Gotlands konsthistoria/S. Laurentius eller S. Lars
| ← S. Drotten eller Trefaldighetskyrkan |
|
S. Catharina eller S. Karin → |
S. Laurentius eller S. Lars.
Blott 24 steg i söder från S. Drottens ligger S. Lars’
ruin, som bildar ett eget slags grekisk korsform med
kupoltorn i vester samt fyrkantigt kor och
hästskoformigt utsprång i öster.
Uti ett nära qvadratiskt skepp äro fyra pelare så ställda, att de ha ungefär tre gånger längre afstånd från hvarandra än från närmaste omgifningsmurar. Pelarne, hvilka äro fyrkantiga med skråkantiga socklar och hålkälade kransar, motsvaras af hålkälade kragstenar å omgifningsmurarna. Från skeppets södra liksom vestra och norra sida utgår en korsarm, som har lika bredd med pelarnas mellanrum, men vida mindre framsprång. Skeppet och korsarmarne äro lika höga. På pelarna och kragstenarna hvila breda och skarpkantiga föreningsbågar, af hvilka de, som sammanbinda de förra, ha nära tre gånger större spännvidd än de, som sluta sig till de sednare. De stora föreningsbågarne äro halfrunda, men de små lågspetsiga, och slutstenarne ha icke vågrätta förhållanden till hvarandra. Mellan föreningsbågarna och korsarmarnas omgifningsmurar, hvilka bilda likstora qvadrater, äro lindrigt kupiga korshvalf utan kant- och korsbågar inslagna. Enär skeppet och korsarmarne äro lika höga, men koret vida lägre, så blir det korshvalf, som mot öster motsvarar midtqvadraten, i söder och norr lika bredt som, men i motsatt riktning hälften smalare än densamma. I skeppets fyra hörn äro helt små korshvalf, hvilka äfvenledes sakna kant- och korsbågar, inslagna. Å vestra korsarmens gafvel- och sidomurar samt de två vestra pelarna med närmaste föreningsbågar hvilar tornet, som är fyrkantigt och företer spår efter två afdelningar.
Triumfbågen, hvilken är nära lika bred som pelarnas mellanrum, har halfrund betäckning. Sidorna, som sakna framsprång, ha dynstenar, hvilka mycket lidit af vittring, men haft, såsom det tyckes, karnis och rundstaf samt hålkäl och äro ungefär 1.5 höga. Betäckningen är ganska bred och skarpkantig. Koret, hvars bredd är alldeles lika med triumfbågens, har ett qvadratiskt korshvalf med stora rundstafviga korsbågar, som i vester hvila på kragstenar, men i öster på väggfasta hörnkolonner, hvilkas baser och kapitäler förvittrat. Utsprånget betäckes med ett halft hjelmhvalf.
Omgifningsmurarne sakna både yttre och inre sträfpelare och pilastrar. Kyrkans alla socklar utgöras af en skråkant och derpå en temligen grof rundstaf. Å skeppets och korsarmarnas samt korets omgifningsmurar, som mycket lidit genom tidens och snikenhetens åverkan, märkas inga spår efter gesimser. Å utsprångets ringmur ses deremot lemningar af ganska ovanliga taklister. Öfver små hålkälade rundbågar, hvilka uppbäras af knoppar, framstå fyrkantiga och afsnedade kragstenar, som hålla nära 1.0 i hvarje sida och ha ungefär samma afstånd från hvarandra. På dessa kragstenar, hvilka framspringa 1.5, måste afrundade sträckstenar legat. Dylika krag- och sträckstenar äro på gamla byggnader mycket sällsynta; dock finnas sådana å koret vid Knutsker på Bornholm.
