Fjärran från vimlets yra/Kapitel 41

←  Fyrtionde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Fyrtioförsta kapitlet

Fyrtioandra kapitlet  →

FYRTIOFÖRSTA KAPITLET

Misstankar — Fanny efterskickas

Bathseba sade mycket litet till sin man hela denna kväll efter deras återkomst från marknaden, och han var inte böjd att säga mycket åt henne. Han företedde den obehagliga sammanställningen av en orolig sinnesstämning och en tyst mun. Nästa dag, som var en söndag, förgick under nära nog samma omständigheter vad deras tystnad beträffar, och Bathseba gick i kyrkan både om morgonen och om eftermiddagen. Detta var dagen före kapplöpningarna i Budmouth. Om aftonen sade Troy plötsligt:

»Bathseba, kan du ge mig tjugu pund?»

Hennes uppsyn mulnade genast. »Tjugu pund?» sade hon.

»Saken är den att jag nödvändigt behöver dem.» Ångesten i Troys ansikte var ovanlig och mycket utpräglad. Det var kulminationen av det tillstånd i vilket han hade varit hela dagen.

»Jaså det är för de där kapplöpningarna i morgon.»

Troy gav för ögonblicket intet svar. Hennes misstag hade sina fördelar för en karl som ryggade tillbaka för att låta någon blicka in i sin själ, såsom han nu gjorde. »Nå, tänk om det nu vore för kapplöpningarna som jag behöver dem?» sade han.

»Åh Frank!» svarade Bathseba, och hennes ord innehöllo volymer av böner. »Det är bara några veckor sedan du sade att jag var dig mycket kärare än alla andra nöjen tillsammans, och att du ville ge bort dem alla för mig; och nu vill du inte försaka det här, som snarare är en pina än ett nöje? Gör det, Frank. Kom, låt mig förtjusa dig med allt vad jag kan — med vackra ord och vackra blickar och allting jag kan hitta på — så att du stannar hemma. Säg ja åt din hustru — säg ja!»

De ömmaste och mjukaste sidorna i Bathsebas natur framträdde i denna stund — framträdde impulsivt för att bli mottagna av honom, utan någon av alla de förklädnader och försvarsåtgärder som varsamheten i hennes karaktär alltför ofta kastade över dem. Få män kunde ha motstått det skälmska och dock bönfallande uttrycket i det vackra och värdiga ansiktet, då det kastades litet tillbaka och åt sidan i den välkända ställning som uttrycker mera än de ord som åtfölja den, och som tyckes ha blivit skapad enkom för dessa särskilda tillfällen. Om kvinnan inte hade varit hans hustru, skulle Troy ögonblickligen ha dukat under; såsom det nu var, tyckte han att han inte längre ville föra henne bakom ljuset.

»Det är inte alls för kapplöpningsskulder jag behöver de pengarna,» sade han.

»Varför är det då?» frågade hon. »Du plågar mig verkligen med dina hemlighetsfulla utgifter, Frank.»

Troy tvekade. Han älskade henne inte tillräckligt för att låta locka sig för långt av hennes sätt. Men det var ändå nödvändigt att vara hövlig. »Du förorättar mig med dina misstankar,» sade han. »Det tar sig alls inte bra ut så här tidigt i ett äktenskap att vilja använda tvångströjan.»

»Jag tycker jag kan ha rätt att gräla litet när jag ger dig pengar, sade hon, med ett ansiktsuttryck mitt emellan leende och butterhet.

»Mycket rätt; nu är det ena undanstökat, låt oss nu övergå till det andra. Bathseba, ett skämt kan vara angenämt då och då, men låt det inte gå för långt, ty då kan du få anledning att beklaga dig över någonting.»

Hon rodnade. »Det har jag redan,» sade hon hastigt.

»Över vad har du anledning att beklaga dig?»

Över att min kärleks saga är all.»

»Alla sagor slutar med giftermålet.»

»Jag önskar att du inte ville tala så. Du sårar mig ända in i själen med att göra dig kvick på min bekostnad.»

»Du gör dig tillräckligt dum på min. Jag tror du avskyr mig.»

