Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel X

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel IX Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam

av Verner von Heidenstam

Kapitel X

Kapitel XI  →


[ 148 ]

10.

Annandag jul, Staffansdagen, skulle hästarna svettridas, innan man slog åder och lät deras blod spruta som i hästgudens tid. Valdemar stod med nyckelknippan i stalldörren bredvid bänken med knifvarna och räknade misstänksamt de återvändande springarna. Hvitrimmade som träden kommo de i backen, och de långa skuggorna af deras ben ringlade utefter vägen. Det var det friskaste och rosigaste morgonväder, och djur och människor andades lätt och blefvo glada.

På en sådan morgon måste det bli en vild ridt Valdemar hade räknat två och sextio hästar, då de släpptes ut, men han märkte, att det icke nu på långt när var så många i den återvändande flocken. Han kastade ifrån sig den hindrande manteln på golfvet framför spiltorna och skyndade upp mot svalgången, [ 149 ]där Folkungarna stodo i sina pälsar. Han såg, att Jutta icke längre var kvar bland dem och att också hertigen och herr Svantepolk och flera af de danska smätärnorna voro försvunna. Då han frågade därom, begynte Folkungarna att huttra och stampa och ingen visste besked. Med växande oro ilade han genom tomma sofstugor och härbärgen och ropade utan att få svar.

Slutligen sprang han ut på fältet, där några stallsvenner ännu tumlade sina hästar, men det dröjde innan han kunde hinna upp den närmaste. Det var den unge Tyrgils Knutsson, som aldrig kunde lockas till en lögn, och han bekände, att en frusadel under natten hade blifvit bortburen och gömd i ett dike. Valdemar lät honom sitta af och svingade sig upp i hans ställe med foten i stiglädret. Han förstod, att hertigen med list hade begagnat den stund, då alla hästarna voro ute. Men han såg sig villrådig omkring, ty bland så många hofspår i snön var det fåfängt att leta de rätta. Skogen brukade ju dock vara flyktingars första gömsle, och därför lät han den svettiga och yra hästen sträcka ut åt det hållet.

Han hade heller icke misstagit sig. Snart begynte hästen att vädra sina stallkamrater och [ 150 ]förde honom till ett mycket upptrampadt ställe. Det var för honom ingen obekant stig, ty den ledde till vallkullans lada. När han red in på gläntan fick han se, att där hade flyktingarna stannat för ett ögonblick. Det var elfva ryttare, och alla sutto till häst, men frusadeln var tom.

Valdemar drog sitt korta svärd och högg blindt in på herr Svantepolk. Det gnistrade och skrällde. Herr Svantepolk sänkte slutligen sitt vapen, medan hans häst strök baklänges och satte sig på hasorna.

— Vid helgonens namn, är det du, Valdemar? Nu har du en annan klang i ditt järn än sist vid dysten. Visste jag inte, att också detta under skulle ske med dig!

Valdemar steg af och ryckte upp dörren till ladan. Gistre Härjanson stod hopkrupen i ena vrån som en svart skugga, men Yrsa-lill höll på att leta fram under höet alla de kungliga gåfvorna, alla halsband och guldsömmade kjolar. Hon visade dem för Jutta, som satt på kubben.

— Af hvem har du fått all den härligheten, vallkulla? — frågade Jutta föraktfullt och låtsades först icke märka Valdemar.

Yrsa-lill förundrades.

[ 151 ]— Af honom. Af hvem annars? — svarade hon utan begrepp om blygsel och pekade långsamt och sökande på Valdemar.

— Jag ville själf se det för att kunna tro — hviskade Jutta bittert och vände sig från henne. — Ingen kan nu förmå mig att vända om. Jag tackar dig, Magnus, för att du visade mig hit, fast tiden var knapp. Låt oss nu fortsätta vår färd.

