Från Aftonbladet till Röda Rummet/V. Fredrika Bremer. Fortsättning

V.

Ty den höjdpunkt, som hon intager i Grannarne, har hon aldrig ånyo uppnått. Hemmet, som följer efter, är ännu ett arbete af stora förtjänster men alltför bredt skrifvet och i sin byggnad ännu ohjälpligare än sin förebild: Goldsmiths Landtprästen i Wakefield. Sedan går det jämnt och sakta nedåt, och ju äldre hon blir, desto svagare blifva hennes romaner. Mycket bidrog härtill, att hon förlorade intresset för det skönlitterära. Rundt omkring henne var lifvet brusande fullt af idéer: revolutionens drömmar tycktes en gång ännu hafva uppstått ur sin graf, och året 1848 skakades de europeiska samhällena ånyo i sina grundvalar. Själf hade hon länge skådat mot Amerika, hvilket för henne liksom för många samtida stod såsom framtidslandet, hvarest det nya människosläktet skulle uppväxa. Nästan på hvarje rad i Syskonlif märker man, huru hon är upptagen af landet; hon låter syskonen grundlägga ett slag phalanstère efter Fouriers principer, och Gerda och Ivar göra före henne resan öfver Atlanten. Vid denna tid var författarinnan till Grannarne mycket bekant i Amerika; hennes böcker funnos nästan i hvarje hydda, och gång på gång hade hon fått inbjudningar att komma öfver. 1849 beslöt hon att fara. Denna resa blef en vändpunkt i hennes lif.

I två år dröjde hon i Amerika. Hon genomströfvade landet på kors och tvärs, besökande såväl nord- som sydstaterna, framträngande ända till den fjärran västern och slutligen hvilande ut i Kubas tropiska öklimat. Öfverallt omhändertogs hon af vänliga människor och rönte den största gästfrihet, hon fick tillträde till hemmen, och man [ 295 ]var angelägen att visa henne allt. Hon sammanfördes med landets berömdheter, beundrade Emerson, disputerade med Channing och var omättlig i sin vetgirighet. Hon besökte phalanstèren i New Jersey, upprättad efter Fouriers principer, och gick flitigt i kyrkorna samt lärde känna såväl unitarierna som agnostikerna; men framför allt intresserade hon sig för sina medsystrar, de amerikanska kvinnorna, hvilka strax förut slutit sig tillsammans och nu som bäst kämpade för utvidgade rättigheter. Och hon såg dem redan i den friaste och mångfaldigaste verksamhet. Det fanns kvinnor i fullt oberoende ställning, hvilka endast af begär efter sysselsättning antogo platser; andra uppträdde såsom föreläsare, besökte de sjuka i fängelserna eller ägnade sitt lif åt slafveriets utrotande. Skolor voro redan grundlagda, hvarest kvinnor kunde studera medicin, lära sig att rita och i allmänhet förvärfva högre kunskaper. Öfverallt fann hon ett stort intresse för att utbreda upplysning och att sammansluta sig för det praktiska genomdrifvandet af ideella och materiella mål. Upplysning och association — det var de nya principerna, som hon fann bestämmande för lifvet i den nya världen.

Mycket af det amerikanska tilltalade henne icke. Men när hon 1851 återkom till Sverige, på hvars jord hon längtat att åter sätta sin fot, framträdde skarpt för henne åtskilliga företräden i det amerikanska lifvet. Hon såg tydligt, huru Sverige var efter i utveckling, huru många fördomar, som där ännu frodades, huru man där ännu icke förstod att arbeta med kraft. Hädanefter riktades hennes intressen uteslutande på det verkliga lifvet; hon ville samla människorna till reformer, och när hon skref, var det endast för att undervisa. Särskildt var det tre områden, som nu sysselsatte henne: välgörenheten, kvinnofrågan och de religiösa rörelserna.

