Hoppa till innehållet

Fria lekar/Om kroppsöfningarna i Englands skolor

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Förord
Fria lekar
av Lars Mauritz Törngren
Förslag och plan till fria lekars införande  →


[ 1 ]
Om kroppsöfningarna i Englands skolor.

Man har ansett lämpligt att inleda denna uppsats med en kort redogörelse för den fria leken och dermed i sammanhang stående förhållanden i Englands skolor.

Det finnes väl intet folk med så allmänt utprägladt nationelt väsende som det engelska. Så är ock förhållandet med dess institutioner och icke minst med dess allmänna skolor (public schools). Dessa, ehuru i väsentliga stycken ofta olika hvarandra, äro likväl alla utan undantag från början till slut nationela, äfven om de såsom t.ex. S:t Pauls skola i London redan från början af sin tillvaro (1509) icke göra skilnad på nationalitet i och för inträde. De hafva alla sin tradition, gammal eller ung, men alltid vårdad med samma misstänksamma ömhet. Understundom är det en testators vilja, som genom århundraden i grundväsentliga delar varit och är bestämmande, eller hafva äfven plägseder och bruk af andra orsaker tryckt sin stämpel på dem. Detta hindrar likväl icke, att framstående pedagoger under olika tider hafva förstått att i den [ 2 ]traditionela väfnaden på ett lyckligt sätt infläta sina idéer.

Men den engelska skolan har också hela menniskans (engelsmannens) fullständiga daning till mål. Alla skolor hafva icke samma undervisningsplan eller lika fordringar i samma ämnen, oaktadt de bereda sin ungdom så väl för universiteten som för allmänna lifvet. Valfriheten är i många skolor ganska stor, och allmän i afseende på de moderna språken. Lästimmarna på dagen vexla från fyra till sex. I senare fallet är hemarbetet eller förberedelsen till den kommande dagen uppskattadt till en timme för de lägre klasserna och två timmar för de högre. Det är egentligen i de större städernas skolor, som så stort timantal som sex förekommer. I den tryckta underrättelse, som från skolan utlemnas till allmänheten, uppmanas föräldrarna att iakttaga, huru det förhåller sig med deras barn i afseende å hemarbetet, samt att rådgöra med skolans rektor (headmaster), i fall förhållandet skulle vara annorlunda än det här uppgifna. En lektions längd utgör icke alltid en timme, men stundom mera. Lästimmarna åtskiljas genom längre och kortare uppehåll, som vanligen användas till lek på skolgården, hvilken dertill är ordnad. Dessa uppehåll inträffa icke samtidigt för alla klasser. Tiden för arbetet är fördelad på för- och eftermiddag äfven i Londons skolor, ehuru middagsuppehållet der måste vara jemförelsevis kort, på grund af de långa afstånd, som många af ungdomen hafva [ 3 ]mellan skola och hem. Det är tydligt, att de stora afstånden måste hafva stort inflytande på tidsindelningen. — Der har skolan i dess ställe inrättat sig så, att de utaf barnen, som på grund af vägens längd icke kunna begifva sig hem under middagsrasten, få mot ett öfverenskommet lågt pris äta sin middag i skolan, hvilket sker omkring kl. 1. Detta gäller om de skolor, som icke äro internater eller sådana som jemte sina helpensionärer äfven mottaga annan skolsökande ungdom. En stor del af denna ungdom färdas dagligen till och från skolan på jernväg, hvartill man söker att bereda dem någon nedsättning i pris.

De större skolorna äro i allmänhet förlagda invid en mindre stad, eller t. o. m. på landet. Ungdomen bor hos lärarne, som mot en bestämd afgift emottaga dem i inackordering (boarding) och hafva sålunda iklädt sig både lärares och målsmäns skyldigheter. Antalet af sålunda inneboende ungdom vexlar ganska mycket och afgiften bestämmes till en viss grad deraf. Det betalas mindre i ett stort än ett litet hus. Stora hus räkna ända till 40 st., stundom ända till 100, då de mindre endast hafva 8—12st. Dessa skolhem bära lärarnes namn. Det är en stark esprit de corps inom dessa skolfamiljer. För hvarje hem utses en captain, en af de äldste. Han är läraren (master of the house) ansvarig för ordning o. s. v. samt åtlydes ovilkorligen af alla kamraterna. Hustukten är sträng och den [ 4 ]största noggrannhet iakttages med afseende å tiderna. Efter solnedgång eller skymning få icke de unge vistas utomhus. Det tidigaste de på denna grund måste vara inne är kl. half 6 e.m. vintertid, och det senaste de få vara ute är kl. half 9 e.m. sommartid. Stundom finnas gästrum i dessa hus, och en f.d. lärjunge är der alltid en gerna sedd gäst. Två till tre dagar i veckan äro till hälften lediga (half holidays). Dessa tillbringas till största delen på lekplatserna. En eller två dagar i månaden äro helt och hållet fria (holidays). De gamla helgedagarna äro somligstädes också fridagar, stundom med en timmes läsning, nämligen den första. Drottningens och prinsen of Wales' födelsedagar äro fria dagar. Tillfälliga fridagar inträffa vid en skola, om en af dess förre lärjungar på något utomordentligt sätt utmärkt sig, vare sig såsom redan utkommen i allmänna värf, eller vid universiteten. Hela lärotiden på året uppgår till 38—40 veckor, fördelade på tre terminer. Mellanterminerna infalla omkring 6 veckor i Augusti och September, 5 veckor vid jul och 3 veckor vid påsk.

