Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XIV

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel XIII
Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam
av Verner von Heidenstam

Kapitel XIV
Kapitel XV  →


[ 206 ]

14.

Under strömmande ångertårar offrade Jutta de afklippta hårflätorna på den heliga Agnetas altare i Roskilde. I sin hänryckning glömde hon att höra sången till slut och sprang öfver grafstenarna för att som nyvigd nunna och priorissa få kasta sig till systrarnas bröst. Hur klart såg hon icke sedan i drömmen under den första natten i cellen den sköna och milda Agneta, mön, som inspärrades i lastens nästen och ändå gick i döden med aldrig fläckad oskuld. Och hur lycklig hon satt och lyssnade, när systrarna berättade om Agnetadagen i Rom, då små lamm välsignades i kyrkdörren för att man sedan af deras ull skulle förfärdiga det hvita pallium, som påfven skickade ärkebiskoparna till bekräftelse på deras värdighet. Hon tyckte, att allt i hennes egen klädnad, som var af hvit [ 207 ]ull, också var en gåfva af helgonet och renade henne från hennes skuld. Hvar timme hade sin stilla och högtidliga syssla, och jorden låg så långt borta. Sju gånger om dagen fick hon sjunga Guds heder, och efter hvar ton hörde hon änglaskarornas jubel under hvalfvet.

— Lyckligt det folk, som har kloster, där den betryckta och trötta kan få en fristad! — hviskade hon hvar natt, när hon väcktes af klämtslag och huttrande tände sitt ljus för att följa systrarna och höja glädjerop.

Men jorden var ännu icke så långt borta, som hon hade trott. Mullen satt fast under sandalerna, och skuggan af det, som skett, krympte icke utan växte och blef allt längre. Ännu åratal efteråt kunde hon sitta och stirra i minnet på de dagar, då hennes aningar blefvo mer och mer bestämda och hon darrande och med ansiktet gömdt i händerna anförtrodde sig åt syster Hillika, den äldsta af nunnorna, som hade att vägleda henne den första tiden. Hon kom ihåg, hur hon snart icke vågade visa sig längre utan stängde in sig i sin cell och skyllde på sjukdom. Allt, som sedan hade följt, försvann i töcken. Hon mindes bara den morgon, då medan den fridsamma matutinan ljöd från [ 208 ]kyrkan, barnet, som hon aldrig fick se, vecklades in i ett hölje och hissades ned från ett vindöga i en korg.

Hon var mäktig inom klostret, och ingen vågade något mot den högbördiga priorissan. Men hon kunde icke glömma, hur närsynt alla böjde sig och sysslade med sin sygärning, när hon sedan åter kom ut ur cellen. Hon försökte ännu intala sig, att de ingenting visste, men hon trodde icke sina egna ord. Därför blef det aldrig mer som den första tiden, utan hon var åter längterskan som såg bortåt mot något annat. Fast nunnedräkten aldrig tryckte hennes spensliga axlar, kom det långa och stillastående år.

Det fanns i klostret bara ett vindöga med fri utsikt till molnfläckarna och flyttfåglarna. Hur kunde hon icke stå där och längta till sin graf, till änglarna i himlens blå och till människorna, till den ensamma och förorättade systern, ja, till harpbruset i Folkungarnas ålderdomliga sal, där hon hade suttit så främmande och skrämd. Men mest tänkte hon på barnet, som hon aldrig hade fått ha hos sig. Hon hade bara sett en skymt af korgen, då den [ 209 ]bars förbi celldörren. Hennes hjärta stod stilla af längtan.

— Syster, sömma och bed! — sade Hillika och sköt litet på pallen, så att det gnisslade mot stengolfvet.

Då skyndade hon sig genast att arbeta och log vänligt mot Hillika, ty hon kände, att hennes egen vilja var luttrad och ren.

På sin osaliga kärlek tänkte hon aldrig mer, och om hon någon gång mindes Valdemar, då var det endast som hon hade sett honom bredvid sig på den soliga första resdagen eller när de lekte i den månljusa svalgången. Men kunde det vara orätt att tänka på det barn, som var födt i synd och lefde utan mor? Skulle då icke Gud förlåta henne, om hon ville återse sin egen son och med honom på sin arm kasta sig i stoftet för den goda drottningen och bedja henne om tillgift? Icke en hälsning, icke ett ord hade hon fått från Sofia, och hon såg henne för sig, nedböjd, åldrad, förgråten. I allt annat fick hon ofta frid, men när hon var ensam med sig själf spratt hon upp och hviskade kvidande hennes namn. Hvar hon såg en grånad kvinna, tänkte hon på henne. Hvar gång hon låg i bön, inblandade hon ett ord också för [ 210 ]hennne. Och under fritimmmarna efter aftonvarden satt hon och sömmade med sitt eget hår och med silke på ett långt band till hennes drottningsmantel fast hon aldrig tordes skicka det.