För välgörenheten hade hon alltid haft ett varmt hjärta; det är typiskt, då fru Flygare-Carlén under ett besök i Strömstad 1831 såg Fredrika med en korg på armen på väg till de sjuka och nödlidande. Men nu sökte hon verka mera i stort, och hon tillämpade på välgörenheten den föreningstanke, som hon sett bära så vackra frukter i Amerika; under de följande åren uppstodo äfven på hennes initiativ åtskilliga filantropiska inrättningar. Koleraåret 1853 grundade hon till ex. Stockholms fruntimmersförening för barnavård, hvilken [ 296 ]hade till uppgift att sörja för de genom kolera föräldralösa. Och flera liknande sammanslutningar följde.

Men sitt största arbete uträttade hon under denna tid för kvinnofrågan. Den hade ju alltid lifligt intresserat henne, som själf i ungdomsåren genomkämpat alla de lidanden, för hvilka en kvinna med intellektuella intressen kunde vara utsatt. Redan i Edla (i Presidentens döttrar) och i Nina hade hon tecknat bilden af en kvinna, som kämpar för en högre utveckling. Frågan sysselsatte henne sedan ständigt; förnuftigast har hon framlagt den i Hemmet, hvarest Petrea är bäraren af hennes tankar angående detta ämne. Det, som karaktäriserar Fredrika Bremers uppfattning af kvinnans höjande, är, att denna högre utveckling, denna praktiska verksamhet för andra, skall vara ett slags ersättning för äktenskapet: den frigjorda kvinnan är för henne en nunna.

Ingenstädes framträder denna snäfva och asketiska uppfattning skarpare än i Hertha eller en själs historia. Idéerna i detta arbete uppväcka icke längre vårt intresse; de äro föråldrade eller för länge sedan förverkligade. Litterärt sedt är arbetet äfven ytterligt svagt. Det är en tendensroman, hvars människor sakna allt själfständigt lif och endast äro pappersdockor, hvilka röra sig efter författarinnans behag. Dessutom saknade Fredrika Bremer den dialektiska och konstruktiva förmåga, som är nödvändig för att uppställa och försvara en tes. Men historiskt sedt är boken af icke ringa betydelse, ty här är det, som Fredrika Bremer, utlösande sina intryck från Amerika, för första gången formulerar ett program och påyrkar bestämda sociala reformer angående kvinnans ställning. Det viktigaste af dessa reformkraf, för hvilket hela arbetet är skrifvet, är yrkandet, att kvinnan vid 25 års ålder skulle vara myndig. Dessutom framställas åtskilliga andra önskemål: kvinnan borde liksom männen hafva rätt till vetenskaplig utbildning och till verksamhet i olika riktningar. Så skulle de kunna undervisa i skolorna, vårda de sjuka (äfven männen, liksom Hertha vårdade Yngve), vara läkare o. s. v. Det är således med Hertha, som kvinnofrågan i Sverige vinner praktisk betydelse.

Äfven i ett annat afseende är Hertha betydelsefull, ty här framställes för första gången krafvet på mannens sedliga renhet före äktenskapet — denna fråga, hvilken sedan spelat en stor roll i åttiotalets kvinnorörelse.

[ 297 ]Boken väckte ett oerhördt uppseende och kritiserades ifrigt i tidningar och tidskrifter ett helt år framåt, och Fredrika Bremer, som hittills varit högt uppburen, utsattes för häftiga angrepp. Emellertid bidrog arbetet och den diskussion, som följde om detsamma, i icke ringa mån till att kvinnan vid 1858 års riksdag erhöll rättighet att förklaras myndig vid fyllda 25 år och att en motion framkom om förbättrad kvinnlig undervisning, hvilken sedan förverkligades genom inrättandet af statens seminarium för kvinnor.

Redan vintern 1858 anordnade dessutom åtskilliga frisinnade män i Stockholm föreläsningskurser för kvinnor i sådana vetenskaper, hvilka dittills icke varit tillgängliga för dem.

Medan dessa strider pågingo i Sverige, var Fredrika Bremer fjärran från hemlandet. Den 26 maj 1856 hade hon afrest till Schweiz, nästa år drog hon ned till Italien, och då hon i juli 1861 återkom till Stockholm, hade hon ytterligare besökt Palestina och Grekland.

