Gotlands konsthistoria/Blick på Gotland
| ← Öfverblick af skrifter och plancher rörande Gotland |
|
Öfversigt af Gotlands historia → |
Gotland, som ligger i Östersjön ungefär 10 mil från Sveriges närmaste fastland nemligen Småland och 8 från Ölands norra udde, omgifves af ett ansenligt djup, hvilket somligstädes gör ända till 100 famnar. Till Gotland höra Fårön, Gotska Sandön, Lilla och Stora Carlsön samt flere holmar. Vid norra ändan af Gotland ligger Fårön, som derifrån skiljes med ett sund, hvilket har 1⁄4 mils bredd och heter Fårösund. Norrut och vidpass 5 mil ifrån Fårön ligger Sandön. Gotlands hela, raka längd utgör 12 och största bredd 4 3⁄4 mil. Fårön är 2 mil lång och 3⁄4 bred och Sandön något öfver 3⁄4 mil lång och 1⁄2 bred. Lilla Carlsön, som håller ungefär 1⁄8 mil i längd och något mindre i bredd, ligger 1⁄2 mil från Gotlands vestra strand närmare södra ändan och lika långt ifrån Stora Carlsön, hvilken är vidpass en half gång större. Gotland innehåller 28 qvadratmil.
Hela Gotland är en sedimentär bildning, som utgöres af sand- och kalksten. En ej obetydlig sträcka af södra udden består af sandsten, men allt det öfriga liksom Fårön samt Carlsöarne och holmarne af kalksten dels utan dels med mer och mindre jordskorpa derpå. Det är ganska troligt, att Gotland och alla dithörande öar och holmar hvila på gneis- eller granitgrund, och att första aflagringen derpå är sandsten. Gotland höjer sig till största delen af vestra sidan med starkare eller svagare tvärbranter mot hafvet, hvilka somligstädes likna väldiga fästningsmurar. Likaledes är en betydlig del af östra sidan hög och bergig. Från Klintehamn sträcker sig en mycket bred dalgång, som utgrenar sig åt Gothem och Slitehamn, således från sydvest till nordost snedt öfver ön. Denna ansenliga dalgång är den bördigaste trakt på hela landet.
Det visar sig på det solklaraste, att Gotland, som börjat, vi vilja ej säga för flere tusen utan troligtvis för några millioner år sedan, bilda sig på hafsbotten, icke genom en naturrevolution uppskjutit, utan genom ett långsamt och regelbundet uppstigande höjt sig öfver hafsytan. Detta förhållande inses deraf, att nämnda ö har vågrätta stundom lindrigt vågformiga hvarf, då merendels sedimentära formationer genom vulkaniska uppsprängningar förete mer eller mindre lutande stundom lodrätta lager. Både sand- och kalkstenen visa merendels vågräta och ej sällan lodräta sprickor. Till följd häraf ha tvärbranter på många ställen tillkommit genom nedstörtade klippstycken, som blifvit af hafvets brytningar dels sönderbråkade dels söndermalna. Flerestädes ses å de branta stränderna mycket tydliga strandsättningar öfver hvarandra, hvilka under tidernas lopp blifvit bildade af hafvets brytningar. Såväl å lägre som högre trakter förefinnes en myckenhet af finslipad kalkstensklapper.
Sandstenen är fin och hvitgrå och ligger i 0. 2 till 2. 0 och äfven tjockare hvarf. Mellan sandstenens lager finnas från 0. 5 till 1. 5 tjocka hvarf af lera. Om sandstenen någon tid utsättes för luftens åverkan, innan den användes i murverk, så motstår största delen deraf ganska länge vittring. Tunna skifvor af sandsten begagnas ej sällan såsom takskiffer. Tjocka lager, som blifvit använda till qvadersten i några kyrkor på södra udden, visa sig ha efter flere århundraden väl motsvarat sitt ändamål. Denna sandsten hugges till slipstenar, af hvilka en mängd utskeppas.
