Från Aftonbladet till Röda Rummet/IV. Fredrika Bremer. Fortsättning

IV.

Det var på gränsen mellan tvenne skeden i århundradets utveckling, som Fredrika Bremer gjorde sitt inträde i den svenska litteraturen.

Det var vid slutet af romantikens, hvilken i seklets början inledts genom striden mellan gamla och nya skolan, och efter striden hade så följt en hel rad af mästerverk, bland de stoltaste den svenska vitterheten äger: Frithiofs saga, Lycksalighetens ö, Stagnelii dikter, första bandet af Svea rikes häfder; dess sista alster voro Almqvists Törnrosskildringar.

Det var vid början af en ny period, den borgerliga liberalismens, ty året 1830 bildar skiljegränsen mellan gammalt och nytt i svenskt kulturlif. Brytningen visar sig först på [ 279 ]det politiska området, hvarest den föregående perioden hyllat de reaktionära åsikter, hvilka efter revolutionen öfverallt i Europa kommit till makten. Men år 1830 började Hierta utgifva Aftonbladet och samlade därmed den politiska oppositionen, hvarefter liberalismens idéer hastigt spriddes i vida kretsar. Hela trettiotalet igenom föres den politiska striden mellan ultraism och liberalism skarpt både i riksdagen och i pressen, och mot slutet af decenniet framträder tydligt omslaget i det allmänna tänkesättet. I det betydelsefulla året 1838 förklarade sig Geijer för liberalismen; året därefter inledde Almqvist med sin novell »Det går an» en ny utveckling i den svenska vitterheten. Hade man under den föregående perioden hufvudsakligen sysslat med ästetiska problem, så riktades nu uppmärksamheten på de stora politiska och sociala reformerna. Regeringen, som visat tendenser att återgå till det gamla enväldets principer, återfördes inom konstitutionella gränser, och sedan harmonien återställts mellan regering och riksdag, följde en reformperiod, hvilken kulminerade med införandet af den nya representationsformen. I litteraturen gick rörelsen under denna tid från idealism till realism: den föregående periodens abstrakta skönhetsideal ersättes af försök till verklighetstrogen karaktäristik. Fyrtio- och femtiotalens litteratur utgöres af politisk oppositionslyrik och tendensromaner.

Hvilken ställning intog nu Fredrika Bremer till dessa båda riktningar? Svaret måste blifva: hon tillhörde närmast genom uppfostran och bildning den äldre tiden, men utvecklingen omkring henne var så stark, att hon själf rycktes med af strömmen. Hon blef själf en af de första representanterna för realismen och tendensromanen. Hon går aldrig före tiden, såsom Almqvist gjorde, men hon följer den: man kan i hennes arbeten som på ett ur afläsa, hvilka meningar som i ögonblicket skola blifva de härskande. Karaktäristiskt nog utgör året 1848, en vändpunkt i århundradets historia, också gränsen mellan tvenne faser i hennes lif, af hvilka den förra är öfvervägande ägnad åt litteraturen, den senare åt praktiska värf.

Under den förra delen af sitt lif gör hon den borgerliga romanen med dess humoristiska målningar ur hvardagslifvet inhemsk i Sverige, under den senare delen för hon kvinnofrågan från diskussionens område öfver på det praktiska.

Då Fredrika Bremer utgaf sin första samling af be[ 280 ]rättelser, var hon ännu icke medveten om den uppgift, som skulle blifva hennes. Öfver hufvud taget äro dessa första teckningar ur hvardagslifvet så obetydliga, så i tonen lika hundratals andra, som vid denna tid skrefvos rundt omkring i Europa, att det knappast lönar mödan att dröja vid dem. Innehållet är sjukligt sentimentalt och hyperromantiskt exalteradt. Franzéns inflytande spåras öfverallt, och han erkände äfven faderskapet och tog välvilligt hand om dem. Deras betydelse är den, att de roade publiken, som ej var förvand med prosaskildringar, och det beröm, som de förskaffade författarinnan, bröt den tunga stämning, hvilken länge hållit henne nedtryckt. Men det var först med de tvenne följande häftena af teckningarna, hvilka hufvudsakligen upptogos af novellen Familjen H***, som hon slog igenom. I detta arbete hafva vi för första gången den Fredrika Bremer, hvilken skulle blifva en af samtidens mest lästa romanförfattarinnor. Hela skildringen är anlagd i humoristisk tonart, och åtskilliga af karaktärerna äro förträffligt tecknade.

I själfva verket är det med detta arbete, som realismen håller sitt intåg i svensk litteratur — ja, man kan till och med i detsamma finna dess första blygsamma program »Taflan af verkligheten bör likna en klar bäck, som under sitt lopp rent och troget återgifver de föremål, som spegla sig i dess bölja, och genom hvars kristall man skönjer dess botten och hvad som därpå hvilar. Allt hvad målaren eller författaren vid dess framställande bör tillåta sin fantasi är att spela rollen af en solstråle, som utan att förändra något föremåls egendomlighet dock ger alla färger en lifligare glans, låter vågens dagpunkt tindra mera diamantlikt och upplyser med renande klarhet själfva bäckens sandbotten.»

