Från Aftonbladet till Röda Rummet/X. August Blanche

X.

Det var Emilie Flygare-Carlén som i romanen först skildrade folket och medelklassen, men man kan icke säga, att det skedde på något tendentiöst sätt. Sällan ställer hon dessa folkklasser i beröring med tidens oppositionella idéer, icke heller inmänger hon tidens härskande politiska åsikter i sina berättelser. Finner man någon gång ett slags afsikt, så har den närmast kommit med på ett hörn och spelar ingen större roll. Hon betraktade människorna uteslutande från natursidan. De sociala synpunkterna spelade för henne föga roll.

Snart nog finner man emellertid alla liberalismens idéer, hvilka redan ett tiotal af år behärskat tidningspressen, äfven öppet predikade i romanerna. Så var fallet hos Onkel Adam. Nu göra sig de folkliga synpunkterna verkligt gällande. Folket har blifvit medvetet och revolutionärt. Allteftersom den länge begärda representationsreformen låter vänta på sig, blifver hatet mot adeln starkare. Icke med orätt, ty denna samhällsklass, som en gång verkligen representerat det bästa i samhället, gjorde det knappast nu längre, af det enkla skälet, att den icke längre rekryterades från hela samhället och drog till sig folkets bästa elementer, som den gjort under sina blomstringstider, då allt, som utmärkt sig, adlades; nu däremot nyadlades få, och det var endast de gamla familjerna, som alltjämt pockade på sina privilegier. Detta ständigt växande hat kommer tydligt fram i romanen, hvarest adeln nu får representera det utlefda, det gamla och odugliga, hvilket slås ur brädet af mannen af folket, hvilken med egen kraft kämpat sig fram till en af samhällets främste. Man diskuterar bördsfördomarna, kärlek och äktenskap mellan frälse och ofrälse o. s. v.

Det är detta innehåll, som vi finna så skarpt framträdande hos August Blanche, icke minst därför, att det hos [ 351 ]honom genom beröring med den franska följetongsromanen fått en helt revolutionär prägel. Det är liksom om marseljäsens toner och revolutionens program: frihet, jämlikhet och broderskap ljödo oss till mötes från bladen i hans böcker.

August Blanches diktning är äkta folklig, men så var han också själf ett folkets barn. Redan genom sin födelse måste motsatserna mellan de olika stånden hafva stått lefvande och klart för honom. Han var nämligen naturlig son till en tjänsteflicka, Katarina Hedberg, och skvadronpredikanten Mårten Bergvall. Modern gifte sig några år senare med hofslagaren Blanche, hvilken emellertid icke med alltför blida ögon såg på fostersonen. I en Skådespelares minnen finnes, bland mycken dikt, åtskilligt som pekar direkt tillbaka på Blanches egna barndomsupplefvelser. Det är en ständig strid mellan modern, hvilken vill att sonen skall inhämta kunskaper (Den rödrutiga schalen), och håboisten, som vill att han snarast möjligt skall in vid gardets musikkår och själf förtjäna sitt bröd.

Hela lifvet igenom har Blanche med största hängifvenhet fasthållit vid denna moder, som med sin ömhet sökt värja sitt barn, det oskyldiga offret för hennes egen kärlek, mot världens elakhet. Då han tämligen till åren, men förmögen, ärnade gifta sig med en adelsdam, gick äktenskapet om intet, därför att Blanche fordrade, att modern, den enkla hofslagareänkan, skulle bo hos dem ute på Malmgården, hvilket däremot den tillkommande fann mindre lämpligt.

Hos barn födda och uppfostrade under dylika förhållanden finner man ofta i en eller annan form en djup motvilja mot alla slags lösa förbindelser, åtminstone i teorien. Mer än samhällets öfriga medlemmar känna de ju, hvilka olägenheter regellösheten medför. Dumas fils, själf ett »kärlekens barn», har vid alla erotiska konflikter haft barnet i minnet, ständigt fört krig mot kokottväsendet och hans uppmaning: döda henne om den hustru, som vanhelgar äktenskapet, är ju synnerligen betecknande för hela hans uppfattning. Liknande drag finna vi också hos Blanche. Hans häftiga uppträdande i Det går an-frågan med skriften Sara Widebeck har nog i någon mån sin förklaring i detta förhållande; han älskade äfven att hjärtnupet skildra de stackars kokotternas hårda öde midt uppe i deras strålande ungdomliga skönhet och juvelernas rikedom.