Anledningen till denna resa var närmast af religiös art. Hon ville i Schweiz studera den af Alexandre Vinet grundlagda l’Église libre (frikyrkan). Ty äfven i hennes uppfattning af kristendomen hade den amerikanska resan åstadkommit en förändring.

Fredrika Bremer var efter den religiösa kris, som hon genomgick under tjuguåren, en djupt religiöst intresserad kvinna. Allvarligt hade hon visserligen aldrig tviflat på den lutherska ortodoxiens läror; men till synes älskade hon att mycket noga undersöka dogmerna (en undersökning som var af föga farlig beskaffenhet), och hon disputerade gärna i teologiska frågor med något af samma lif som en gammal skolastisk munk. De frågor, som intresserade henne, verka äfven ofta synnerligen medeltidsartade. Så t. ex., när hon 1848 vistades i Köpenhamn, framkastade hon en dag för Martensen, hvilken hon ofta besökte för att få ett teologiskt samtal, den frågan: »Hvem stod Gud närmast — Sokrates eller röfvaren på korset?» Och när hon kom till Rom och fick företräde hos påfven, inlät hon sig med denne — tämligen taktlöst — i en kontrovers om den romerska eller lutherska kyrkans företräden.

Hvad läran beträffar, stod hon således alltid på samma ståndpunkt, däremot förändrades så småningom hennes upp[ 298 ]fattning af kristendomens förhållande till individen och folket. Toleransens idé kom småningom att stå klar för henne. Redan 1842, då på svenska utkommit en populariserad bearbetning af den tyske forskaren Strauss’ angrepp på åtskilliga kristna grunddogmer, var hon emot att dessa åsikter, hvilka hon dock ogillade, skulle undertryckas på våldsam väg, såsom man då försökte i Sverige, i det att skriften beslagtogs. Och efter vistelsen i Amerika, där hon sett hvarje människa fritt dyrka Gud efter sitt skön, tog hon obetingadt sektväsendet i försvar och drömde om en fri och allmännelig kyrka, i hvilken hvar och en skulle hafva rätt att tillbedja Gud på sitt sätt. Det var denna framtidskyrka, hon trodde sig hafva funnit i Vinets frikyrka, men när hon fick se den på närmare håll, visade sig äfven den för snäf. »Min fria kyrka, min framtidskyrka är den icke; därtill är den för exklusiv och för stillastående, för mycket bunden vid bokstafven ännu. Min kyrka, den jag tror uppå, den jag söker, ja den, i hvilken jag redan i djupet af min själ lefver och tillbeder, är en, uti hvilken skiljaktigheter i vissa dogmer och former icke åtskilja dem, som äro förenade i samma högsta kärlek. Min kyrka är den, i hvars högkor Fénelon och Channing, François de Sales och Hermann Francke, Hildebrand och Luther, Washington och Vinet, Sankta Birgitta och Florence Nightingale må bedja och lofsjunga tillsammans; ja, ur hvars vida tempelgångar ingen är utesluten, som allvarligen sökt och älskat det högsta goda, denne må nu heta Lao-tseu, Soroaster, Budda, Sokrates eller Spinoza!… Hvarje annan kyrka är mig för trång och motsvarar icke protestantismens idé.»

Med åren fick hon således en allt liberalare uppfattning af kristendomen och dess förhållande till människorna. Betecknande för hennes sista ståndpunkt är det bref, hvilket hon efter utgifvandet af Bibelns lära om Kristus tillsände Viktor Rydberg. Hon uttalar i detsamma sin sympati och beundran både för författaren och hans arbete och betonar, att hon i mycket öfverensstämmer med honom, men så långt som han kunde hon dock icke gå.

Utom dessa filantropiska, religiösa och kvinnosaksintressen sysselsatte hon sig under dessa sina sista år hufvudsakligen med att redigera sina resebeskrifningar.