Sådant är det mål, hvilket Fredrika Bremer redan här uppställer för sig, men det skulle ännu dröja, innan hon uppnådde det, och det bör till och med betonas, att hon endast ett par gånger i sitt författarskap tillnärmelsevis uppnådde det. Ännu fanns det mycket romantik, ja till och med fosforism i hennes skildringar, och helt skulle detta element aldrig försvinna; men detta är typiskt icke blott för henne utan för alla de författare, som bilda öfvergången mellan romantiken och realismen. Det gäller för Runeberg i Finland såväl som för Balzac i Frankrike, den store nydanaren af tidens roman.

[ 281 ]Ännu hade hon ingen tanke på att ägna sig åt författarskap, ännu mindre hade hon någon klar föreställning om att hon på denna väg kunde uträtta något praktiskt för sitt eget kön. Hennes enda afsikt hade varit att gifva en roande läsning åt de svenska hemmen. Men vid denna tid gjorde hon tvenne bekantskaper, hvilka hvar på sitt sätt skulle hjälpa henne att klargöra sin egen ståndpunkt.

Den första af dessa var en ung engelska, miss Frances Lewin, med hvilken hon sammanträffade vintern 1831 i stockholmssocieteten. Den unga engelskan tillhörde en framstående och frisinnad familj i Kent och hade redan tidigt tagit intryck af den benthamska nyttighetsläran, hvars grundsats kan sammanfattas i orden: den största möjliga lycka för det största möjliga antal; hennes religiösa åsikter sammanföllo närmast med de båda filosoferna James och Stuart Mills. För första gången mötte Fredrika här på sin väg århundradets friska lifspust, de idéströmningar, hvilka under de närmaste decennierna skulle omforma samhället. »Bekantskapen med denna fritt tänkande kvinna», säger hennes senaste biograf, »vidgade Fredrikas andliga, horisont och det omskapade hennes begrepp om kvinnlighet att se den intagande miss Lewin röra sig med samma naturliga lätthet på sällskapsglammets och på det allvarliga resonemangets område. Dittills hade hon i en sjuksköterskas kall sett sin enda utväg att kunna göra verklig nytta i lifvet; som författarinna kunde hon ju blott roa. Miss Lewin, som i England lärt känna Harriet Martineau och visste, huru hon tog sin uppgift, särskildt med afseende på sitt eget kön, förde henne nu på andra tankar.» Själf yttrar Fredrika Bremer om det inflytande, som miss Lewin utöfvade på henne: »Hon visade mig, att ju mera kunskaper jag kunde förvärfva, till ju mera klarhet och redighet jag kunde bringa mitt förstånd, desto större medel skulle jag få till att verka för människors nytta och till att själf blifva lycklig.» Däremot lyckades det icke den unga engelskan att gifva Fredrika Bremer sin egen deistiska uppfattning af religionsfrågorna. I stället skulle hon under de närmaste åren föras djupare in i den ortodoxa kristendomen.

Detta skedde genom rektorn vid Kristianstads elementarskola, Per Johan Böklin, med hvilken hon sammanträffade år 1832 under ett besök hos sin i Kristianstad gifta syster. [ 282 ]Det var en ideellt anlagd, bildningssträfvande natur och en ifrig pedagog men kanske icke så litet pedantisk och doktrinär. De förklaringar, som han gaf Fredrika, förefalla ofta mera metodiska än egentligen upplysande. Hvarje stund, som skolgärningen lämnade honom, använde han till att studera tysk metafysik och religionsfilosofi. I honom fann emellertid Fredrika just den lärare, hon sökte, och i fyra år blef hon hans lärjunge. Hon hade under de sista åren mer än en gång tviflat på sin barndomstro, men den satt så djupt rotad i hennes väsende, att hon icke kunde eller ville släppa den. Böklin svarade med mycken lärdom på hennes frågor, så som hon i sitt stilla sinne önskade att de skulle besvaras, d. v. s. han styrkte henne i hennes tro på kristendomens grundsanningar. Under inflytandet af detta meningsutbyte närmade hon sig alltmera den ortodoxt lutherska ståndpunkten. Men karaktäristiskt nog upphörde hon aldrig helt att tvifla och att söka, och om hon också alltid fasthåller vid vissa dogmer, blef dock under fortgången af hennes lif hennes uppfattning allt liberalare. Redan 1835 började hon taga afstånd från vissa af Böklins enligt hennes mening för doktrinära åsikter.

Säkerligen var det en lycka, att hon icke allför länge fick tillfälle att stanna i hans närhet, ty i så fall hade väl hennes litterära talang dränkts i filosofiska spekulationer. För ett dylikt antagande talar åtminstone hennes arbeten under dessa år. Presidentens döttrar innesluter väl ännu en och annan vällyckad typ men är i det hela ett oroligt och exalteradt arbete. Och fortsättningen, Nina, är den svagaste af alla hennes romaner, ej minst därför, att hon predikar långt mera, än hon skildrar. Också vände sig kritiken, hvilken dittills varit henne bevågen, med häftighet emot densamma. Palmblad gjorde den till föremål för en på samma gång ironisk, välmenande och dräpande kritik. Den verkade. Hon beslöt att hädanefter låta karaktärerna tala för sig själfva och att endast söka objektivt och plastiskt framställa dem. Grannarne (1837) och Hemmet (1839) vittna, om att hon lyckats i sina bemödanden, men sedan tager predikotonen åter öfverhanden. Den sista af hennes större skildringar under denna period är Syskonlif.

