Gamla kort/Romantik

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 150 ]

Romantik och bankaktier.


Gösta Gran var en älskvärd yngling och mycket glad, kanske något lättsinnig efter hvad hans faster, gamla mamsell Gran på Kungsholmen, påstod, men det gjorde honom icke något ondt, åt minstone ej i hans kamraters ögon.

»Gösta är en riktigt treflig pojke,» sade kamraterne sins emellan.

»Kanske något för svärmisk,» tillade en af dem, som när det skulle vara riktigt högtidligt kallades praktiska förståndet, men i hvardagslag kändes vid namnet kloke gubben.

Denne var så obegripligt förståndig, att han sällan satt kvar i ett gladt lag längre än till klockan ett eller tu på natten, under det att de öfrige ofta höllo ut till fem eller sex, och bland de senare var Gösta Gran den outtröttligaste.

Kloke gubben var sällan kär, och när det hände någon gång, gick det mycket snart öfver. Han var, som sagdt, så obegripligt förståndig. Gösta Gran kunde däremot få ett kärleksanfall mycket ofta, och det kunde räcka hela veckan, till och med ett par veckor, under hvilken tid han ej talade om annat än föremålet för sin låga, och han talade icke som kloke gubben eller som [ 151 ]vi andre på vanlig, någorlunda fattlig prosa, utan på ofta fullkomligt ofattlig vers. Men det kunde, enligt våra åsigter, blott öka hans älskvärda egenskaper, äfven om vi skrattade åt honom samt till och med tilläto oss en liten oskyldig drift.

När Gösta sent om sider, det vill säga efter i det allra längsta två veckors förlopp, kände sin kärlek svalna, hade han ständigt funnit ett nytt föremål, mera värdigt sin uppmärksamhet och långt bättre motsvarande de höga anspråk han hade på kvinnan såsom ett tillbedjansvärdt, »nästan» gudomligt eller »rent af» gudomligt väsen hvilket icke på något sätt eller under hvilka omständigheter som hälst skulle sysselsätta sig med jordlifvets små göromål.

Så växlade hans tycken, och det ena föremålet efterträdde det andra i hans rika hjärta, men detta var ingalunda, såsom fastern på Kungsholmen påstod, en yttring af lättsinne, utan tvärt om en oundviklig följd af Göstas ständigt stegrade fordringar på idealet. Han »måste älska, måste evigt brinna,» såsom skalden sjunger, och det var en ständigt fortgående kärlek, hvars styrka oupphörligt växte, men som icke egnades samma föremål utan flög från det ena till det andra, alt efter som han lyckades upptäcka ett ännu skönare, ett ännu »gudomligare» än det näst föregående.

»Nå, i hvem är du kär den här veckan?» sporde jag ofta min unge vän Gösta.

»Ack,» svärmade Gösta. »Nu har jag ändtligen funnit det rätta föremålet! Tänk dig! . . .»

Därpå följde en skildring i de mest öfverdådigt blomstrande uttryck, dels i bunden, dels i obunden form och som framstälde det nya föremålets utomordentliga egenskaper.

[ 152 ]»Människan är skapad för kärleken,» brukade Gösta säga, »den höga, rena, himmelska kärleken, den som lyfter oss från jordegruset och närmar oss himlaljuset, endast för kärleken. Alt annat är fåfänglighet, ett stoft och ett intet som ej lönar att upptaga våra tankar en enda minut. Men vår tid fattar icke kärleken i dennes höga uppgift. Vår tid sträfvar icke efter idealet, utan sjunker tvärt om ned i materiens sumpmark. Mine herrar, låt oss få in en ny bål och dricka kärlekens skål på samma gång vi göra rättvisa åt den nu mera så illa förtalade medeltiden, då man visserligen icke hade järnvägar och telegrafer, men då man sträfvade efter idealet, då man dyrkade kvinnan, oupphörligt sjöng hennes lof, stred för henne i blodiga fäjder och till hennes ära offrade hundratals fiender».