När Valdemar såg henne i sin närhet, som hon satt där rödnupen af kölden, bröt glädjen fram genom vreden. Fast han hvarken hade brynja eller hufva, glittrade det om honom som från de blankaste stålringar. Hon undvek hans blick, plockade snökulorna från de ludna skinnskorna och gaf sig fullt upp att sköta med likgiltiga ting. I hela skaran tycktes hon den enda, som icke varsnade honom, fast han hade kommit med sådant slammer. Han räckte henne båda händerna, men hon såg förbi honom bort i tomma luften och svarade främmande:

— Hertigen försvarar mig. Jag har ställt mig under den mans beskydd, som jag kan akta och ära.

Det skänkte icke en sådan ro åt hjärtat att få de orden utsagda, som hon hade väntat. [ 152 ]Under hela ridten hade det rådt ett solsken, som kunde göra den bittraste glad, och det föreföll henne nästan, att den friska vinterdagen nu kom stormande efter henne i Valdemars skepnad. Emellertid hade hertigen ridit så nära fram till dörren, att hans häst stack in hufvudet och nappade efter hö.

— Låt mig följa henne, Valdemar — sade han. — Eller är det kvinnor, som skola rycka omkull folkungaträdet, det skyhöga, det lummiga?

— Då rämnar det för ett västanväder, broder. Då faller det tillbaka i samma famn, där allt sköt upp. Och jord och stjärnor skola sjunga: nu tappa rötterna sitt fäste i bondejorden, nu blommar folkungaträdet i en enda salig eldsflamma. Har du harpan med dig, lekare, så stäm upp om kärleken! Och om kvinnorna! Vi begabba dem som svagheten begabbar öfvermakten, som människorna bespotta sina egna gudar. De äro lågan, och vi med allt vårt byggande och lagskipande äro bara vaxet!

— Lär dig af mig att undfly kvinnorna, Valdemar — svarade Magnus med ett stelt leende och en bugning för den ädla fränkan.

[ 153 ]— De känna bara en lag: kärleksbalken. Vi män ha tusen.

Valdemars hår var i oordning och hans ärm upprifven till halfva sin längd. Han talade med svindlande brådska, nära att falla i både skratt och gråt — ibland mjukt och bedjande, ibland hotande. Han ville att alla skulle höra på. Hela tiden vände han sig rundt åt alla sidor som en sakförare på tinget.

— Skåda ville jag våra lagmän och kloktänkta, om våra barn en dag kunde födas ur litet regnvatten i en sked. De skulle sitta och tala ännu ädlare, ännu visare, ännu sannare, men torka ihop utan att längre orka höra sig själfva, än mindre hvarandra. De skulle säga: tag fram bräderna och spika våra kistor, så att vi ändtligen få komma till ro, ty så mycken torr ädelhet, visdom och sanning kan ändå ingen människa uthärda. Eller låt det också bli igen, som det var förut, låt dem komma emot oss igen, de försagda och förlägna kvinnorna med sin längtan efter kärlek… Så skulle det gå, broder, om vi en morgon när vi vaknade funno, att kvinnorna hade dött ut Vi skulle bli vänner igen, du och jag, vänner och såta bröder… och till sist hata ljudet af hvarandras steg… [ 154 ]Lycklig den man, som får dö på en kvinnas arm i stället för på en ensam kudde! Har du känt den unkna lukten i ett hus, där det inte finns någon kvinna? Du har det. Ett helt år har du suttit hemma på ditt Nyköpingshus, och unkenheten har fastnat i dina kläder. Därför är du en styggelse för kvinnor, hur mycket de akta dig. Om jag segnade död här på stället, skulle vår unga fränka skifta hy och slita sitt hår, men vore det du, skulle hon falla mig om halsen. Kom hit, kom hit, mitt barn, och håll upp med förställningen! Jag ser in genom ditt ansikte, och mig vilseleder du inte. Vi ha skogen och friheten omkring oss, vi äro i paradiset, och på människofunder trampa vi. En sak fattas mig: feghet. Jag har inemot tre hundra riddare och fotkarlar i hofgården, och jag skulle inte våga trotsa en död rad i en lag! Hvad människor skrifvit kan strykas ut med ett människofinger.

