Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XV

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel XIV Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam

av Verner von Heidenstam

Kapitel XV
Kapitel XVI  →


[ 214 ]

15.

Vinterblåsten rasslade ödsligt öfver ättehögarna och kastade in snö genom det trasiga brädtaket på den gamla, af brand förhärjade kyrkan. Fast påfven länge hade utlofvat fyrtio dagars syndaaflösning åt den som besökte stället, infunno sig allt färre vallfärdare vid den årliga midvinterfesten. Och ändå hade den älskade konung Eriks ben blifvit upptagna ur kyrkgolfvet och med den låga guldbelagda kopparkronan om hufvudet uppställts i ett skrin, vid hvilket det skedde stora under. Därför hade man nu också börjat att uppföra åt honom den nya kyrkan vid åmynningen, där skeppen gingo in och handelsbodarna stodo fyllda. Där hade Valdemar också byggt sig en kungaboning. Sofia och hennes tärnor togo in där under kyrkfesterna, men själf stannade han hellre i det förfallna drotthus, som ännu [ 215 ]stod kvar vid ättehögarna i det gamla Uppsala. Det var nedtill af bullersten och ofvan af timmer, och allt var bågnadt och murket Träden utanför den sneda och bräckliga svalgången voro svedda af eld och åska. Det var knappt annat än några väldiga stammar med sönderbrutna, afstubbade grenan Han trifdes icke längre hos drottningen som förr, och här kunde han sitta fri med sina jaktbröder och Ingrid Ulfvas skogsgångare, hans lifkariar i björnskinn med yxhammare och spjut.

I början efter afskedet vid landamäret tänkte han beständigt på Jutta, men helst endast på den första tiden i jarlagården, då de lekte och skämtade i månljuset. Det var en stilla glädje att minnas sådana sorglösa och oskyldiga timmar. Men människan blir till sist van vid glädjen, så att hon icke märker den; endast all oro märker hon. Därför märkte han vida mer de småsår, som han fick af andra skönheter. Jungfru Lindelöf blef för honom en tyst och blek ande, som med sitt framåtsträckta hufvud följde honom och vakade öfver hans väg. Först gick hon hvart ögonblick alldeles bredvid honom. Sedan blef hon småningom mer och mer efter, och slutligen drunknade de aflägsna och [ 216 ]lätta stegen nästan alldeles i årens buller. Han trodde, att det var hon själf, som nu ibland flera dagar i rad och till sist hela veckor glömde att tänka på honom och följa honom i sin genomskinliga och ändå alltid förnimbara andehamn, skapad af kärlek och minnen. Och just därför att hon var kärleken och allvaret i hans lif och betydde så mycket mer för honom än någon annan människa, tyckte han, att det var bäst så, ty på andra kunde han tänka med lätt sinne.

Han var heller aldrig stilla utan red från kungsgård till kungsgård på jakter och gillen. Hände det ändå någon gång, när han om julen såg in i treenighetsljuset, att hon visade sig för honom, såg han nu bara hennes fel eller det, som han kallade hennes fel. Hvarför hade hon varit så vacklande och svag och icke stannat och följt honom? Nej, det mjuka lindelöfvet var icke till för att grönska i isblåsten. Han hade dock velat våga rike och krona och i nödfall lägga järn i leken mot de lagkloka och envisa, och hon hade flytt! Han förbittrades och ville aldrig mer se henne i sina tankar utan vinkade åt sina lifkarlar att de skulle stämma upp sina bergslagssånger. Nu hade han kommit [ 217 ]till eriksfesten och för att bese det halffärdiga byggnadsverk vid åmynningen som var Fulcos lust och själafröjd. Men efter den förstnämnda dagen ämnade han åter sätta sig på hästryggen eller karmen och uppsöka en mindre dyster ängd.

Fulco bodde i en huslänga vid sidan om kyrkan. Redan första gången Jutta gick ut ur härbärget, fick hon i hans dörr syn på en liten gosse i grön kjol, som satt på tröskeln och öste snö med en tennsked. Det lockiga, rika ljusa håret och kanske också hennes eget hjärta sade henne genast, hvem han var. Hon skyndade sig fram förbi de andra nunnorna och omfamnade honom med en ömhet, som genast gjorde den lille till hennes förtrogna vän. Det förvånade ingen, att en from pilgrim smekte ett barn och att hon sedan under de andra dagarna, så ofta det blef lägenhet, satt hos gossen eller varsamt och småjollrande ledde honom fram och tillbaka på snön. Han hade en korg med dockor af tyg och trähästar, som han räckte henne, och ibland följde han henne ända upp på den största ättehögen, där det var vid utsikt öfver slätten.