Skeppets inre sträckning i söder och norr utgör 48.0 och i motsatt riktning 50.0, den södra och norra korsarmens framsprång 12.3, den vestra 14.0, pelarnas afstånd från hvarandra 22.0 till 23.0, från omgifningsmurarna 7.5 till 9.5. Omgifningsmurarne äro 7.6 tjocka. De två vestra pelarnas stammar hålla i hvarje sida 5.0, men de två östra 3.9. De föreningsbågar, som sammanbinda de två vestra pelarna med hvarandra och med omgifningsmurarna, äro 5.0, men de öfriga blott 3.9 breda. Det mellersta samt det södra, vestra och norra korshvalfvets höjd under slutstenarna utgör 50.0. Pelarne äro 31.3 höga.
En stor ingång på midten af södra, en på midten af vestra och en på midten af norra korsarmens gafvelmur inleda i kyrkan. Alla omfattningarne ha till det yttre mycket stora smygar och rundbågiga betäckningar, till det inre lindriga smygar och lågrakspetsiga betäckningar. Ingångarne äro i anslagen 6.5 breda och 16.0 höga.
Södra ingången har breda poster, hvilka uppbära ett dörrfält, som varit tvåbladigt och har söndersprungit. De murhörn och kolonner, hvilka prydt sidorna, saknas; men bägarlika kapitäler ses å östra sidan. Dithörande betäckning är i behåll. Innerst kastar sig en grof rundstaf. Derefter följer en grof, rätvinklig båge, hvilken siras med en fasettstaf mellan två rundstafvar. Sedan höjer sig åter en grof rundstaf. Ytterst framstår en grof rätvinklig båge.
Vestra ingången har breda poster, som uppbära en skarpkantig rundbåge. Derefter följa tre stora murhörn å hvarje sida, hvaremellan två kolonner stått. Grundstenarne äro skråkantiga, baserne attiska med skyddsblad, kapitälerne bägarlika och slätta för murhörnen men löfprydda för kolonnerna. Af de sednare saknas alla skaften. Kransarne äro hålkälade. Murhörnen motsvaras af skarpkantiga och kapitälerne af rundstafviga bågar.
I norra ingången stå breda poster, och derpå hvilar en rundbåge, hvilken vid vederlagen och å slutstenen prydes med en liten rullik knopp. Två breda murhörn, som åt ingången äro starkt snedsmygiga, men framtill vinkelrätta, uppbära en likartad rundbåge. Derpå följa två mindre och rätvinkliga murhörn med en skarpkantig båge.
Öfver den södra liksom den norra ingången finnas två enkla fönster, hvilka äro 2.0 breda och 18.0 höga, men öfver den vestra ett något bredare, dock lika högt. I de två södra fönstren äro de inre platterne mycket branta, men i det vestra och i de två norra deremot vågräta. Å skeppets östra mur söderom triumfbågen förefinnes ett likadant fönster som de nyssberörda. Alla fönstren äro rundbågiga samt ut- och invändigt snedsmygiga, men det vestra har derjemte i yttre murkanten en vinkelrät inskärning.
Under det östra fönstret ses en halfrund altarnich. Å södra korsarmens östra sidomur finnes en altarnich, hvilken, 10.1.5 bred och 5.0 djup, har rundbågig betäckning på vederlag i söder och norr och en liten rundbågig genomgång från skeppet. I samma altarnichs nordöstra hörn märkes en större fördjupning, som betäckes med en rundbåge på vederlag i söder och norr.
I skeppets nordvestra hörn finnes en liten rundbågig och rätvinklig ingång till ett litet rum, hvilket, sträckande sig i vester och öster, betäckes med ett tunnhvalf på vederlag i söder och norr. Åt vester ses deri en liten rundbågig ljusöppning och åt öster ett större rundbågigt väggskåp. Detta rum, hvilket är 2.6 bredt, 8.6 långt och 9.5 högt, har troligtvis tjenat till förvarande af kärl och skrudar m. m. I skeppets nordöstra hörn märkes ett temligen stort väggskåp med vågrät betäckning.