Så svärmade Gösta Gran ungefär hvarje afton, talade och sjöng till kvinnans ära, drack skål på skål för riddartiden, för borgfruarna och borgfröknarna, för de gotiska katedralerne och för en mängd olika föremål som han sedermera, då det led mot morgonen, sammanfattade i ett enda mycket långt skåltal, på vers naturligtvis, för »medeltidens poesi.»

När han slutligen gick hem på morgonen, kände han sig såsom en fullkomligt ren ande, friad från alla jordiska band.

»Vill man skudda af sig den usla stofthyddan,» brukade han säga, »och det önskar väl hvarje människa som sträfvar till något högre än hvad jorden kan bjuda, så gifves det icke något verksammare medel än att vaka en natt vid bålen. Då glömmer man de materiela, småaktigt usla bekymren. Man känner icke kroppens plågor och tryckes ej af detta lifvets vedermödor i någon enda form. Alt varder lätt och ljufligt, och när man efter [ 153 ]en sådan natt vandrar hem, är man icke kroppslig längre; man är blott ande. Så skall materien kväsas.»

En vacker sommarafton gingo Gösta Gran och jag i Hagaparken vid stranden af Brunnsviken. Vi hade ätit middag på Stallmästaregården och beundrade nu aftonens skönhet i den täcka parken, hvars lummiga träd speglade sig i det klara och stilla vattnet.

»Men hvar håller kloke gubben hus?» utropade jag slutligen och slet mina blickar från den vackra utsigten. »Han lofvade att möta oss här.»

»Att du kan tänka på honom i ett sådant underskönt ögonblick!» invände Gösta ganska misslynt. »Han är så grufligt prosaisk och talar bara om dagens små tilldragelser. I en sådan härlig stund i naturens sköte vill jag svärma och drömma, lyfta mig högt öfver jorden åt minstone med mina tankar, fly från den krassa nutiden och . . . se så, där ha vi honom verkligen. Det är då aldrig möjligt att få vara i fred.»

Gösta var trumpen och fåordig, så snart den tredje vännen infunnit sig. Den senare underlät ej att smått drifva gäck med honom, frågade huru pegasen mådde, om han ej hade någon medeltidshafre med sig för att fodra kampen, och så vidare.

»Jag skulle blott önska, att vi vandrade här under medeltidens romantiske dagar,» svarade Gösta i början ganska snäsigt, men ämnet lifvade honom och snart var han åter midt inne i en lofsång öfver riddartiden.

»Om vi ginge här under den tiden,» anmärkte kloke gubben, »vore vi inte säkre för stigmän och alt slags röfvarfölje.»

»Då försvarade vi oss med våra goda svärd,» försäkrade Gösta, och ett eldigt mod lyste ur hans vackra ögon.

[ 154 ]»Nej, då hade hvarken du eller jag något svärd,» menade den andre. »Då vore vi trälar, efter som vi inte ha några anor att skryta med, och vi vore tvungne att utan invändningar offra våra lif. Det var den tidens rättsförhållanden.»

»Fy, så prosaisk du är!» utropade den svärmiske medeltidsälskaren och sjönk åter i sina egna funderingar, ur hvilka han ej vaknade förr än vi sent på natten suto mellan skål och vägg på Norrbacka, där Gösta snart återvann sitt glada lynne, sjöng några af honom för tillfället författade riddarekväden och höll tal till »idealets» förhärligande.

Så förflöt för honom en god del af den glada ungdomstiden. Han insåg dock, att han slutligen måste välja ett lefnadsyrke, men detta kunde naturligtvis icke vara ett af de vanliga, prosaiska, de som kväfde poesien och det friska svärmeriet. Icke kunde han nöta bort sitt lif med att tjäna den genomtråkige nutidsstaten eller att slå sig på köpenskap eller att bygga järnvägar eller idka något annat futtigt, såsom han sade »själsmördande» yrke af de många som »göra lifvet andefattigt» t. ex. att, påta i jorden bara för att skaffa bröd eller plugga kunskap i dumma ungar, också bara för brödfödans skull.

»Nej, jag är skald och skall dikta ett stort skaldeverk. Detta skall varda mitt lifs höga och sköna uppgift,» sade han.