Kalkstenen har mycket olika lager af ganska olika fasthet. Somliga lager äro uppfyllda med otaliga lemningar af utdöda hafsdjur i synnerhet af enkreniter och koraller. Dessa lemningar äro ofta så sammanhopade, att de nästan utgöra somliga lagers hufvudmassa. Flerestädes märkas lager af mergel med många petrifikater. Den vanliga färgen på kalkstenen är ljusgrå, somligstädes hvitaktig och blågrå samt annorstädes blandad med mörkröda kalkspatskorn. Den tätaste kalkstenen saknar petrifikater och har stundom röda och gröna fläckar. Vid de äldre kyrkorna har man väl förstått att använda den tätaste kalkstenen, som mycket väl motstått luftens åverkan. Der sådan kalksten blifvit finslipad för dörr- och fönsteromfattningar, företer den efter flere århundradens förlopp en jemn och glänsande yta. Uti yngre kyrkor, hvartill man tagit petrifikatförande kalksten i synnerhet sådan, hvilken innehåller oolither, har densamma blifvit mycket förstörd af vittring.
På ganska många ställen visa sig å ansenliga höjder betydliga sträckor af berghällar, som djupt under hafsytan blifvit afjemnade och slipade. En myckenhet af mindre och större rullsten, hvilken är gneis- granit- och porfyrartad, finnes flerestädes äfven på de högsta berghällarna och å södra udden, ehuru ingen enda klippa af sådana berg förmärkes på Gotland eller dithörande öar och holmar. Likadana förhållanden finnas på otaliga ställen i det öfriga Sverige. Då största delen af Skandinavien legat under och långsamt höjt sig öfver hafsytan, är det lätt begripligt, att vågornas brytningar under många årtusendens lopp och framstrykande isberg med infrusna större och mindre klippstycken afjemnat och slipat de småningom uppstigande bergssträckorna. Ett litet stycke utanför Söderport i Wisby ses till höger om vägen en stor sandgrop, som är ungefär 20.0 djup. På klippbotten af denna grop märkas flere mer och mindre breda och djupa samt parallela refflor. Ett litet stycke utom Norderport till höger om vägen finnas å en vågrät berghäll ganska många och temligen långa, föga djupa och breda refflor, hvilka äfvenledes äro fullkomligt parallela med hvarandra. Att dessa refflor liksom en mängd sådana på Sveriges fastland tillkommit genom isberg med infrusna större och mindre klippstycken, lider intet tvifvel; ty alla refflor å samma orter sträcka sig i lika riktningar, ifrågavarande refflor sträcka sig från nordost till sydvest. Refflorna utanför Söderport ha, medan ännu Gotland låg temligen djupt under hafsytan, blifvit öfverspolade med en mäktig sandbädd, som för stadens och vägens behof blifvit till större delen bortförd; men refflorna utanför Norderport ha aldrig varit öfverslammade, hvadan de något lidit af vittring och blifvit mosslupna, men de äro likväl för en uppmärksam granskare ganska tydliga. Af den, der icke närmare begrundat hithörande förhållanden, kan med mycket skäl inkast göras, att drifis ej kunnat till ganska många mils sträckning bära så ansenliga rullstenar som de, hvilka förefinnas på Gotland, och att de ej kunnat liksom hyflar i trästycken göra jemna och parallela refflor i berghällar. Härvid få vi genmäla, att sjöfarande i sednare tider påträffat isberg, som, hållande flere mil i omkrets och liggande ända till 200 fot öfver hafsytan och ungefär åtta gånger djupare derunder, fört klippstycken, hvilka varit vida större än någon rullsten på hela Gotland, och att dessa ismassor ej visat vid den starkaste sjögång den minsta slingring. Den rullsten, som finnes på Gotland, har från ett litet fågeläggs storlek till 6.0 i tvärmått. Vid östra sidan af Bursviken ligger ett flyttblock, hvilket är nära kubiskt och håller ungefär 8.0 i bredd liksom i höjd. Detta flyttblock är det största, som vi funnit på Gotland. All mindre rullsten är mer afrundad än större, förmodligen derföre, att hafvets svall kunnat starkare inverka på den förre än på den sednare.