Tornets inre sträckning i söder och norr utgör 29.0 och i motsatt riktning 28.0. Östra sidomuren, som tvifvelsutan haft en stor bågöppning åt skeppets vind, är nästan helt och hållet förstörd. De öfriga sidomurarne, hvilka äfven äro något skadade, hålla vid deras största höjd ungefär 28.0. I tornet ses spår efter ett bjelklag, som bildat en nedre och en öfre afdelning. Å södra liksom å vestra och å norra sidan märkas två spetsbågiga ljudöppningar, hvilka äro 3.5 breda och 14.0 höga. Mellan hvarje par af dessa ljudöppningar, som till någon del röja förfuskningar, ses en yttre nichfördjupning, hvilken till storlek och betäckning liknar desamma, men hvilken har en midtpost och derpå två spetsbågar samt deröfver en ring.
Triumfbågen är 23.5 bred och ungefär 25.0 hög. Betäckningen håller 5.5 tvärsigenom. Korets inre sträckning i söder och norr utgör 23.5 och i motsatt riktning 23.0. Hörnkolonnerne, kragstenarne och korsbågarne hålla 0.8 i tvärmått. Korshvalfvets slutsten höjer sig 30.0 öfver golfplanen. Å korets södra sidomur nära vestra ändan finnes en ingång, som håller 2.9 i bredd och 8.0 i höjd. Yttre omfattningen har å hvarje sida två kolonner emellan inre poster och yttre murhörn. Baserne äro jordhöljda och kapitälerne alldeles förvittrade. Skaften saknas. De inre murhörnen äro stafprydda, de yttre rätvinkliga. På kolonnerna hvila rundstafviga, men på murhörnen skarpkantiga rundbågar. De tjocka posterne ha uppburit på konsoler ett dörrfält. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. Österom samma ingång ses ett stort fönster, som har ut- och invändigt sneda smygar och rundbågig betäckning och som troligtvis blifvit i sednare medeltiden utvidgadt och nu är till stor del förstördt. Korets norra sidomur har en liten rätvinklig och rundbågig ingång till en bortbruten sakristia. Denna ingång är till det yttre igenmurad.
Utsprångets bågöppning håller 19.5 i bredd, dess mellersta tvärmått utgör 20.3 och djup 13.2. Koret är till omgifningsmurarna något bredare och högre än utsprånget, så att framstående hörn utvändigt bildas mellan det förra och det sednare. Utsprånget har enligt vanlig anordning tre små rundbågiga fönster med temligen höga bröstningar. Dessa fönster äro ut- och invändigt snedsmygiga. Mot medeltidens slut har utsprånget fått åt söder ett större fönster, hvilket är rundbågigt och snedsmygigt.
Om kyrkan är, såsom vi redan visat, till sin grundidé ganska ovanlig, så är hon, såsom vi vilja nu utreda, till sina trappor och gångar i omgifningsmurarna ännu ovanligare. Midt uti korsarmarnas sidomurar och skeppets närmaste hörnmurar finnas i tre afdelningar öfver hvarandra trappor och gångar, som äro 2.5 breda och 9.0 till 10.0 höga. Trapporna ha beqväma steg och hviloplatser i vinklarna, och gångarne äro vågräta. Stora dels enkla dels två- och tredelade bågöppningar inåt kyrkan samt smala och låga gluggar utåt ge dessa trappor och gångar tillräcklig dager och luftvexling. Trapporna betäckas med sträckstenar, hvilka äro lagda afsatsvis öfver hvarandra. Gångarne ha tunnhvalf med vederlag å sidorna, men vid bågöppningarna i motsatta riktningar. Alla bågöppningarne ha halfrunda, men gluggarne raka betäckningar. Vid en enkel bågöppning sträcker sig ett och vid en två- eller tredelad tvenne eller trenne tunnhvalf, som tvärsöfver gångarna fortsätta deras betäckningar. Dessa tunnhvalf hvila på sträckstenar, hvilka till största delen qvarsitta; men de kolonner, som tillhört de två- och tredelade bågöppningarna, äro bortbrutna. Hålkälade kransar, hvilka å sidorna motsvarat kapitälerna, äro i behåll. Man kommer på en flyttbar stege till den andra afdelningen, som har mindre utsträckning än den första. Derefter kan man äfven på en sådan stege uppgå till den tredje afdelningen, hvilken är ännu kortare och slutligen uppleder på takhvalfven och till tornet. Sedan vi i korthet omnämnt denna egna anordning, skola vi söka att närmare åskådliggöra densamma.
