Från Aftonbladet till Röda Rummet/IX. C. A. Wetterbergh
| ← VIII. Emilie Flygare-Carlén. Fortsättning |
|
X. August Blanche → |
IX.
I början af sin författarebana begagnade Carl Anton
Wetterbergh flere olika pseudonymer. Det är väl knappast en
tillfällighet om Onkel Adam rätt snart blef den enda. Den
passade i hvarje fall förträffligt till hela hans väsende och
författareskap. Såsom Warburg säger i sin studie öfver
honom, kom han till de svenska hemmen som en riktig
idealisk onkel, alltid medförande en påse karameller, en
rolig historia och ett vänligt mysande, men också en
moralkaka, välbehöflig för de stora och små barnen.
Carl Anton Wetterbergh föddes den 6 juni 1804 i
Jönköping. Fadern, dåvarande hofrättsfiskalen, sedermera
hofrättsrådet Johan Wetterbergh, var en man för sig med sin
egen syn på människorna och tingen. Han hade själf
arbetat sig upp och på egen hand med sitt goda hufvud
förvärfvat en icke ringa bildning. Han var en ifrig
upplysningsfilosof, Voltairian och beundrare af Helvetius och de
öfriga encyklopedisterna och för öfrigt en man af
gammaldags svensk frisinthet, som också under Gustaf Adolfs
skuggrädda regemente råkat i delo med tryckfrihetsförordningen.
Med sina kolleger i hofrätten stod han icke på bästa fot —
väl därför, att han haft motgångar på ämbetsmannabanan.
Helst umgicks han med yngre litteratörer och disputerade
därvid eldigt och envist. Gubben var själf skald och hade
öfversatt Popes Essay on man, för hvilken han 1814
erhållit Sv. akademiens mindre guldmedalj. Man återfinner
hos sonen åtskilliga af faderns karaktärsdrag, hans manliga
oräddhet, hans frisinne såväl som hans litterära anlag och
böjelser.
»Sonen, säger Onkel Adam i sin själfbiografi, »uppfostrades af sin far efter hans grundsatser, det vill säga mest genom muntlig undervisning, och hade för öfrigt en fullkomlig frihet att läsa, hvad han ville. Fadern trodde ej, att människoförståndet kan utbildas efter en förut gifven ordning och att det egentligen finnes annat än en konstgjord rangordning mellan de särskilda läroämnen, som förekomma. Han lät således gossen fritt sysselsätta sig med boksamlingen, och det är klart, att denne där fann många böcker, hvilka, såsom det heter, voro »öfver hans år». — Utan tvifvel var denna uppfostringsmetod något för fri — det hade behöfts en duktig lärare och regelbundna timmar vid sidan; mycket af den brist på reda och äfven brist på kunskaper, som röjer sig i Onkel Adams skrifter, har säkert sin grund i detta slarfviga mångläseri, som alls icke tyglades af en äldres och klokares ledning.
Student blef han 1822 i Lund, hvarest han först ägnade sig åt juridiska studier. Hans håg låg emellertid åt naturvetenskaperna, hvarför han, då fadern genom oförutsedda förluster blef urståndsatt att hjälpa honom, sadlade om och beslöt att blifva läkare. Under stora försakelser och motgångar, då han måste lefva på skuld och senare af lektioner, slog han sig igenom och afslutade 1837 med det då öfliga ämbetsprofvet sina medicinska studier. Samma år utnämndes han till regementsläkare i Östersund och afflyttade dit med sin nyvigda hustru.
Wetterberghs första uppträdande på skriftställarebanan går tillbaka till året 1832, då han vistades i Stockholm. Af en tillfällighet kom han att skrifva en satirisk recension öfver en bok med namnet »Härolden H.», hvars största märkvärdighet låg däri, att i hela boken ej fanns ett ord som ej började med bokstafven H. Som han emellertid icke trodde, att en dylik vitter utgjutelse kunde utan betalning komma in i en tidning, hopskref han ytterligare ett par skisser och sände alltsamman till kapten Lindeberg, utgifvaren af Stockholmsposten. På så sätt kunde man där läsa »Filosofen på Norrbro», »Familjebägaren» o. s. v., hvilka af många togos för alster af Fredrik Cederborghs penna, eftersom de voro undertecknade med märket C—gh.