På Gotland slår en mängd af smala, höga, bergfasta kalkstensblock, hvilka Wallin och efter honom Linné kallat stenjättar. Dessa klippstycken, som dels likna ruiner af fasta borgar och grofva torn dels uppstå såsom starka pelare, äro lemningar af kalkberg, hvilkas lösare delar blifvit af hafvets brytningar bortsköljda. Redan Linné yttrade denna mening, som är mer än trolig [1]. En mängd sådana klippstycken stå å östra kusten vid Kyllej och likaså vid Slitehamn. Dessa klippstycken, hvilka äro mycket oregelbundna, hålla från 15.0 mot 40.0 i höjd. På högra sidan om vägen ungefär 1⁄2 mil från Slitehamn till Gothem står icke långt från stranden en mängd dylika klippstycken, hvaribland ett liknar en pelare, som har en klumpformig fot och en uppåt afsmalnande stam samt ett rundt, bägarlikt kapitäl. Denne pelare, som är ganska smal, håller ungefär 30.0 i höjd. På alla dessa ställen omgifvas berörda klippstycken af små kalkklapper. Å bergshöjden närmare Gothem icke långt från stranden står till höger om och jemte vägen ett klippstycke, hvilket nederst håller 5.0 i tvärmått och 15.0 i höjd. Derjemte finnes en större grop, hvarur små kalkklapper blifvit hemtad till väglagning. Der visar sig på det tydligaste, att detta klippstycke, som, ehuru bergfast, kan lätt anses för en bautasten, består af en tätare kalksten än den, hvilken deromkring blifvit söndermalen och utsköljd. Liksom på många andra ställen bestå kringliggande åkrar af idel fin kalkklapper, så att intet enda mullkorn deremellan skönjes.
Hilfeling berättar, att jemte hafsstranden vid Liekershamn i Stenkyrka socken ses en kalkklippa, hvilken 36.0 till 40.0 hög kallas Jungfrun och liknar en qvinna, som håller ett barn på armen. Samme fornforskare förmäler, att på norra sidan af Fogelhammar i Ardre socken utskjuter en klippudde österut i hafvet. Af många klippstycken, hvilka ha likhet med men mindre smärthet än stenjättarne vid Kyllej och Slite, äro de ansenligaste 16.0 till 18.0 höga. Han tillägger, att då hafvet med häftighet bryter emellan dessa klippstycken, så höres brusningen 3 till 4 mil. Enär alla de ofvanberörda stenjättarne ej kunnat på flere århundraden hinnas af hafvets brytningar, får man här skåda, huru de väldiga vågorna utarbeta dylika stenstoder.
Det saknas ej exempel derpå, att pelarlika klippstycken af gråberg blifvit tilldanade genom hafvets inverkan. Helt nära norra ändan af Bornholm står på den såkallade Lyseklippen, som är ett litet skär, en pelare, hvilken utgöres af oregelbundna gråstensblock, som ligga öfver hvarandra. Denne pelare håller 2.0 till 3.0 i tvärmått och 15.0 till 16.0 i höjd. På samma skär har för hundra år sedan stått en likadan pelare, hvilken genom hafvets brytning och luftens åverkan nedstörtat. Att berörda pelare ursprungligen tillhört en full klippa, är mera än sannolikt. Hamnen vid Sandvig, som ligger vidpass 2 mil derifrån, framter ganska tunna, höga och upprättstående klippstycken af gråberg, hvars lösare delar blifvit utsköljda. Då hamnen vid Allinge, belägen 1⁄4 mil ifrån sistnämnda ställe, för få år sedan utvidgades, så visade sig, huru en dylik utsköljning varit möjlig. Den nya bassinen gjordes i ett gråberg, som till största delen förvittrat. Några mindre delar sammanhöllo såsom vanligt gråberg, men andra utgjordes af en fin mycket fast samt grön- och rödaktig lermassa, hvilken bestod af upplöst gråberg. Fältspaten var deri helt och hållet förvittrad och glimmern saknade sammanhållning. Det inses således lätt, att de delar, som blifvit så af vittring upplösta, kunna genom hafvets idkeliga brytning omsider utspolas, då det nemligen fått fritt tillfälle dertill. Nära slottsruinen vid Baden finnas mycket höga torn- och pelarlika klippstycken, hvilka bestå af porfyrkonglomerater. Bielergrund i Saxiska Schweitz företer en förvånande mängd af utomordentligt smala och höga samt pelarlika och obeliskartade sandstensblock, som äro upprättstående [2].