I södra korsarmen vid vestra ändan af gafvelmuren finnes en rundbågig och rätvinklig ingång till en beqväm trappa, som med tre steg uppför åt vester och ifrån en hviloplats med åtta steg leder genom vestra sidomuren åt norr, hvarpå en vågrät gång sträcker sig åt vester och åter åt norr. Denna gång har inåt en tvådelad bågöppning mot öster, en tredelad mot norr och vidare en tvådelad mot öster. Nära denna gångs norra ända ses en igenmurad dörröppning, hvilken ut- och invändigt har lågrakspetsig betäckning och till det yttre en rätvinklig, men till det inre en snedsmygig omfattning. Derifrån uppleda två steg till en hviloplats och sedan tolf från öster till vester på en vågrät gång, som sträcker sig genom vestra korsarmens gafvelmur. Vid södra ändan af denna gång finnes utåt mot vester en liten glugg. Man öfvergår vestra ingången genom vestra fönstrets smygar och på hvarje sida om desamma märkes en enkel rundbetäckt bågöppning inåt mot öster. Vid samma gångs norra ända uppföra sex steg till en hviloplats, hvilken utåt mot vester har en liten glugg.
Sedan kommer man derifrån med ett steg på en vågrät gång, som sträcker sig åt öster med en tvådelad bågöppning inåt mot söder och vänder sig åt norr med en tvådelad bågöppning inåt mot öster. Samma gång, hvilken har en liten glugg utåt mot vester, afviker åt öster med en enkel bågöppning inåt mot söder. Slutligen kröker sig denna gång åt norr med en tvådelad bågöppning inåt mot öster. Vid berörda gångs norra ända nedleda fem steg till en vågrät gång, som har utåt mot vester en liten glugg och sträcker sig åt öster öfver norra ingången genom fönsterpelaren. Derifrån vidtaga fjorton steg nedför åt öster till en hviloplats, hvilken har en liten glugg mot norr. Från denna hviloplats nedleda elfva steg genom en rundbågig ingång i norra korsarmens östra sidomur nära södra ändan till densammas golfplan.
Ifrån södra ändan af den gång, som sträcker sig öfver vestra ingången, ses åt öster på 7.8 höjd en gång, hvartill man uppkommer på en flyttbar stege. Der vidtager en vågrät gång åt öster. I vestra korsarmens södra sidomur ses inåt mot norr en tvådelad bågöppning, hvilken till ställning och höjd motsvarar den, som finnes i densammas norra. Sedan för ifrågavarande gång i skeppets vestra mur åt söder och har en tvådelad bågöppning inåt mot öster och en liten glugg vid södra ändan utåt mot vester. Denna gång leder vidare i skeppets södra sidomur åt öster och har inåt mot norr en rakspetsig bågöppning. Derifrån vänder sig samma gång inuti södra korsarmens vestra sidomur, och har derå en raksluten ljusöppning inåt mot öster samt en liten glugg utåt mot vester. I södra ändan af denna gång ha några steg nedfört till en annan, hvilken sträcker sig från vester till öster genom den södra korsarmens fönsterpelare, men saknar fortsättning i motsvarande fönstersmyg. Denna gång upplyses i vestra ändan af en liten glugg utåt och den har tvifvelsutan haft öfver de branta fönsterplatterna inlagda bräder. Nära norra ändan af samma gång, som leder genom södra fönsterpelaren, kan man uppkomma på en flyttbar stege till en gång, hvarifrån tio förfallna steg uppföra till takhvalfven och tornet.
Från nyssnämnda ingång i norra korsarmens östra sidomur uppför en trappa åt öster, som sedan vänder sig åt söder och slutligen i sydost ingår på korets takhvalf. Denna trappa har en liten raksluten glugg åt norr och ett större rundbågigt fönster åt öster. För öfrigt finnas inga trappor eller gångar i skeppets eller i södra och norra korsarmens östra murar.