[ 352 ]Någon bitterhet märker man emellertid icke i dessa skildringar. Blanche var en alltför lättlefvande och facil natur för att grubbla och nedsjunka i någon art af melankoli. Han var ett äkta stockholmsbarn nästan sydländskt liflig, öfversvallande hjärtlig, god vän och god kamrat, arbetande och roande sig dagen om. En lycklig natur, helt af ett stycke, utan alla tillkrånglade hjärnvinklar.

Enkelt och folkligt såg han också på tillvaron. Han har folkets på en gång abstrakta och barnsliga syn på samhället. För honom skulle aldrig alla dessa tusende skiljaktigheter, som i det oändliga utmärka de olika stånden och de olika individerna äfven i det mest demokratiska samhälle, blifva riktigt lefvande. Äkta folklig är hans synpunkt den, att »en ann kan vara så god som en ann». Han ser endast människan, icke samhällsindividen. Han är född därnere, hvarest man utmärker sig genom kroppsstyrka, frikostighet, hederlighet och arbetsamhet, där man icke krusar så förfärligt mycket för hvarandra, och där jämlikheten är större än däruppe.

Detta är själfva Blanches grundsyn, arfvet från fader och moder, lärdomarna inhämtade mellan kamraterna i Klara skola och hofsmederna på Sporrongska gården.

Och det var just en utmärkt jordmån, i hvilken tidens idéer riktigt kunde slå rot. Så skedde ock. Blanche blef 1829 student, tog 1832 examen till ämbetsverken, bosatte sig därefter i Stockholm, springande i verken och lifnärande sig med renskrifning och lektioner. 1836 fick han ånyo tillfälle att besöka universitetet, från hvilket han återvände 1838 såsom juris utriusque kandidat. Men under hela trettiotalet hade tidens liberala idéer strömmat in öfver honom och gjort honom till sin svurne man. Ett par historier från denna tid belysa klarare än alla utredningar arten af hans rabulism.

Blanche hade nyligen blifvit student, berättar Ridderstad i Regnbågen, då han en dag besökte sin morbror i Västmanland, en f. d. grenadier, nu inspektor på Kolsva. Han inviterades på en middag hos godsets ägare, en adlig kammarherre, men då morbrodern icke inbjudits, nekade han först att gå. Denne lyckades emellertid att öfvertala honom. Vid bordet hade Blanche väntat sig en plats vid värdinnans sida; i stället fick han emellertid en plats nära dörren. [ 353 ]Blanche hade äfven gjort sig förhoppning om en skål af själfva värden, men i stället föreslogs den af en åttaårig dotter. Men då var måttet rågadt och den nyblifne studenten miste det lilla tålamod han hade kvar. Han satte glaset ifrån sig, reste sig och ville gå, och när kammarherren, bestört öfver hans vrede, ursäktade sig, svarade han: »Min världsuppfattning är, att en redlig och duglig man försvarar sin plats vid hvilket bord som helst, och för att hålla mig till min morbror, är såväl hans verksamhet som hans karaktär af alltför bepröfvade ädla egenskaper, att han, ingen nämnd och ingen glömd, till och med bort intaga hedersplatsen vid det bord, där jag i dag haft äran spisa. Platsen, som ni anvisade mig, skålen, som er dotter, fröken åttaåring, föreslog, ägnade sig icke att förändra mina tankesätt och mitt omdöme. Ödmjuka tjänare, herr kammarherre!»

Man kan vara fullkomligt öfvertygad om, att Blanche ännu på gamla dagar, då han i trädet på Malmgården vid ett godt glas punsch berättade denna historia, njöt af sitt eget lyckade uppträdande. Han kom säkert aldrig till insikt om, att han möjligen icke var så meriterad, att han vid detta tillfälle skulle hafva plats vid värdinnans sida, och att det möjligen var en fin uppmärksamhet, då man lät husets dotter föreslå en skål för den unge och obetydlige studenten. Men hans naivitet är verkligt rörande och typisk för tiden och den samhällsklass, han representerar.