I den engelska skolan lägges synnerlig vigt på ordning och disciplin, men en sådan disciplin som äfven ställer de största fordringar på läraren, hvilket ingalunda lägger hinder i vägen för ett förtroligt förhållande mellan lärare och lärjunge. Det gör ett angenämt intryck att se, huru obesväradt och vänligt förhållandet är mellan lärare och skolungdom. Den unge gossen eller [ 5 ]ynglingen är fullkomligt aktningsfull utan att visa tvång eller tafatthet i sitt umgänge eller samtal med läraren. Den bekante preussiske skolmannen L. Wiese yttrar i Deutsche Briefe über englische Erziehung: ”Disciplinen i de engelska skolorna bedömes mycket olika; hon är icke så sträng som hos oss, vare sig inom eller utom skolan”. Han fortsätter på annat ställe: ”I allmänhet verkar den engelska skoldisciplinen på sitt vis förträffligt, såsom ungt folks hållning visar i det offentliga lifvet”. Han framhåller detta under jemförelse med motsvarande förhållande i Tyskland, och kommer derunder att omnämna förbudet att röka tobak, hvaremot öfverträdelser mycket sällan förekomma i de engelska skolorna. Han gör äfven den iakttagelsen, att glasögon äro i England lika sällsynta som allmänna i Tyskland.

Äfven på den yttre ordningen lägges synnerlig vigt; och allting skall utföras på derför bestämd tid och plats. Sålunda får lek eller öfver hufvud taget ingenting, som kan gifva utseende af brist på vördnad eller allvar, förekomma inom sjelfva skolhuset. Särskilda påbud härom finnas anslagna tillsamman med andra tillkännagifvanden på dertill utsedd plats. Följande anslag är afskrifvet i förstugan i The London University College School:

At Change of Class
Keep the right hand to the wall.
It is forbidden
(at all times)

[ 6 ]To play, run, shout, spit, whistle, eat luncheon, make a litter or scrible on the walls or furniture in the classrooms or in the passages.

Man låter ynglingen sjelf snart försöka och pröfva sitt begär efter sjelfständighet med dertill hörande ansvar, hvarföre man icke heller bjuder till att allt för inqvisitoriskt utforska en ungdoms inre. Lärare och uppfostrare förutsätta icke annat än att lärjungen talar sanning, ”öfvertygade att misstro demoraliserar”. Förut åberopade författare anmärker ock, att detta verkar mycket välgörande för sanningskärleken. Han förutsätter visserligen, att äfven engelska gossar vid lägligt tillfälle begagna sig af en och annan nödlögn, men antager likväl, att större delen af dem anser det för ovärdigt att af feghet säga en osanning.

Kamratskapet intager en vigtig plats i dessa uppfostringsanstalter. De äldre gossarne taga hand om de yngre; men i det samlif, som uppstår genom detta ömsesidiga förhållande mellan skolungdomen, skönjer man head-master's och lärares ordnande inflytande, som alltid går ut på att uppehålla traditionen inom skolan, men också att dermed leda och utveckla dess framtid. Vid Harrow gäller: om en känd skolordning våldföres i närvaro af en yngling ur högsta klassen (sixth form), så anses han både af lärare och af skolan i mycket högre grad skyldig, än om han hade varit i den näst högsta klassen o.s.v. Det lär ock vara exempellöst, att icke den yngre [ 7 ]klassen ser upp till den näst högre; och numera anser man den gamla skolpenalismen, som i Englands skolor har firat gyllene dagar, förbytt till ett värdigt och förtroendefullt umgänge mellan äldre och yngre.

Det är ett tolereradt bruk i de engelska skolorna att en gång före afgången derifrån någonstädes inrista sitt namn på väggar eller pelare. I de större skolorna finner man namnen från olika tider på landets yppersta män, hvilka derigenom sjelfva redan tidigt hafva öfverlemnat detta åt efterverlden. Hvarje skola bevarar med synnerlig omsorg minnet af sina barn; och afgångne elever äro ytterligt erkänsamme mot henne. Man ser ofta i skrift, huru den ene eller andre kallas för son af den eller den skolan. En författare ger sina tankar öfver dessa namnfylda väggar sålunda luft: — — — ”Wykehamisterna[1] må gerna med stolthet visa på namnen af dessa store och gode män, hvilka hafva hört tacksägelsen och sett — nej bott inom dessa heliga väggar, som genom Guds nåd hafva stått nära fem hundra år, hvarunder den regerande dynastien har blifvit ombytt fem gånger, och den af landet faststälda religionen måst tre gånger underkastas förändring... Det finnes en gemensamhet i intressen, ett ömsesidigt, ett hemligt frimureri, en enighet i språk och talesätt mellan alla, som hafva suttit i samma skola, knäböjt i samma kapell, lekt cricket eller [ 8 ]fotboll på samma fält och äng, badat i samma flod, — — — mellan dem som med oro och gossens hänryckning hafva afvaktat och gladt sig öfver den vid Lord's[2] vunna dagen öfver Eton eller Harrow, — — — för ung och gammal, den som lyckats eller misslyckats, här är den hemmets medelpunkt af det stora broderskapet, hvars gemensamma ära är namnet Wykehamist”.