Den andlösa brådskan i hans ord hindrade hertigen att inkasta de svar, som lekte honom på tungan. Han föll i tankar och spratt upp, när Valdemar tystnade.

— Du har talat om kärleken mellan man och kvinna, men det stora i världen har aldrig [ 155 ]uppstått ur den kärleken, utan ur strid mot den. Därför kallas också människan först vis, när hon blir gammal och ser ned öfver sina forna böjelser som den hvita påfven öfver sina svarta präster. Låt oss invänta den stunden och då språka bort en sval vinterdag med hvarann. Ålderdomen är lifvets skönhet och krona. Låt oss längta efter att bli gamla.

— Du har alltid gent till fagra talesätt, Magnus.

— Hvad lönar det att söka förklara sig inför två så unga människor. Du skulle inte höra på mig, inte förstå mig, om jag ännu en gång både dig att lämna oss. Då skulle allt bli väl igen, bli ett lappri, som ni själfva om ett år båda skulle le åt. Men kanske förstår du ett annat språk bättre. Du är ensam, och vi äro elfva man högt. Här i skogen är ingen den andras herre, utan vi äro rätt och slätt män, som försvara en kvinna.

Valdemar höjde på axlarna.

— Vallhjonen skola visa oss aflägsna stigar, som ingen annan hittar. Bjud hertigen farväl, jungfru Lindelöf!

Hon kastade armarna bakåt och svarade klingande:

[ 156 ]— Om du kan visa, att det finns en enda fläck på Magnus' riddarsköld… Ja då, Valdemar! Till dess förlitar jag mig på honom.

Det prasslade i vrån, och Gistre Härjanson lyfte sitt finger.

— Nu kommer min stund.

— Den nidingen, hvad vill han här? — mumlade Magnus.

— Vittna.

— När man trampar på en groda, önskar hon, att hon vore en huggorm.

— Jäg tänker att jag ändå kan stinga — svarade lekaren och sträckte fram hufvudet mellan Valdemars och Juttas axlar. — Du har alltid varit god mot mig, Valdemar, och mitt samvete måste lättas. Undra på att din häst nyss hade sådan fart! Det var den, som hertigen red i vapenleken. Men så här års äro alla hästar långhåriga och inte att känna igen.

Och så berättade han om hertigens svek på rännarbanan. — Se nu så han tiger — hånade han — änskönt han inte kan rodna. Han har ju dvärgablod under huden.

Häpnare åhörare hade den hemska spelmannen icke ofta sett omkring sig, och det blef oro ute på gläntan. Herr Svantepolk, som [ 157 ]i sitt menlöst rena barnahjärta aldrig närt ett försåt, skakade sorgset sitt hvita här, och männen ropade till Magnus:

— Rid du hem och bota dina kittlar, hertig!

— Ja, jag skall rida till mitt Nyköpingshus och bota mina kittlar — svarade han med torr röst, men ringhandsken darrade och glindrade. — När de bli färdiga och blanka, skall jag hålla gästabud. Jag brukade list i vapenleken, det är sant, Valdemar. Men nu när jag menar ärligt och vill rädda dig från den största olycka, då får jag mitt straff. Då tror du mig inte längre. Om du bara trodde på mig… Jag skulle bli din trognaste man, jag skulle göra allt för dig, ty ingen på hela jorden har jag älskat så mycket. Och jag älskar dig än. Aldrig mer skall jag nu från dig få höra ett godt brodersord.

Valdemar hade satt sig ned hos Jutta. De visste icke själfva, att han redan hade lagt sin hand i hennes. Den andra räckte han åt Magnus och strålade upp.

— Mellan oss är allt godt!

Men Magnus kunde icke mottaga den utan slog ned ögonen och red bort under de snöiga grenarna.