Bågöppningarne ha bröstningar, som äro 2.6 höga. De enkla bågöppningarne hålla i bredd ungefär 3.0, de tvådelade 7.0 och de tredelade 10.5, och alla från bröstningarna till vederlagen 4.5 i höjd. Gångarne sakna bröstningar i fönstersmygarna, men deremot måste ledstänger eller gallerverk varit der anbragta. De sneda fönsteromfattningarne ha nära de yttre murkanterna små rätvinkliga karmar, mot hvilka rutfacken varit fastsatta, till följd hvaraf de yttre smygarne äro ovanligt små, men de inre deremot ofantligt stora. Grunden för denna anordning är lätt att förklara. Det var nödvändigt att anbringa rutfacken i yttre murkanterna för gångarnas skyddande mot nederbörd, och det var nödvändigt att hålla de inre murkanternas smygar mycket stora för insläppande af mera ljus och erhållande af en friare öfverblick af kyrkan.
Att skeppet fått å triumfbågens södra sida ett fönster, men intet motsvarande å norra, står mindre väl tillsammans med helgedomens öfriga förhållanden. Orsaken härtill är den, att trappan till korets och utsprångets takhvalf ej lemnat utrymme för anbringande af ett sådant fönster. Härvid kunde visserligen erinras, att man vanligtvis kan inkomma från skeppets till korets takhvalf; men enär det förra har såsom här en ansenlig höjd öfver det sednare, kunde en dylik genomgång icke fås. Vi vilja dock medge, att man lämpligen kunnat i midten af skeppets östra mur anlägga en spiraltrappa med en fin ljusöppning åt vester. På sådant sätt hade man kunnat lätt nedkomma från skeppets till korets vind. Härtill kommer, att den ofantliga murmassa, hvarmed triumfbågen nu belastas, i betydlig mån blifvit på berörda sätt minskad.
Kyrkan är uppförd till socklar, hörnstycken, omfattningar, pelare, kolonner, bågar, trappor och sträckstenar af huggen kalksten, men till det öfriga af tuktad sådan. Alla kors- och tunnhvalf äro slagna af kalkflisor. Murarne ha utvändigt varit fogstrukna, men invändigt afputsade. Tornet består till det yttre af huggen och till det inre af tuktad kalksten, men nichfördjupningarnas prydnader äro af röd tegelsten.
Numera kan icke med visshet bestämmas, hurudana kyrkans vattentak varit. Troligtvis har skeppet haft ett helt gafvelröste på den östra muren och två halfva å den vestra jemte tornet samt ett kroppåstak med vattenfall åt söder och norr. Om södra och norra korsarmen äfven haft, såsom det tyckes, rösten å gafvelmurarna, så måste deras kroppåstak slutit sig till det förstberörda. Koret har naturligtvis haft ett mycket lägre kroppåstak, som i öster hvilat på ett röste å tribunbågen och i vester stannat mot skeppets vida bredare och högre röste. Utsprångets vattentak har påtagligen varit halfkoniskt och något lägre än korets, och slutit sig till detsammas röste. Tornet, hvarå lemningar förmärkas af fina taklister, har förmodligen haft en hög spira.
I kyrkan visa sig flere oregelbundenheter. Pelarnas afstånd från hvarandra liksom från väggarna äro olika och många skefheter märkas äfvenledes i afseende på skeppets och korsarmarnas förhållanden. Korets och utsprångets axel eller midtlinie är riktig, men om den jemföres med skeppets sträckning, befinnas de förra så dragna åt norr, att skefheten i öster utgör ej mindre än 2.5. Dylika misstag märkas ej sällan i ganska välbyggda helgedomar. Man har ansett dessa misstag härröra af forntidens dåliga instrumenter. Vi kunna icke antaga ett dylikt förmenande; ty det behöfves i sanning föga instrumenter för utstickning af en kyrkas grundplan. Sådana misstag måste fasthellre varit ansedda som idel småsaker; ty i annat fall kunde de ej blifvit så vanliga tillochmed i mycket ansenligare helgedomar än denna. Då man förklarat korets och utsprångets dragning åt söder eller norr såsom en hänsyftning på lutningen af den korsfäste frälsarens hufvud; är detta en barnslighet, hvilken röjer brist på klar uppfattning af forntidens sinnebildslära och förtjenar ingen vederläggning.