Inte dig — endast dina laster. Dem avskyr jag verkligen.»

»Det skulle anstå dig vida bättre att söka bota dem. Se så, låt det gå jämt upp mot varandra med att du ger mig tjugu pund, och låt oss vara vänner igen.»

Hon drog en resignerad suck. »Jag har ungefär så mycket här i hushållspengar. Om du måste få dem, så tag dem då.»

»Skönt. Tack skall du ha. Jag tror jag måste resa bort förrän du stiger upp till frukosten i morgon.»

»Vad, måste du fara? Åh, det fanns en tid, Frank, då annat folk hade behövt lova dig en hel mängd saker för att locka dig bort från mig. Den tiden brukade du kalla mig älskling. Men hur jag nu har det, fäster du dig inte vid.»

»Jag måste fara, utan hänsyn till alla känslor.» Troy såg på sitt ur medan han talade, och, tydligen driven av non-lucendo-principen, öppnade han boettens lock, varvid han röjde en därinne omsorgsfullt gömd liten hårlock.

Bathseba hade händelsevis lyft blicken just då, och hon såg både hans förehavande och hårlocken. Hon rodnade av smärtsam överraskning, och några ord undsluppo henne innan hon ens hunnit tänka efter om det var klokt eller ej att vttra dem. »En hårlock av en kvinna!» sade hon. »Åh, Frank, vems hår är det där?»

Troy hade ögonblickligen tillslutit boetten. Han svarade vårdslöst, med tonen av en som maskerar några känslor som en syn har väckt:

»Nå ditt eget förstås. Vems skulle det annars vara? Jag hade alldeles glömt att jag hade det.»

»Usch, Frank, så du ljuger!

»Jag säger dig ju att jag hade glömt det,» sade han med höjd röst.

»Det menar jag inte — det var gult hår.»

»Prat!»

»Du skymfar mig. Jag såg att det var gult. Nå, vems är det? Jag vill veta det.»

»Gärna för mig — jag skall säga dig det, bara du inte bråkar längre. Det är håret av en ung kvinna som jag tänkte gifta mig med innan jag fick se dig.»

»Då borde du säga mig hennes namn.»

»Det kan jag inte göra.»

»Är hon gift nu?»

»Nej.»

»Lever hon?»

»Ja.»

»Är hon vacker?»

»Ja.»

»Det är besynnerligt, det, den stackarn, fast hon har det där eländet att dras med!»

»Elände? vad för elände?» frågade han hastigt.

»Det, där eländigt fula håret.»

»Åhå! det var för präktigt att höra!» sade Troy i det han hämtade sig. »Hennes hår beundrades ju av varenda en som har sett det sedan hon har satt upp det, och det är inte länge sen. Det är ett härligt hår. Folk brukade vända sig om för att se på det — stackars flicka!»

»Puh! det är ingenting — det är ingenting!» utropade hon med ett tonfall som röjde att hon började känna sig stucken. »Om jag numera brydde mig så mycket om din kärlek, som jag gjorde förr, kunde jag säga att folk nog har vänt sig om för att se på mitt!»

»Bathseba då, var inte så där dum och svartsjuk. Du visste vad det ville säga att gifta sig, och du borde inte ha gjort det om du var rädd för sådana här händelser.»

Troy hade nu drivit henne till bitterhet: hennes hjärta hade flugit upp i hennes strupe, och hennes tårekällor voro plågsamt överfulla. Hur hon än blygdes att visa sin rörelse, utbrast hon ändå till slut:

»Det här är tacken för att jag har hållit så mycket av dig! Åh! när jag tog dig var ditt liv mig kärare än mitt eget. Jag skulle ha dött för dig — ja, jag kan sannerligen säga det, jag skulle ha dött för dig! Och nu hånler du åt min dumhet att gifta mig med dig. Åh, är det kärleksfullt att kasta mitt misstag i ansiktet på mig? Vad du än må tro om mitt förstånd, borde du inte säga mig det så skoningslöst, nu då jag är i din makt.»

»Jag kan inte rå för tingens gång, sade Troy; »minsann kommer inte kvinnor ännu att bli min död!»