Hans verkliga debut inföll emellertid först 1840, och återigen var det en tillfällighet af ganska egendomlig art som satte pennan i hans hand. Han har berättat förloppet i sin själfbiografi.
Året 1840 var ett sorgens år uppe i den lilla regementsläkarefamiljen i det ödsliga Östersund. Han mistade nämligen inom tre månader sitt »sommarbarn», en liten flicka, sin älskade fader och sin svärfader. Detta nedtryckte icke endast hans utan äfven hustruns sinne — och hvar finna sysselsättning, som kunde förjaga de långa, svåra aftnarna? Litteraturen stod den tiden ej synnerligen högt i Jämtland. Östersund saknade både boktryckeri och bokhandel, och transporterna från kuststäderna och Stockholm voro både långsamma och osäkra. Detta gjorde att familjen var inskränkt till sitt medförda bokförråd och ofta saknade läsning. Då satte sig Wetterbergh en dag ned och skref en liten skiss och läste upp den om aftonen för sin hustru. Han fick uppmuntran och fortsatte. Några af dessa manuskript sändes till en god vän i Stockholm, som placerade dem i Aftonbladet, hvarest man den 13 maj 1841 kunde läsa »En generalmönstring», den första af »genremålningarna». Snart var »Onkel Adam», den signatur, hvilken han valt, känd och skattad i alla svenska hem och författeriet började på allvar. Redan 1842 kunde han utgifva en första samling Genremålningar i bokform. 1843 följde de Fyra signaturerna och Guvernanten; 1845 Pastorsadjunkten och Ett namn; 1846 Paralleller; samma år flyttade han till Stockholm, och romanerna tillväxte därefter i storlek; 1847 kom Penningar och arbete; 1849 Hat och kärlek; 1850 Olga; 1852 Träskeden och Kärlek och affärer; 1853 Herr Simon Sellners rikedomar; 1854 Waldemarsborgs fideicommiss; 1855 Skyddslingen och 1856 Hemma; 1857 Samhällets kärna; 1860 en samling vers: Blad ur Catharina Månsdotters minnesbok, och slutligen påbörjade han 1862 utgifvandet af barntidskriften Linnea, den icke minst skattade af hans många publikationer. Under fyrtio- och femtiotalet är han en af våra mest lästa författare, och ännu i dag värmes mången af den äldre generationen vid tanken på hans älskvärda och samhällsnyttiga skrifter.
Genom hela sin uppfostran var Onkel Adam fylld af en hart när svärmisk ömhet för mänskligheten och af dessa världsförbättrareplaner, Voltaires och Rousseaus idéer, hvilka i förnuftets och kärlekens namn uppmanade människorna att omskapa sig själfva och samhällena. Man kan vara öfvertygad om, att när han, nitton år gammal, bröt sin juridiska bana och beslöt att blifva läkare, skedde det utifrån samma höga och ideella uppfattning af läkarens kall, som sedan Hwasser så kraftigt häfdat i sina skrifter. Det fanns uti hans själ ett oändligt behof att ställa till rätta, att hjälpa och gagna, att uppoffra sig för sina medmänniskor. Han visade detta sinnelag icke endast i ord, utan äfven i handling hela sitt lif igenom. Han var en utmärkt läkare, ej minst omtyckt af de fattiga. Efter en uppoffrande verksamhet i de fattigaste kvarteren i Norrköping under koleraepidemien 1853 hedrade honom arbetarna med en gåfva, och man och man emellan sade de: »Ja, se, Wetterbergh ville, att de fattiga skulle lefva, och därför botade han dem.» Ännu in till ålderns sena dagar verkade han i det tysta, och mer än en fattig yngling har honom att tacka för sin framkomst. Det är säkerligen sitt eget porträtt, han tecknat i den läkare, som uppträder i Guvernanten:
»Doktor Bernhard var en äldre man, anspråkslös och enkel och deltagande. Kommerserådinnan Knööl kunde ej med mannen, emedan han en gång förklarat hennes nervkrämpor för lappri och afrådt henne förtära fläskkorf, då likväl denna rätt var kommerserådinnans delice; han till och med rent af nekade att föreskrifva droppar, som hon kunde taga ofvanpå, då hon förtärt fet mat, i stället att låta bli den; han var en grobian, som ej förstod att behandla en så delikat natur som kommerserådinnans. Själfva kapten Wassbuk kunde ej med honom, emedan han ej spelade kort och dessutom skref så enkla recepter. Kapten hade en gång varit sjuk, men hade, som han sade, fått sämre än hästmedikamenter, emedan hans räkning på apoteket ej gick till hälften af det, som han måste kosta på sin häst, då denne hade ondt af kvarkan. Hela den bättre societén »nyttjade», som man säger om läkare för att ställa dem i parallell med andra husdjur, nyttjade ej doktor Bernhard, utan doktor Krähvinkler, som förvandlade hvarje sjukrum till ett väl sorteradt apotek, med flaskor, pillerburkar och pulver utan all ända.[1] Af honom kunde man blifva botad enligt sitt stånd, och han förstod sig öfvermåttan väl på så beskaffade delikata naturer, som ej ville aflägga en enda ovana, men också tålde hela buteljer af motgift.
Men hos de fattige var doktor Bernhard läkare, och han var mer, han var deras vän. När han kom, blef det lugnt i eländets boning, när han talade med den sjuke, glömde denne sina plågor och smålog; och när han satt vid dödsbädden, stirrade den bristande blicken på läkaren, liksom för att hemta lugn och tröst ur hans milda och lugna anletsdrag. Huru ofta hade han ej tröstat och hulpit, och huru ofta hade han måst sitta bredvid, då menniskan kämpar ut sin kamp och lifvet flyr från de blåbleka darrande läpparne. Men öfverallt var han densamme, en svag menniska blott, troende mången gång, liksom andra, på den menskliga forskningens segrar öfver naturen, och lika ofta sviken i sin tro; men likväl varm för menskligheten, deltagande för lidandet och verksam i nödens stund. Men då den konstiga byggnaden, som utgör en menniska, föll, då den lossnat i sina fogningar och själen måste flytta undan från det ramlande huset, då önskade han ofta att vara mer än menniska för att kunna rädda, och då denna önskan ej kunde bönhöras, tröstade han, då läkte han själens sår och satt som en gammal vän vid den kämpandes bädd. För honom var läkarekonsten hvarken ett handtverk eller en födkrok eller en väg till utmärkelse; men den var en väg till egen tillfredsställelse, till denna tysta lycka, som den känner, hvilken en gång vill kunna lägga handen på hjertat och i dödsstunden säga: jag har handlat så godt jag förstått, döm mig icke, Herre, efter som jag handlat, utan som jag velat.»
Sådan var också Onkel Adam själf: en man fylld af
varm religiositet, stark pliktkänsla och ett oändligt begär att
förbättra människorna. Likväl utan allt känslopjunk — han
var en frisk och genomsund natur. Icke heller voro hans
teorier om samhällsförbättringen utopier; inga stora och
glänsande framtidssyner, hvilka först sena åldrar skulle
komma att förverkliga. Onkel Adam var en klok och
praktisk, till och med nykter natur. Det är mycket litet ur
böckerna, som han hämtat sina förslag; han utgår från
erfarenheten. Hela detta sunda förnuft som trots alla drömmar
i så hög grad utmärkte sjuttonhundratalets människor,
präglade såväl hans lif som diktning.
Ett klart, nyktert förstånd, som hatar dumheten och ondskan, och ett hjärta, som klappar varmt för hela mänskligheten, det är hela Onkel Adam.