En afton i skymningen, när hon stod med honom vid den sönderfallna trappan till [ 218 ]drotthusets svalgång, kom Valdemar tillbaka från en utflykt med sitt hof. Redan på afstånd hördes ett gladt sorl. Flöjternas och gigornas toner stego allt tunnare och hvassare i rymd öfver rymd, som hade de aldrig mer behöft sänka sig efter nytt fotfäste, medan däremot trummornas och säckpipornas bockbräkande fortsatte sin tunga dans på jorden. Hur väl kände hon icke igen, att det var Gistre Härjanson, som ledde det spelet! Och bakom musikanterna kommo jägarna med falkar, bågar och vargnät.

Valdemar höll armen om en ung tärna, som han oupphörligt ropade vid namn.

— Jag kallar dig Glimma — sade han — därför att det alltid glimmar till i dina ögon och smycken, när du tänker på nöjen och dans.

En mörk lock hade halkat fram under hennes ljushåriga skönhetsperuk, som var inströdd med glitterstoft. Öronen voro något stora och framåtböjda men lika mjällhvita som hennes bara hals, och naglarna på fingrarna voro genomskinliga. På hakan var en liten grop med ett ärr, och de tunna små läpparna voro öppna och fuktiga, som om hon nyss hade druckit vatten. Hon kastade en flik af manteln [ 219 ]öfver nacken, midjan rörde sig, och den nedhängande gördeln var sirad med venusstjärnans lyckosamma och hafsögda smaragder. Ärmarna släpade på marken, och, yr af kärlek och medgång, såg hon upp mot Valdemar och svarade oupphörligt:

— Ja, Glimma heter jag, Glimma, Glimma!

Han hade lindat om sig den röda manteln för köldens skull, men dolkskidan, som stack fram, var omspunnen med ett bladverk af guld, och hattkullen var en enda krona af jupitersstjärnans segerbringande krysoliter. Då han lade handen på räcket och snuddade vid Juttas hufvudlärft, såg hon, att den hade blifvit bredare och hvitare. Och hans blick var oroligare och kallare fast upprymd. Den gled förbi utan att känna igen henne i den framåtböjda nunnan med det klippta håret och stannade med större välbehag vid de yngre och vackrare i hennes sällskap.

Han vinkade med handsken åt folket, och framför honom dansade den galne Karl Algotsson baklänges, rund och röd, och slog takten med en bjällerstaf. Genast svarade harporna inne i salen så tonfast, som hade de stått i ring ute i det fria kring spelmännen i konungens [ 220 ]följe. Svalgången knakade och gungade under de glädtiga stegen, och snart hade hela skaran ända till de sista svartraggiga björnskinnskarlarna försvunnit i salen.

En tung beklämning lade sig öfver hennes bröst. Hur olika, hur dödt allt mot förr, trots ädelstenarna och de gnisslande strängarna! Svalgångens torftighet och det förfallna huset! Ingenting påminde om de stränga belätena på ekstöttorna i jarlagården. Månne det fanns en enda lycklig i den sjungande och skrattande flocken? Jo, en enda, Glimma. Men bland de andra? Var det kanske förtviflade människor, som tömde öfver sig en ärfd skattkistas alla härligheter för att söka glömska aftonen före domen? Eller var det bara hon själf, som missundsamt ville tro så för att trösta sig?

Slättens blåst skar genom märg och ben. Hon visste icke, om det var hennes osaliga kärlek, som åter genast blossade upp vid första återseendet eller om det var hat och harm. Hon hade så säkert trott, att de brottsliga känslorna för alltid blifvit utsläckta. Och det var ond kvinnosed att lasta, där man själf varit med om att locka. Det var lifvets egen hårda gång öfver igenmurade grifter, som skakade hennes hjärta. [ 221 ]Hon hade icke ställt sig där för Valdemars skull. Hon hade icke önskat, att han skulle lägga märke till henne. Hela tiden hade hon tvärtom böjt sig så djupt ned, som hon kunde. Och ändå grämde det henne och sargade så svårt i bröstet, att han kunde snudda vid henne utan att känna mer än inför hvilken annan som helst och utan att genast förstå, att det var hon, om hon också hade betäckt sig aldrig så väl med doket. Var hon då redan så alldeles borta ur hans minne? Skulle hon i flera dagar andas och röra sig några få steg från honom och höra samma rassel i träden och se upp i samma vinternätter som han, utan att en enda aning förmådde säga honom, att de voro hvarann så nära?