Efter hemkomsten från den amerikanska resan publicerade hon i bokform de bref, hvilka hon angående den[ 299 ]samma skrifvit till sin syster. Söker man i denna skildring af Hemmen i den nya världen en djupare karaktäristik af det egendomliga landet, har man förspillt sin möda. Hennes framställning är i mångt och mycket okritisk, men å andra sidan torde man svårligen annorstädes finna en så lefvande och mångsidig skildring af Amerikas dåvarande förhållanden. Också öfversattes dessa bref på många språk och väckte ofantligt uppseende. Laboulaye, en af dåtidens förnämsta liberala skriftställare, har utan tvifvel lånat åtskilligt från dem för den på sin tid mycket lästa satiren Europa och Amerika.

Strax efter hemkomsten från sin andra resa fyllde hon sextio år; men fast gammal till åren, var hon ännu frisk till kropp och själ, och med oförtröttad energi satte hon sig ännu en gång att beskrifva sina resor. Denna reseskildring, Lifvet i gamla världen, som fyller sex band, gifver en intressant inblick i Europas dåvarande förhållanden. Hon hade vistats så länge på hvart och ett af de ställen, som hon besökte, och lefvat sig så in i förhållandena, att hon i allmänhet är synnerligen väl underrättad.

Hon bortgick på årets sista natt 1865. Jämte Tegnér är hon den förste svenske författare, som uppnått världsrykte.

Det var säkerligen icke gynnsamt för den fulla utvecklingen af Fredrika Bremers talang, att hon från sina anspråkslösa teckningar kastade sig in på tidens sociala frågor. Ty hon saknade den förståndsskärpa, som är nödvändig för att uppställa och lösa dylika problem, och det är ingen öfverdrift, om man säger, att hon aldrig verkligen genomträngt någon af de frågor, med hvilka hon sysslade. Hon var en känslomänniska, som fördes med af strömmen, och karaktäristiskt nog finner man bak hvarje förändring i hennes åsikter en eller annan ny bekantskap eller en resa. Det är Frances Lewin, som uppenbarar för henne den princip, hvilken sedan skulle blifva ledstjärnan på hennes väg: den största möjliga lycka för det största möjliga antal — denna lära, som i själfva verket är det banér, under hvilket hela hennes generation kämpat. Böklin klarar i mångt och mycket hennes tankar, vägleder henne i hennes läsning, styrker henne i hennes tro, men hans inflytande har knappast [ 300 ]varit oblandadt fördelaktigt för henne. Grefvinnan Sommerhjelm sprider ånyo lif och friskhet ikring henne, bortvädrar det bokdamm, som de sista åren öfverpudrat henne, och det är i hennes närhet, som hon skrifver sina bästa romaner. Amerikaresan slutligen öppnar för henne nya horisonter och visar henne den väg, på hvilken kvinnofrågan skall föras fram. Det bästa i hennes intelligens är hennes aldrig tröttnande vetgirighet och en viss praktisk förståndighet, hvilken väjer tillbaka för alla öfverdrifter och låter henne ana hvad som i ögonblicket är mest genomförbart. Ytterlighetsmänniska är hon i intet afseende. Om hon trots sin stora begränsning likväl uträttat så mycket — få af hennes generation hafva uträttat mera — så beror detta framför allt på hennes goda vilja, på hennes varmt klappande hjärta, på denna egenskap i hennes väsende, som kom den amerikanske författaren Hawthorne att så träffande säga om henne, att hon var »värdig att vara hela mänsklighetens tant». Och hon förtröttades aldrig i sina sträfvanden, hon omfattade dem med brinnande tro, hon förvaltade sitt pund väl och var trogen i det lilla. Svenska äro knappast dessa egenskaper, detta fullständiga uppgående i sin sak, denna sega energi; kanske äro de hennes finska arf.

Hennes romaner äro numera i mångt och mycket föråldrade, och hennes teknik lider af fel, som ingen i våra dagar, åtminstone ej så uppenbart, låter komma sig till last. Men det bör tilläggas, att dessa brister i icke ringa mån voro gemensamma för tidsåldern; icke ens Almqvist har alltid i romanen nått fram till en säker konstform. Den förtjänsten återstår alltid för Fredrika Bremer, att hon var den första, hvilken på allvar och ej blott på lek skref svenska romaner. Också har hon bildat skola. Henne närmast stå friherrinnan Knorring och Emilie Flygare-Carlén.