Men vi vilja icke vidare orda härom; emedan Gotlands stenarter blott ha konsthistoriskt intresse såsom byggnadsmaterialier. Dock återstår att nämna några ord, huruvida samma ö har eller icke har någon marmor. Sådan kalksten, som begagnas till sköna byggnads- och bildverk, kallades af Grekerne μἀρμαρος och af Romrarne marmor. Benämningen härrör deraf, att denna stenart har finkornigt och skimrande brott och antager glänsande slipning. All marmor är uti sig kalksten; men all kalksten icke marmor. Gotlands alla kyrkor bestå ingalunda af idel marmor; men väl kan den kalksten, hvilken blifvit deruti använd till portaler och omfattningar samt bildverk, kallas marmor, helst den efter flere århundradens förlopp så motstått vittring, att densamma bibehållit glansen å sina slipade ytor.
Ehuru Gotland egentligen är ett bergland, är det i allmänhet slättare än Skåne. Om man reser på öns högslätt, som ligger nära 200 fot öfver hafsytan, så kan man åt vissa håll färdas flere mil utan att råka större backar än på Lunds och Malmö slätter t. ex. från Stenkumla till Hall en sträcka, som utgör nära 5 mil. Likaså om man reser genom öns lågslätt mellan Klinte- och Slitehamn, så är vägen på en ej mindre sträckning alldeles jemn. Sammaledes kan man å öns södra del resa flere mil utan backar. Derföre har mer än en Gotländing, hvilken berest det öfriga Sverige, sagt oss, att denna ö är sådan, att, om man der färdats en och annan mil, man känner det öfrigas utseende. Detta förhåller sig likväl helt annorlunda. Då man reser från Wisby genom Norderport norrut eller nordost, så märkes på några mils längd ingen backe af någon betydenhet. Utfar man deremot genom Öster- eller Söderport, så nedkommer man efter 3⁄4 högst 1 mils afstånd på stora backar i den breda och långa dalgången. Backarne nedtill och uppifrån Kapellshamn äro ganska ansenliga. Från Rute söderut till Helgvi visar sig trakten lika backig och naturskön som i Blekinge. Långa och branta backar nedföra till och uppgå från Klinte. En backig, bergig och omvexlande trakt visar sig, då man färdas från Fardhem om Linde till Loista. För öfrigt finnas flerestädes mindre backar.
Ej allenast å stränderna utan äfvenledes i det inre af landet ses bergshöjder med branta klippväggar. De ovanligaste af dessa höjder är Thorsborg nära midten af ön och Hoborg ytterst å södra udden. Dessutom finnas höga, tvärbranta och långa bergssträckningar vid Östergarn, vid Gunfiauns kapell och vid Linde samt vid några andra ställen.
Bland Gotlands många hamnar äro Klinte- Slite- och Kapellshamn de bästa, då man icke vill diträkna Fårösund, som onekligen är den största och fördelaktigaste af alla. På ön finnes ingen större insjö och således intet betydligare vattendrag. Gotland har deremot flere tämligen stora såkallade träsk och myror, det vill säga insjöar och mossar, hvarifrån större och mindre vattendrag utgå. De största vattendragen äro Gothemsån och Lummelundsån. De öfriga vattendragen äro blott större och mindre bäckar, af hvilka de fleste uttorka om somrarna.
Gotland, som flere gånger utstått mycket hårda vintrar, har likväl i jemförelse med sin polhöjd ett ganska mildt luftstreck. Såsom exempel derpå kan anföras, att ett valnötträd, hvilket 1855 nedhöggs i Wisby, hade en alldeles tät stam, hvars omkrets utgjorde 14.1. Der trifvas äfven mulbärsträd och många ömtåliga växter. Denna ö har mycken furu- och äfven granskog, som är flerestädes växtlig och temligen grof; men å bergiga trakter små och knutig. Mångstädes ses blomsterrika ängar och frodiga löfträd.
Fårön är till största delen, ehuru bergig, temligen lågländ. Der finnas aderton små insjöar samt någon barrskog. På ön märkes en landtudde, hvilken kallas Lutterhorn och har en god hamn. Sandön, som tillika med Fårön utgör ett pastorat, har 6000 tunnland barrskog och något öfver 400 tunnland åker, äng och betesmark och är mycket sandig och mager. Stora sträckor äro beväxta med ljung och renmossa. Lilla och Stora Carlsön omgifvas af mycket branta och höga klippväggar och äro ofvanpå nästan alldeles släta och kala. Å dessa öar finnes ingen odling, men väl något bete.