Hon släppte gossen och vände tillbaka till härbärget. Men där fick hon ingen ro, ty hon hörde hela tiden det välbekanta harpbruset från folkungafesten. Det var det enda, som var sig likt.

Då gick hon in i kyrkan med de andra nunnorna. De stannade alla fem orörliga nere vid dörren och flyttade kulorna på sina radband och rörde hastigt läpparna. Men läpparna bådo om ett och det bultande hjärtat om ett [ 222 ]annat. Om hon bara hade fått ett enda sakta hjärteord från honom, en god blick, som hemligt hade sagt henne, att han känt igen henne!

Hon föll på knä, och fast det värkte att ligga så, reste hon sig icke.

Kyrkan var full af pilgrimer, och ljusen omkring Eriks silfverskrin på altaret fladdrade i draget från det trasiga taket, ofta nära att slockna. Från muren bakom altaret hängde de röda och gula flikarna af hans baner. Ofverallt voro hällarna bortlyfta från grafvarna, som omslöto de forna ärkebiskoparnas kroppar, ty längre fram skulle de också flyttas till den nya kyrkan. Det var håliga ögon och kinder och knäppta händer i halfförmultnade handskar. Om halsen på hvar och en bredde sig ännu det hvita pallium, som efter att ha legat en natt på petersaltaret i Rom skänkts af påfvarna. Hon kom ihåg systrarnas berättelse om Agnetas små lamm, som välsignades i kyrkdörren, och hon skulle velat få kyssa det gulnade yllet för att bättre kunna anropa sitt helgon om nåd. Men kedjor voro uppspända på båda sidor om midtgången, för att ingen skulle komma åt att stjäla af de heliga relikerna.

Hon böjde sig ned och tryckte pannan mot [ 223 ]golfvet och makade sig långsamt framåt utan att lyfta hufvudet Hon kände, hur stenkanterna repade i pannan, och för att plåga sig fortsatte hon att krypa vidare ända fram mot altaret. Men ändå hörde hon harporna och säckpiporna från drotthuset Hon frågade sig: — Är jag då så mycket oansenligare och fulare än andra, att han därför inte ens märkte mig? Har klosterluften gjort mig så gul och gammal, har bönläsandet gräft så djupa fåror om den stackars mun, som förr var så lockande? Jag skall tvinga honom att se mig, tvinga honom, om han också har hinnor öfver ögonen som de döda här omkring mig.

Hon steg upp, och hon var så yr i hufvudet, att hon måste taga fast i järnkedjan för att icke vackla. Återigen knäföll hon, men hon var icke längre sig själf, och hon visste icke, hvad hon gjorde. Hon kände blott, att hon aldrig mer kunde uttala en enda from och ödmjuk bön, aldrig gå och gå den långa vägen hem till klostret, aldrig med uppriktig ånger kasta sig till drottningens kjortelfåll, om han icke först med ett för andra omärkligt tecken hade visat henne, att hon ännu fanns för honom i hans minne.

[ 224 ]De andra nunnorna stodo ännu lika orörliga nere vid dörren, men hon hörde icke längre till dem, och hon glömde att lägga en skärf i offerstocken.

Där ute var det redan mycket folk samladt för att få se konungen, när han gick till sofstugan. Lycksökare, som friade efter ämbeten och gunst, hade ställt sig uppe i svalgången utefter väggen. — Han måste vara trött — hviskade de — och måltiden blir kort. Han går tidigt till sängs. — De fingo ett smilande och mjukt sätt, gingo på tåspetsarna, vände ögonen uppåt och voro i ett tillstånd af största spänning och salighet De påminde om gamla gubbar, som göra sig till för en flicka. — Nu dricker han! — sade de och tittade i dörrspringan och klunkade och visade med munnen, hur han bar sig åt. Om de själfva hade tömt bägaren, kunde det icke ha smakat dem bättre. Plötsligt veckade sig deras panna och de blefvo allvarliga och betänksamma, ty de kände med sig, att de skulle gå och hänga hufvudet i dagar och veckor, om de icke fingo en nick eller lyckades utfundera ett fint smicker. Det enklaste var att tala illa om hertigen och råda Valdemar att knappa in på hans [ 225 ]fädernearf och makt och låta allt gå vind för våg. Ordet »kittelbotaren» tisslade och tasslade redan på svalgången, som om de därmed hade stämt strängarna.

