Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XXII

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel XXI Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam

av Verner von Heidenstam

Kapitel XXII


[ 365 ]

22.

Följd af endast några få ryttare anlände Magnus obemärkt till Nyköpingshus. Han ville icke genast bli igenkänd utan själf öfvertyga sig, hur brodern hade det.

Han lindade manteln ett hvarf om hakan och nacken, och handen darrade en smula vid tanken på det förestående mötet. I trappsmygen hejdade han sig ett ögonblick, ty dörren stod på glänt till borgarestugan. Småsvennerna trätte där inne.

— Blygs att skryta öfver din egen matmors gunst! — löd det från ena sidan af bordet.

— Skryta? Det skulle du nog också kunna, om du hade mod att sjunga ut — kom det från andra sidan.

Magnus stötte upp dörren.

— Hvem tala ni om? — frågade han. — Hur våga ni?

[ 366 ]En af svennerna, som upptäckte riddarsporrarna, vinkade åt honom.

— Kom med, skall du få se något — sade han och förde honom öfver golfvet till en låg dörr. Här i järnbeslaget ha vi plockat bort en af nitarna, och du kan titta i hålet. Vi bruka stå här och se på.

Från fängelset innanför hördes en kvinnoröst och bullret af en bänk, som föll i golfvet. Magnus böjde sig och såg in genom hålet.

Det var en stor hvälfd tornkammare utan sol med vindögat mot norr. Valdemar satt midt i rummet vid ett bord, som var dukadt och brödadt och redt med några skålar och ett dryckeshorn.

Som det blifvit honom förbjudet att ha något eggjärn i sin närhet, hade han på länge hvarken skurit skägg eller hår. Båda växte fritt och yfvigt. Fast ännu knappt öfver femtio år, var han mycket hvitsprängd. Därför såg han ut som en gubbe, men ansiktet var ännu lika friskt med samma färg af skära rosenblad.

Olyckorna hade blåst förbi öfver honom som tomt väder. Fängelseluften hade icke åstadkommit annat, än att han blifvit frusen och satt i en lång djurfällsrock. Den hade den [ 367 ]hvita fårullen utåt och var fasthållen om lifvet med ett stickadt rödt band. De stora, men tarfliga tofsarna hängde ända ned på golfvet, där ett halfätet bröd låg i enriset.

Han hade vändt sig litet åt sidan. Framför honom stod den bleka Luitgard, som frivilligt hade följt honom i hans fångenskap och som han därför låtit viga sig vid. Påtagligen hade hon nyss rest sig från den kullslagna bänken. Hon bar fullt med hängsmycken och knäppen af silfver på den svarta dräkten. Ett kallt och otåligt veck lade sig mellan hennes tunna ögonbryn. Han höll fast henne i ärmen utan att vilja släppa henne.

— Jag vet ju, att du har lof att fritt komma och gå — sade han bedjande och såg sig ängsligt omkring. — Men tiden blir så lång, när du är borta.

Hon gaf med sin hoprullade ridpiska ett slag öfver hörnet på hans djurfällsrock, och småsvennerna skrattade ute i borgarestugan.

— Lås upp dörren! — befallde Magnus. — Fort. Jag är en budbärare från Visingsö.

Han stängde den efter sig, så snart han hade kommit in.

Valdemar släppte Luitgard och mötte [ 368 ]broderns blick. Tummen följde utefter bordskanten, och ett par gånger öppnade sig läpparna för att säga något.

Magnus gick fram och reste upp bänken och satte sig på den. Luitgard kände rökelsedoften från hans kläder.

— Jag har något att tillstå för dig, broder — började Magnus och slog ned ögonen. — Minns du, hur försonligt du räckte mig handen den gången vid skogsladan? Jag kände, att hade jag då mottagit den, skulle du ha haft mig igen för alltid. Och så red jag bort.

Valdemar makade skålarna från den ena sidan till den andra utan någon mening, slätade på duken, strök ihop brödsmulorna, såg efter i hornet att det var fylldt och sköt fram stolen.

— Jag minns också vår första tvist — svarade han efter en stund. — Det var på arfsstämman. Den gällde detta värdelösa horn. Må det stå kvar här. När dina söner en gång hålla gästabud på Nyköpingshus, skola de dricka Folkungarnas minne ur det hornet.

Han såg forskande och liksom uppvaknande på Magnus.

— Hvarför red du hit? Hvad vill du här?

— Träffa dig, innan du dör.

[ 369 ]— Jag dö! Jag med min hälsa. Jag, som aldrig haft en dålig natt och inte vet, hvad en krämpa är. Jag blir gammal, gammal.

Han räckte armen efter Luitgard, och hans röst blef varmare.

— Du skall sätta dig här, Luitgard, som du brukar, när allt är väl mellan oss. Här i min stol, så att jag får ha hufvudet i ditt knä. Bara medan vi spisa, min broder konungen och jag. Hos dig är lugnet. Du gör allt godt och ljust omkring mig. Så, nu är det, som jag vill. Nu skola vi en stund ha det som i de gamla dagar, broder, och få tiden att gå. Tag för dig. Du är törstig och hungrig.