En läsare, som i våra dagar genombläddrar en eller annan af Fredrika Bremers romaner, skall säkerligen hafva [ 283 ]svårt att förstå det uppseende, som de väckte vid sin framkomst. Man bör då icke glömma, att förhållandena vid hennes framträdande voro helt andra än nu; man var ännu icke förvand med läsningen af inhemska romaner, utan Fredrika Bremers arbeten verkade med hela nyhetens behag. Aldrig förut hade man i prosans form sett det stilla lifvet i de svenska hemmen tecknadt med sådan kännedom och så godmodig humor eller sett svenska typer framställda med så frisk åskådlighet. Mycket af det, som stöter nutidsläsaren tillbaka, det snäfva i uppfattningen, bristen på perspektiv i skildringen, det alltför docerande i tonen, all gudsnådligheten, bidrog just till deras framgång på en tid, då romaner och teaterpjäser i vida kretsar betraktades såsom syndiga eller i hvarje fall tämligen farliga alster — ty det var icke längre den upplysta aristokratien från Gustaf III:s dagar, som behärskade litteraturen. Men en dylik anmärkning kunde i hvarje fall icke göras mot hennes arbeten, i hvilken publiken återfann sina egna idéer och sin egen världsåskådning. Ej underligt, att dessa arbeten, skrifna af en kvinna för kvinnor, strax funno sin väg till den krets, som samlades kring aftonlampan.

I våra dagar däremot äro de flesta af hennes arbeten föråldrade såsom de idéer, för hvilka hon kämpade. Öppnar man dem, förefaller tekniken så konstlös, innehållet så tunt, att man närmast kommer att tänka på den »förste» af alla svenska romanförfattare, Jakob Henrik Mörk, och hans »Thekla eller den bepröfvade trones dygd». Många af hennes romaner skulle liksom hans med större skäl kunna kallas predikningar. I stället för att måla en serie af taflor och låta läsaren själf göra sina reflexioner, nöjer hon sig alltför ofta med att själf docera; och fast man icke i hennes tidigare romaner kan tala om en bestämd tendens, löper dock allt ut på didaktik. Af komposition finnes icke ett spår: ingen intrig, ingen händelse, ingen klart uttryckt tanke samlar detaljerna till ett helt. Det saknas så fullständigt progression i hennes berättelser, att den senare delen af hennes romaner vanligen endast utgör ett upprepande af samma situationer, som redan äro framställda i början, och innehållet är således uttömdt, innan författarinnan nått till slutet af sitt arbete; det finnes ingen klimax, som sammanknyter handlingen, ingen naturlig afslutning: hennes roma[ 284 ]ner sluta, men afslutas icke. I teckningen af sina karaktärer når hon heller icke djupt; de äro synnerligen enkla, visa endast en sida utåt, endast ett karaktärsdrag, som ideligen återkommer.

Har hon då alls ingen annan förtjänst än den att vara den första, som försökt att beskrifva det svenska hemlifvet? Jo, visserligen. Såsom redan nämndt, hade hon en viss talang för måleri och särskildt en icke obetydlig färdighet att träffa likheten i ett ansikte. Hennes litterära talang sammanhänger mycket nära med denna hennes plastiska formgåfva: hon förstår att med lefvande åskådlighet teckna profiler af sin omgifning och att placera dessa lätt skisserade figurer i små situationer till förtjusande genremålningar. I hennes bref och efterlämnade papper finner man en mångfald porträtt af samtida personligheter, af Geijer, Wallin, Franzén etc., hvilka helt enkelt äro små mästerverk i sin art. Och det år just dylika porträtt, inströdda rundt ikring i hennes romaner, hvilka ännu förläna dessa ett visst värde.

De teckna sig just för minnet som ett långt galleri af porträtt. Där är den sirlige presidenten, en utmärkt typ på en högre svensk ämbetsman under trettiotalet; hans båda döttrar, den vackra Adelaide och askungen Edla. — Hvem kan glömma general Herkules, en krigsbuss från den gamla goda tiden, en äkta göt till väsen och åsikter, hvars afgud är Karl XII; en hatare af alla jämlikhetsidéer, hetlefrad, barsk i sitt sätt men i grund och botten en hjärtegod människa! När han förifrat sig, går han ned i sin smedja och bankar med sin »torshammare», läser en sida i Karl XII:s bibel med gammalprotestantisk andakt och är därefter åter redo att svärja och förbanna på äkta krigarvis — öfvertygad om att Vår Herre vet, att det är »bara munväder». Det är något friskt öfver hans väsen som öfver en nordisk vinterdag, och i allt är han en värdig pendang till »ma chère mère». Likaledes finner man en hel följd af svenska husmödrar, generalskan i Familjen H***, hvilken knappast synes, men hvars inflytande öfverallt är märkbart, så klokt och hänsynsfullt styr hon sitt hus. Och af samma art äro den blida Elisa Frank och den fint och nobelt tecknade Hedvig. Ett vackert par ur tidens aristokrati är också den stolta, humoristiska fröken Greta och den skeptiske epikuréen baron H. Ej att förglömma äro hennes gamla mamseller, detta [ 285 ]nödvändiga element i svenskt familjelif: hennes Beata Hvardagslag, mamsell Rönnqvist, Hellevi Husgafvel; i dem alla återfinner man mycket af henne själf, återgifvet med älskvärd humor. Och hvilka friska flickansikten har hon icke tecknat: Adelaide, romantiskt skön, behagens drottning; Götilda, något manhaftig och framfusig men dock så äkta flickaktig, hennes syster Gerda, vek och allvarlig; de eteriska, spädlemmade och finhyllta, hvilka dö unga, Engel, Leonora; mindre lyckligt äro de unga männen skildrade (de gamla långt bättre) och i synnerhet älskarne; men grefve Otto med sin ständiga replik till Adelaide: »Jesus, hvad du är gudomlig» och löjtnant Arvid, som tillbringar dagen med att sofva middag vid sidan om sin fästmö, äro goda typer i den farsartade genren.