»Ja, du borde inte hålla folks hår. Du bränner väl upp det, Frank, vill du inte göra det?»

Frank fortsatte som om han inte hade hört henne.

»Det finns saker att ta hänsyn till, till och med framom mina hänsyn för dig; gottgörelser som måste äga rum — förbindelser som du inte känner till. Ångrar du ditt äktenskap, så gör jag det också.»

Nu lade hon helt darrande sin hand på hans arm och sade i en ton av smärta blandad med inställsamhet: »Jag ångrar det endast om du inte älskar mig mera än alla andra kvinnor i världen! Annars gör jag det inte, Frank. Du ångrar dig väl inte därför, att du redan håller av någon annan mer än du håller av mig, säg?»

»Jag vet inte. Varför säger du så där?»

»Du vill ju inte bränna den där locken. Du tycker om den kvinna som har det där vackra håret — ja, det är vackert — vackrare än min usla svarta ragg! Men det kan inte hjälpas; jag kan inte rå för att jag är så ful. Du måste få hålla av henne mest, om du vill!»

»Ända tills i dag, när jag tog det ur en byrålåda, har jag inte sett åt den där hårbunten på flera månader — det är jag redo att svära på.»

»Men helt nyss talade du om förbindelser; och sedan — den där kvinnan vi mötte?»

»Det var när jag mötte henne som jag påmindes om håret.»

»Är det hennes hår, då?»

»Ja. Se så, när du nu äntligen har pinat det ur mig, är du väl nöjd, hoppas jag.»

»Och förbindelserna, vilka är de?»

»Åh, det betydde ingenting — det var bara ett skämt.»

»Bara ett skämt!» sade hon med sorgsen förvåning. »Kan du skämta när jag är så allvarligt bedrövad? Säg mig sanningen, Frank. Jag är ingen narr, vet du, fast jag är kvinna och har mina kvinnliga stunder. Hör du! behandla mig ärligt,» sade hon och såg honom öppet och oförskräckt i ansiktet. »Jag begär inte mycket av dig — bara rättvisa, det är nog! Åh! en gång kände jag att jag inte kunde nöja mig med mindre än den högsta hyllning av den man jag skulle välja. Nu nöjer jag mig med vad som helst utom grymhet. Ja, så långt har det gått med den oberoende och trotsiga Bathseba!»

»Var då för Guds skull inte så förtvivlad!» sade Troy retligt, steg upp under det han talade och lämnade rummet.

Så snart han gått utbrast Bathseba i stora snyftningar — tårlösa snyftningar, vilka höggo i hennes bröst då de kommo, utan att förmildras av tårar. Men hon beslöt att undertrycka alla tecken till rörelse. Hon var övervunnen; men medge det skulle hon aldrig så länge hon levde. Hennes stolthet var visserligen kränkt av de vederstyggliga upptäckter hon gjorde angående vad hon förlorat genom ett äktenskap med en natur mindre ren än hennes egen. Hon vandrade fram och åter i uppror som en leopard i bur; hela hennes själ var i vapen, blodet glödde i hennes ansikte. Ända tills hon mötte Troy hade Bathseba varit stolt över att vara kvinna; hon hade satt en ära i medvetandet att hennes läppar aldrig hade vidrörts av någon mans på jorden — att hennes midja aldrig hade famnats av en älskares arm. Nu avskydde hon sig själv. Fordom hade hon alltid närt ett hemligt förakt för flickor som föllo till föga som slavinnor för första karl med ett hyggligt utseende som värdigades hälsa på dem. Hon hade aldrig varit förtjust i den abstrakta tanken på giftermål, såsom de flesta kvinnor hon såg omkring sig. I sin ängslan för sin älskade hade hon samtyckt till att äkta honom; men de känslor angående detta giftermål som hon hade hyst under sina lyckligaste stunder voro snarare självuppoffringens än stolthetens och högmodets. Ehuru hon knappast kände gudinnan Dianas namn, var detta den gudom som Bathseba instinktivt dyrkade. Att hon aldrig, med blick, ord eller tecken, hade uppmuntrat en man att nalkas henne — att hon hade känt sig vara nog för sig själv, och i sitt jungfruliga hjärta tyckt att det låg en viss förnedring i att avstå från sin jungfrudoms enkla fria tillvaro för att bli den ödmjukare hälften av ett äktenskapligt helt — detta var fakta som hon nu med bitterhet påminde sig. Åh, om hon blott aldrig hade nedlåtit sig till denna dårskap, hur aktningsvärd den än måtte taga sig ut — om hon blott kunnat stå där igen såsom hon hade stått på backen vid Norcombe, och trotsa Troy och hela mankönet att kränka ett hår på hennes huvud med sina angrepp!