Valdemar sträckte ut sig på golfvet med nacken i hennes knä. Hon strök kallt och frånvarande genom hans hår.

— Men räck fram dina händer, Magnus — bad han plötsligt. — De äro fuktiga. Och se här. Naglarna börja kröka sig. Undrade jag inte nyss på din magerhet. Du är sjuk, och ditt blod är i onaturlig kokning. Mina skogskarlar lärde mig att förstå sådant. Du är en märkt man, och du öfverlefver inte året.

— Du ser det då. Du också.

Magnus vek undan manteln och visade på [ 370 ]en rundel, som var uppskuren i brynjan nedanför vänstra refbenet.

— Jag tål inte längre tyngden af järnringarna. Det är något här inne i min sida. Kunde jag bara öppna den och slita ut det, skulle jag bli sund igen.

— Men det kan du inte, och därför måste du dö. Det är ingenting att blekna för, Magnus. En gång måste det ske. Det har du alltid vetat. Hvarför skulle det då skrämma dig just nu?

Magnus lutade sig öfver honom, lågmäld, nästan hviskande.

— Befall, och jag skall låsa upp fängelsedörren för dig.

Valdemar fick ett förskräckt uttryck. Han såg sig förvirradt omkring och räckte sig efter Luitgard.

Magnus märkte hans oro.

— Men om du är mig en god broder — fortsatte han lika sakta — så önskar du inte något så dåraktigt. Utan då låter du mig än mer förstärka vakten, så att ingenting händer, när jag inte mer finns till.

— Jag gå ut! — svarade Valdemar med samma ängslan öfver sina drag. — Jag stred [ 371 ]ju i det längsta för min sak, men nu! Hvart skulle jag gå? Mina forna undersåtar skulle kasta sten efter mig och rifva kläderna af mig. Nej. Jag har det bättre här. Murarna äro tjocka, och det är hvitt skinn för vindögat. Bara jag får behålla Luitgard. Och låt mig ibland som förr få sitta ute i borgarestugan. Den är åt solsidan.

— Jag skall säga till därom. Bara jag nu inte glömmer det, så mycket som jag har att styra med… Och mycket borde vi väl också ännu ha att tala om med hvarann. Svara mig på en sak, men helt och fullt. När du grubblar på ditt lif och på förflutna dagar, blir inte kvalet till sist så stort, att det vill spränga bröstet?

Valdemar låg ännu med nacken i Luitgards knä och såg upp i hvalfvet.

— Du glömmer något — svarade han. — Jag är en människa, som har frid med världen.

Magnus måste le.

— Vår saga är fullskrifven, Valdemar. Den ene kan inte längre rubba den andres öde. Men förstå mina ord. När det är mörkt… när du sitter ensam… Reser det sig inte syner och minnen omkring dig? Plågas du aldrig af samvetsångest?

[ 372 ]Valdemar slog med tofsen på sitt bälte. När han tappade den, tog han åter upp den och låg länge och tänkte.

— Kanske var jag för vänlig mot människorna. Däröfver rodnar jag ibland.

— Och det är allt, du har att säga? Du står för ditt och jag för mitt. Nu, broder, börjar jag förstå, hvarför Satan mister sin makt, när jag svarar: tag mig!

Det kom en glimt i Magnus' ögon, och tankspridd tömde han hornet till hälften.

— Ett mannaord intill döden — sade han och reste sig upp — det är en nyckel till himmelrikets port, till och med för två förtappade!

Han tog upp manteln, som hade glidit ned på bänken, och häktade den.

Det ringde redan till mässan, och hoftrampet på torget förkunnade, att hans riddare samlades.

Bländad af solskenet steg han ut i borgarestugan. Först småningom vande han sig att se. Han ställde sig vid det öppna vindögat, och de svartgrå flikarna fladdrade i draget.

Det tog aldrig något slut på den oupphörligt växande skaran. Det var landets hela ridderskap, hans edsvurna vakt, som han hade [ 373 ]frammanat ur de vilda hoparna och fyllt med ädel vilja. Där lyftes handsken, som aldrig fick höjas till en kvinnas kränkande. Där blänkte ringen och bältet, trofasthetens sinnetecken. Den svarta randen på sulan under järnstrumpan minde hvar stund den öfvermodige om grafmullen. Och märket på skölden tillät icke längre någon försåtlig strid i det fördolda. Alla ryttarna voro barhufvade och sågo tryggt och tillitsfullt framåt. De hade släppt tyglarna och höllo svärdet upprätt mellan händerna som vaxljus, och öfverst i spetsarna lyste stålets lågor till krigets och våldets utrotande. Ju fler ryttare, som samlades, dess fastare ljöd i den klara höstdagen segersången från Hofva.

— Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner.
Gif oss friden, friden, friden!