Men hvad skulle han dikta? Hvilket ämne borde han välja? Detta fick han aldrig klart för sig. Han ville nog använda sina skaldegåfvor — inbillningskraft saknade han icke — för att i ett storartadt verk sjunga medeltidens lof, men han kom aldrig längre än till de första stroferne.

»Det är den fördömda tidsandans skull,» klagade [ 155 ]han. »Jag känner mig fjättrad af min prosaiska omgifning.»

Men han kände sig icke svårmodig. Hans glada lynne tog ut sin rätt, och när han icke lyckades med sitt »sekularverk,» beslöt han att egna sig åt någon annan sysselsättning, lika litet prosaisk, kan man väl förstå.

»Min egentliga uppgift lär väl vara skådespelskonsten,» sade han en dag. »Det är en konst som just lämpar sig för mig. Det är besynnerligt, att mina vänner inte långt förut sagt mig detta.»

Det var naturligtvis åt det högre skådespelets framställande han ville egna sig. Men innan han uppträdde offentligt ville han på egen hand hafva förvärfvat så stor färdighet, att han genast kunde räknas bland de förnämste.

»Jag hatar medelmåttan!» utropade han.

Det gick dock icke så fort att hinna fullkomlighet. Han var icke någon inbilsk narr, utan en i många fall ganska klarseende yngling hvilken slutligen fann, att han möjligtvis icke skulle varda någon storhet på scenen.

»Hvilken skada!» sade han. »Men då jag inte genast kan stiga fram som en sol, vill jag aldeles inte stiga fram på skådebanan. Emellertid älskar jag teatern, ty denne lemnar ju den ende utvägen att fly från det eländiga hvardagslifvet och njuta af fantasiens skönaste alster i förkroppsligad form. Jag vill egna mig åt dramatisk författarverksamhet. Dramaturgen kan göra stora ting. Hvad har inte Shakspeare uträttat!»

Till verket!

Gösta Gran syntes icke till på någon tid.

»Jag tror verkligen han börjar bli stadig,» sade fastern på Kungsholmen hvilken jag en dag mötte utanför Piperska muren. »Han sitter inne och arbetar.»

»Aha! Han skrifver på ett teaterstycke,» anmärkte jag.

[ 156 ]»Gud bevare oss!» utropade den gamla frun.

En morgon kom en gardist — man hade icke stadsbud på den tiden — och lemnade mig Gösta Grans kort (»finnes i författarens samlingar») med hans egenhändiga påskrift, att han önskade äta middag med mig uppe på Suède den dagen, då han ville meddela mig något högst angeläget.

Jag gick till Suède, då ännu i Falkenbergska huset vid Drottninggatan.

Gösta Gran satt och väntade mig och såg strålande glad ut.

»Har du fått ett oförmodadt arf?» frågade jag.

»Å, bättre än det! Men sitt ned nu!»

»Du är kär igen, och din nya kärlek egnas ett föremål som är tio gånger vackrare och älskvärdare än alla de föregående?»

»Nej, vet du, jag har sannerligen inte haft tid att tänka på kärlek nu under ett par veckor.»

»Hvad i herrans namn kommer då åt dig?»

»Jo, du, jag har mitt skådespel, mitt första skådespel färdigt. Men vi måste ha en butelj Larose. Jag hoppas, att du inte nekar att med mig dricka för mitt förstlingsdrama?»

»Det kan du väl förstå, att jag inte nekar. Jag lyckönskar dig af allt mitt hjärta. Har du manuskriptet med dig?»

»Manuskriptet! Det blir väl bra med det. Ännu har jag inte skrifvit en enda rad, satt ett enda ord på papperet . . . Ja, ja, se inte så förvånad ut. Först gör jag allt färdigt i hufvudet, drar upp alt i stora, klara drag och sedan utarbetar jag enskildheterna. Det senare är naturligtvis en småsak. Det förra är hufvudsaken, [ 157 ]och det är hufvudsaken som jag nu har färdig. Vänta, skall du få höra.»

Han meddelade mig uppränningen till stycket, visserligen icke hela uppränningen, ty hon tycktes ännu ej vara färdig, men en del däraf, så mycket han tänkt ut.

»Nå, hvad säger du?»