Nästa morgon steg hon tidigare upp än vanligt och lät sadla hästen i och för sin vanliga ritt runt ägorna. Då hon kom in klockan halv åtta — deras vanliga frukosttimme — blev hon upplyst om att hennes man hade stigit upp, ätit frukost och åkt bort till Casterbridge med giggen och Poppet.

Efter frukosten var hon kylig och samlad — faktiskt helt och hållet sig själv igen — och vandrade fram till grinden i avsikt att gå till en annan del av ägorna, vilka hon ännu personligen övervakade så gott hennes husliga plikter det tilläto, ehuru hon alltid fann sig överträffad i förutseende och omtanke av Gabriel Oak, för vilken hon började hysa en systers oförfalskade tillgivenhet. Naturligtvis tänkte hon stundom på honom i hans egenskap av före detta tillbedjare, och hade ögonblick då det kom för henne huru livet med honom som äkta man kunde ha gestaltat sig; ävenledes tänkte hon på Boldwood i samma belysning. Men ehuru Bathseba kunde hysa känslor, var hon inte mycket fallen för onödiga drömmar, och hennes funderingar av denna art voro kortfattade samt helt och hållet hänvisade till de tider då Troys försumlighet mot henne hade varit tydligare än vanligt.

Hon såg att uppför vägen kom en man som liknade herr Boldwood. Det var herr Boldwood. Bathseba rodnade pinsamt och väntade. Farmaren stannade medan han ännu var på långt avstånd och höll upp sin hand emot Gabriel Oak, som befann sig på en fotstig tvärs över fältet. Sedan nalkades de två männen varandra och tycktes börja ett allvarligt samtal.

Detta fortsatte de en lång stund. Nu kom Joseph Poorgrass nära förbi dem, skjutande framför sig en skottkärra med äpplen uppför backen och mot Bathsebas boningshus. Boldwood och Gabriel ropade på honom, samtalade med honom några minuter, och sedan skildes de åt alla tre; Joseph kom genast uppför backen med sin skottkärra.

Bathseba, som med en viss överraskning hade skådat denna pantomim, erfor en djup lättnad då Boldwood vände om tillbaka igen. »Nå, vad var det fråga om, Joseph?» sade hon.

Han ställde ner skottkärran, försatte sig i det bildade skick som höves när man samtalar med en dam, och talade till Bathseba tvärsöver grinden.

»Ni kommer aldrig att få se Fanny Robin nånsin mera — varken kapital eller ränta av henne — frun.»

»Varför det?»

»För att hon har dött på fattighuset.»

»Fanny dött — aldrig i världen?»

»Jo, frun.»

»Av vad har hon dött?»

»Inte vet jag riktigt; men jag skulle vara böjd för att tro att det var av allmän skralhet i konstitutionen. Hon var en så klen flicka att hon inte kunde tåla att slita ont, till och med när jag kände henne, och hon slocknade som ett snoppat ljus, säger de. Hon blev dålig på morgonen, och eftersom hon var alldeles svag och utsliten, så dog hon om aftonen. Efter lagen hör hon till vår socken; och herr Boldwood ämnar skicka en kärra klockan tre i eftermiddag för att hämta henne hem hit och begrava henne.»