Ehuru kyrkans anordning är invecklad, så röjer hennes stilförhållande mycken enkelhet. Byggnaden, som, med undantag af tornet, härrör från en och samma tid, företer äldre rundbågsstil med ganska rena, men mycket få och simpla prydnader. Kalkstenen är med skicklighet huggen och tuktad och murningen med noggrannhet utförd. En dylik omsorg var också en ovilkorlig nödvändighet, om en så ansenlig och så beskaffad byggnad skulle ega bestånd. Kyrkan håller i inre längd 105.8 och i största bredd 76.5 samt i höjd 50.0 Ehuru omgifningsmurarne genom sina många trappor och gångar blifvit i hög grad försvagade, och ehuru de stått öfver tre sekler taklösa, så visa de sig likväl vara snör- och lodräta. För tornets uppbärande ha de vestra pelarne och föreningsbågarne blifvit vida starkare än de östra. Man har för samma ändamål insatt öfver vestra ingången ett enda fönster, ehuru såväl södra som norra korsarmen fått två sådana. Emellertid ha begge de vestligaste pelarne genom tornets påtryckning gifvit sig åt öster, samt den södra åt söder och den norra åt norr ungefär 0.5. Orsaken härtill bör dock sökas deri, att skeppets midthvalf, hvilket liksom de öfriga mycket lidit af vittring och frostsprängning, instörtat, så att blott svicklorna deraf äro i behåll. Till följd deraf ha de vestra pelarne förlorat en påräknad motståndskraft uti de riktningar, hvari de kastat sig. Härvid bör jemväl anmärkas, att tornet, som röjer sen spetsbågsstil och dessutom har tegelsten till sirater, tillkommit i den sednare medeltiden. Det vill således synas, som kyrkan ursprungligen haft en ansenlig takryttare af trä; ty en sådan af sten borde ovilkorligen varit ganska fin, såvida den skulle med säkerhet egt bestånd.
Takhvalfven i S. Lars förete rena rundbågsslag, och de äro således hvarken för flata eller för kupiga. Ehuru de stora bland desamma ha ansenlig höjd och spännvidd och hålla på vanligt sätt något öfver 1.0 i tjocklek; så ha de likväl, med undantag af det mellersta, mycket väl bibehållit sig. I S. Nikolaus, hvars omgifningsmurar blott innehålla två trappor och likväl ha yttre och inre pilastrar och ingalunda äro belastade med något torn, ha flere bland takhvalfven till följd af sina högspetsiga förenings- och skiljebågar samt uppjagade kappor nedrasat. Korets korshvalf i S. Lars är ovanligt. Detta korshvalf, som förstärkes med grofva rundstafviga korsbågar, har på midten af kapporna fina fyrkantiga tvärstafvar, hvilka i söder och norr samt vester och öster bilda korsbågar. Det egna härvid är, att de rundstafviga korsbågarne bestå af finhuggen kalksten, men de fyrkantiga af tuktade kalkflisor, hvadan de förra blott varit fogstrukna, men de sednare deremot afputsade. Kapporna äro rundbågiga och kupiga, men den vestra vårdslöst slagen.
De trappor och gångar, hvilka i tre afdelningar öfver hvarandra sträcka sig igenom korsarmarnas och skeppets omgifningsmurar, äro så många och så sällsynta, att de ytterligare böra med några ord omnämnas. Vi kunna ingalunda antaga, att dessa trappor och gångar, som ha betydlig sträckning och röja omsorgsfull byggnad, tillkommit för väggarnas behängande med tapeter eller mattor; ty dels kunde detta gjorts med vida ringare kostnad, dels brukades sådana prydnader vida mer i palatser än kyrkor. Snarare kunde man tro, att samma trappor och gångar blifvit begagnade för kyrkans upplysning vid stora högtider. Men äfven denna förmodan synes oss föga antaglig; ty en derifrån anställd belysning skulle blifvit ganska oregelbunden. För öfrigt kan i begge dessa afseenden frågas, hvarföre skeppets och korsarmarnas östra omgifningsmurar skulle för dylika ändamål sakna likadana trappor och gångar.
