Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XIII

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel XII Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam

av Verner von Heidenstam

Kapitel XIII
Kapitel XIV  →


[ 192 ]

13.

Hvarifrån ljuder sången i en så tidig timme? Hvilka sjunga med så djupa röster om blodsdropparna i kalken Gral på Montsalvage? Hör allvaret, hör jublet! Det är icke två eller fem röster, det är femtio eller kanske åttio. Det är hertigens riddare och hirdmän, som feja sina kläder och drabbtyg vid Nyköpingshus!

De stodo i hvita ylleskjortor med bara armar och gnedo och blankade, böjda öfver träbockarna, som voro uppradade utmed muren. De voro mycket varma, ty nyss hade de öfvat sig med att kasta spjut, hoppa, klättra och skjuta med båge. Men luften var ännu isande frisk, ty morgonsolen hade först nyss börjat glittra i istappar och skarfrusna drifvor.

Hvart dammkorn måste bort, hvar fläck. Brynjan af lombardiskt smide glänste redan som [ 193 ]klart silfver. Och svärdet, det tunga, stora svärdet! Två egg hade det, en mot de fattigas förtryckare, en mot kvinnornas och de svagas förföljare, båda till bäfvan. Hur lyftes det icke mot solen och synades, så att ingen rost fick äta sig fast i det skinande stålet.

Magnus log, då han tänkte på broderns ord om den unkna luften i ett hus utan kvinnor. Han steg just in i det lilla kapell, som gränsade till sofstugan och där han förvarade det heliga svärdet Gråne. Det låg på altaret, och när småsvennerna ibland stulo sig till att få trycka örat mot stålet, trodde de sig höra ett brus af väntande bragders vapendån. Hvar morgon, när han stängde in sig med sin biktfader i kapellet, sade de : — Nu pröfvar Magnus, om han ännu har samvetet så rent, att han kan lägga handen på svärdet, utan att det faller till aska.

Dominikanerbrodern Martinus från Skeninge var ännu hans biktfader. För att betunga sina egna steg, så att han icke skulle vandra sina dagar alltför tätt framåt, bar munken tunga järnbeslagna sulor under sandalerna. Sinnligheten brann i hans unga blod och att släcka den i smärta var för honom den största sällhet. Han [ 194 ]var i stånd till allt, både att våga allt och begå allt och försaka allt, och han visste icke, hur han nog fort skulle få känna spikarna i köttet. Hans själ trifdes på helvetets rand just där bråddjupet reser sig så högt, att man på en gång hör både djäflarnas skrik och tronernas körer. — Jag är den farligaste i hertigborgen — ropade han under sina egna gisselslag — och du, Magnus, du är min hjälte!

När järnsulorna om morgnarna slamrade i kapellet, steg hertigen ur bädden, så framt han icke hade vakat hela natten och glömt sig kvar hos sina teckentydare i tornet. Hans rediga och klara förstånd hade blicken fast riktad på lifvets torra verklighet, men där denna slutade i rymdens mörker, stod han kvar lika vetgirig och försökte genomskåda det ogenomträngliga. Allt af vidskepelse, aningar och syner, som följt med hans dvärgabörd, dref där sitt spel med honom och lockade honom att omgifva sig med stjärntydare och spåkarlar. Han var en lärd man och en misstrogen man. Men också spåkarlarna hade sin stora lärdom, och han var aldrig viss, att icke någon af dem möjligtvis kunde råka att se ännu djupare in i det fördolda än han själf. De vakade, när andra [ 195 ]sofvo, och sökte bädden, när andra gingo upp, och om morgnarna kommo de från tornet som en svärm af möss.

Så var det också i dag. Saturnus hade stått i Stenbockens hus, innan Jupiter höjde sig öfver skogskammen, och det syntes att Magnus hade deltagit i någon besvärjelse, ty han höll ännu i handen ett blystycke, som var tecknadt med siffror. Han bar alltid gråsvart mantel med bruna kanter, och den enda sten, som fanns i järnspännet på hans läderbälte var en vaxglänsande, gråblekt ogenomskinlig onyx. Den skyddade honom mot själsångest och bevarade kroppens styrka. Han älskade bländande riddarprakt, men han ville se den omkring sig, icke själf lysa med den i hvardagslag. Därtill var han alltför mycket kämpe.