»Det kommer jag visst inte att tillåta herr Boldwood att göra — det är min sak! Fanny var min farbrors tjänarinna; och fast jag inte kände henne längre än ett par dagar, så hör hon ändå till gården. Hur sorgligt — hur verkligen sorgligt det är! — tänk, Fanny på fattighuset!» Bathseba hade börjat förstå vad lidande vill säga, och hon talade med verklig innerlighet… »Skicka ett bud till herr Boldwood att fru Troy vill åtaga sig plikten att föra en av familjens forna tjänare hem igen… Vi skall inte lägga henne på en kärra; vi skall skaffa en likvagn.»

»Det blir knappast tid till det, säg, frun?»

»Kanske inte,» sade hon fundersamt. »När sade ni att vi skulle vara vid porten — klockan tre?»

»Klockan tre i eftermiddag, frun, så till sägandes.»

»Gott — ni får fara dit med kärran. En vacker kärra är bättre än en ful likvagn, när allt kommer omkring. Joseph, tag den nya blåa resårkärran med röda hjul, och gör den riktigt ren. Och, Joseph —»

»Ja, frun.»

»Tag med er några ständigt gröna växter och blommor att sätta på hennes kista — ja, samla en riktig mängd, och täck in kistan helt och hållet med dem. Skaffa några kvistar viburnum och buxbom och idegran och boyslove; och sätt dit några knippen chrysantemum. Och låt gamle Pleasant dra kärran, hon tyckte så om den hästen.»

»Det skall jag göra, frun. Jag borde ha sagt till, att fattighuset, i sin skepnad av fyra arbetskarlar, skall komma mig till mötes när jag kommer till vår kyrkogårds port, och övertager henne där och begraver henne i enlighet med fattighusets direktions religionsbruk, såsom lagen bjuder.»

»Bevare mig — Casterbridges fattighus — och har det gått så där med Fanny?» sade Bathseba tankfullt. »Jag önskar jag hade vetat av det tidigare. Jag trodde hon var långt, långt borta. Sedan hur lång tid var hon där?»

»Hade bara varit där en eller ett par da'r.»

»Jaså! — då hade hon inte bott där såsom vanligt fattighjon?»

Nej. Först for hon bort och bodde i en garnisonsstad i andra änden av Wessex, och se'n dess har hon levat på sömnad i Melchester i flera månaders tid, hos en mycket aktningsvärd änkefru, som tar emot så'nt slags arbete. Hon kom nätt och jämt fram till fattighuset söndag morgon tror jag, och här och där tror man att hon hade spatserat till fots dit vart enda steg, hela vägen från Melchester. Varför hon lämnade sin plats där är mer än jag kan säga, för det vet jag inte, och ljuga har jag ingen lust till att göra. Det är hela historien i korthet, frun.»

» — Ah-h!»

Aldrig har en diamant skiftat hastigare från rött till vitt än den unga hustruns ansikte medan detta utrop undslapp henne i en långt utdragen suck. »Gick hon ensam längs vår stora landsväg?» sade hon plötsligt med en ivrig och orolig röst.

»Jag tror hon gjorde så… Frun, skall jag ropa på Liddy? Ni mår visst inte bra, frun? Ni ser ut som en lilja — så blek och vanmäktig!»

»Nej, ropa inte Liddy; det är ingenting. När kom hon förbi Weatherbury?»

»Sista lördagsnatten.»

»Det är nog, Joseph; nu kan ni gå.»

»Ja visst, frun.»

»Joseph, kom hitåt en smula. Vilken färg hade Fanny Robins hår?»

»Ja, vet frun, när ni frågar det där så högtidligt och domarlikt, så kan jag inte riktigt komma ihåg det, tro mina ord!»

»Lika gott; gå nu och uträtta det jag bad er om. Vänta — nej, gå bara.»

Hon vände sig bort från honom, för att han inte längre skulle varsna det sinnestillstånd som så tydligt hade satt sin prägel på henne; och hon gick in i huset med en förtvivlad känsla av vanmakt och med bultande tinningar. Omkring en timme senare hörde hon bullret av kärran och gick ut, alltjämt med ett pinsamt medvetande av sitt upprörda och plågade utseende. Joseph, uppsträckt i sina bästa kläder, höll på att spänna för till avresan. Växterna och blommorna voro alla uppstaplade på kärran, såsom hon hade befallt. Bathseba såg dem knappt numera.