Vore i Fredrika Bremers romaner allt skildradt med samma liflighet och friskhet som dessa porträtt, så vore intet annat än godt att säga om dem. Men så är icke fallet. Hennes omdöme är icke så skarpt som hennes öga, hvilket gör, att läsaren ofta icke kan instämma i hennes slutuppfattning af karaktärerna. Särskildt gäller detta om hufvudpersonerna, i hvilka hon ofta inkonstruerat en eller annan idé, som de icke kunna bära, och om de rent romantiska figurerna, hvilka äro blott lyrik och sakna konturer. För att lyckas måste hon dessutom teckna direkt efter lefvande modell. Och dessa modeller, som hon användt, den verklighet, som ligger bakom dessa skildringar, äro icke svåra att finna. I själfva verket har Fredrika Bremer aldrig skrifvit mer än en roman, hvars titel borde vara Hemmet — och hemmet, som tecknas, är hennes eget. Man återfinner i Teckningarna hennes fader i många skepnader, t. ex. såsom den något högdragne presidenten eller såsom despoten i Hertha; man har henne själf den ena gången som Petrea, nästa såsom Hellevi Husgafvel. Men naturligen har hon äfven sökt sina modeller utom sin egen familjekrets, och med någon kännedom om hennes umgänge äro de icke svåra att identifiera.

Två eller tre af hennes romaner äro emellertid ännu som helhet läsbara; bland dessa intaga Grannarne hedersrummet, och den torde alltjämt vara en af de bästa skildringar af svenskt familjelif, som gifvas. Den skarpa kritik, som mötte Nina, gjorde, att hon tog sig samman och så vidt möjligt lade band på sin mani att insmuggla metafysik [ 286 ]och moral i skildringen. Härtill bidrog mycket, att hon kom bort från Böklin och i stället gjorde tvenne nya bekantskaper. Den ene var Geijer, hvar djupa och manliga ande gjorde ett befriande intryck på henne. Den andra var grefvinnan Stina Sommerhjelm, född Lewenhaupt. »Hon är en mycket egen slags människa,» säger Fredrika om henne. »Det kraftiga sunda förnuft, den enkelhet, som tillhör folket, och det högvälborna, som tillhör en hög rang eller kanske snarare vissa släkter inom samhällslifvets högsta sfär, är på ett märkvärdigt sätt förenadt hos henne … Hon afskyr metafysik och öfver hufvud alla invecklade reflexioner … Förmår man henne att läsa något sådant, blir hon ifrig, ond, uppgifven. I sina egna talesätt eller med ett ordspråk återger hon dock en annan gång törhända just den sanning, hon ej ville eller kunde fatta i den filosofiska dräkten.» Mycket af fröken Greta (i Presidentens döttrar och fortsättningen Nina) går tillbaka till grefvinnan; och detsamma gäller väl äfven Ma chère mère i Grannarne, en karaktär som i hvarje fall är fotad på de berättelser, som grefvinnnan föredrog för Fredrika om sina far- och mormödrar. På sensommaren 1835 följde Fredrika den praktiska och originella väninnan till hennes gods Tomb i Norge, och det var där, som hon skref Grannarne.

Om hon i detta arbete lyckats åstadkomma en synnerligen god roman, hvilken ännu i våra dagar låter läsa sig med nöje och i hvilken de brister, som nu en gång äro oskiljaktiga från hennes manér, ovanligt litet framträda, beror detta icke minst därpå, att hon valt den enklast möjliga af alla berättelseformer, nämligen brefvet, och att kompositionen följaktligen är så lös, att den icke lägger svårigheter i vägen för henne. De händelser, som binda de olika situationerna tillsammans, äro nämligen helt enkelt följande: en femtioårig läkare har vårdat en fattig musiklärarinna under en svårare sjukdom. Han förälskar sig i henne och anhåller om hennes hand, och hon följer honom till den lilla småstad i Småland, utanför hvilken han bor. Här gör Franciska (sådant är den unga fruns namn) bekantskap med många nya personer, hennes grannar; i bref till en väninna beskrifver hon deras utseende, karaktär och alla de små och stora händelser, hvilka tilldraga sig i deras familjer. Detta är allt; men de porträtt, hon tecknar, äro nästan utan undan[ 287 ]tag utmärkta. Många äro små mästerverk, värdiga fru Lenngren.