En människa, fylld af ett sådant patos, måste känna sig djupt besviken, när hon ser sig omkring. Det är icke i denna kärlekens anda, som människorna verka. Det är helt andra makter som härska. Det är börd och rikedom, hårdhet och orättvisa, allt det yttre som går före sinnelaget och den goda handlingen. En sådan människa blir helt naturligt satiriker och aftecknar all denna humbug, all denna ytlighet och fåfänga, alla dessa sju dödssynder, med hvilka mänskligheten sedan världens skapelse träder dansen. Men Onkel Adam stannar icke därvid. Hans patos bryter öppet igenom, och utan alla hänsyn säger han människorna sanningen i ansiktet. Han predikar som en gammal puritan. Onkel Adam är alltid satiriker och predikant. Han skildrar alla de löjligheter, han ser ikring sig, ofta med ett faderligt smålöje, men stundom äfven med en Hogarths skärpa, och han öfverväldigar läsaren med världsförbättrareplaner, råd, förmaningar och reflexioner. Liksom en af medeltidens gamla exempelpredikanter berättar han aldrig en historia utan att draga en nyttig lära ur densamma.
Han började helt harmlöst sitt fabulerande med att gifva luft åt sitt satiriska lynne i små skisser, i hvilka han med den födde moralistens träffsäkerhet tog sikte på ett eller annat lyte hos individen eller samhället eller blottade något af den humbug, på hvilken världen är så rik. Redan den första af dessa bitar som publicerades, Generalmönstringen, är en typisk sådan historia. Den gifver en liten bild ur tidens militärlif — och aldrig har väl den svenska armén stått lägre än då. Generalen har kommit till lägret för att anställa mönstring. Allting är upp- och nedvändt. Alla defilera och intet observeras. Det hela slutar med middag, vid hvilken champagnen flödar i strömmar, men intet brännvin förtäres, ty generalen är nykterhetsvän. Sedan generalen rest, inkallar löjtnanten sin soldat, som klagat, därför att han ej af honom utfår sitt tillgodohafvande, och ger honom ett kok stryk. »Hvartill tjänar det, kunde icke möjligtvis alla de där sakerna ske så väl på någon annan mindre dyr och prålande fason?»
En Revolution är en politisk satir, som lifligt anslog samtiden, enär den på ett kvickt och träffande sätt parodierade polisöfvervåldet under »upproret» i Stockholm 1838.
Redan i Brottslingen går han samhället närmare in på lifvet och visar genom ett enskildt fall — som dock ej är alltför väl valdt och något för sentimentalt uppfattadt — huru samhället själft genom hårdhet och orimliga lagar uppfostrar människorna till tjufvar och mördare. Allt det yttre i denna skildring, tidens fängelseförhållanden, prygelscenen etc. äro fullt riktigt återgifna och visa att Onkel Adam, som själf var fängelseläkare, kände väl till dessa förhållanden. I Kärlekens son går han löst mot ett annat samhällslyte. Fadern, den unge löjtnanten, öfvergifver den kvinna, han förfört, och det barn, som hon framfödt. I Grannflickorna och Familjen i Gåsgränd har man motsatsen mellan olika stånd: kommerserådinnans dotter, gift med en adelsman, som ruinerar henne genom sitt spel, och handtverkarens dotter, som blir lycklig med faderns gesäll och genom arbete når till välmåga. Här träffa vi för första gången hos Onkel Adam denna parallell mellan bakgården och herrskapshuset, mellan fattiga och rika, som han sedan så gärna använde och som öfverhufvud uttrycker den högsta grad af komposition, han var mäktig.
Det är dessa typer och situationsbilder, hvilka Onkel Adam sedan sammanfattade under den lyckligt valda benämningen Genremålningar. Vanligen äro de nästan fotografiskt återgifna verklighetsbilder, hvilkas liflighet, klarhet och träffsäkerhet endast grumlas, när författaren af sitt goda hjärta förledes till alltför stor ömhet med de små och svaga och alltför stor bitterhet mot de rika och mäktiga. Man måste beundra Onkel Adams berättaretalang, hans goda lynne, hans kvickhet i dylika smärre stycken. Det finnes t. ex. en dylik serie af Genremålningar, som han sammanfattat under titeln Minnen från mina informatorsår, af hvilka isynnerhet de i första afdelningen äro särdeles lifliga och roande.