Det var hans glada och väntansfulla utrop, sedan han redogjort för en del af stommen till det nya stycket — la charpente, såsom han med en »elegant fransk vändning» uttryckte sig.

Jo, det var icke så illa, men nog hade jag önskat få höra något mera för att kunna bilda mig ett säkrare omdöme.

Gösta Gran tycktes icke vara riktigt nöjd med mig, men var alt för glad och belåten med sin »charpente» för att göra middagen tråkig. Vi gingo sedan ända upp till Davidsons södra paviljong för att dricka kaffe, och han talade hela tiden om sina »konflikter,» af hvilka han väntade sig stor verkan, men som ännu ej voro riktigt klara.

Dagen näst efter träffades vi åter. Då var han, om möjligt, ännu gladare. Han hade hittat på en ny »konflikt,» mycket bättre än alla föregående och som skulle göra ännu större verkan.

Den tredje dagen medförde stegrad belåtenhet och mycket, mycket verksammare »konflikter». Men han hade träffat kloke gubben och varit nog oförsigtig att meddela sig äfven åt denne hvilken kommit med åtskilliga spefulla anmärkningar och »högst gemena insinuationer,» som Gösta dock med skaldens öfverlägsna förmåga att dräpa spyflugor på det kraftigaste genast gjort till intet.

Efter ytterligare några dagar underrättade Gösta mig, att han kastat hela skådespelet öfver bord, emedan [ 158 ]han hittat på ett mycket bättre ämne som kunde gifva anledning till ännu verksammare »konflikter.»

Men huru skulle dessa »konflikter» lösas?

Lösningen vore ännu icke funnen, förklarade den med hvarje dag lyckligare författaren hvilken ännu icke skrifvit en enda rad på det nya stycket. Men det skulle nog komma. Däröfver behöfde ingen oroa sig.

Under flere månader fortgick det på samma sätt. Det ena förslaget följde efter det andra, det senaste ständigt mera dramatiskt, enligt Göstas åsigt, än alla de föregående och därför mera värdigt och fulländadt. Men fulländningen hördes aldrig af.

»Jag lemnar inte in något stycke till kunglige teatern förr än jag vet, att det är det bästa som kan åstadkommas,» sade den unge dramaturgen.

»Hvad kunglige teatern lär få komma att vänta!» anmärkte kloke gubben.

Slutligen började alla vännerna frukta, att Gösta Gran aldrig skulle skrifva något teaterstycke, och det gick så långt, att man tviflade på, det han någonsin skulle företaga sig något annat häller på fullt alvar. Men han var lika glad och förtröstansfull, lika älskvärd, lika svärmisk för medeltiden och lika skoningslös i sina omdömen om samtidens trångbröstade, själfkära och egennyttiga penningsträfvan.

»Det går aldrig väl för Gösta,» sade kloke gubben mer än en gång.

Den fruktan delades af oss andre också samt vardt starkare, ju längre tiden framskred utan att vår älskvärde vän upphörde att flyga från det ena förslaget till det andra, alla af samma tidsföraktande art.

»Han är en förolyckad människa,» sade faster på Kungsholmen. »Det blir aldrig folk af honom.»

[ 159 ]Med »folk» menade faster sådana som skaffa sig en fast lefnadsställning med goda inkomster.

Småningom drogo sig vännerna alt mera från Gösta Grans sällskap. Han märkte det, men låtsade ej därom, trugade sig aldrig på någon och var ständigt lika glad. Det hände dock, att man hörde honom någon gång, när han ej såg sig väl mottagen, mumla något om »brackor» och »usla penningsjälar.»

Under många års vistelse i främmande land glömde jag slutligen nästan bort Gösta Gran, då jag aldrig hörde något hvarken af eller om honom. »Gud vet, huru han kan ha det,» tänkte jag någon gång, när jag i minnet mönstrade ungdomsvännerne, men det var blott en hastigt öfvergående tanke. Ej häller sedan jag åter slagit mig ned i fosterlandet kom jag att så snart höra efter, hvart vännen Gösta tagit vägen.