Nedmörkt som det var, behöfde icke Jutta frukta, att någon skulle ana, hvem hon var. Den fullständiga likgiltighet, som alla tycktes visa den ensamma nunnan i den blåsiga natten, smärtade henne till sist också mer, än om hon skulle ha öfverraskats af en förundrad hälsning. Om någon hade gifvit akt på henne, skulle han ha märkt på den hastiga gången och det framåtsträckta hufvudet, att det var ett stundens barn, som såg sig blind på ljuslågor långt borta och omkring hvilken det därför alltid klirrade i fängelselås och bål, men som Gudsmoder i sin himmel bad varmare för än för någon annan. Tallriksslickarna makade sig emellertid endast litet åt sidan för henne, och en af dem mumlade: — Här kommer en nunna för att tigga allmosor, men jag har ingenting på mig.

Ödmjukad, förnärmad och upprörd trängde hon sig in mellan männen vid en af dörrarna. Men den gaf efter för hennes rygg, och hon måste taga flera steg baklänges, allt efter som [ 226 ]dörren gled undan. Hon såg då, att hon befann sig just i den loftkammare, som var sofstuga. Sängen stod bäddad med sindalstäcke och fågeldunskuddar. Ett par vaxljus brunno på bordet, och en småpiga höll på att rada upp Glimmas många klädnader på en bänk. Hon strök öfver dem och slätade ut skrynklorna.

Jutta följde en stund det omsorgsfulla pysslandet med dräkt efter dräkt och såg villrådigt från det ena tyget till det andra. Så öppnade hon påsen vid bältet och drog upp det långa bandet, som hon hade sömmat med sitt eget här och lofvat åt helge Eriks nya altare.

— Se här! — sade hon och mätte det med armarna. — Hvilken vacker törnslinga med rosor och taggar! En aln, två alnar, tre alnar… fyra och fem alnar. Det är hela längden. Den är din, småpiga, om du för i afton, bara för en stund, en kort stund, lånar mig den gula rock med liljor, som ligger där ytterst på bänken.

Hon räckte bandet åt flickan och slet af sig hufvudlärftet och den tunga kåpan med de tarfliga träknapparna. Alltsamman kastade hon framför sig på golfvet. Hvilken sveklig frid hade icke under de kläderna omhöljt hennes [ 227 ]sinne i töcken, medan världen rundt omkring fortlefde i sin ondska. Hvarför hade hon späkt sig och fastat och barnsligt lättroget lyssnat till de fromma legenderna? Den, som hade beredt rum i sitt hjärta för en Folkunge, kunde aldrig bli en god människa. Hon hade redan glidit ned bland de fördömda och hade ingenting mer att förlora. Hennes rätta plats var bland de föraktade i skampallen vid kyrkporten. Hvarför gömma sig för de rena och icke lida en synderskas straff? I hennes själ bar den himmelska sådden ändå inga blommor. Men en sak hade hon lärt hos nunnorna, och det var att skrifva. Redan nästa morgon skulle hon sätta upp ett bref till klostret och påtaga sig all skuld och skam och afsäga sig renlefnaden och återkräfva sina ägodelar.

När hon märkte, att småpigan stod med bandet utan att röra sig från stället, började hennes röst darra:

— Det bandet där är ett heligt och kostbart verk, som har kommit trötta ögon att svida. Hur många timmar och hur många tusen stygn har det inte kostat. Om din matmor får veta, att du olofvandes lånat mig klädnaden och blir vred, så klipp bandlängden midt itu och gif [ 228 ]henne hälften. Det är nog betalning åt en sådan som hon… Men hvad är det du har där i de små silfverbägarna? Är det inte skönhetsmjöl? Du skall hjälpa att måla mig, men inte så starkt som hon vant dig, utan som det brukas bland de högsta. Vet att jag är af kungabörd och har rätt att sitta öfverst vid bordet hos din herre. Men allra först skall du två min panna, ty jag har sårat den mot kyrkgolfvet och känner, att den blöder.