»Vems käresta, sade ni, Joseph?»

»Jag vet inte, frun.»

»Är ni riktigt säker?»

»Ja, frun, riktigt säker.»

»Säker, på vad då?»

»Jag är säker på att allt vad jag vet är att hon kom dit på morgonen och dog om aftonen utan vidare prat. Vad Oak och herr Boldwood berättade mig var bara några få ord. ’Lilla Fanny Robin har dött, Joseph,’ sade Gabriel och såg mig i ansiktet på sitt gamla allvarliga sätt. Jag blev mycket bedrövad och så sade jag: ’Jaså! — nå, hur dog hon då?’ — ’Jo, hon dog på Casterbridges fattighus’, sade han; ’och kanske det inte är så viktigt med hur hon dog. Hon kom till fattighuset tidigt på söndagsmorgonen, och så dog hon på eftermiddagen — det är klart nog.’ Sedan frågade jag vad hon hade haft för sig på senare tider, och då vände herr Boldwood sig om mot mig och slutade upp att peta om en tistel med änden av sin käpp. Och han berättade att hon hade levat på sömnad i Melchester, såsom jag berättade er, och att hon gick därifrån i slutet av förra veckan, och kom här förbi i skymningen på lördagskvällen. Så sade de att det var bäst att jag gav er en vink om hennes död, och så gick de. Hennes död kan ha kommit av att hon fick vara så länge ute i den kalla nattvinden, vet frun; för folk brukade säga att hon nog till sist skulle dö av bleksot: hon brukade hosta illa om vintrarna. Men det är just inte så viktigt att ta reda på numera, för nu är det Över.»

»Har ni inte alls hört någon annan förklaring?» Hon såg så skarpt på honom att Josephs ögon veko undan.

»Inte ett ord, matmor, det försäkrar jag!» sade han. »Knappast någon människa vet av den här nyheten i hela socknen ännu.»

»Jag undrar varför Gabriel inte kom med det budet själv. Han brukar annars bjuda till att få träffa mig i de allra minsta och obetydligaste ärenden» Dessa ord endast mumlades, och hon såg mot marken.

»Kanske han hade arbete, frun,» föreslog Joseph. »Och ibland är det som skulle han lida av saker som han har på hjärtat, för att han förr har haft det bättre än han har det nu. Han är ett ganska kuriöst inventarium, men han är en mycket skicklig fårherde, och boksynt.»

»Tycktes han ha någonting på hjärtat medan han talade med er om det här?»

»Jag kan inte säga annat, frun, än att så såg det ut. Han var fasligt nedslagen, och det var farmare Boldwood också.»

»Tack, Joseph. Det är nog. Far av nu, annars kommer ni för sent.»

Bathseba, alltjämt lika olycklig, gick in tillbaka. Under eftermiddagens lopp frågade hon Liddy, som hade blivit underrättad om händelsen: »Vilken färg hade stackars Fanny Robins hår? Vet du det? Jag kan inte minnas det — Jag såg henne bara en dag eller två.»

»Det var ljust, frun; men hon bar det ganska kort, hon packade upp det under sin mössa, så att man knappt såg till det. Men jag har sett henne fälla ut det när hon gick till sängs, och då var det vackert. Riktigt guldhår.»

»Hennes käresta var ju soldat, eller hur?»

»Ja. I samma regemente som herr Troy. Han säger att han nog kände honom.»

»Jaså, säger herr Troy det? Hur kom han att säga det?»

»En dag talade jag om det för honom och frågade om han kände Fannys käresta. Han svarade: ’Åh javisst, han kände den unge mannen lika väl som sig själv, och där fanns ingen karl i regementet som han tyckte bättre om’.»

»Jaså, sade han det, vad?»

»Ja, och så sade han att det var en så stor likhet mellan honom själv och den där unge mannen, att folk ibland tog miste på —»

»Liddy, för Guds skull, prata inte mera!» sade Bathseba, med den nervösa häftighet som vållas av plågsamma upptäckter.