Onkel Adam borde aldrig öfvergifvit denna kortare berättelse. Olyckligtvis gjorde han det emellertid snart nog och kastade sig med Guvernanten in på den stora romanen, för att riktigt få plats för sina reformidéer. Men för manövrerandet af dessa stora maskiner saknade han hvarje spår af teknisk skicklighet.
Först och främst får man nämligen aldrig vänta djupare karaktärsstudier af honom. Han kan teckna en enkel typ, men gäller det att psykologiskt motivera en serie af handlingar, så råkar han illa ut. Han kan icke ens hålla sina figurer, den enklaste och nödvändigaste förutsättningen för den som skall skrifva en större berättelse. Hans karaktärer bokstafligen förändras från situation till situation, så att till slut läsaren icke längre kan sammanhålla dem, utan de sprängas i idel fragmenter, och man förlorar både intresse och sammanhang. Det är t. ex. fallet med Adolf i Penningar och Arbete. Första gången man möter honom är han en liten, af modern bortskämd, lymmel; vid nitton års ålder börjar man få hopp om, att han trots sitt dåliga påbrå och sin oordentliga uppfostran skall utveckla sig till en god och ädel människa, vid slutet är han, efter ett lif af utsväfningar, vansinnig. I allt detta ligger intet omöjligt, men utvecklingen och förändringarna äro lika litet betonade som sammanhanget: det är helt enkelt en serie af alldeles olika figurer, som strängt taget intet hafva att göra med hvarandra.
Vidare kan Onkel Adam icke konstruera en handling. Men en större berättelse är otänkbar utan en tydligt framlagd eller åtminstone fragmentariskt presenterad händelseutveckling; ty utan handling kommer karaktären aldrig i rörelse, han kommer endast att framvisa en sida, han blir aldrig mer än en vignett eller yta. Därför äro alla Onkel Adams romaner icke någonting annat än en serie löst sammanfogade situationer utan djupare förbindelse eller motivering. Hvarför den ena af dessa taflor står före den andra är i allmänhet omöjligt att säga. Därmed är också sagdt, att han ej förstår att förbereda lika litet som att afsluta. Allt kommer öfverraskande och slutar förhastadt. Men däraf följer också, att när ni lagt boken från er, har ni icke läst en utan tio, tjugu, trettio berättelser, hvilka icke lära er något samladt, hvilka aldrig gå tillsamman till en enhet. Men det som skiljer alla de olika situationerna i en roman från alla de olika novellerna i en novellsamling är just, att de förra förbindas af en sträng enhet.
Men icke minst oumbärliga äro dessa konstruktiva egenskaper, när man kastar sig på tendensromanen, d. v. s. när man icke vill nöja sig med att framställa händelsen och karaktären utan äfven vill, såsom frukt af det hela, hos läsaren insinuera en eller annan tanke eller teori.
Ty hvad är en tendensroman eller rättare, efter som den icke alltid är det, hvad bör den vara? Den är icke annat än en speciell form af talet. I ett tal uppställer man en viss tes, om hvars sanning eller lögn man vill öfvertyga åhöraren: Har Verres utsugit de provinser öfver hvilka han härskat eller icke? — Är det sant att Catilina sammansvurit sig med statens alla fiender för att störta republiken? — Det är icke sant, att denna person är skyldig till det brott, ni anklagar honom för, o. s. v. Sådana äro de frågor, som talaren har att besvara, och han gör det genom en bevisföring. På samma sätt uppställer tendensförfattaren en tes: våra skolor äro usla, vår brottmålslagstiftning är barbarisk, folket förstöres af brännvinet, våra präster äro skenheliga hycklare o. s. v. Och äfven honom åligger en bevisföring, hvilken helst bör vara både materiellt och formellt riktig, helst så litet advokatorisk som möjligt.