Martinus väntade redan vid altarhörnet, men han var icke ensam. Bakom honom lutade sig en smal man tankspridt mot väggen och lekte med en liten tunn guldbelagd staf. Det var junker Erik. Och hjärtlig och blank och frisk stod Bengt, den andra brodern, bredvid honom i sina mörka och runda prästkläder. Han hade skrifdon vid bältet och minst fem eller sex pergamentrullar under hvardera armen. [ 196 ]Men på samma gång som Magnus steg in, visade sig i den andra dörren ännu en besökare, och det var herr Svantepolk. Han var snöig och nyss kommen från hästryggen, och han hade bara en handske.

— Du har tappat din ena handske — började Magnus och såg på den blåfrusna hand, som räcktes honom.

— Jag har kastat den för bröstet på din broder. Gif mig du ett par nya i stället. Det är det gamla sättet att städja hirdmän, och nu stannar jag hos dig. I ett år lät jag handen frysa till straff för att den kränkte kungahelgden, men ångra… Nej, det kan jag inte.

Munken korsade sig och Bengt skrattade, men Magnus skyndade sig att svara:

— Godmodigt dra vi ibland på munnen åt dig, kära frände, men ingen skrattar elakt på din rygg. Det är skillnaden mellan dig och andra. Därtill är du en alltför rättskaffens man. Välkommen till mitt hus. Här spela friska vindar genom öppna dörrar och vindögon och inga nystan och askar stå i vägen på borden. Här går man bitti upp och tidigt till sängs och sofver präktigt. Vi bo här nästan som präster, jag menar, präster efter skenningebeslutet, då [ 197 ]vi togo från dem deras kvinnor. En präst med hustru, det är ingen präst. Det är en lekman framför altaret. Kärleksvisor får du inte höra här, min Svantepolk. Den, som lefver för kärleken, tömmer en bägare, som aldrig släcker törsten och som oupphörligt måste fyllas på nytt. Det blef min broder Valdemars förbannelse. Men här hviskas heller inte i ugnshörnet, och ingen frågar efter, hur det gick kung Valdemar på hans lustfärd till landamäret.

— Men ute i landet hviskas det, hertig. Det går som en smygande skogseld. Minns, det är inte de bästa, som ha de onda tungorna. Det är de listiga och lurande och alla, som ha ögonen på folkungaarfvet. För hvar dag växer stormen.

Hertigen mulnade.

— Allt skvaller har sin gamla gång. Det futtiga görs honungssött, det låtsade hedersamt, det mänskliga brottsligt, det ohyggliga blir det skrattadt åt. Å fy, att komma till mig med en sådan smuts! Har du då ingenting annat att säga mig…? Hur går det min vän, den gamle lagman Algot? Han är försvunnen sedan länge.

— Han fick hat mot dig på Bjälbo och [ 198 ]läser nu lag för sina västgötar. När tid blir, tör du nog möta honom.

— Och Hulf Skumble, bergmästaren, som kom med järnet?

— Han har gömt sig i skogarna och skyr att se människor. Men jag tror, att vi ha annat att tänka på. Jag står här för att tala om din broder Valdemar… När hustrussystern kom i klostret, födde hon en son.

— Jag vet.

— Valdemar har gömt barnet hos själfva ärkebiskop Fulco i Uppsala. Det var att kasta det midt i ulfvens käftar. Ett öfvermod, som liknar honom.

— Men det var klokt. Fulco är en man, som förstår faran och vet att tiga.

Martinus korsade sig.

— Miserere mei Deus!

Herr Svantepolk räckte hertigen ett bref.

— Du känner ängelsvapnet i sigillet.

— Det är från Fulco.