Franciska själf framstår såsom en klok och varmhjärtad husmoder; hennes kärlek till mannen är icke af det romantiska slaget; den är — äkta svensk — lugn och sansad; hon finner honom »hygglig», och hans känslor söker hon underhålla med varma pastejer, sockerplätschen och andra små uppmärksamheter af samma art, hvilka kunna verka på en gammal ungkarl. — Alla hans ovanor vill hon icke tolerera; snusförnuftigt har hon uppgjort ett helt program för hans förbättrande: han får röka i sitt rum och i salen men sällan i förmaket och aldrig i sängkammaren. Men när det kommer till kritan, kan hon icke motstå mannen, den uppoffrande läkaren, hvilken hon så betecknande kallar för sin »björn», ty han är stor, klumpig och godmodig. — Rundt ikring dessa båda gruppera sig så romanens öfriga figurer: fröken Hellevi Husgafvel, ett original af obestämd ålder, fågelartadt liflig till hela sitt väsen, som framlefver sina dagar i ett slags museum och säger alla människor rakt i ansiktet, hvad hon tänker om dem. »Hvem kan se den gode doktor Werner (Björn) utan att tänka på en plumpudding», säger hon till Franciska, »och ni min goda fru, är en söt brinnande sås till den, utan hvilken den ej skulle vara hälften så smaklig.» — Franciska gör besök hos ett nyadladt herrskap; det karaktäriseras på följande träffsäkra sätt: »Huset vill vara magnefikt och är blott grant. Herrn vill vara grand seigneur, men — skryter af sina ljuskronor och fransyska tapeter. Frun vill vara af den bästa ton och ha den mest intressanta konversation, hvarutaf utgår en underlig röra. Döttrarna vilja vara bildade, talangfulla, degagerade och ha ett slags jargon, af hvilken utgår en stor tomhet. Sonen vill vara viktig och är en liten blond herre med mindre väl brändt hår. Hela familjen är en samling af misslyckade anspråk.» — Helt annorlunda är det hos major Stålmarks på Adamsro. »Tala icke där om konst, n. b. om ni vill stå väl hos dem. Natur, frihet, enkelhet är lösen där. Min goda vän majorskan vill inte tala om annat än tjänstefolk och hushåll; majoren är idel sundt förnuft och frisk kraft … Men se er väl om, att icke de små adamiterna spela er något rätt oparadisiskt puts. De stora förmodar jag hålla sig i stallet.» — Midt ibland alla dessa familjer med små [ 288 ]eller stora fel påträffar man äfven en rent ideal målning, en Filemon och Baucis, patron Dal och hans maka, omgifna af en hel skara barn, af hvilka Serena är den änglalikaste af alla.

Och i Grannarne finnes äfven det yppersta porträtt, som Fredrika Bremer öfver hufvud har målat: själfva centralfiguren i romanen, den myndiga generalskan Mansfeldt, Björns styfmor, Ma chère mère. Det är typen på en äkta gammaldags svensk adelsfru, hvilken under hårdare tider icke skulle baxnat för att försvara sitt slott mot fiendeanfall och själf från murarna nedhällt brinnande beck och tjära öfver de stormande. Äfven i de fredligare tider, under hvilka hon lefver, har hon icke uträttat småsaker: hon har räddat spillrorna af den förmögenhet, hennes man förslösat, samt åter förökat den, och hon styr med säker hand sitt hus och tål inga invändningar vare sig af barn eller tjänstefolk. I själfva verket är hon helt tecknad i Björns uttryck: »Det är en egenhet hos henne, att hvad hon läser på papperet aldrig verkar särdeles på hennes känslor. Ty hon är ifrån den tiden, då människorna föddes, uppväxte och dogo på samma plats; då individen icke läste sig till sina åsikter utan ärfde dem. Därför är hon så olik alla dem, som röra sig ikring henne, varelser hvilka kastas från den ena stämningen till den andra och sällan riktigt veta hvad de vilja; hos henne intet vacklande: känslor, åsikter, handlingar, allt är af ett stycke. Det är karaktäristiskt för henne, att hon helst talar i ordspråk: den praktiska och klara visdom, som gömmes i dessa folkets ord, uttrycker helt hennes tänkesätt, och fler nyanser, än de innesluta, behöfver hon icke. Redan vid Franciskas första möte med henne står hon klart och tydligt framför oss, där hon hög och manhaftig med stolt hållning spelar fiol för gårdens folk, som dansar. Hennes stora bruna ögon granska Franciska. »Lars Anders», säger hon så, »jag tror ej, att man kan säga, att du köpt grisen i säcken. Din hustru ser alls icke bortkommen ut och har ett par ögon att köpa fisk med. Liten är hon, bra liten, det är sant, men liten och käck stoppar ofta den store i säck.» Men bilden blir allt rikare. Man bör, som Franciska, följa henne på en af dessa vandringar, som hon då och då företager i sitt hus från källaren till vinden; kommande öfver sitt folk, som en yttersta dom, bullrande som en åska och [ 289 ]rannsakande alla vrår och njurar. »En sådan räfst sätter folket i respekt och saker i ordning. Drar man upp klockan i rättan tid, så går den se’n af sig själf, och man behöfver ej själf gå omkring tick-tack som en pendel. Kom ihåg det, min kära Franciska. Somliga fruar göra sig till och skola vara så beställsamma med nyckelknippan och springa i köket och i skafferiet — allt slarf, Franciska, allt hams och tafatthet. Det är bättre, att en fru sköter sitt hus med hufvudet än med hälarna.» Sådan är hennes hushållslära. — Hon har också sina åsikter om äktenskapet: »Ma chère mère’s lära för fruar var i sanning ingen koketterilära. Den kunde innefattas i dessa ord: »Gör så, att din man och alla männen ha aktning för dig, så får du frid i ditt hus och heder i ditt lif.» (Aktning, anseende är för ma chère mère lifvets högsta goda.) Väl voro förhållningsreglerna i afseende på unga fruars umgänge med männen i allmänhet något för stränga. De påminde mig om en visa, som jag ofta hörde i min barndom af en jungfru Regina och hvaraf dessa ord ha stannat kvar i mina öron:

Kommer en ung herre och bjuder er armen, så nig och svara:
Nej, tackar ödmjukast, jag gångar nog själf.
Och kommer en ung herre och bjuder er valsa, så nig och svara:
Nej, tackar ödmjukast, jag valsar nog själf.

Jag omtalade visan för ma chère mère. Hon skrattade men sade allvarsamt: »Den visan är minsann icke så tokig, lilla vän. Jag vill väl icke säga precist som den, men det vill jag säga, att en promenad och en vals med en annan karl än ens äkta man kan ha sina brokiga sidor. En ung fru — sanna mina ord! — kan inte vara nog försiktig i sin conduite, att hon ej må ge pris på sig. Hon må se sig för själf, min kära Franciska, hon må se sig för! Väl påstår jag, att denna vår tid är mera moralisk än den i min ungdom, då konung Gustaf III, högsalig i åminnelse, förde fransyska moder och fransyska seder i vårt land; och jag tror, att det nu finns vida mindre gudaförnekare och asmodeer i världen. Men, som jag säger, hon må se sig före, Franciska.»

När man fördjupar sig i denna skildring af ma chère mère, erinrar man sig ovillkorligen Fredrikas ord om gref[ 290 ]vinnan Sommerhjelm: enkelhet och högvälborenhet, ty de utgöra sammanfattningen af generalskans väsen. Och dessa egenskaper prägla äfven alla hennes vanor. Man jämföre henne, då hon spelar fiol för folket och stampar takten med foten, eller då hon mottager sina söner och sonhustrur, hvilka skola ankomma till godset och för framtiden bo där. Hon vill betona för de unga, att det är hon, som har makten. Hon tar emot dem som en drottning:

»Ma chère mère hade ställt sig och huset på ståt. Slurkan (hennes höga, svarta sammetshätta) satt hög och stolt öfver hennes allvarliga panna, och med generals min och hållning marscherade hon vid lagman Höks sida genom de stora rummen. Alla dörrar voro öppna, betjäningen i livréer vimlade i trapporna. Allt såg ganska högtidligt ut.

Därefter tågade hon in i stora salongen, satte sig i fonden af densamma, i sin stora länstol af rödt damask, befallde mig (Franciska) att sitta nära henne och ordnade därefter i halfcirkel omkring sig Björn, lagman Hök och Tuttén.

Jag såg, att ma chère mère ville ha en stor scen och önskade imponera på de unga fruarna. För att komma fram till henne skulle de gå öfver hela den långa salongen. Jag försäkrar dig, att mitt hjärta slog af lifligt deltagande för dem …

Ma chère mère’s starka nerver tyckas förhindra, att hon kan göra sig begrepp om sådana känslor, och lifligt och roligt berättade hon, under det vi sutto på våra poster, sin första presentation på hofvet, huru hon länge dessförinnan öfvat sig i nigningar för fem uppställda stolar, och huru dessa nigningar se’n utfördes inför krönta hufvuden. Ma chère mère beskref hela denna scen och hufvudpersonerna där med så mycket lif och kraft, att jag glömde, hvar jag nu satt och hvarför. Men en vagn hördes rulla; ma chère mère tystnade; jag blef varm och steg upp, Björn äfvenså. Ma chère mère lade förbjudande en tung hand på min arm och sade till mig och Björn: ’Sitten stilla! Gumman skall vara den första, som välkomnar dem i sitt hus, och gumman vill vänta dem här’. Hon såg högtidlig ut, och jag satte mig åter med klappande hjärta. Björn såg oviss ut, men när tumult och röster hördes i förstugan, sade han: ’det är Jean-Jacques!’ och satte sig äfven. Nu hördes steg, och en betjänt anmälde med hög röst: ’baron Jean-Jacques och hans friherrinna!’