Det är bekant, att flera större kyrkor, som uppstått under medeltiden, ha såkallade triforier eller gallerier i omgifningsmurarna. Dessa gallerier, hvilka åsyfta samma ändamål som våra läktare, ha inre bågöppningar, och bidraga i hög grad till murytornas prydnad. Vi äro mycket böjda för den meningen, att ifrågavarande trappor och gångar tillkommit för ett likadant ändamål och således äro gallerier. Många kyrkobesökande ha kunnat der inrymmas och till en stor del både se och höra. På detta sätt låter det förklara sig, hvarföre inga gallerier finnas i de östra omgifningsmurarna; ty derifrån skulle ingen fått något begrepp om hvad, som föregick i sanctuarium. I hela Sverige finnes ingen annan helgedom, hvilken har sådana gallerier som dessa. Korsarmarne af Throndhjems domkyrka innehålla uti sido- och gafvelmurarna gallerier i två afdelningar öfver hvarandra. Till dessa gallerier, som ha vågräta golfplaner och inåtvända bågöppningar, uppleda spiraltrappor i hörnen, och de äro således vida regelbundnare än de nyssbeskrifna.
Innan vi lemna merberörda gallerier i S. Lars, böra vi yttra vår mening i afseende på den igenmurade dörröppningen, hvilken der förefinnes. Denna dörröppning, som förmärkes i skeppets vestra mur nära vestra korsarmens södra sida, motsvarar den närmaste gången. Ehuru samma dörröppning, hvilken fört ut- och inifrån, höjer sig fulla 10.0 öfver marken; så kan utvändigt intet spår skönjas efter någon yttre trappa. Ett presthus har förmodligen legat nära vid vestra korsarmens södra sida och en betäckt gång måtte från detsammas öfra våning inledt genom merberörda dörröppning i kyrkan. Exempel saknas ej på dylika gångar vid ansenliga helgedomar, hvilka tillkommit under medeltiden. Uti Lund har erkebiskopens palats, som legat på norra sidan om helt nära intill domkyrkan, haft en dylik gång, hvilken hvilat på kolonner och infört i hennes tvärskepp. Erkebiskopens äldsta residens i Upsala har jemväl haft en betäckt gång, hvilken bestått af trä och hvilat på pelare och bågar af sten. Denna gång har sträckt sig öfver gatan till ett närbeläget hus och vidare till en dörröppning å domkyrkans hufvudfasad [1].
Hvarje konstforskare, som närmare granskat denna märkvärdiga kyrka, måste vara mycket angelägen att få kännedom om hennes byggnadstid. Då vi sakna alla historiska vittnesbörd i afseende på samma kyrkas byggnadsår, så kunna vi endast söka någon kännedom derom af hennes byggnadsförhållanden. Denne helgedom röjer en ganska ren och enkel rundbågsstil och är tvifvelsutan äldre än S. Maria, S. Klemens’ och S. Olofs kyrkor, hvilka alla tre förete en vida mer utbildad rundbågsstil, och ha flere former af äldre spetsbågsstil.
Härtill kommer, att S. Lars ej visar det ringaste tecken till någon beräkning att begagnas såsom försvarsverk, och att ett alldeles motsatt förhållande visar sig uti de tre nyssnämnda. Då vi med säkerhet veta, att S. Maria blifvit 1225 invigd, kan det med mycket skäl antagas, att S. Lars är mera än ett halft århundrade äldre. Korsarmarne vid Throndhjems domkyrka, hvilka äfvenväl innehålla gallerier, byggdes kort efter midten af tolfte seklet. Således torde S. Lars tillkommit ungefär på nämnda tid.