Fordom indelades Gotland i norra tredingen med sju ting, medel tredingen med sex ting och södra tredingen med sju ting. Gotland utgjorde enligt en jordebok, hvilken 1654 godkändes, 1246 hemmantal [3]. Enligt 1738 års jordebok beräknades öns hemmantal i den norra delen till 526 13⁄24 och i den södra 637 13⁄24 och således tillsammans 1164 1⁄12 [4]. Gotlands hemmantal uppgåfvos 1832 till 1098 [5]. Enligt landshöfdingeembetets berättelse 1855 upptogos Gotlands hemmantal både förmedlade och oförmedlade till 1262 1⁄12. Vi hvarken kunna eller vilja befatta oss med utredande af dessa skiljaktiga uppgifter, hvilka tvifvelsutan härröra af olika beräkningssätt. På ön finnas blott tvenne kungsgårdar, nemligen Roma kloster och Wisborgs kungsladugård. Gotland har intet säteri eller frälsehemman. Det var hvarken rådligt eller behagligt att upprätta ett herresäte å en så osäker och svårtillgänglig ort som Gotland fordom varit. Enligt skattläggning 1747 fördelades landet i norra och södra befallningen, af hvilka hvardera består af tio ting.
I Gotlands vapen, som betäckes med greflig krona, bär ett hvitt lam en korsprydd fana i rödt fält. Detta vapen är tvifvelsutan en efterbildning af landets urgamla sigill, hvari ett lam med korsprydd fana föreställes. Ön innehåller med inberäknande af Wisby 44 pastorater samt en stads- och 91 landskyrkor utom många ödelagda helgedomar. Gotland, som med tillhörande öar och holmar utgör ett län, har en landshöfding och en biskop. Å ön finnas en domsaga och ett fögderi i hvardera befallningen. Der märkas enligt gammal författning tre prosterier nemligen norra, medel och södra kontraktet. Landet har 2 kompanier indelta båtsmän tillsammans 260. En nationalbeväring blef 1810 inrättad. Hela manliga befolkningen är förpligtad att från 15 till 50 år med undantag af embets- och tjenstemän utgöra denna beväring, som består af artilleri, jägare, infanteri och pikförare och är indelad i 3 bataljoner och 21 kompanier samt Wisby stads bataljon. Hela styrkan utgör vidpass 10,000 man.
År 1754 uppgick folkmängden till 25,298 och 1810 till 32,607 med inberäkning af Wisby invånare 3,577 [6]. Enligt den statistiska centralbyråns uppgift besteg sig folkmängden den 31 December 1861 till 50,924 med inberäknande af 5,732 för Wisby. Folkmängden har således föga mer än fördubblats under något öfver ett sekels förlopp. Gotlands hufvudnäringar äro åkerbruk, boskapsskötsel, kalkbränning och binäringar sjöfart, fiske, själ- och sjöfågelfångst samt försäljning af virke, huggning af slipstenar m. m. Inga rofdjur finnas på hela ön, men deremot en mängd harar, änder, beckasiner och annan vildfågel.
Åkerbruket, som är inbyggarnas hufvudsakliga näringsfång, visar sig ingalunda uti en fördelaktig dager. Om två till tre bondgårdar, hvilka egas af ståndspersoner, undantagas; så tyckes det sätt, hvarpå jorden brukas vara ungefär detsamma, som följdes för mer än ett sekel tillbaka. Der märkas inga stora åkerfält utan blott mindre och spridda åkerstycken, hvilka merendels sakna diken. Ängarne, som vanligtvis ha mycket god jordmån, äro till stor del uppfyllda med löf- och äfven med barrträd. Både åkerjorden och ängsmarken omhägnas med skidgårdar. Vägarne, hvilka äro temligen smala men särdeles goda, omgifvas med ganska få undantag af skidgårdar, ehuru rik tillgång finnes på kalksten. Att detta stängningssätt är i hög grad skogsödande och arbetsspillande, ligger i sakens natur; ty efter ett årtiondes förlopp äro sådana gärdesgårdar nedruttnade. Det är lätt begripligt, att åkerbruket icke kan ehuru i stigande få någon egentlig förbättring, innan man börjar med ängsodling. Att boskapsskötseln ingalunda är, hvad den borde vara, om man förstod att förskaffa sig tillräckligt foder, synes deraf, att man skonslöst bedrifver löftägt. Det måste beklagas, att mödosamt arbete på dylikt sätt förspilles, att tusentals löfträd vanställas och förderfvas och mycken boskap utmagras.