Den i England så värderade och ansedda fria (men strängt regelbundna) leken bidrager i väsentlig mån att befordra och utbilda kamratskapet. Det gemensamma ansvaret i motgången så väl som den stora tillfredsställelsen af framgången förena personligheterna med hvarandra och med skolan för hela lifvet. Engelsmannen tillhör för all framtid den skola, som har uppfostrat honom; och många fruktbärande donationer hafva varit en följd af detta förhållande.

På lekplatsen äro alla fria till val och utförande af de i England förekommande lekarna. Lekarna äro visserligen många, men alla äro icke i allmänt bruk. De vanliga och mest förekommande äro: Fives (bollspel mot vägg). Påminner om vägg-pärk. Bollen slås med ett bollträ, men stundom med handen. Racket (bollspel inne i ett dertill särskildt bygdt hus), Football (äfven något känd i Sverige), Cricket (det största och mest ansedda spelet), Rounders (ett bollspel der bollen slås på snarlikt sätt som hos oss), Quoits [ 9 ](liknande ”varpa”), Hare och hund, Boxning, Kapprodd (står såsom kroppsöfning täflande med Cricket), Simning. Äfven förekommer gymnastik, ehuru obetydligt och efter tyskt mönster, fäktning, huggning med käpp (single sticks), samt dessutom målskjutning och militär-exercis. — Ehuru undervisningen ständigt är föremål för förbättring så väl i afseende på metod som ämnen, om än man icke gör samma bemödanden som i Tyskland att harmonisera densamma, så märkes intet tecken till, att lifaktigheten för de fria lekarna skulle vara mindre än fordom.

Man lägger mångenstädes äfven stor vigt på handtverksarbeten; t. ex. vid Harrow finnes till en ganska utsträckt byggnad en undervåning, som är inredd till verkstad med de mest olika verktyg och maskiner; vid artilleri-kadettskolan i Woolwich finnes en storartad verkstadssal, der maskinerna sättas i gång medelst ånga. För att gifva något begrepp om, hvilka ansträngningar man gör vid de engelska skolorna för att tillräckligt tillgodose ungdomens behof af rörelse och kropparbete inne så väl som i fria luften, må anföras, huru Harrow är utrustadt för detta ändamål. Der finnas två stora cricketplatser, en stor plats för football, ett ”Gymnasium” (gymnastiksal), ett hus för racket (racket-court), en verkstad, en mindre sal för fäktning, en gräfd stor bassin för badning och simning, betydligt större än de inbygda bassiner vi äro vana att se hemma hos oss, samt slutligen strax invid [ 10 ]skolhuset en plats, der de ynglingar, som icke i godo kunna komma öfverens med hvarandra, få i knytnäfkamp afslipa sina ojemnheter. Härtill kommer såsom öfverallt den närmaste skolgården, med en täckt del för vistandet ute under dåligt väder. Denna skola står ingalunda ensam med en sådan utrustning. Vid Eton finnas icke mindre än fem stora lekplaner för cricket och fotboll samt en stor park med vördnadsvärda gamla träd, tvenne egna områden vid floden för simöfningar, båtar af olika konstruktioner i mängd o.s.v., men man beklagar sig öfver, att medlen ännu icke räckt till byggande af ett ”Gymnasium”. Wellington College är äfven rikligt försedt i denna väg. Skolan är bygd på en ofruktbar ljunghed. Den omgifver sig nu med en vacker furuskog, som innesluter dess ungdoms gröna tummelplatser.[3]

[ 11 ]Lekarna hafva sannolikt under de sista femtio åren utvecklat sig i ganska betydlig grad både till fullkomlighet hos dem sjelfva och en utomordentlig färdighet hos ungdomen och folket i allmänhet. I många skolor, der lärjungeantalet betydligt vuxit öfver den ursprungliga anläggningen, anskaffar man nya eller utvidgar man de gamla lekplatserna äfven med utomordentliga kostnader.