Hertigen slet upp och läste det häftigt. Olömsk af stället kastade han det i vredesmod ifrån sig midt på altaret. Hans ögon blixtrade.

— Det är för mycket af en broder. Vet du, hvad Fulco skrifver? Valdemar är halft [ 199 ]besluten… alltid halft… att plocka från mig jarlamakt och förläningar, att kränka död mans skrifna vilja, att… Två hof har landet inte råd att hålla, säger han, och mina utländska riddare vill han ha ur riket. Men jag är ordningsmannen i vår släkt, och allt går sönder samma dag jag går… Nej, det får aldrig ske. Någon vinter, när han far till distingen, tar jag med mig mina män och rider dit, och jag slår till. Jag måste ändå ofta till upplandsbygderna på lagfärd. Men den gången skall jag komma med storflock.

Bengt fattade om hans båda skuldror och ställde sig framför honom.

— Folkungaträta, bondeträta om gods och guld — sade han — tar du då aldrig någon ände! Spannmålsriddare, riddare af mjölsäcken, det är hvad vi äro, vi alla af den förbannade ätt, som kommit upp på Svitjods gamla kungastol. Håll frid, och tag allt, som är mitt! Jag är en kyrkans man och behöfver bara min svarta kjortel och mitt bröd.

Magnus slog handen i altaret.

— Bengt Alltförgod och Erik Allsintet, mina kära bröder! — ropade han, och en ohygglig glädje bröt fram öfver hans ansikte som ett [ 200 ]eldsken öfver ett mörkt svedjeland. — Stanna ni i mässan, när jag handlar. Nu är det tid. Ulfven flyr människor, tills han får smak på deras blod. Blås under skvallret. Släpp ut hela sanningen. Fulco, den sluge bispen, låtsas ingenting veta, men han skall sluta upp att tiga. Också jag skall sluta upp. Lägger man bara en skärf i offerbössan, så blir där bara en skärf, men lägger man dit hela folkungaondskan, så blir där till sist både silfver och guld. Har jag rätt, Martinus?

Munken böjde den bleka hakan och korsade sig.

— Om inte du handlar, så handlar jag för dig i lönn. Jag går i döden för dig, hertig. Longa est vita, si plena est.

Herr Svantepolks tunna hår skakade och fladdrade, och han gick upp på det lilla trappsteget framför altaret.

— Riddar Magnus — sade han — du har förstått mig illa. Att tassa kring med onda rykten om en kärlekshandel är ändå inte riddarskick. Till sådant kom jag inte i din tjänst. Själf menade du också annorlunda nyss, då du fick mig att rodna, jag gamle man. Då var du ärligare mot dig själf än nu. Men [ 201 ]talas det om makt, då vet du inte hvad du gör och säger. Då växer det eld och ånga inom dig och måste ut. Men riddarlagarna, hertig! Oböjliga stå de där som klippor, oböjliga också i nödens stund!

Magnus sänkte hufvudet.

Bakom hans själs många utanverk och försåt, fanns det en kämpes breda, godmodiga, omutliga hederlighet Den tog aldrig ut sin rätt utan strid, men det var just i sådana stunder, då han stod med den mulna pannan fylld af åskor, som han växte och vann hjärtan.

— Lär mig att dämma svafvelflödet, där det sipprar fram ur ena hörnet af mitt sinne — stormade och mullrade det från hans läppar. — Det förpestar där inne allt godt och ädelt. En ljusets riddare framför sin härskara utan fläck på skölden, det är den riddar Magnus, som jag drömmer om. Sjung ännu högre om den drömmen, stolta ulfungablod! Dig hör jag och dig vill jag tjäna. Men hvar och när, ty nu försmäktar jag och tvinar bort? Att vara född till handling och dömd att sitta stilla, det äter hullet af den tåligaste. Gif mig tio fria år, och på min faders stora riksbygge skall jag sätta tak och spira. Hufvudet sprängs af [ 202 ]planer… Kloster, kyrkor, riddarväsen ett stort nytt välde bygger jag i tankarna… men också bara där!