Småpigan hjälpte henne nu att träda på kjorteln, och de öppna ärmarna släpade förnämt på mattan. Sedan tog hon silfverbägarna för att måla henne, men Jutta grep henne om handen och lyssnade.

— Nej, vi ha inte tid.

I nästa ögonblick skyndade hon ut. Hon drog igen dörren bakom sig, ännu halft blindad af vaxljusen, och ställde sig mellan de andra. Men den lilla gossen, som sprang omkring i svalgången, var med ett gladt rop vid hennes sida utan att skrämmas af den förändrade dräkten. Hon hann icke att frigöra sig från hans smekningar, innan fackelbärarna trädde ut och konungen kom i dörren. Han var upphettad och viftade med handskarna, och då han såg, [ 229 ]hur alla männen, så pass det lät sig göra, försökte att böja ett knä, grep honom en lust att begyckla sin egen makt och det, som var heligt för de fromma. Han höjde armarna på det sätt, som påfvarna brukade, när de utdelade välsignelsen.

Därvid kom hans blick att hvila på den praktfullt klädda kvinnan, och armarna sjönko igen, fast förläget och långsammare än de hade lyfts. Han såg genast, hvem hon var, men det var icke enbart förundran, som darrade öfver hans ansikte, utan också en illa dold missstämning. När de, som ha dödt, resa sig ur sin graf, äro de vålnader, och då skrämma de. Och han såg genast i full klarhet hvar förändring, som tiden hade ristat i hennes drag.

Besinningen svek henne och hon lyfte upp barnet framför honom.

— Guds frid, kung Valdemar — hviskade hon. — Känner du igen oss?

Han knöt handen och kastade hufvudet stolt bakåt.

— Guds frid, frussyster. Jag känner igen både dig och barnet… mitt barn och ditt.

Om de gamla träden hade brustit från sina halfdöda rötter och fallit öfver hopen, som stod [ 230 ]nedanför, skulle förvirringen och skriandet icke ha blifvit häftigare. Pilgrimsskarorna böljade ut från kyrka och härbärge, och ända bort till ättehögarna skymdes snön af folk. Den dystra hemlighet, som smugit kring från gård till gård, gömde sig då icke längre utan blottades af vinfuktade läppar och stod där nu med kött och blod midt i fackelskenet.

— Dödssynd — ropade mängden — firnarverk!

— Är det julnatt, efter jag ser spöken ? — frågade Valdemar och skakade sitt ljusa hår.

— Af er, som skria värst, lärde jag mig aldrig, att brott behöfva spöka. Eller blef min fader jarlen hängd, när han red hem från Herrevadsbro! Han sofver godt och lugnt i gamla Varnhem. Gif er till tåls, låt tiden gå. Skuld är ett krafbref mellan människor. I grafven finns det inga gäldenärer.

— Till Rom ! — svarade folket — Till Rom!

De, som voro beväpnade, skakade sina spjut och bågar.

Då lyfte han upp gossen och höll ut honom öfver deras hufvud.

— Ja, ropa, svear, ropa som det höfs kring era fäders tingshög. Höj gossen här på [ 231 ]sköldarna. Välj honom till min efterträdare. Han skall föra er till större segrar än fordom läspe Erik och alla, som föddes er af äkta, ruttet kungablod… han, mitt trotsarbarn, horsbrottets, blodskammens son. Se här, hur frisk och röd han blir, när jag nyper honom i kinderna.

Han satte ned gossen, men en rysning gick öfver mängden. Pilgrimerna vände sig bort, och som en suck, som ett djupt andedrag framhviskade kväfda och klanglösa röster:

— Han är Den fallna morgonstjärnan. Lucifer är vår konung. Penitens! Till Rom, till Rom!

Ett par tysta klättrare hade redan svingat sig upp på räcket med sina spjut, och en pil hven fram och fastnade sjungande i stolpen. Det hördes i stillheten, hur bågarna spändes, först två eller tre, sedan allt fler och fler.

Fulco kom ut ur sitt hus, föregången af ljus, men de släcktes genast i blåsten. Han bar hvarken ämbetskrona eller stola utan höll endast ett litet kors, som han ifrigt räckte åt alla sidor till kyssning. Han gick så krokig och sned, som om han med de långa armarna hade plockat något från marken, men hufvudet var upprätt. Ofvanför den grå skäggbotten och [ 232 ]den som en krumstaf svängda näsan brunno två mörka och skarpa ögon.