Den tid, som hufvudsakligen användes för lekars öfvande, är tiden mellan lästimmarna (på sjelfva skolgården), samt efter läsningens slut på för- och eftermiddagen. På tiden mellan timmarna medhinnas inga fullständigt ordnade lekar. Då uppöfvas sjelfva färdigheten (practising) så mycket den korta tiden medgifver. Utrymmet på gården är litet, men för att icke lägga något band på de unges begär till kraftyttringar, äro alla för bollar åtkomliga fönster utvändigt försedda med ett fint jerntrådnät. — De fria [ 12 ]eftermiddagarna och de hela fridagarna användas till stora partiers ordnande och fullföljande. Täflingar mellan olika partier tagna ur de olika ”husen” (skolhemmen) eller ur andra flockar förekomma företrädesvis på dessa dagar. Lärare och befolkningen i trakten visa dessa täflingar den största uppmärksamhet. Förutom dessa täflingar inom skolan, s.k. house-games, förekomma årligen täflingar mellan olika skolor, eller mellan skolan och dess forne lärjungar (young and old), eller mellan skolan och någon s.k. bollklubb. Deltagarne i dem mötas antingen på neutralt område eller turvis på hvarandras lekplatser. Den skolas ”elfva” (deltagarne i ett cricketspel äro elfva på hvardera sidan), hvilkas tur det är att uppträda vid täflan på en annan skolas lekplats, förplägas af den senare skolans autoriteter. Dessa täflingar höra till årets största händelser vid skolan, och deltagandet derför är allmänt, hvarför de ock kunna betraktas såsom nationela spel. Hvad anseende man ger dem, kunna flera egendomliga förhållanden tydliggöra. Så t.ex. afslutas den s.k. season i London först vid tidpunkten för den Cricket-match, som på sommaren eger rum mellan Eton's och Harrow's skolor. Förr än denna täflan är öfver, lemnar icke den förnäma verlden London. Huru beskrifningarna på dagen för kapprodden mellan Oxford och Cambridge göra sin rund genom olika länders tidningar, derom kunna våra egna bära vittne. Engelska tidningar hafva deröfver [ 13 ]längre noggranna uppsatser, upptagande de båda båtarnas vexlande förhållande under färden o.s.v., samt namnen på alla de täflande, en statistik öfver föregående täflingar m.m. Sammaledes förhåller det sig med de större täflingarna i Cricket. Med telegraf och post afsändes fortast möjligt underrättelsen åt alla håll, och mången gammal man, Etonianare, Harrowianare, Rugbyanare, Winchesterianare (Wykehamist) eller från hvilken skola som helst fröjdas med sin uppfostringsanstalt öfver en lycklig utgång eller ett med heder bestått prof. Syskon och anhöriga i olika orter, äfven i de mest aflägsna länder, fröjdas vid dessa underrättelser öfver de sinas framgång. — Man hör uppgifvas, att olika lekar skola vara obligatoriska vid den ena och andra skolan. Vid förfrågan härom på ort och ställe kan det hända, att en för sjelfva saken mest ifrande Master icke derpå kan lemna besked, utan att tillkalla en af gossarne. Denne upplyser, att football är tvunget om vintern, och möjligen att cricket är tvunget om sommaren, men likväl endast såsom House-games; d.v.s. hvarje skolhem kan når som helst utmana ett annat dylikt, som måste vara beredt att upptaga utmaningen, och med heder gå igenom densamma. ”Hemmets” eller den gemensamma hedern är hvars och ens enskilda, derför är det en pligt för en hvar att öfva sig i de förekommande spelen. Tvånget blir väl så starkt härigenom, i synnerhet som head-master och lärare uppmuntra lekarna, som [ 14 ]hafva häfden för sig. Men man hör ock, att det vid en och annan skola fordras läkares intyg, i och för befrielse från fotboll vintertiden och cricket under sommaren. Den fria leken är i England att anse såsom en institution, hvilken likt mycket annat hufvudsakligast hvilar på gammal häfd.

Man skulle möjligen tro, att denna fördelning i partier, som täflande uppträda mot hvarandra, skulle frammana motvilja mellan motståndarne. Förhållandet är emellertid motsatt. Gamle män, som aldrig utan tvång åsidosätta ett tillfälle att närvara vid sin skolas match, uraktlåta icke att sin vana trogna uppmuntra hvarje förtjenstfullt bemödande, från hvilken sida det vara må. — Den första offentliga täflan mellan skolor uppgifves hafva egt rum mellan Winchester's och Harrow's skolor (1825). Af de båda ledarne (captains) vid detta tillfälle blef den ene Canon of Westminster och den andre biskop af S:t Andrew. Täflingen gälde cricket. Disciplinen i denna manliga lek och den förtröstan, som den ene deri måste sätta till den andre, öfva ett förträffligt inflytande på den växande ungdomen. Det blir derigenom tydligt för en hvar, att han verkar för ett gemensamt och icke ett enskildt syfte, ehuru han väl känner tyngden af sitt personliga ansvar, hvilket framtvingar de vackraste ansträngningar. Ingen enskild vinner spelet, utan de elfva vinna det, och de vinna det för sin skola. Ofta är det ledarens, the captain's, omdömesförmåga, som vänder lyckan. Detta veta alla, ty de hafva utvalt [ 15 ]den som de anse för den bäste bland sig, och derför följa de hans minsta vink. Ledaren för skolans elfva, the captain of eleven, som han kallas, är den yppersta af ungdomen, och ingen ställes högre än han, utom vid de skolor der äfven båtrodd öfvas, hvarest ledaren, the captain of eight (båtbesättningen utgöres af 8 man) anses stå främst.

I allmänhet söka alla ur den högsta klassen att i någon kroppsöfning eller färdighet stå främst; förutom i de omnämnda större lekarna, t.ex. i målskjutning eller andra militära öfningar. Såsom sådana äro de captains, hvar och en på sitt område, samt stå högt i aktning bland sina klasskamrater. Men äfven utan dylik utmärkelse äro den högre klassens ynglingar öfverordnade, och det fordras af dem, att de skola förstå att bära upp sin ställning. Detta hör till gentlemannaskapet, hvartill engelsmannen tidigt öfvas.

Det har blifvit omnämndt, att olika lekar hafva sina olika tider. Hvarje sådan tid, kallad season, slutar och börjar vanligen med en match. En Cricket-match är ett storartadt skådespel äfven för en i spelets gång fullkomligt oinvigd, och det ådrager sig alltid en stor mängd åskådare. Ingenstädes ser man en boll handterad med sådan säkerhet, kraft och beräkning, och hvilken spänd uppmärksamhet fordras det icke af alla ute på fältet, och hvilken ytterlig snabbhet för att i tid möta bollen, eller upphinna honom vid nedslaget, i fall ingen varit till hands. — I förhållande till de bollar, som vid andra spel användas, är [ 16 ]cricketbollen mycket hård, och derigenom att han kastas och slås med en utomordentlig kraft, kan han åstadkomma stor skada. Man fordrar af ett cricketfält (cricket-ground) en jemn och plan yta, så mycket möjligt är närmande sig biljardbordets egenskaper. En mindre sten eller annan hård kropp, hvarpå bollen studsar, skulle kunna gifva deråt en falsk rigtning, omöjlig att beräkna och derför farlig till sina följder, i fall han träffade en ömtålig kroppsdel. Engelska författare i ämnet uppgifva, att ingen blifvit omedelbart dödad af cricketbollen, men ”att det varit mycket nära”. — Så väl den som slår bollen som den som skall uppfånga honom äro försedda med benskenor med stoppning emellan, och den senare har äfven handskar. — Stundom händer, att en Cricket-match icke hinner afslutas på den utsatta dagen. I sådan händelse fortsättes det dagen derpå.