En dag mötte jag på gatan en man som uppmärksamt betraktade mig och hvars anletsdrag förekommo mig som jag skulle hafva sett dem förr, ehuru för mycket länge sedan. Efter att under några ögonblick hafva noga skärskådat hvar andra, följde ett plötsligt igenkännande, och det på samma gång.

Det var han som vi kallat kloke gubben. Hjärtlig igenkänningscen, trofast handskakning och dussintals frågor utan att vänta på svar. Ändtligen lugnade sig den första ifvern. Jag sporde hvad den gamle vännen nu hade för sig.

»Vet du inte det?» lydde hans svar. »Jag är ju bankkamrer hos Gran.»

»Bankkamrer! . . . Hos Gran? Hvilken Gran?»

»Gösta Gran, vet jag, vår ungdomsvän! Du tyckes inte veta af, att han sedan flera år är en af våre störste [ 160 ]finansmän. Nej, skratta inte. Det är ju han som grundat den stora banken i X.»

Han nämde en af våre förnämste handelsplatser och en mycket känd bankinrättning.

Jag stod som fallen från skyarne, såsom man brukar säga. Men det förhöll sig verkligen som kloke gubben sagt. Sedan Gran icke längre umgicks med de forne kamraterne och ungdomsvännerne, såg man honom alt oftare i sällskap med sådane där »penningsjälar» hvilke han förut så hjärtligt afskytt. Det var en märkvärdig omkastning som väckte mycken munterhet i det glada laget.

»Ni skall få se, att han ämnar skrifva ett nutidsdrama,» sade man och skrattade utan återvändo under någon tid. »Han har slutligen funnit, att medeltidspoesien ej slår an i våre dagar. Nu studerar han figurer och karaktärer ur den högre finansen. Men det går väl med detta liksom med alla de förra förslagen. Det blir pankaka af alt samman.»

En dag omtalades, att Gösta Gran, »medeltidsfantasten,» framlagt förslaget till en ny, stor bank, en riktig framtidsbank på samma gång som en högst lockande inrättning för att förtjäna penningar redan i det närvarande.

Då vordo skrattsalvorna ännu starkare och längre uthållande. Det var att skratta sig aldeles fördärfvad åt. Kloke gubben kunde ej finna nog spetsiga och stickande ord för att håna den token Gran.

Men skrattar bäst som skrattar sist, heter det, och det var Gösta Gran som fick grundad anledning att skratta åt kloke gubben och alle de öfrige spefåglarne. Hans bankförslag gillades af hela den högre finansen i landet. Äfven de som mest förargade sig öfver, att de icke själfve, ehuru gamle penningmän och djupt förfarne i alt hvad bankväsen heter, kunnat hitta på något [ 161 ]dylikt, måste erkänna, att Grans förslag vore ypperligt och hvilade på de mest sunda och säkra grunder. De voro ytterst glade, om de kunde få några aktier med i det stora företaget.

Det dröjde icke länge, förr än den nye banken öppnades. Gran slog sig ned i X. och styrde själf den nya penningeinrättningen som, enligt samstämmande intyg, vardt en välsignelse för hela den ort i hvilken hon hade sitt hufvudsäte och spred sitt goda inflytande till vidt aflägsna trakter.

Det hade ej gått riktigt bra för kloke gubben på den väg han som det »praktiska förståndet» hade valt; och han var ganska glad, då Gösta Gran, »den token», tillbjöd honom en plats i banken.

»Där har jag nu en högst angenäm, om ock något mödosam sysselsättning och mår som perla i guld eller åt minstone i fina papper,» försäkrade han mig.

Under en resa i landsorten någon tid därefter kom jag till staden X. och gick naturligtvis genast att söka upp Gösta Gran.

»Direktören tar ej emot förr än klockan elfva,» svarade man mig, då jag i det stora bankhuset frågade efter hr Gran.

Kloke gubben satt vid en glänsande mahognipulpet bak om en vägg af spegelglas och nickade åt mig, men hade för tillfället ej tid att komma till det sirligt utskurna skranket för att närmare hälsa på mig.

Bankens store allmänne sal var öfverfyld med människor. Kamrerare, kassörer, kontorsskrifvare och öfrige »bankister» af bägge könen hade stor brådska med att tjäna den stora allmänheten.