Blanche skulle öfverhufvud aldrig komma i närheten af en adelsman i verkligheten eller i dikten, utan att han passade på tillfället att såga sin mening. Det är icke alltid taktfullt, hans uppträdande, men han är öppen och redlig, själfsäker och frimodig och karl att stå för hvad han ansåg rätt. Detta låter belysa sig med en annan historia från hans ungdomsår:

En dag på våren, när Geijer väntades hem från riksdagen till Uppsala, sammankallades studentkåren för att rådgöra om hans mottagande. Ordföranden föreslog, hälsad af allmänt jubel, att kåren skulle möta honom med sång och lefverop, men Blanche, hvilken erfarit, att Geijer äfven nu i konstitutionsutskottet uppträdt till indragningsmaktens värn, sprang upp på den improviserade talarestolen och sade: »Mina herrar, kan det likväl vara skäl, att Sveriges studerande ungdom med jublande sång och hurrarop välkomnar Geijer, som vid denna riksdag uppträdt och talat [ 354 ]mot vårt lands tryckfrihet? När vår Herre sagt: varde ljus, må ingen, icke ens en professor, försöka säga: varde mörker.» Ett knytnäfslag träffade August Blanche, och han föll, men Geijer uppvaktades med sång af studenterna.

Sådan var den unge Blanche, som 1838 återkom till Stockholm. Hans tjänstemannabana blef icke heller lång. Hans lifliga och lättrörda natur hade redan tagit för starkt intryck af tidens frihetsrörelser. I det Herrans året 1838 bidrog han till den flod af tryckalster, som de politiska händelserna och »tidningskäbblet» affödde med ett par pamfletter i den skämtsamma stilen: Publiken och tidningarne eller den rysliga tuppfäktningen samt Rabulisterna. Därefter inträdde han i redaktionen af Freja, en mindre tidning, hvars politik sköttes af Argus-Johansson och som föröfrigt bland sina pennor räknade flera unga litteratörer, G. H. Mellin, Kjellman-Göransson, Karl af Kullberg, Theodor Sandström o. s. v. Det var närmast ett moderat-liberalt organ, som försökte gå en medelväg mellan Aftonbladet och Svenska Minerva. 1839 blef Blanche tidningens hufvudredaktör, hvarmed han fortsatte till 1842, då den bekanta scenen — det så kallade Almqvistska dådet — mellan honom och Almqvist på grund af en föregående polemik gjorde honom trött på journalistiken. Han ångrade sedan dessa fyra år, som han bortkastat på tidningsskrifveri.

Därpå vände han sina blickar mot teatern, och under några år framåt skapade han med vanlig lätthet en hel följd af stycken. År 1843 debuterade han med Positivhataren, som blef en stor succès. Man har nu något svårt att förstå hvarför, men den svenska teatern hade länge varit utan inhemsk repertoir. Här fann man ett stycke, som, äfven om det var en bearbetning af ett utländskt, dock af Blanche behörigen försetts med nödig lokalfärg. Åtskilliga stockholmstyper, en konglig sekter, en källarmästare m. fl., gjorde här sin entré. Under några år framåt levererade Blanche nu mer eller mindre originala teaterpjäser, än uppsluppna, än melodramatiska och historiska. 1845 Stockholm—Vesterås—Upsala. 1846 Engelbrekt och hans dalkarlar och Järnbäraren. 1848 hans bästa stycke, farsen Ett resande teatersällskap. 1850 Döden fadder. I alla dessa stycken komma hans stora kvickhet och förmåga af liflig replikbehandling honom till godo.

[ 355 ]Samtidigt påbörjade han en liknande storartad produktion af romaner. 1845 Järnbäraren; 1847 Flickan i Stadsgården; 1848 Banditen och Första älskarinnan; 1849 Kråknästet; 1851 Sonen af Söder och Nord.

Dessa romaner äro i våra dagar så godt som oläsbara, så oäkta och teatraliskt är allting från de hopade händelserna till dialogen, som vanligen är alltför uppstyltad. Allt är utfördt i den franska följetongsromanens stil med Eugène Sues och Dumas' idéer och berättelsesätt. Man kan knappast analysera dem utan att falla in i parodien. Intrigen är naturligen hufvudsaken. Man ilar från den ena spännande händelsen till den andra. Än se vi, huru en hämnd långsamt men säkert utkräfves, än är det följderna af ett mord, som spinner sina trådar kring alla bokens figurer. I korthet sagdt, återfinnes här alla de ingredienser, som tillhöra ett bättre melodrama, lidelsefull kärlek (mannen svart — kvinnan blond eller vice versa: kvinnan zigenerska — mannen en son af den bleka Norden), hat och hämnd, brott och straff, gift, repstegar, revolutioner, hela detta teatermaskineri i brokig omväxling och dock så enahanda.