— Hillika — sade hon. — Det skall nu firas en stor högtid i Uppsala för helge Erik. Efter det råder fred mellan landen, har det bestämts att fem af våra nunnor skola vallfärda dit med någon enkel gåfva till hans nya altare. Låt mig bli en af dem, så att jag får ödmjuka mig i stoftet och kyssa min goda systers klädningsfåll, ty utan hennes förlåtelse får jag hvarken ro i lifvet eller i grafven.

Hillika flyttade om nålarna på sydynan och teg en stund.

— Vi befalla inte öfver vår priorissa — svarade hon slutligen en smula osäkert — men om du kallar oss till rådplägning, får du väl höra vår mening. Med din snabba och obetänksamma föränderlighet, som ena stunden fyller dig med glädje inför ett altarljus och nästa inför sorlet från en springlek ute på ängen, kan du ännu hinna att begå många dårskaper. Guds tjänstekvinna, här skydda dig murarna åtminstone mot de farligaste.

Men så ångrade hon sig och lyfte hufvudet. [ 211 ]När hon såg den uppriktighet och det rena samvete, som lyste ur Juttas ögon, veknade hon.

— I helgonens namn, gå som botgörerska till den, som du har vållat så mycken sorg!

Det beslöts då, sedan biskopen och de andra nunnorna också blifvit rådfrågade, att priorissan själf skulle anföra vallfärden till helge Eriks ben. Det långa band, som hon hade sömmat af silke och sitt eget hår, skulle bli offergåfvan till hans nya altare.

När det led ett stycke in på hösten och de mindre vattendragen i Sverige begynte att frysa, begåfvo sig nunnorna åstad på den långa vandringen. De blefvo icke heller ensamma och behöfde ingenting frukta, ty de sällade sig till hemvandrande skaror, som kommo söderifrån, Det var pilgrimer och det var grånade riddare, som stridt under de sista Hohenstauferna och stått kring Ludvig den heliges bår på den afrikanska sanden. Här i de småländska skogarna psalmen af klara och hesa röster, hör slamret af stafvar och knarrandet i skräpporna! Palmgrenarna från Jerusalem prasslade mot pilgrimsmärkenas blybilder på hattarna, mot den nyckelbärande Petrus från Rom och musslan från Compostella.

[ 212 ]Stugor och visthus öppnades med from gästfrihet, men längterskan från Agnetaklostret kunde sällan förmås att stanna. Så snart hon kom in i en by eller köpstad, talade hon genast om den nästa, alltid fylld af hoppfull tro på det, som låg bortom stunden. Omsider anlände pilgrimerna i ökstockar till Föresåns mynning, där en skyhög kyrka höll på att resa sig bakom murställningar och befästningar, och sedan voro de om en stund i ärkebiskop Fulcos gamla Uppsala. Jutta visste, att barnet var gömdt hos Fulco och att drottningen säkert måste infinna sig till en så stor högtid för allt folk. Obemärkt och utan att gifva sig till känna för någon — och nunnorna hade hon ålagt tystnad — tog hon in i pilgrimshärbärget. Snart satt hon med de andra framför eldarna på gården. De begynte att sprätta af blybilderna för att hänga upp dem i kyrkan, och en af de äldsta pilgrimerna, som länge hade sett på henne med vänlighet, vände sig till henne.

— Osynligt bar jag egentligen detta pilgrimsmärke långt innan jag gick hemifrån, ja, i alla mina dagar — sade han och föll långa stunder i tankar. — Jag fann ingen ro, förrän [ 213 ]jag fick stafven i handen och började gå. Och osynligt kommer detta tecken alltid att sitta kvar på min hatt som det stora märket öfver mitt lif. På samma sätt har hvar och en något inom sig, som inte unnar honom lugn, innan det får flyga ut och bli märket öfver hans jordevandring, hans pilgrimsmärke. Skall det också kosta hertigen hans salighet, kommer han inte att hålla frid med sig själf, förrän han har makten i sin hand och får styra och omskapa. Det är hans pilgrimsmärke. Sedan blir han, tro mig, en stor man och en ädel man. Innan en människa hinner fram till sin rätta bänkplats vid bordet, sopar hon många skedar i golfvet. Och Valdemar uthärdar inte en dag, om han inte får föröda allt, som blef hans. Det är hans pilgrimsmärke. Och du, nunna, du längtar. Det är ditt pilgrimsmärke.