Att allmogen ej vårdat sig om ett bättre jordbruk ligger i dess ovilja mot eller liknöjdhet för hvarje nyhet. Det visar sig, att allmogen ej gerna ser, det främlingar nedsätta sig på ön, och den tyckes i hög grad bibehålla gamla sedvanor, hvadan den fruktar för alla förbättringar. Således har uttappningen af Lummelunds träsk och Martebo myr mött många svårigheter. Ehuru vidpass 9,000 tunnland, hvilka genom detta företag vunnits, redan äro till betydliga sträckor förvandlade till bördiga fält; tycker sig mången, som fått ansenligt område, föga belåten dermed. En bonde, hvilken genom uttappningen på sin lott erhållit 200 tunnland, sade sig vara synnerligen lycklig att ha derför vid försäljning fått 1000 riksdaler riksmynt. När vi förundrade oss deröfver, yttrade han, att det var vida bättre, då de kringboende hade sitt fiske i behåll, och att han egde tillräcklig jord till sitt hemman, och att han fruktade för ytterligare kostnad af uttappningen.
Bonings- och uthusen äro å landsbygden till största delen uppförda af kalkflisor utan murbruk, men de ha yttre och inre kalkrappning och betäckas med tegelpannor eller bräder. Somligstädes äro uthusen byggda på följande sätt. Emellan syllar och remstycken äro hörn-, sido- och gafvelstolpar resta, plankor vågrätt instuckna i öppningarna och bjelkar utvändigt fastkilade. Dessa hus betäckas med en kärrväxt, som kallas ag och upplägges som men vida vårdslösare än halm behandlas i Skåne. Boningshusen äro merendels två våningar höga. Uthusen, hvilka ligga på något afstånd derifrån, äro rymliga, gårdsplatserne, som sträcka sig deremellan, äro både stora och snygga. Då husen bestå af kalkflisor och väggarne hålla ungefär 3.0 i tjocklek, så äro de väl fasta, men också ganska fuktiga. Ej allenast vid prestgårdarna utan äfven vid bondgårdarna ses små täcka trädgårdar, men de äro ej sällan omhägnade med dubbla och 10.0 höga skidgårdar. Vid större och mindre boningshus stå långa stänger, hvilka uppbära små fyrkantiga torn, hvaruti starar ha sina bon, hvadan de bli nästan tama.
Gotland har många vattenqvarnar, men vida flere väderqvarnar, af hvilka de förra till största delen bestå af trä, men de sednare, som äro runda, utgöras af kalkflisor utan murbruk. Qvarnarne äro små och simpla, och likadana ha troligtvis funnits å ön för flere århundraden tillbaka. Man kan i allmänhet säga, att Gotländingen ej bråkar sin hjerna med några uppfinningar. Orsaken härtill är ganska lättbegriplig. Den goda ön, hvarest man på de fleste ställena får fint, ganska godt hvetebröd, ger den fåtaliga befolkningen en bekymmerslös bergning, om man lefver någorlunda tarfligt, och man behöfver således icke anstränga sig med förbättringar i åkerbruk, i boskapsskötsel eller i husbyggnad. Gotländingarne, hvilka i allmänhet ha ett fördelaktigt utseende, äro fromsinta, fåordiga och välvilliga. Sällan förmärkes någon liflighet, ännu mindre någon raskhet. Vi beklaga den främling, som måste brådska. På Gotland råder den forntida gästvänligheten, så att den hos presterna vida öfvergår all förväntan, och odalmännen upplåta med största välvilja sina boningar för främlingar.
Med undantag af några få gästgifvaregårdar, hvilkas antal utgör 53, äro många dåliga och några rentaf eländiga. Det är således en lycka för resande, att allmogen i sina rymliga och snygga boningshus ej ogerna mottager främlingar och med välvilja bjuder husmanskost. Mången vill ej derför mottaga någon betalning, och ingen har något obilligt anspråk. Det är äfven en ovanlig fördel, att man kan på Gotland få en eller flere dagar betinga vagn och hästar, då man kan efter behag dröja hvar som helst och huru länge man behagar.