— Misskund, misskund öfver alla syndare! Liljan och ängeln i mitt signet håller jag i ära, men biktens insegel var mig ännu heligare. Jag har tegat. Nu ropar till och med marken. Men ännu går det många vägar till Mora stenar, konung, och orätt handlar du. Konung? Din fader jarlen hade gjort bättre, om han satt sina lagar i helgd genom att förbjuda konungar och fostra sina söner till hederliga husfäder på sina gårdar. Kristus är den rätte härskaren. Hur ha vi vårdat oss om hans tron, som låtit honom dela den med er, konungar?

Hans och Valdemars ögon möttes. Det blef en kort och tyst tvekamp.

Valdemar drog dolken, men stack den åter i skidan.

— Nej, inte blod. Åtminstone en enda Folkunge skall kunna gå i grafven utan att ha dräpt Hitåt, ni arma syndare och undersåtar! Hvem har orätt? Hvem har rätt? Säckpipan eller flöjten, harpan eller basunen? Jag tänker, att spelmannen där ofvan rätt härligt fröjdar sig åt samklangen. Det är det präktiga med oss, vi konungar med lejonklor, att vi sen gammalt [ 233 ]äro upprorsflammorna ur jordens inälfvor. Kom, mina barn, och låt oss glädja oss en stund i ondo, om vi omöjligt ändå kunna vara goda!… Men träng mig inte in mot väggen, släpp manteln… Lagkränkare, som själfva bryta distingsfrid och kungsfrid! Jag ville återskänka er den forna friheten och bli en god husbonde, men era axlar orka inte längre bära den.

Fulco steg fram till trappan för att skydda honom mot folket. Han höll korset utsträckt.

— Förvillelserna omtöckna hans förstånd. Han talar som en drucken.

— Som druckit så mycket, att han säger sanningen rakt fram — svarade Valdemar öfver hans axel. — Kom ut, Karl Algotsson, med vakten och jaga undan folket! Det var det sista, som jag drömde mig att någonsin behöfva säga… Men hvarför hugger du så häftigt, att du stänker ned min ärmkant? Ännu har jag inte hunnit vänja mig att sofva en god kungssömn med fläckar af det slaget. Jag tror vi hellre sätta oss igen vid bordet — Hur många följa mig? Så få. Och nyss så många!

Han tryckte skakande handlofvarna mot sina ögon, och ingen visste, om han grät eller skrattade.

[ 234 ]— Är då detta ett människoöde? — frågade han och gick häftigt in i salen — mitt öde, tröstlöst, utan nåd och hjälp! Din största grymhet, Birger Jarl, var att du gaf mig lifvet. Spela, Gistre Härjanson! Det misspryder kung Valdemar att snyfta. Goda och ömsinta människor få inte unna honom en stunds lisa. Då blir han föraktad. Han måste hatas för att hedras. Nå, han är läraktig, kung Valdemar. Han skall snart bli, som ni begära för att i fröjd få hata honom. Spela, Gistre Härjanson, på de sprödaste strängarna, de hvassaste, de strängarna, som barnet i vår själ gråter med!

Jutta stod ännu vid väggen i svalgången, och den förskrämda gossen klängde sig fast om hennes arm. Glimma hade också kommit ut Hon såg nyfiket på den forna nunnan och gungade på foten i takt med strängaspelet.

— Jag känner igen dina kläder, jungfru — sade hon. — De äro mina. Behåll dem. Och tag dem med dig till ett minne af Glimma.

Sedan sprang hon gladt tillbaka in bland de många vaxljusen.

Jutta kände, att en uppsträckt hand sökte hennes mellan spjälorna på räckverket.

— Gud skall förlåta dig, stackars arma, [ 235 ]som en gång också honom — hördes ärkebiskop Fulcos fasta röst — Men din plats är inte här. I afton är det godt om sadlade hästar, och jag skall taga några beväpnade karlar med mig och för säkerhetens skull själf följa dig det första stycket. Hvart vill du hän?

— Helst till min olyckliga syster — svarade hon och gick ned till honom utan att släppa gossen.