Det vore oriktigt, om man tillskrefve Fredrika Bremer äran af allt, som under hennes lif och den närmaste tiden därefter uträttades för den svenska kvinnans höjande och för förbättrandet af hennes ställning. Andra och starkare krafter voro äfven i rörelse, och hennes röst var endast en af de mångas. Man behöfver endast genombläddra tidningarna från denna period för att finna, huru lifligt publikens uppmärksamhet redan var riktad på dessa frågor. Äfven utan Hertha skulle den svenska kvinnan ej behöft vänta [ 301 ]länge på sitt myndighetsförklarande. Nekas kan det icke heller, att hennes åsikter i mångt och mycket voro ensidiga och särskildt i erotiskt afseende alltför kristligt asketiska. Långt ifrån att, såsom Selma Lagerlöf säger i en liten utsökt stämningsbit, hafva afskaffat de gamla, föraktade mamsellerna, kan man förebrå henne, att hon väl starkt betonade det ogifta ståndet såsom det första trappsteget till kvinnans höjande.

Men hvad som utgör hennes obestridliga ära, det är att hafva väckt den svenska kvinnans eget intresse för sina angelägenheter och att hafva gjort de första försöken att förena sina medsystrar för gemensamma ändamål. Därför bär också den första svenska kvinnoföreningen i Sverige med rätta Fredrika Bremers namn, och det är på den grund hon lagt, som den senare svenska kvinnorörelsen uppfört sin byggnad.

Åttiotalets kvinnorörelse, väckt till lif af Ibsens dramer, var i själfva verket endast en förnyelse af hennes verk. Och om äfven i närvarande ögonblick nya röster höjas och nya kraf framställas, är det dock alltjämt Fredrika Bremer och hennes förening, som bildar centrum i den svenska kvinnorörelsen.

Vill man emellertid nå till full och klar belysning öfver omfånget och värdet af Fredrika Bremers lifsgärning, bör man icke underlåta att sammanhålla den med en annan samtida författares, nämligen med Love Almqvists. Almqvist var genomträngd af alla tidens revolutionära strömningar, full af jäsande tankar om huru en ny anda skulle inblåsas i statskyrkan och en ifrig anhängare af socialismens läror. Han är sin tids Thorild, titanen som vill föra hela Europas brusande stormflod in öfver de svenska ödemarkerna. Också han har tangerat kvinnofrågan men på ett långt djupare och genialare sätt än Fredrika Bremer. Han har sett frågan i hela dess omfång och upplöst den i dess enklaste faktorer. Både i det lilla mästerverket Det går an och i sin senare kommentar till detsamma Europeiska missnöjets grunder har han, kanske klarare än någon samtida, påpekat, att första steget till kvinnans höjande är, att hon sättes i stånd att själf förtjäna sitt bröd. Det ekonomiska oberoendet är en nödvändig förutsättning för att hon själf skall kunna bestämma öfver sin person och gifva sitt hjärta åt hvem hon önskar. [ 302 ]Dessa tankar verkade vid sin framkomst ytterst revolutionärt, och novellen Det går an blef i själfva verket orsaken till alla Almqvists senare olyckor. Praktiskt uträttade han heller intet med dessa idéer. Det är först i våra dagar, efter det att en ny europeisk strömning gått öfver Sverige, som man fått öga för att en svensk man redan tidigare uttalat tankar, hvilka man sedan ånyo infört utifrån. Men där det icke lyckades den revolutionärt djärfve Almqvist att få en gröda att växa, där lyckades det den milda, kärleksrika Fredrika Bremer att utså några korn, hvilka sedan burit hundrafaldig frukt. Hon befann sig just i nivå med landets bildningsförhållanden, och därför kunde hon uträtta så mycket som hon gjorde.

Bibliografi: Bremer, Ch., Fredrika Bremer. Själfbiografiska anteckningar (utgifna af Ch. B—r). I—II. Örebro 1868. — Petersen, R., Fredrika Bremer. Kbhn 1892. — Adlersparre, S. L—d. & Leijonhufvud, S., Fredrika Bremer. I—II. Stockholm 1896. För vidare bibliografi, se detta senare arbete.