En sidenklänning frasade, och in kom — åtföljd af en herre — ett fruntimmer, ungefär af min ålder men längre än jag. Hon såg högst comme-il-faut ut, gick hastigt och med en viss sedig säkerhet öfver golfvet och fram till ma chère mère, som steg upp, rättade majestätiskt upp sig, gick tre steg mot den inkommande och såg högst imponerande ut. Svägerskan neg mycket djupt och kysste ma chère mère’s hand, såsom jag hade gjort. Ma chère mère kysste äfven henne men blott på pannan och omfamnade henne, i det hon bad den unga frun ’vara välkommen och trifvas i detta hus’. Sedan hälsade hon på Jean-Jacques på samma vis, som hon hälsat på Björn. Härefter presenterades vi och de nya släktingarne för hvarandra. Jag satte mig bredvid svägerskan. Vi voro i början litet »agiterade» men lugnade oss snart, blefvo du och började ett trefligt samtal, och mycket, rätt mycket tyckte jag om [ 291 ]Jane-Marie. Hon är ej vacker men har något distingeradt i sitt utseende och är förträffligt växt. Hennes väsen och ord vittna om mycken mildhet och förstånd. Toaletten var äfven mycket passande och lagom: en brun sidenrock, däröfver en stor guldkedja, med klocka (och en nyckel), en simpel men modern mössa, ljusblå band, hvilket mycket väl passade hennes ljusa hår och hy. Jag tycker om ett fruntimmer, som förstår att kläda sig väl. Det är ett tecken till vett och smak.

’Men hvar är Peter?’ hade Björn skrikit väl sju gånger å rad, ännu innan de första hälsningarna voro öfver. Ändtligen svarade Jean-Jacques: ’Peter kommer först senare, om han alls kommer i afton. Det föll Ebba in att lägga sig att sofva på E., där vi åto middag, och hon ville ej låta väcka sig på något vilkor. Peter lockade och pockade förgäfves. Slutligen måste min hustru och jag lämna dem, på det ej ma chère mère skulle vänta oss förgäfves denna afton. Ebba, tycker jag, kunde gärna sofva i vagnen, ty hon tål ej att se landet utan sitter jämt med sina dubbla florhufvor nedsläppta.’ Ma chère mère rynkade lätt på ögonbrynen, men djupt drog Björn ned sina. Jag såg på Jane-Marie, hon log och höjde litet på axlarna. Nästan i samma ögonblick hördes en vagn rulla och stanna. ’Där är han!’ ropade Björn, for upp som en bomb och rusade ut genom dörren, den älskade brodern till mötes, innan ma chère mère kunde hejda honom. Hon ristade på hufvudet och såg bister ut, men jag höll af min björn, för det han så höll af sin bror.

Se nu svägerskan n:o 2.

En liten, späd figur sväfvar fram, själfsvåldigt men behagligt. Ögonen äro halfslutna; den lilla halmhatten hänger på armen; den lilla mössan med roseband sitter på ena örat och låter på andra sidan, liksom oförvarandes, några lockar mörkbrunt hår slippa fram. Hennes man följer henne med ögonen, under det han i dörren ånyo fångas i Björns omfamning. Ma chère mère stiger upp, majestätiskt som första gången, och går tre steg emot den lilla sylfiden, men till allas vår obeskrifliga förvåning sväfvar denna förbi henne utan att se upp och slänger sig vårdslöst i länstolen, som ma chère mère nyss lämnat, i det hon utropar: ’Ack, jag är så trött, så trött, så varm, så jag kan dö! Uh! Den lilla sidenkapotten flög upp och visade en fin, hvit linongsklänning, som å sin sida lät se ett par de sötaste små fötter och smalben.

Du skulle ha sett ma chère mère. Hon stod som träffad af åskan, men Peter skyndade sig fram, tog Ebbas hand, sökte få henne upp ur stolen, i det han hviskade: ’Ebba! för Guds skull, för min skull, tänk på! Ebba, det är ma chère mère!

'Kors', sade Ebba, liksom vaknande ur en dröm, och hon såg med ett par sköna, bruna ögon upp till ma chère mère, ungefär som man ser upp till ett kyrktorn. Ma chère mère å sin sida närmade sig till henne med en min, som tycktes säga: ’Hvad är du för ett litet underligt kryp?’

När ma chère mère kom helt nära Ebba, gjorde hon hastigt sin hand lös ur Peters, hoppade upp på stolen, kastade båda armarna om halsen på ma chère mère och kysste henne med ett barns behag och frihet. Det tycktes göra ett eget intryck på ma chère mère. Med sina båda stora händer tog hon om Ebbas fina lif, lyfte henne upp, satte henne som ett barn på sin arm, gick med henne fram under ljuskronan, som då skimrade i den nedgående solens [ 292 ]strålar, och betraktade det af ljus omstrålade kerubshufvudet. Ebba skrattade, vi måste alla skratta, och då ljöd äfven ma chère mère’s grofva 'ha, ha, ha!’ öfver allas. Hon klappade och nöp det vackra, vanartiga barnets kinder, tills det rynkade de fina, mörka ögonbrynen och sade otåligt den ena gången efter den andra: 'Släpp mig! Men ma chère mère, som törhända ville litet straffa henne, promenerade ännu en god stund omkring med henne, skämtande, som man skämtar med ett barn; men när tårarna började komma i Ebbas ögon, ruskade ma chère mère vänligt på henne, kysste hennes panna, satte henne ned på golfvet och hälsade nu på Peter med dessa ord: ’Käre min son, tukta din kvinna, eljest tuktar hon dig!’