Rent formellt sedt gäller det således först och främst att författaren verkligen fasthåller sin tes, och att han med urskillning väljer de exempel, karaktärer och situationer, med hvilka han vill belysa densamma. Ty just däri ligger den art af bevisföring, han har till sitt förfogande. Men det är hvad Onkel Adam aldrig gör. Så t. ex. är det hans afsikt i Guvernanten att visa, huru olycklig dessa ensamstående kvinnors lott är. Genom utväljandet af ett lämpligt subjekt och genom att placera detta i en serie af situationer skulle han kunnat bibringa oss denna öfvertygelse. Han borde visat oss en ung flicka, utrustad med förträffliga egenskaper och en fin bildning, som misshandlades af sin lägre stående omgifning, illa betalades o. s. v., i korthet sagdt som åtnjöt en lott, hvilken stode i en skriande motsats till hennes utmärkta själsegenskaper och de tjänster, hon gjorde sina disciplar och deras familjer. — I denna stil börjar också Onkel Adam: Mamsell Åkerlind, den i allo förträffliga komministerdottern, har det hårdt i den simpla kommerserådinnans närhet, mannen förolämpar henne genom att vilja påtruga henne sin kärlek och sina juveler, och då hon icke vill förstå hans antydningar, kastas hon på porten. Men i stället för att nu hennes rykte skulle varit förstördt o. s. v., som en skickligare kock skulle anordnat, förflyttas hon till en fint bildad adelsdams hem, hvarest hon själf betraktas såsom barn i huset. Och när hon efter många års förlopp lämnar detta hem, är det endast för att draga sig tillbaka och lefva af en förmögenhet, hvilken hennes återfunne broder helt plötsligt öfverlämnat åt henne. Med andra ord, det är möjligen eller till och med troligen (Onkel Adam har oftast arbetat i nära anslutning till lefvande modell) en särskild guvernants öde, som han här skildrat, men det är ingalunda en historia, som gifver oss den föreställningen, att guvernanterna hafva det särskildt svårt i denna världen. Och det var just detta, som Onkel Adam ville bevisa.
Och så är det öfverallt i Onkel Adams tendensromaner: Pastorsadjunkten, en parallell till Guvernanten, Penningar och arbete, hvarest han närmast vill belysa, att endast genom arbete förvärfvade penningar äro till välsignelse m. fl. lida alla af samma ohjälpliga fel. Alla äro de från kompositionens synpunkt misslyckade.
Lyckligtvis kan man upplösa dem i deras enkla beståndsdelar och betrakta hvarje kapitel som en helhet för sig. Man har då åter en serie af Genremålningar, af hvilka många äro förträffliga, en serie af moraliska reflexioner, en ofta icke oäfven samhällskritik och påpekande af reformer, som äro fullt genomförbara.
Han har på detta senare område varit en af sin tids mest orädda och lyckade förkämpar, aldrig tröttnande att taga de svaga och fattiga i beskydd mot de rika och mäktiga. Det finnes knappast någon af tidens reformatoriska idéer, som icke funnit en förespråkare i Onkel Adam. Han har talat mot skråväsen och bördsfördomar, för ett humanare förhållande mellan arbetare och arbetsgifvare, för en mildare och förnuftigare behandling af brottslingar, för folkskolor, för mindre pedantisk uppfostran, för kvinnoemancipationen, för de oäkta barnens vård, mot ortodoxien och läseriet, mot brännvinssuperiet såväl som de rikes omåttlighet. Icke underligt, att tiden lyssnade till hans ord: det var dess egna innersta tankar, han uttalade.