[ 162 ]Det hela såg högst »respektabelt» och storartadt ut. Det var kanske icke fullt så präktigt som i Compagnie Lyonnaise i Paris, men verkligen något dit åt.

Efter tämligen lång väntan fördes jag slutligen af en mycket höflig, men också ganska »respektabel» vaktmästare i bankens stora uppassaredrägt in till herr direktören.

Gran hade till det yttre ej mycket ändrat sig, med undantag af att håret på hjässan var mycket tunt, men kindskägget riktigt storartadt. Han tog emot mig med stor vänlighet, om det också låg en tillstymmelse till bankmässig affärsbrådska i hans handtryckning och i uppmaningen att slå mig ned i en af de stora, väl stoppade och präktigt utstyrda armstolarne i granskapet af hans stora skrifbord. Han såg på klockan, log med ett ganska bankartadt leende och bad mig ursäkta, att hans tid vore så strängt upptagen, att han ej kunde lemna mig mer än några få minuter.

»Du förstår,» sade han, »gamle hedersvän, att jag inte kan fritt förfoga öfver en dyrbar tid.»

»Jag förstår nog det,» sade jag, »men hvad jag inte förstår är, att du med din lifliga inbillningskraft, med . . .»

»Att den inte passar, ville du säga,» afbröt han min utgjutelse, »till en sådan här affärsverksamhet. Då har du ej riktigt tänkt dig in i saken. Utan liflig inbillningskraft kan en affärsman och i synnerhet en bankman inte komma långt. Det är just den där kraften hos mig som uträttat alt det du här ser omkring dig och mycket mera som du inte ser.»

»Men idealet!»

»Idealet! Ja, jag sökte länge, men slutligen fann jag mitt ideal. Du ser hvilken form det tagit, men du [ 163 ]vet inte huru mycket som under den formen kan skapas och alt som därmed kan uträttas. Om du tror dig med din penna kunna åstadkomma hundradelen af hvad jag med min bank förmår, så misstager du dig i hög grad, och detta inte blott i hvad man brukar, löjligt nog, kalla materielt afseende, utan äfven i hvad som fått namn af andligt».

»Och medeltiden,» erinrade jag och log kanske litet försmädligt, »och borgfröknarna och gotiken och hela den höga poesien i jämförelse med nutidens prosaiska penningbedrifter?»

»Prat, käre vän!» svarade Gran utan tecken till förlägenhet. »Hvem har ej varit ung? I bankverksamheten ligger, tro mig, ofantligt mycket mera poesi än i alla gamla dikter utan kärna och lif . . . Men nu får du ursäkta. Mina göromål för dagen kunna ej uppskjutas. Kom och ät middag hos mig och drick ett glas Larose i dag klockan fem, så kunna vi prata i lugn om nytt och gammalt och så skall du också få göra bekantskap med min hustru.»

»Ditt senaste ideal?»

»Mitt sista, käre du, det som öfverträffar alla föregående.»

Jag antog bjudningen, infann mig på utsatt tid i Grans vackra villa i en utkant af staden, fick göra bekantskap med hans sista ideal, ett mycket älskvärdt fruntimmer, åt en ypperlig middag, drack en förträfflig Larose och fick höra min värd utveckla en god del af sitt finansiela system, i hvilket han utan ringaste svårighet funnit lösningen af de mest invecklade »konflikter,» fullt ut så dramatiska som någon af dem han fordom tänkt ut, när han skulle författa teaterstycken.

[ 164 ]Jag trifdes utmärkt godt i den angenäma familjkretsen med min gamle vän, hans hustru och barn, midt bland värdefulla konstverk och mycket annat som rikedom och sann bildning kunna samla omkring sig för att göra lifvet behagligt. Men just som jag hunnit riktigt öfvervinna min förvåning öfver vännens underbara förvandling och började som bäst njuta af intrycket från detta älskvärda hem, såg min vän på klockan och utropade:

»Du får ursäkta, men jag måste infinna mig på en bolagsstämma och kan därför inte längre njuta af ditt sällskap.»


——————