Hästarna buro snart alla tre öfver den stenlagda väg, som ledde till kungshuset på ängen vid Östra Aros. Ingen af dem talade, men de måste rida försiktigt och långsamt för mörkrets skull och lita på hästarna.

Hon mindes, hur tidigt den makliga drottningen förr brukade söka sig till sofstugan, men fast det var mycket sent, gingo ännu alla spinnrockarna. När hon kom i salsdörren, tvärstannade den midtersta spinnrocken, sedan ännu en och slutligen alla. Drottningen, som satt på midtbänken, släppte spinngarnet i knäet och hukade sig för att se bättre. Det var en gammal kvinna med stora drag och trötta ögon.

— Hvem står i dörren? — frågade hon.

— Din fallna syster.

[ 236 ]— Min fallna syster bär en nunnas dräkt och är i kloster.

— Jag var inte värdig de hvita kläderna.

— Säkert inte.

— Min tanke gick tillbaka hit.

— Hvem söker du?

— Dig, syster, för att kyssa din klädningsfåll och bedja dig förlåta och glömma.

— Och hvems är gossen?

— Mitt barn, som hädanefter följer mig.

Drottningen lade handen på spinnrocken för att åter sätta den i gång. Men då kände hon, att många vintrars stickande stjärnljus hade skinit in i hennes ögon och lagt frost öfver hennes kval, så att det blifvit stilla och hvitt och fagert. Allt blef så smått och litet, som hon hade gråtit öfver, att den vänskap, som en gång varit mellan dem båda, syntes henne hundra gånger mer värd att minnas. Hon tänkte: — Så klart måste människan se tillbaka öfver lifvet i dödsstunden, när evigheten plötsligt lånar henne sina ögon.

— Min klädningsfåll är inte till för att kyssas af en syster — svarade hon lågt — Men du skall stanna här med barnet… Kom hit och sätt dig hos mig här på bänken.

[ 237 ]De andra spinnerskorna fingo en fuktig rodnad öfver ögonlocken, böjde på hufvudet och satte med en darrning i gång sina hjul. Först var det bara två eller tre, men småningom surrade återigen alla spinnrockarna. Det var bara drottningens, som stod stilla.

Men Jutta lydde henne icke utan dröjde nere vid dörren och såg på henne med systerlig kärlek.

— Nej, nej — svarade hon och måste höja rösten en smula för att höras. — Det vore att fresta. Låt mig hellre gå nu, just nu, då allt är ljufligt och försonadt.

Drottningen tog kryckkäppen, som låg på bänken. Hon kom ned till henne öfver enriset och drog henne till sig. De båda systrarna stodo länge tryckta intill hvarann med kind mot kind, och under glädjefulla snyftningar påminde de hvarann om gamla hågkomster, om barnsliga sorger och skenbart likgiltiga ting, som nu fingo en ny betydelse.

Fulco, som hela tiden stannat i det mörka förrummet, närmade sig småningom. Jutta vände sig mot honom och räckte fram händerna som för att låta binda dem. Men han tryckte dem faderligt och förde henne med sig [ 238 ]ut. — Laudo Deum verum! — hviskade han och lyfte vänligt upp gossen framför henne i sadeln. Hon såg, att hon omringades af de väpnade männen nästan som en fånge.

— Fulco — frågade hon — hvart låter du föra mig för den lilla tid som jag kan ha igen? Till någon fridsam borg, säger du, till trakterna kring landamäret… Men, jag lyckliga, jag har ju fått min systers förlåtelse! Hvar finns då målsägaren?

— Där! — Han pekade inåt gränderna på folket, som höll på att samlas till distingen. Månglarna spikade på sina stånd, lekarna kommo med harpan på ryggen och blosset i ena handen och björnkedjan i den andra. Klockorna klämtade. Vid eldarna framför härbärgena, som hade pratande människor i hvart vindöga och hvar dörr, pinglade slädarna, fyllda med präster, munkar och köpmän i tjocka djurfällsrockar med håret utåt. — Och här under korset på mitt eget bröst! — tillade han hastigt.

Orden gledo förbi henne i mörkret och hon hörde dem icke utan fortsatte bara att upprepa:

— Jag lyckliga! Det är som skulle änglarna [ 239 ]gå framför hästen och sjunga och spela. Men det är bara en synderska som jag, som kan se dem. Min syster, min storsinta syster, i natt har jag återfått både dig och mitt barn.