Cricket-season börjar på våren, när Football-season slutar. Det förres tid är sommaren, det senares är vintern. Äfven fot-boll medför sina vådor. Det berättas utan förbehåll vid hvilken skola som helst, att ett eller annat nyckelben knäckes; en vrickning, arm- eller benbrott o.s.v. förekomma under nästan hvarje football-season. Men man fäster sig icke dervid. I England finner man det gamla ordspråket ”den, som ger sig i leken, får leken tåla” tillämpadt i ytterlig konseqvens.

Cricket-season vid en skola börjar med en match mellan dess lärares elfva och skolans elfva. (Det [ 17 ]är en betecknande omständighet, att i England nästan hvilken korporation som helst har sina elfva, hvilka äro redo att upptaga handsken, hvarifrån han än skulle komma.) Dessutom förekomma de redan omnämnda s.k. house-games en gång i veckan eller hvar fjortonde dag. Detta är en täfling mellan de olika skolhemmen (den ungdom, som bebor samma hus), eller mellan ett sådant hus och skolans elfva, i fall det är fråga om cricket, samt de sexton eller tjugo, då det gäller fotboll. Hvarje mera anmärkningsvärd dag upptages äfven af ett bollspel el. dyl. Så t.ex. på skolans Speech-day — den dag då de många och stora stipendier och belöningar af olika slag, hvilka finnas vid hvarje engelsk skola, utdelas — förekommer en täfling på skolans lekplats. Då denna dag är kanske den mest anmärkningsvärda, torde några förhållanden derifrån böra meddelas. Den 16 Juni 1877, en härlig sommardag, afgick ett extratåg från Charing Cross station i London till Wellington College för alla till dess Speech-day inbjudne. Sedan tåget anländt, och alla hunnit väl samlas i skolans stora samlingsrum, efter att af headmaster och lärare hafva blifvit vänligt helsade och emottagna vid skolans stora ingång, började utdelningen af pris, medaljer, stipendier och belöningar af allahanda slag. Derefter följde uppläsning af en och annan af de inlemnade prisskrifterna, samt återgifvande af stycken ur Shakespeare, Sardou och Schiller, (hvar författare på sitt språk), äfvensom af grekiska [ 18 ]och latinska poem; derefter meddelades en lista på de af skolans afgångne lärjungar, som vid universiteten under det akademiska året vunnit utmärkelse. Ceremonien slutade med nationalhymnen. Derefter serverades luncheon i ett tätt invid skolan upprest stort tält. Mellan sex och sju hundra personer ansågos dertill inbjudna. Skolungdomen intog sin måltid i sina matsalar. Head-master the Rev. E. C. Wickham presiderade. Endast två af skolans många guvernörer hade kunnat infinna sig: Earl Granville och Mr Walter M. P. — Åtskilliga skåltal följde, af headmaster för guvernörerna m.fl., af Lord Granville, som i sitt svar berömde skolungdomen för frånvaro af åtbörder vid deklamation, o.s.v. Såsom ett bevis på hvad vigt man lägger på disciplinen, må från tillfället följande tal utaf en af guvernörerna anföras, hvilket ock kan tjena såsom bevis på head-master's ställning till skolan så väl som till guvernörerna. Talet åtföljde skålen för ”headmaster's och skolans framtid” och talaren var Mr Walter: ”Han kunde göra detta så mycket hjertligare, som han hade känt skolan sedan flera år tillbaka och hade gifvit borgen till henne i sina egna söner. Hvad anginge den styrande magten (governing body), så visste han ganska väl, att ju mindre den blandade sig i saken, desto bättre för head-mastern och disciplinen, som han (head-mastern) skulle uppehålla. Uppfostran utan disciplin vore enligt talarens mening att likna vid vältalighet utan framställningsförmåga (expression). [ 19 ]Det vore, fortsatte han, tre ting som man vid uppfostran i synnerhet borde fästa sig vid, neml. i första rummet disciplin, i andra rummet disciplin och slutligen för det tredje disciplin. — Han var mycket tacksam för att skolan var i ett så blomstrande skick, och han hoppades, att hon skulle öfverlefva många af de femtioårs perioder, hvilka några moderna statsmän anse såsom den kortaste tidrymd, inom hvilken grundläggares afsigter kunna hinna utveckla sig till mognad”. Sedan biskopen af Hereford i korthet tackat å de inbjudnas vägnar och sagt, att alla förenade sig med honom i önskan ”Stet fortuna domus”, så afslutades festen med ett och annat nummer kyrkomusik i kapellet. Derefter besågs sjelfva anstalten, och ett mindre antal gäster voro inbjudna till head-mastern i hans trädgård, der kaffe serverades. Genast efter sjelfva festens officiela del skingrade sig allmänheten i olika rigtningar med sina unga anhörige; men de fleste drogo sig upp till lekplatsen, som är stor och rymlig, omgifven, som redan nämndt år, med ung furuskog. Här pågick en Cricket-match mellan gamle och nuvarande Wellingtonians, hvilken sannolikt icke slutade förr än sent mot aftonen, då de besökande redan voro i London tillbaka. — Det hela gaf ett minnesrikt intryck från ett lyckligt skol-familjelif i stort.