[ 158 ]De båda på bänken släppte genast hvarann och makade sig förläget åt sidorna. Hade hon då ingen längre att få skydd hos, ingen som hon kunde akta och följa med tillförsikt? När Valdemar såg hennes hjälplöshet, blygdes han öfver sina ord till henne nyss. Det skedde en förändring med honom, och han förstod icke sig själf. Det blef lugnt och stilla i hans sinne, och det fanns ingenting längre, som gjorde honom sorg. Visserligen hörde han ännu i sin själ ovädret, som drog bort, men det var redan öfvervunnet och långt på afstånd, och milda och mjuka strängar, som han icke förr vetat något om, begynte darra genom hans tankar. Han sade sig: — Hvarför hyser jag inte längre samma ångestfulla längtan att hålla henne kvar? Hvarför får jag en sådan plötslig lust att bli hennes bästa hjälpare och inte begära annat än att få rida framför henne som en riddare med draget svärd? A11 lycka, som hon önskar, skall bli hennes, och intet förtal får sudla henne. Nu först skulle min broder på allvar frukta för mitt hjärta. Sannerligen detta måste vara kärlek.

Han satt och såg i den nedtrampade snön, men hästarna väckte honom med sitt skrapande.

[ 159 ]— Lindelöf, Lindelöf — hviskade han. — Du får inte smyga dig bort som en rymmerska. För hvem skulle du fly? Dag för dag skall jag följa dig till landamäret i hertigens ställe. Om nätterna skola herr Svantepolk och jag sofva på granriset och hålla vakt.

— Jag får då fortsatta min färd — frågade hon hastigt — Du, som befaller här i landet, är det du, som lofvar mig det?

— Ingenting, som du önskar, kan jag neka dig. Försök att tänka dig, att jag är en vän och frände, som för dig till klostret.

Hennes ögon krympte ihop och tindrade, och den spensliga gestalten reste sig från bänken med en stillsam glädje, som hade foten redan stått på klosterkyrkans grafhällar.

— O, hur lycklig skall jag inte kasta mig i de goda systrarnas armar! Hur skall jag inte där få smaka friden… friden, som vi så innerligt ropa efter, vi stackars betryckta människor. Hur lugnt skall inte doket kyla öfver pannan. Tänk, tänk, att väckas om nätterna af klockringning, att aldrig mer se världens ondska i sin närhet och att sista gången under ottesången få somna bort på halmen med det [ 160 ]tända vaxljuset mellan händerna, rättfärdighetens ljus.

— Känn dig redan i de goda systrarnas armar, åtminstone i en broders. För mig är du redan en fridlyst nunna. Det var för att försöka glömma dig jag satt här med Yrsa-lill. Det var illa af mig, men nu har jag mod att säga dig det.

Han följde henne ut i det klingande solskenet och lyfte henne i frusadeln.

Yrsa-lill var i färd med att rulla det skylande höet tillbaka öfver sina dyrbarheter, men hon lyssnade hela tiden med skärpt hörsel. I hennes stilla drömlif var det bara en ny och vacker syn, att så höga gäster en stund dröjde hos henne och att det var för att glömma en så änglaren varelse, som han hade gått i vänskap med henne. Hon var lycklig öfver att få stå så nära den välfostrade jungfrun, att hon ibland kom åt att stryka öfver hennes ärmfållar. När hon såg, att Valdemars häst hade gått undan bland träden för att nafsa från grenarna, tog hon en hötapp och lockade honom tillbaka. Men stiglädret hade brustit och Valdemar vinkade på henne.

— Du måste hjälpa mig, Yrsa-lill. Du [ 161 ]förstår, att jag har brådtom. Jag skall ju följa min älskade.

Då böjde hon sig framåt, så att han fick trampa på hennes rygg, när han skulle stiga upp på hästen.

— Blif god mot henne, lekare — sade han, medan han red bort på den slingrande stigen.

Efter öfverståndna faror och strider började småningom sinnena att slå om i sorglöshet. Det var icke bara det sagda utan lika mycket det outsagda, som sjöng om sin glädje i det vackra vintervädret. Skratt och oskyldig lek skållade genom skogen. Nu var allt igen som den kvällen i den månljusa svalgången, och herr Svantepolk nickade segernöjd åt sina skyddslingar.