Enär invånarne i Wisby under medeltiden varit ungefär till hälften utländingar af olika tungomål och landet länge lydt under Tyskar och Danskar, så väcker det ingalunda någon förundran, att Gotländskan är en egen munart, som mycket skiljer sig från Svenskan, hvadan mången från annan ort i Sverige har åtminstone till en början temligen svårt att väl förstå denna brytning. Gotländingarnas uttal är i synnerhet ganska ovanligt. Ej allenast allmogen utan äfven folk med högre bildning vidhålla detta egna uttal, hvilket, ehuru släpande, ej klingar illa med ett bildadt fruntimmers lena stämma.
Då Gotland är nära tre gånger större och vida fruktbarare än Bornholm, väcker det förvåning, att det förra blott har föga öfver 50,000, då det sednare räknar nära 30,000 inbyggare. Ehuru Bornholm till den södra delen missgynnas af flygsand och till den norra af gråberg, och flerestädes har föga odelbara ljunghedar, så är åkerbruk och skogsplantering der så uppdrifna, att man sällan ser ett berömvärdare sträfvande. Dessutom föda sig derstädes många med huggning af grå- och sandsten, som utskeppas. Då härtill kommer, att Bornholm har sju städer, hvilkas invånare idka jemte något åkerbruk liflig sjöfart och sysselsätta sig med större skeppsbyggeri, konstnärligt krukmakararbete och stort urmakeri; så låter den starka befolkningen der lätt förklara sig.
Något efter 1158 blefvo stenhuggare och murmästare från Wisby utkallade till Liffland [7]. Att Gotland under hela medeltiden haft ganska många, som utmärkt sig såsom stenhuggare och murmästare, visar sig ej allenast af de herrliga kyrkor, hvilka uppstått i Wisby, utan ännu mer af de öfver nittio, som finnas å landsbygden. Nu har denna ovanliga skicklighet så helt och hållet upphört, att de simpla milstenar, hvilka blifvit för några årtionden sedan uppsatta vid vägarna, måst hemtas från Öland, och att den myckna huggna kalkstenen, som åtgått till Wisby nya skolhus, kommit från samma ställe. Det är bedröfligt, att det herrliga Gotland visar, såvida vi förnummit, ringa skicklighet i slöjder och ännu mindre i konster. Häraf förklaras, hvarföre Bornholm jemförelsevis har vida större befolkning än Gotland. Orsaken till mindre företagsamhet å sistnänmda ö härrör ingalunda af bristande anlag hos befolkningen utan af högst missgynnande och ganska långvariga tidsförhållanden.
Under nästan hela medeltiden har Gotland varit grufligt hemsökt af oroligheter och måst tid efter annan underkasta sig olika välden. Denna ö har icke mindre blifvit plågad af höfvits- eller länsmän, som nästan enligt välbehag dragit musten af densamma. Gotland gjordes kort efter dess sista återförening med Sverige till ett ibland drottning Christinas underhållsländer, och det nödgades till följd deraf under flere årtionden erfara stora vedermödor. Denna ö har äfven derefter varit mer än Sveriges öfriga landskap styfmoderligt behandlad. Härtill kommer, att mindre beröring med Sveriges fastland haft ett ganska menligt inflytande. Ett helt annat förhållande har numera inträdt. Den tid torde ej vara aflägsen, då Gotland kan underhålla dubbelt större folkmängd än der nu förefinnes. Då Bornholm räknar sju städer, måtte väl Gotland med sin flerdubbelt större fruktbarhet tåla tvenne. Redan för två århundraden sedan föreslogs en stads anläggande vid Slitehamn. Det tyckes i sanning, att äfven en sådan efter åkerbrukets förbättring och folkmängdens förökning kunde läggas vid Fårösund, som tvifvelsutan är en af de bästa hamnar i Östersjön.
- ↑ Linnæi Gothl. resa. S. 218.
- ↑ Atlas zu Alexander v. Humboldt’s kosmos. Stuttgart, 1862. S. 24, 25. Taf. 36.
- ↑ Lindström, Bidrag till historien om Gotland. Akad. afhandl. Sid. 7.
- ↑ Wallin, Gothl. Saml. D. 2. S. 41.
- ↑ Tunelds Geografi, åttonde upplagan B. 3. S. 1079.
- ↑ Djurberg, Geografiskt Lexikon öfver Skandinavien.
- ↑ Wallin, Goth. Saml. D. 1. S. 242.