I England är knytnäfkampen (boxing) en känd och erkänd öfning. Såsom sådan är boxningen värderad öfverallt, men man har mångenstädes [ 20 ]mycket att invända mot dess tillämpning i allmänna lifvet. Dock går i detta fall gammal häfd framför lagen, så länge åtminstone som den allmänna ordningen icke deraf är hotad. I skolorna öfvas knytnäfkamp enskildt inför en särskild lärare mot extra betalning; förhållandet är liknande vid universiteten. Vid somliga skolor utdelas pris för boxning. Vid Harrow t.ex. finnes en bägare, som tillfaller årets pristagare, men han får endast behålla densamma till nästa års täflan, i fall icke han äfven då skulle vinna. Om han sålunda vinner priset tre år i rad (men derför är föga sannolikhet), då blifver bägaren hans egendom. — I skolorna fördrages knytnäfstrid, då tvistande icke på annat sätt kunna blifva sams. Det har redan blifvit omnämndt, att en särskild plats är anvisad för dessa händelser. Men striden, som försiggår inför nästan hela skolans åsyn, öfvervakas af ett par äldre kamrater, vanligen valda bland the captains, som tillse, att allt tillgår ordentligt, samt att kämparne äro hvarandra något så när vuxne. Emellertid, då det icke är tillåtet att föra oljud eller buller i allmänhet, eller att på lekplatsen bete sig ondskefullt, så kan en våldsam och häftig vrede icke genast få komma till utbrott. Härigenom försonas en hel mängd af små tvister utan påföljd omärkligt af sig sjelfva, hvilket icke kan annat än verka välgörande för sämjan i allmänhet samt till ett godt kamratskap. — Uppstår åter verklig fiendskap mellan ett par kamrater och de icke vilja låta [ 21 ]försona sig, då följer deraf en strid af en mycket allvarsam art. Hvar och en har hunnit att noga betänka sig; och striden sker inför kamraterna. För båda de stridande gäller det att visa sig till sin fördel, icke allenast i skicklighet, kraft och vighet utan i sinnesnärvaro, att använda sina krafter i rätta ögonblicket, och framför allt att vara modig. En dylik strid kan således icke få utseende af raseri; de stridande mötas, stötarna gifvas beroende af tillfället, de pareras eller möjligen träffa de, afståndet ökas för en stund, kämparne hemta sig för att mötas på nytt, de blifva allt mera förtrogna med hvarandras stridssätt, stridsplan ombytes och allt hetare blir hvarje anfall. Striden slutar vanligen med, att den ene icke inom en antagen tid å nyo upptager densamma, eller ock att båda äro kroppsligen så uttröttade, att de icke längre kunna nära sin vrede. Den slutar i hvilket fall som helst med ett handslag, och man påstår, att en dylik fejd utplånar allt groll och att vänskapen ofta träder i dess ställe. En dylik händelse är epokgörande i skolans hvardagslif och lärer enligt uppgift förekomma ytterst sällan. Sämjan påstås vara mycket god mellan skolans lärjungar. Rättsbegreppet är i allmänhet oförvilladt hos rätt ledd ungdom, och i fall det skulle förekomma, att en stark yngling skulle af kittslighet kränka en kamrat, som vore för svag att emot honom uppträda i en dylik kamp, så finnes alltid någon eller några, som känna sig manade att träda i den förorättades [ 22 ]plats och upptaga striden. Såsom allmänna regler gälla, att icke annat än till försvar uppträda två eller flera mot en, att icke ovarnad anfalla någon bakifrån, att icke slå någon som redan är slagen till marken, att icke sparkas; dylikt anses för omanligt och förekommer icke mellan engelsk ungdom, äfven om det icke skulle vara allvar utan blott på lek.

Utom dylika här omnämnda lekar förekommer äfven annan s.k. sport öfverallt i England och äfven i skolorna, der enskilda pris utdelas för de mest ensidiga färdigheter. Dessa öfningar nå sin höjdpunkt vid en s.k. sports-day, på hvilken pristäflingar äro offentligt anordnade. Den engelska ungdomen visar vid detta tillfälle en beundransvärd härdighet och en utomordentlig uthållighet. Men det lider intet tvifvel, att icke mången lofvande yngling dervid anstränger sig långt öfver hvad som är nyttigt, om än intet särskildt fall kan nu uppgifvas. Det är en stor lycka för den engelska uppfostran, att allmänna smaken föredrager de fria lekarna framför dessa öfningar samt att ynglingarne genom lekarna äro nog härdade för att kunna stå ut med dylika ansträngningar. Emellertid uppnå enskilde härigenom en framstående färdighet. Följande uppgift från en sports-day vid Artillerikadettskolan i Woolwich den 20 Juni 1877 kan gifva någon föreställning härom. En lysande och mångtalig allmänhet var inbjuden och frikostig luncheon serverades i den mycket stora gymnastiksalen. [ 23 ]Täflingarna försiggingo i kastning, längdsprång, höjdsprång, stafsprång, kapplöpningar från 100 yards till en engelsk mils längd med och utan hinder. Det hela slutade med en s.k. Steeple-chase på 600 yards längd med flera häckar såsom hinder, och på ett ställe en bred och djup graf bakom en häck.