Midt i denna magra soppa simmar såsom en eller annan närande fettkula tidens sociala och revolutionära idéer. Samhället bör taga sig af sina olycksbarn och brottmålslagstiftningen förbättras: sådan är ofta den moral, man får till på köpet, när man varit ögonvittne till en tre, fyra stora brott. Adeln framställes här, som redan sagdt, från den mörka sidan. Den bleke, utlefvade grefven med svarta mustascher, som gifter sig rikt med en borgaredotter, är henne otrogen, bortspelar hennes förmögenhet och ofta är så feg, att han icke vill döda sig själf, då allt gått på tok, kommer gång på gång igen. Mannen af värld, som förför flickan af folket, är en annan stående figur. Idealtyperna äro dels hans starka, men godmodiga arbetare, dels den unge mannen, som utgått från ett fattigt hem men genom egen kraft arbetat sig upp till en ansedd ställning. Han kan vara ingeniör, men hos Blanche är han vanligen läkare. I romanens slut hugnas han alltid med en ung och rik och vacker adelsfrökens hand.

Allt detta skulle icke vara utan intresse, vore icke färgerna alltför starkt pålagda. Ty det finnes en art af [ 356 ]verklighet i dessa romaner. Har man t. ex. genombläddrat några af tjugutalets tidningar, erinras man ovillkorligen vid läsningen af de grofva, råa brotten, utförda af vilda sällar i Blanches romaner, om rättegångsafdelningarnas långa relationer af liknande händelser. Det finns obestridligen en art tidsstämning öfver hans skildringar. Och allt detta höga hazardspel, som vanligen försiggår i luxuöst inredda lokaler, hvilka från gatan se ut som fallfärdiga kåkar, var också betecknande för tiden. Det samma gäller hela det eleganta kokottväsendet, hvilket då florerade på ett sätt, som knappast finner sin motsvarighet i våra dagars Stockholm, och vid hvars skildrande Blanche gärna dröjer i sina romaner. Man tycker sig också här och där skymta själfva det glada lättsinne, hvilket drifver alla dessa människor framåt och underhåller alla dessa laster. I korthet, där finnas många förträffliga enskildheter, som, om de flätats tillsamman på ett annat sätt, skulle skapat målningar af bestående värde. Men hos Blanche är allt detta rå, obearbetad verklighet, anekdotmässigt behandlad, ännu icke höjd till konst.

Märkvärdigt nog har emellertid Blanche varit läst ända in till sista tiden. Detta beror naturligen dels på den starkt kryddade kosten, som passar för vissa klasser af läsare, men dels och kanske icke minst på hans berättaretalang. Ty visserligen är hans berättelse lika oäkta och teatralisk som allt det öfriga, men den är ytterst spännande. Han har af sina franska förebilder lärt sig konsten att tvinga läsaren att fortsätta från början till slut. Särskildt är det Dumas, som därvid är hans läromästare. Det var just denne, som fann konsten att dramatiskt kedja scen vid scen och alltid sluta ett kapitel på en sådan punkt af berättelsen, att läsaren för att få sin nyfikenhet tillfredsställd måste vända sidan och fortsätta. Då fann han sig vanligen ännu en gång på ett behagligt sätt öfverlistad och inkastad i en ny händelse, hvars olika stadier endast bit för bit afslöjades för hans nyfikna blickar. Och så undan för undan, tills det behagade författaren, att, sedan han åtskilliga gånger tagit lifvet af sina hjältar och åter uppväckt dem ifrån det döda, ändtligen definitivt nedlägga pennan och sätta punkt.

Utom dessa romaner har Blanche äfven skrifvit smärre berättelser. I det stora och hela röra sig dessa korta skisser inom samma ämnessfär som de större; figurer, idéer, hän[ 357 ]delser äro i allmänhet desamma. Men Blanche står här obestridligen i konstnärligt afseende ett steg högre.

