli hemma har mycket litet med saken att göra. Alla vad är nog lika säkert uppskrivna ändå förrän kapplöpningen börjar, det kan du lita på. Om jag har lyckan med mig eller inte, har mycket litet att göra med om vi far dit eller inte nästa måndag.»

»Du menar väl ändå inte att du har hållit vad [ 111 ]på den här kapplöpningen igen!» utropade hon med en förtvivlad blick.

»Se så där ja, var inte ett litet nöt. Vänta tills du får besked. Bathseba då! Du är inte alls så hurtig och trevlig mer som förr; och det säger jag, att om jag hade vetat vilket hönshjärta du hade under all din djärvhet, skulle jag aldrig ha — jag vet nog vad.»

En blixt av harm visade sig i Bathsebas ögon då hon beslutsamt såg rakt framför sig efter detta svar. De åkte vidare utan ett ord; några tidigt vissnade löv från de träd som kantade vägen på detta ställe dalade ner på deras färd då och då och föllo till jorden.

En kvinna syntes på kullens rand. Vägen gick genom en inskärning i marken, så att hon var mycket nära mannen och hustrun innan de varsnade henne. Troy hade vänt sig mot giggen för att stiga upp i den igen, och medan han satte foten på fotsteget gick kvinnan förbi bakom honom.

Fastän de överskyggande träden och den nalkande kvällen höljde dem i mörker, kunde Bathseba se tydligt nog för att urskilja huru ytterst eländig kvinnans dräkt var, och huru sorgset hennes ansikte.

»Kan herrn säga vilken tid på kvällen de stänger fattighuset i Casterbridge?»

Kvinnan sade dessa ord till Troy över hans axel.

Troy spratt synbart till vid ljudet av hennes röst; men han tycktes återfå tillräcklig självbe[ 112 ]härskning för att avhålla sig från att ge efter för sin impuls att plötsligt vända sig om och se på henne. Han sade långsamt:

»Jag vet inte.»

Då kvinnan hörde honom tala, såg hon hastigt upp, betraktade hans ansikte från sidan, och igenkände soldaten under lantmannens dräkt. Hennes ansikte förvandlades av ett uttryck som innebar både glädje och smärta. Hon uppgav ett hysteriskt skrik, och föll till marken.

»Åh, stackars liten!» utropade Bathseba och ämnade genast stiga av.

»Stanna där du är och passa på hästen!» sade Troy befallande, i det han kastade åt henne tömmarna och piskan. »Kör uppför backen, jag sköter om kvinnan.»

»Men jag —.»

»Hör du inte? Tjopp — Poppet!»

Hästen, giggen och Bathseba foro vidare.

»Hur i världen kommer dn hit? Jag trodde du var långt härifrån eller död! Varför har du inte skrivit till mig?» sade Troy till kvinnan, med sällsamt mild men brådskande stämma, då han lyfte upp henne.

»Jag tordes inte.»

»Har du pengar?»

»Nej, inga.»

»Herre Gud — jag önskar jag hade mer att ge dig. Här — du lilla stackare — det är ju nästan ingenting. Det är var styver jag har kvar. Jag [ 113 ]har ingenting utom vad min hustru ger mig, förstår du väl, och jag kan inte begära något av henne nu.»

Kvinnan svarade intet.

»Jag har bara ett ögonblick på mig,» fortsatte Troy; »hör på nu. Vart ämnar du dig för natten, till fattighuset i Casterbridge?»

»Ja; jag tänkte gå dit.»

»Inte skall du gå dit! vänta nu! Jo, kanhända ändå för denna natt; jag kan inte ställa det bättre — det är rysligt! Sov där i natt och stanna där i morgon. Måndag är den första fria dag jag har; möt mig måndag morgon, precis klockan tio, på bron i Casterbridge. Jag skall ta med mig dit så mycket pengar jag bara kan få ihop. Du skall inte behöva lida nöd — det skall jag sköta om, Fanny; och så skall jag skaffa dig kvarter någonstans. Adjö till dess — jag är ett kräk — men adjö!»

Efter att ha tillryggalagt det avstånd som återstod till backens krön, vände Bathseba på huvudet. Kvinnan stod upprätt, och Bathseba såg henne skilja sig från Troy och stappla nedför backen vid tredje milstenen från Casterbridge. Sedan kom Troy fram till sin hustru, steg i giggen, tog tömmarna ur hennes hand, och utan ett ord klatschade han till hästen och satte den i trav. Han var ganska blek.

»Vet du vem den där kvinnan var?» sade Bathseba och såg honom forskande i ansiktet.

»Ja det gör jag, svarade han och såg djärvt tillbaka i hennes ansikte.

»Jag tänkte det,» sade hon med vredgad hög[ 114 ]dragenhet och alltjämt med blicken fäst på honom. »Vem är hon?»

Han tycktes plötsligt få klart för sig att uppriktighet inte skulle gagna någondera av de båda kvinnorna.

»Intet för någondera av oss», sade han. »Jag känner henne till utseendet.»

»Vad är hennes namn?»

»Hur skulle jag veta det?»

»Jag tror nog du vet det.»

»Tro vad du vill, och var —» Meningen avslutades med ett skarpt rapp av piskan runt Poppets sida, vilket bragte djuret att rusa framåt i vild fart. Intel ord växlades vidare.