Första pris för kastning med cricketboll 109 yards.
» » Fritt längdsprång 18 f. 9 t.
» » » höjdsprång 5 f. 3 t.
» » Stafsprång 9 f. 4 t.
» » för kastning af en 24 ℔ kula 30 f. 7½ t.
» » Kapplöpning af 100 yards 10 sek.
» » » » en mil 4 m. 47 sek.
» » Steeple-chase angafs icke tiden, men den
förste kom in till mål 20 yards före den närmaste.

Ett par dagar förut hade täfling i simning med dykning försiggått. Prisen voro många och ganska dyrbara. De utdelades omedelbart efter täflingarnas slut.

Frågar man, hvad ögonskenlig inverkan detta uppfostringssätt har på Englands ungdom, så anser jag mig oförbehållsamt kunna svara, att jag aldrig sett vackrare, behagligare, friskare och kraftigare skolungdom än den engelska. Han har helsans rosor, lagom starkt hull, mycken spänstighet och ytterlig snabbhet i rörelse. Dess blick är öppen, lugn och tillkännager så väl sjelfförtröstan som iakttagelseförmåga. Man varseblifver hos den samma redan tidigt en viss beslutsamhet och godt omdöme, och [ 24 ]sjelfständighetsbegär framför allt. Genom det myckna vistandet ute på fältet under lekar och andra praktiska förehafvanden erhålles en stor förmåga att handla omedelbart på en yttre af en hvar oberoende anledning. Sålunda komma deras modiga naturer icke att lida brist på utvägar. — Den förut åberopade tyske pedagogen, som säger sig väl känna skuggsidorna af den engelska uppfostran, talar med förkärlek om det fördelaktiga intryck det gjorde på honom att se de engelska skolornas gossar och ynglingar i det fria, ”icke i de öfvervägande aristokratiska anstalterna såsom Eton och Harrow, utan äfven på andra ställen hvarest uppblandningen är större. Med ansigtets friska färg, de öppna ögonen, den fasta gången, utan ett spår af förkrympt väsende voro de för mig en vederqvickande bild af blomstrande ungdom”. — I afseende på den engelska skolbildningen säger han: ”Vi hafva i Tyskland efter våra ordnade skolförhållanden en mycket mera utbredd allmänbildning än man påträffar i England, men der inträffar oftare, att ungt folk, som antingen genom husliga omständigheter eller af sjelfförvållade orsaker blifva efter i sin utveckling, senare, eggade eller gynnade af en beundransvärd viljekraft, förmå att godtgöra det försummade och åstadkomma med egen ansträngning hvad andra icke hafva förmått göra med dem”. Vid Harrow tillfrågades jag af en master, C. F. Holmes Esq. M. A., hvarthän jag skulle resa från England. På mitt svar: till Tyskland, smålog han och [ 25 ]tillade: ”Ni skall få se, huru man der ser ned på oss. Men det betyder ingenting, ty de hafva i alla fall icke en så lifaktig (spirited) ungdom som vi”. Jag fann, att han delvis hade rätt i sitt första påstående och fullkomligt i det andra. I de tyska skolor jag har besökt fans ingen fri lek. Lekte man i någon skola, så var det under lärares ledning i stället för gymnastik (turnen), som förekommer högst två gånger i veckan. Engelska och amerikanska studenter vid universitetet i Leipzig, samt samma nationers musici vid konservatoriet dersammastädes, uppträdde mot hvarandra i base-ball. Detta var den enda fria lek, jag såg i Tyskland.

Det har blifvit anfördt, huru en framstående tysk pedagog bedömt allmänbildningen i England jemförd med den i Tyskland, och äfven huru i vissa fall hans jemförelser mellan de båda ländernas skolungdom utfaller till Englands fördel. Här är icke lämpligt att göra någon fullständigare jemförelse mellan svenska och engelska skolförhållanden, men några olikheter må dock ytterligare anföras till det redan sagda. Man finner snart, att en engelsk skolas rektor (head-master) är långt magtfullkomligare så väl med afseende å sin ställning till lärarne som till ungdomen; att de äldre lärarne, de som hafva s.k. ”hus” (skolhem), äro lämpliga mellanhänder mellan skolungdomen och rektor, hvilkens absoluta magt derigenom blir förmedlad i afseende på olika individualiter; att undervisningen är mera [ 26 ]koncentrerad på ett fåtal ämnen, samt valfriheten, i synnerhet hvad angår de lefvande språken, betydligt större i de engelska skolorna; att ungdomen der icke är så ansträngd med hemarbete, äfven i de skolor som hafva lika många timmar inför läraren, som fallet är hos oss; icke heller kan ämnesläraren genom sitt ämne öfva på andra ämnens bekostnad ett så öfvervägande inflytande som hos oss; en viss högsta ålder är bestämd på vissa stadier i den engelska skolan, hvilken har ett större inflytande derigenom, att dess ungdom till största delen bor vid densamma, hvarigenom en sund helsas och kroppens kraftigare utveckling bättre kan öfvervakas; till detta mål bidrager förnämligast en ändamålsenlig indelning af dagen med afseende å rekreation och arbete, samt vistandet under rörelse i fria luften, hvartill må läggas bättre vanor med afseende å härdning och lefnadssätt; att lärare i allmänhet genom vana och smak öfva sitt inflytande på ungdomen i denna rigtning. Hvad som i öfrigt är mycket betecknande för Englands skolor är, att alla lärare nästan uteslutande tillhöra en och samma skola och att de der hafva icke allenast sin fullkomliga bergning, utan kunna, åtminstone de äldre, grundlägga ekonomiskt oberoende för sin ålderdom. Detta senare gäller i hög grad om headmasters, som på flera stallen hafva inkomster uppgående från två till sex tusen £. En headmaster lemnar också ofta åt skolan [ 27 ]storartade minnen, stundom bestående af hela monumentala byggnader.