Men det var icke endast därför, som han blef så älskad i de svenska hemmen. Det härskar en god och sund anda i hans romaner. Hos Onkel Adam finner man intet af den öfverspända och sjukliga romantik, hvilken eljest i icke ringa mån utmärkte dåtidens romanlitteratur. Romantisk är Onkel Adam endast i filantropien, eljest är han, som Wieselgren träffande sade, nykterheten själf. Detta framträder icke minst i hans uppfattning af kärleken. Typiskt är i detta afseende följande uttalande:
»Den gamle vännen egde en dotter. Hon hade väl några gånger varit införd på »slottet», som det kallas; men hon hade alltid kommit lös igen. Balthasar och hon hade ingenting att förebrå hvarandra och hjälpte hvarandra vid åtskilliga kinkiga tillfällen, då den kvinnliga förslagenheten räddade den dumdristige brottslingen. Balthasar höll af Karin och hon höll af honom; det var en kärlek på sitt vis; den var ej synnerligen öm utaf sig, långtifrån gråtmild och pjåkig, den var med ett ord något helt annat, än den våra poeter besjunga och den som utgör kliffsrätten i våra romaner; men det var dock kärlek, det vill säga vänskap, byggd på ömsesidigt behof af stöd och hjälp. Begge tyckte om hvarandras utseende, sinlighetens glöd uppvärmde vänskapen; det var kärlek. Jag har sett många förnäma par, som ej egt hälften så många skäl att älska hvarandra och icke älskat hvarandra så mycket som Balthasar och hans spinnhusmessiga fästemö.»
Här är det kärleken mellan en tjufknekt och en tjufkona som Onkel Adam skildrar på ett sätt, som icke har så litet af sjuttonhundratalets eller läkarens sätt att betrakta själsföreteelserna. Men hans uppfattning är öfverallt densamma: Berndt älskar rektorns dotter Anna i det ögonblick han skall fara ut till Indien. Han sliter förbindelsen, ty hon kan då blifva lycklig med en annan. Och Anna å sin sida gifver utan någon svårare själskamp sin hand åt en äldre man. Jämför äfven reflexionerna angående Berndt Willner, då han gripes af kärlek till Betty. (Samlade skrift. III, sid. 95).
Lika allvarliga och pessimistiska kan man gärna säga äro äfven hans reflexioner öfver äktenskapet:
»Ett dera måste ske», säger madame Lind, »antingen är den man fått god eller ond; är han ond, så är det en plåga; är han god, så är han en ädelsten — och så komma barnen, allt som rör dem rör också föräldrarnes hjärta — ja med ett ord, äktenskapet blott skaffar oss flere punkter blottade, der sorgen kan tränga in i själen». — »Men genom dessa punkter kommer också glädjen», invände Thorsten. — »Ja, Thorsten, det gör den, men slutet på allt är dock sorg; en af er måste gå först bort, den andra måste blifva kvar — antingen måste Thorsten se hustru och barn gråta vid sitt eget dödsläger, eller måhända han sitta vid deras.»
Icke mindre kallblodig är hans uppfattning af vänskapen, och som bekant drefs den mest öfversvallande kult med denna känsla af samtiden:
»Vänskapen beror ej på oss själfva att bibehålla eller låta fara; den beror på den aktning man hyser för den andra; är aktningen rubbad, eller växer der en misstanke in i någon springa, så spränges snart hela vänskapen, den må vara så stark som helst …»
Öfverallt i Onkel Adams arbeten finner man dylika reflexioner, vittnande om en klar blick på lifvet och mycken erfarenhet. Och dessa reflexioner äro icke kyliga eller bittra, icke mörka känsloutbrott. Det är endast förståndets lugna stämma, som talar. Sådant är lifvet, men inom dessa gränser måste vi genom vänskap, hjälpsamhet, kärlek, klokhet och energi skapa oss en tillvaro så nyttig som möjligt för andra, till tillfredsställelse för oss själfva, »till denna tysta lycka som den känner, hvilken en gång vill kunna lägga handen på hjärtat och i dödsstunden säga: jag har handlat så godt jag förstått, döm mig icke, Herre, som jag handlat, utan som jag velat».