Redan 1845 påbörjade Blanche den första serien af dylika smärre saker. Det var Taflor och Berättelser ur Stockholmslifvet. 1856 författade han för Aftonbladet Berättelser efter Klockaren i Danderyd och slutligen mellan åren 1857—1863, då Blanche redigerade Illustrerad tidning, framkommo hans Bilder ur verkligheten, sedermera samlade i fyra serier: Hyrkuskens berättelser, En prestmans anteckningar, En skådespelares äfventyr och Strödda anteckningar. De tillhöra det bästa som Blanche skrifvit, och ännu i dag genombläddrar man med nöje detta galleri, i hvilket det dåtida Stockholm lefver upp för oss med sina typer och personager. Hvem erinrar sig icke med nöje den dråpliga berättelsen om, huru Kalle Utter informerade på herregården eller grasserade som djäfvul i Klara skola; det underliga sätt hvarpå Jonas Dugge vann sin brud; pastorsadjunkten Axel Dahls tigerjakt på Strömsborg; skådespelaren Ekströms missöde som Hamlet i landsorten och alla dessa andra historier lika godmodiga som roande. Äfven här är det brott och kärlek, som utgör hufvudmotivet. Emilie Högqvists gestalt framskymtar gång på gång, skildrad med all den kärlek och beundran, som tiden slösade på denna sin älskling; Bo Jonsson Grip representerar på ett utmärkt sätt bofven; Lars Blom gifver en liflig föreställning om husagans nackdelar — i korthet sagdt, det är som en stor anekdotsamling ur tidens historia, och vissa af dessa berättelser (Kalle Utter t. ex.) skola säkerligen visa sig lika odödliga som en Eulenspiegel eller Lunkentus, så äktfolkliga äro de i sin naivitet och åskådlighet.

Men i själfva verket är Blanche i våra dagar mera intressant som människa än som skriftställare. Mot slutet af fyrtiotalet dog hans verklige fader, Bergvall, och Blanche ärfde hans icke obetydliga förmögenhet. Blanche var nu en oberoende man, och han gaf sig ut på resor för att skåda och njuta lifvet — ty han saknade icke själf sinne för mörka ögon och ett glädtigt sällskapslif. Öfverallt hvart han kom, såg han Europa i revolution, och han medförde hem något af denna kosmopolitiska frihetstörst. Han öppnade nu sin Malmgård för den stora skara vänner, som omgaf honom i lifvet och följde honom efter döden. 1859 blef han riks[ 358 ]dagsman och hade nu ett ständigt och osökt tillfälle att utveckla sin vältalighet. Det är under sextiotalet som Blanche når sin högsta berömmelse. Han var då den allmänt omtyckte skådespelsförfattaren, hans romaner och Bilder ur verkligheten lästes öfverallt, han var rik och oberoende. Han, som i själfva verket saknade djupare politisk insikt, spelade nu en icke obetydlig roll på grund af sin popularitet. Under dessa år är han ett slags père noble, som talar å hela svenska folkets vägnar. Och hvad har han icke talat för! Han for till Norge och förkunnade å svenska folkets vägnar, att det sympatiserade med Norges hållning i ståthållarefrågan, och var det något på tok mellan svenska folket och Carl XV, så gick åter Blanche, öppen, frimodig, hjärtevinnande, upp till konungen och sade, huru svenska folket ville hafva det. Han har talat för kvinnoemancipation, förändrad brottmålslagstiftning, universitetens flyttning till hufvudstaden, för allt, som öfverhufvudtaget fanns att tala för. Utan tvifvel var det för honom själf en lycka, att han dog 1868. Ty tiden började blifva nykter och kritisk, och det märkes nog på studenternas hållning vid hans sista tal till dem på Karl XII:s-dagen, att hans popularitet snart skulle varit slut.

Blanche hör till dessa författare, som man med förtjusning slukat i sina yngre år. Man borde aldrig läsa om sådana författare, så vida man icke är fullt säker på, att de tåla att läsas med kritik. Man förlorar därpå. Alla de brokiga och vackra taflorna, som en gång tjusat en och som ännu lika vackra någon gång leka i ens inbillning, förlora sina färger — och man har ett minne mindre.

Bibliografi. Erdmann, N., August Blanche och hans samtid. Stockholm 1892. — Flodman, A., Kritiska studier. Stockholm 1872. — Nordensvan, G., August Blanche som lustspelsförfattare. Nord. Tidskrift 1896. — Nordensvan, G., August Blanche som vitter författare. Svea 1890. — Biografiskt Lexikon n. f. 2.