Om vi skulle företaga oss att införa de engelska lekarna i våra skolor, så skulle vi helt visst misslyckas. De kunde möjligen blifva moderna för en tid; men det modet skulle såsom alltid draga saken med sig i sitt fall. Men vi hafva sedan gammalt egna lekar, som lämpa sig för våra jemförelsevis enkla förhållanden, och de kunna under tidernas lopp utvecklas till hvilken fullkomlighet som helst. Om leken kommer rigtigt in i skolan, så kommer han i sinom tid till universiteten och derifrån tillbaka till skolan. Detta skulle vara för saken den lyckligaste utveckling. Gotlands pärk, spelad med tillräcklig färdighet, skall då troligen bevisa sig vara fullkomligt jemnbördig med engelsmännens cricket. — Det är lätt att förutse, att en sådan utsträckning i afseende på tid, som de fria lekarna hafva i Englands skolor, få de aldrig i våra. Dertill har för det närvarande åtminstone icke ens vår ungdom lust. Men å andra sidan är detta hos oss icke så behöfligt, ty vi hafva ett förträffligt korrektiv i gymnastiken mot så väl stillasittande som öfvervägande läsearbete, samt mot sjukdomsanlag — allt under förutsättning, att gymnastiken tillämpas så som sig bör. Men jemte gymnastiken är det nödvändigt att ungdomen får tillfälle att röra sig ute i fria luften. Luft och solljus äro i synnerhet för de växande en naturnödvändighet. Rörelse derunder efter eget [ 28 ]bedömande, jemte kamratskapets inflytande och utveckling under den fria leken äro allt för stora krafter vid samhällsmenniskans daning för att kunna åsidosättas. — Stora lekplatser äro hos oss derför nödvändiga vid stora skolor, och i allmänhet för barn, som växa upp i städer. Ögats utbildning fordrar en temligen vid horisont. De som äro vana att iakttaga föremål på långt håll blifva i regeln icke närsynta. — Vi hafva sålunda mycket att taga till förebild i de engelska skolorna, om än icke allt lämpar sig för våra förhållanden. I ett fall i synnerhet kunna de tjena oss till exempel, och det är den nationela rigtning, hvari deras uppfostran går. Må vi göra vår ungdom till lika kraftiga och härdiga svenskar som man i England vill göra sina ynglingar till engelsmän! Det ligger utan tvifvel mycken sanning i Duke of Wellington's yttrande: ”Englands segrar äro vunna på Eton's och Harrow's lekplatser”.


  1. Efter William of Wykeham, Biskop af Winchester, stiftare af Winchester's skola och The New College i Oxford (1393).
  2. Cricket-ground i London, på hvilken en mängd offentliga täflingar årligen forsiggå.
  3. Det som här blifvit sagdt om Englands public schools (endowed schools) gäller till en viss grad äfven om dess andra skolor: deras folkskolor (board schools), fattigskolor (ragged schools), förbättringsanstalter (reformatory och industrial schools) o.s.v. Öfverallt bemödar man sig att skaffa lekplatser, ehuru det är svårt att inom trånga städer få dem stora nog invid skolan, men alltid finnes någon om än liten plats dertill afsedd. Folkskolorna (board schools) hafva uppstått med utomordentlig hastighet. Mellan 5—13 år äro alla barn skolskyldiga, men äfven före 5 år, t.o.m. vid 3 års ålder mottagas barnen i skolan, och dessa bilda de s.k. infant schools. Man kom neml. snart under fund med, att om de större barnen skulle komma i skolan, så måste man äfven taga de små. I dessa småskolor tillämpas Kindergarten-systemet. Ännu har den tvungna skolgången varat för kort tid i England (den är påbuden sedan 1870), att man deraf skulle kunna tydligt se resultaterna; men den första oviljan deremot från folkets sida är fullkomligt bruten.

    I Elementarskolorna för flickor (också en mycket ung institution) söker man att tillämpa allt, som man anser skola befordra helsa, ordning och en praktisk utbildning. Undervisningen liknar elementarskolans äfven på den klassiska linien, men den unga flickans framtida verksamhet lemnas icke ur sigte. I ”North London Collegiate School for Girls” inrättades 1876 en kurs i kokkonsten. Denna kurs upptog 12 praktiska lektioner, hvardera på två timmar. I flickskolorna har man infört gymnastik. I London har en läkare, D:r Roth, gjort ganska stora bemödanden att der få den svenska metoden tillämpad, men ännu sannolikt med föga framgång. Utvecklingen står på detta område icke högt i England. I folkskolan är införd ett slags exercis efter arméens reglementen, men detta klandras mycket. I de gosskolor, der man finner gymnastik, är den mest efter tyskt äldre mönster, och består hufvudsakligen af rörelser på ”reck” och ”barr”, hvilka redskap särdeles lämpa sig för kraft- och konstframställningar, men icke för öfning af en skola eller ett flertal.