Han trefvade under vapenrocken på det stycke af Sankta Klaras mantel, som han alltid bar fastsydd vid fodret, och fortsatte med samma hälft trumpna, halft hotande röst:

— Att stå här stark nog att lasta hälleberg på ryggen och bara känna tyngden af sina egna tomma armar… Plågorna i dödsriket äro hvila mot ett sådant kval.

Han räckte sig fram och tog det heliga svärdet Gråne från altaret och fäste det vid bältet.

— Men jag är ju bara en vild Folkunge. Herr Svantepolk lär mig den nya seden! Vi måste vänta och tiga, tiga som riddersmän. En tjuf eller dråpare kan framlägga sin bötepenning, Valdemar kan göra penitens, men en försyndelse mot ridderligheten, det är det enda brott, som aldrig blir tillgifvet. När uppfanns en friare och strängare lag än ridderlighetens! Jag har redan försyndat mig tillräckligt mot den lagen.

Han afbröt samtalet med ett tecken åt männen, att de skulle följa honom, och gick före [ 203 ]dem ut på borgtrappan. Hornblåsning förkunnade redan, att Martinus skulle börja den sedvanliga morgonläsningen.

Männen höllo nu på att feja sina sköldar. Rödt och blått och guld och silfver blänkte utefter muren. Alla möjliga ting och djur från gård och skog och sjö hade dragits fram ur sin hvardaglighet och adlats till märken. Där lyftes i solskenet icke bara halshuggna troll och grinande ulfvar och björnar, utan där framtittade också bondens oxe med sina långa öron och horn, och tuppen kråmade sig med sin kam. Båten och gäddan och simpan gingo i sin vågkrusning, dufvan flög med sitt skogslöf. Roffågeln högg med sin klo, påfågeln prålade, räfven lurade, och den visa ormen höjde sitt hufvud. Liljan och rosen blommade, sjöbladet och ekbladet grönskade. Där felades ingenting alltfrån gillets dryckeshorn och riddarens vase till smedens hammare och barfotakrigarens klubba. Det var sägner och minnen och löften i hvar bild, och hertigen ljusnade, allt som han gick fram mellan sina tappra.

— Jag önskar er en god morgon, mina bröder — sade han. — Vi skola fostra vårt folk till ett riddarfolk, som om det också råkar [ 204 ]kränka mången god lag, åtminstone alltid håller ridderlighetens i ära.

Men de hörde honom knappt, ty Martinus hade stigit upp på en bänk och läste om hertigens blida skyddshelgon Sankta Klara och om storsinta hjältars vandel.

De tolfåriga småsvennerna, som nyss kommit till hofs, blefvo då stående med gnidlappen i handen för att lyssna. Otåligt räknade de tiden framåt mot de år, då de ändtligen skulle bli omgjordade med svärdet. Skrifva och läsa var mer för kvinnor, men de kände pröfvande på hvarandras armar, och nu begynte ett allmänt ropande både bland yngre och äldre. Tyrgils Knutsson, som växt upp till en reslig man med ljusa blå ögon, lofvade att han en gång skulle förtjäna riddarslaget. — Ståndaktighet, uthållighet, hörsamhet, det är mitt löfte! — ropade han. — Vördnad för ålderdomen, aldrig dåliga råd till kvinnor, det är mitt ord! — ropade den nästa. Och nu blandades de hänryckta löftena till ett jubel från alla sidor. — Aldrig bondaktig dödsfruktan! — Aldrig vara i sällskap med män, som klaga öfver sina olyckor! — Jag skall friköpa trälar! — Jag skall gifva hälften af allt mitt åt de fattiga! [ 205 ]— Jag skall kväfva min egen grymhet! — Vi skola samla oss till en ljusens här, för fridens skull! Brödraskap, brödraskap!

De utländska riddarna samlades i en flock för sig, och ny hornblåsning förkunnade, att dagens öfningar på rännarbanan skulle taga sin början. Alla skyndade sig att påtaga de blodröda vapenrockarna och fattade med vördnad om lansen, som ingen ovärdig fick handtera.