Denna uppfattning är äkta gammaldags svensk, präglad af en allvarlig och djupt religiös världsuppfattning, rättsinne och klokhet, men också af kvickhet och godt lynne. Det strömmar något äkta svenskt utifrån hans romaner, som för den som älskar förgångna tider ännu i dag gör dem läsbara trots deras stora formella brister. Detta Skråköping, som han älskar att skildra — det är just hela det dåtida Sverige med sina skarpt åtskilda klasser, sin fattigdom och något visst innestängdt öfver det hela. Stor omväxling råder icke i dessa romaner: ämnena äro hvarandra tämligen lika; äfven figurerna lär man snart att känna: den uppblåsta kommerserådinnan eller patronessan; hennes man, som är en stor filur; den unga bortskämda flickan, som blir olyckligt gift; den hjärnlöse kaptenen, som berättar en historia, hvilken aldrig tager slut och därför också blir utan poäng; den hycklande prästen, som håller med dem, som bjuda honom på middag, men också goda och uppoffrande präster, för hvilka lefvernet är mera än läran; den sjukliga, men ädla adelsdamen, vanligen gift med en eller annan omöjlig officer eller en uppkomling, som på ett eller annat sätt fördystrar hennes lif. För öfrigt finnes där ett helt galleri af militärer, hurtiga unga löjtnanter, gamla bussiga majorer o. s. v., alla tagna på kornet; som militärläkare hade han ju ett rikt studiematerial inom detta område. Och slutligen längst ned på rangskalan: bonden, den hederlige handtverkaren; den flitige såväl som den supige eller alltför veke arbetaren, som af trots, af hat hemfaller åt brottet. Det är aldrig djupa karaktärsskildringar, men, ungefär som hos Dickens, hastigt tecknade porträtter och typiska i den meningen, att de äro tagna ut ur samtidens eget lif. I de flesta fall arbetade han säkerligen direkt öfver lefvande modell. Det är detta som gifver det icke minsta värdet åt hans skildringar i våra dagar. Onkel Adam förstod att se. Äfven när han skildrade något som borde varit honom så främmande som jämtlänningarne (det var ju icke länge, som han vistades i Östersund), har han dock lyckats att få fram åtskilliga för landskapets befolkning och dess seder betecknande drag. Särskildt hela medelklassen är i hans romaner återgifven med sina egna känslor, tankar och åskådningar.
Ästetiskt kan väl numera åtskilligt vara att invända mot Onkel Adams skrifter; mycket af hvad han sagt kunde varit långt bättre sagdt; men hans arbeten hafva dock haft en bestāmmelse. I icke ringa mån har han bidragit till de humana reformers genomförande, som sysselsatte hans samtid. Han hade rātt då han 1869 i företalet till sina samlade skrifter yttrade: »Jag har nu omläst dessa många smärre och större skrifter, dem jag under mer än ett fjärdedels sekel, till en stor del hunnit glömma. De hafva förefallit mig som nya bekantskaper; men jag har i dem ej funnit ett ord, som jag ångrar, eller en åsikt, som jag ville taga tillbaka. Det är således klart, att jag från ungdomen och ända in i ålderdomen bibehållit samma lynne, samma förtjänster och samma fel. Min lycka har varit att mina landsmän ungefär hafva desamma både förtjänster och fel som jag — att det således icke varit något annat, än en Svensk, som skrifvit för svenskarna.»
»Om man ville fråga mig, hvarför jag skrifvit så och ej annorlunda, har jag ej annat svar, än att man lika gārna kunde fråga en hämpling, hvarför han ej sjunger som en taltrast. Jag vet ej mera än att jag kände mig liksom tvingad att göra folkets massa till min förtrogne i allt det goda, glada eller smärtsamma, mitt hjärta kānde.»
Bibliografi: Själfbiografi i Biogr. lexik. 20. — Warburg, K., Onkel Adam. Svea 1881. — Eichhorn, Svenska studier 2. Stockholm 1872. — Flodman, Kritiska studier. Stockholm 1872.
- ↑ Det rationella draget i Onkel Adams karaktär framträder äfven i detta hans förakt mot pillerburkarne och medicinflaskorna, hvilka vid denna tid stodo i högre anseende än i våra dagar. Onkel Adam var »naturläkare».