Ebba gjorde för mig en högst disgraciös hälsning, såg ej en gång på Björn utan kastade sig med fötterna upp i en soffa och såg med likgiltig min omkring i rummet och på oss. Ma chère mère lät allt detta passera men såg därpå med en viss amper min, som i min tanke ville säga: ’Vi skola nog få ordning på dig, lilla näbba!’

Emellertid är Ebba, från topp till tå, den allratäckaste lilla varelse, jag någonsin sett. Hon liknar ett febarn mer än en människa, men hennes ansikte missprydes af en viss stursk och näsvis min, som i synnerhet spelar i de uppspända näsborrarna och i den lilla trotsiga munnen» …

Rundt ikring i denna roman finnas dylika ypperliga skildringar, hvilka numera hafva ännu en förtjänst, nämligen den att införa oss i en förgången tids seder och åskådningssätt. Visserligen är det icke hela samhällets historia, som upprullas för oss i Fredrika Bremers romaner; hon framställer endast hvad som tänktes och kändes i de svenska hemmen vid midten af förra seklet. Men likväl visar det sig tydligt, att detta samhälle just befann sig på ett öfvergångsstadium i sin utveckling. Detta framträder redan på ett rent yttre sätt i hennes romaner, ty i de tidigare äro de uppträdande personerna nästan uteslutande adelsmän, men ju längre man framskrider i Teckningarnas rad, desto mera borgerligt blandadt blir sällskapet. Emellertid öfverväger det aristokratiska elementet — ännu har icke denna massinvandring af barbarer nedifrån påbörjats, hvilken gör bildning och seder så tunga och råa mot sekelslutet. Det märkes framför allt på tonen. De människor, hon skildrar, äro långt mera belefvade, fina och hänsynsfulla än de, som befolka våra dagars samhälle och romaner. Till gengäld äro idéerna mera trångbröstade; man känner stundom lust att slå ut en ruta för att få in litet frisk luft i dessa kvafva människoboningar.

Svagast i detta arbete äro som öfverallt i hennes romaner de romantiska figurerna. Hjältinnan Serena beskrifves i ett [ 293 ]helt kapitel med så himmelska epitet, att man slutligen endast har ett brus af ord i öronen, tills man slutligen påträffar ett enda litet jordiskt attribut, hvilket bryter förtrollningen: Serena, denna ängel — är låghalt. Lika omöjlig är hjälten, Bruno, ett slags nabob, hvilken plötsligen dyker upp i trakten och köper ett gods, som förut tillhört generalskan, lefver ensam och afskild, då och då påträffas i skogen, storväxt, skön och melankolisk, ridande en yster, svart hingst. Till råga på allt och för att göra honom till en fullständig parodi på en byronisk hjälte medför han till denna småländska småstad en orientalisk älskarinna, och när han en dag råkat in i en sällskapslek, deklamerar han Hamlets »vara eller icke vara» för att lösa sin pant. Men likväl försonas man nästan med denna teaterfigurs extravaganser, ty han gifver generalskan repliken. Hans närvaro gör, att vi få se henne från en ny sida, och för första och enda gången i Fredrika Bremers romaner påträffa vi en karaktär, som till en viss grad är fördjupad och som befinner sig i en allvarlig konflikt. Björn upptäcker nämligen, att Bruno är generalskans son, hvilken i ungdomen begått en stöld från modern för att rädda en vän och förbannats af henne. Hon har aldrig ångrat denna handling, men hon har heller aldrig kunnat glömma sonen — hans blotta namn är tillräckligt för att rifva upp det gamla såret. Man försöker bringa moder och son i beröring med hvarandra och försona dem. Det blir en strid på lif och död. Anledningen till denna strid är teatralisk, och själfva konflikten är hvarken tillräckligt fördjupad eller tillspetsad, men likväl sakna icke dessa scener, i hvilka författarinnan tecknar, huru moder och son brottas med hvarandra, en viss storhet. Generalskan höjer sig nästan till verkligt patos, utan att därför ett ögonblick förlora sitt fria, naturliga väsende. Så t. ex. glömmer hon icke, då försoningen försiggått efter de mest upprörande händelser, att befalla, att hennes hästar skola fodras och väl vårdas, ty »större tjänst än i natt ha de ej gjort mig på dessa femton år». — Och strax före krisen, då hon sitter frånvarande i tunga tankar, försummar hon icke sin »kommendörkapten» (sin mage) utan äter tryfferad kalkon med vanlig aptit och har till och med ett par ordspråk till hands för alt prisa anrättningen. Eller huru äkta är icke scenen, då hon, troende sig döden nära, låter skicka efter snickaren för [ 294 ]att taga mått till likkistan och — prutar om priset! — När man genomläst Grannarne, har man klart för sig, att Fredrika Bremer var född med en stor talang för konstnärlig produktion, och man frågar: Hvad var orsaken, att hon icke på detta område uträttade långt mera?