Vi ha ofvanföre visat, att tornet är vida yngre än kyrkan. Den tuktade kalksten, som finnes i kyrkans murar har vida mindre dimensioner och företer vida simplare ytor än den välarbetade, hvilken innehålles i tornet. Dessutom ådagalägga de stora och enkla ljudhålen, att tornet tillkommit för inrymmande af klockor, som vid kyrkans byggnad ej voro på Gotland brukliga. Framförallt märkas af nichfördjupningarna, hvilkas midtposter, bågar och ringar bestå af tegelsten, idel spetsbågsstil och ett ganska sent orneringsbegär. Vi kunna till följd häraf ej antaga, att tornet tillkommit förrän omkring 1400 och måhända ett halft sekel sednare.
J. Schoumacher påstår utan anförande af något slags bevis, att S. Lars varit en rysk kyrka [2]. Wallin uppger, att S. Lars varit en tysk kyrka och att hon blifvit byggd af köpmän, som, hemma i Wismar, handlat på Gotland. Såsom bevis härpå anföres, att vid nämnde helgedom funnits en kyrkoherde, hvilken kommit från Brandenburg [3]. Då gudstjensten förrättades på Latin, hvaraf presten merendels förstod ganska litet och församlingen allsintet, kunde väl en utländning bli pastor vid en kyrka i Wisby, hvarest de fleste invånarne voro födda utrikes eller afkomlingar af sådana. Att en så ansenlig kyrka som S. Lars skulle blifvit på Gotland uppförd af köpmän från Tyskland, strider emot all sannolikhet; helst Tyskar, bosatte i Wisby, byggt sig en ovanligt stor helgedom, hvilken, såsom vi ofvanföre nämnt, 1225 invigdes. Det vill fasthellre synas, som S. Lars, troligtvis en ibland de äldsta i Wisby, varit en gemensam helgedom för menigheter af flere olika nationer.
Liksom S. Drotten äfven hetat H. Trefaldighetskyrkan, så har S. Lars också hetat S. Anna. Anledningen till dessa dubbla benämningar är deraf förklarlig, att berörda kyrkor liksom andra under medeltiden blifvit invigda till mer än ett helgon. Dessa helgedomar ha af ålder kallats Södra och Norra Systerkyrkan [4]. Samma Herrans hus ha intill våra dagar kallats Systerkyrkorna, och gatan, hvilken åtskiljer dem, heter Syskongatan. Enligt en gammal sägen skola två systrar, som ej kunnat trifvas i ett Herrans hus tillsammans, låtit hvardera för sig bygga dessa helgedomar. Man behöfver ej hemta utländska icke ens långväga exempel på dylika sagor. Så skola Martebo och Lummelunds kyrkor på Gotland blifvit byggda af två systrar, Martha och Lomma [5]. Wallin säger, atl S. Drotten och S. Lars äro hvarandra så lika som tu ägg. Detta yttrande visar, såsom mycket annat, att man för ett århundrade tillbaka hade intet begrepp om arkitektonisk vetenskap. Att den lärde mannen ej kunnat se, att det råder en himmelsvid skilnad emellan S. Drotten och S. Lars, väcker förvåning. Man har emellertid i sednare tid förmodat, att en sådan likhet gifvit anledning till nyssberörda benämning. Enligt vår mening är S. Drotten allraminst ett halft sekel yngre än S. Lars, hvadan beggedera ej kunnat byggas af två systrar. Benämningen af Systerkyrkorna tyckes således ha tillkommit genom deras högst ovanliga närbelägenhet.
Slutligen bör nämnas, det flere små, eländiga hus blifvit liksom vid S. Drotten byggda dels inpå dels nära S. Lars kyrka, hvadan det är temligen svårt att närmare granska hennes yttre förhållanden. Dock visa egarne af dessa hus mycken beredvillighet att lemna resande fritt tillträde. På ruinen växa flere mindre träd och buskar. Uppkommen på takhvalfven har man herrliga utsigter åt flere håll, men kringvandring deruppe är mindre behaglig.