Gotlands konsthistoria/S. Catharina eller S. Karin

←  S. Laurentius eller S. Lars

Gotlands konsthistoria av Carl Georg Brunius S. Catharina eller S. Karin

S. Petrus eller S. Peder och S. Johannes eller S. Hans  →

S. Catharina eller S. Karin.

Knappt 125 steg i söder ifrån S. Lars visar sig S. Catharina på den höga sträckningen under Klinten ungefär midt i staden. Sistnämnda ruin består af ett aflångfyrkantigt långhus och ett fyrkantigt kor med tresidig altarvägg i öster. Vid långhusets vestra ända ligger ett kapell och vid dess södra sidomur jemväl ett sådant. I långhuset, hvars inre bredd i vester utgör 57.8, i öster 55.3 och längd 143.8, stå tolf åttkantiga pelare, som i två rader bilda mellan- och sidoskepp, af hvilka det förra är nära dubbelt bredare och vidpass 10.0 högre än de sednare. Koret, som med hela sin bredd öppnar sig åt mellanskeppet, håller 24.6 i inre bredd samt 26.1 i längd och har mellanskeppets höjd. Vestra kapellet, hvilket motsvarar södra sidoskeppets hela och mellanskeppets halfva bredd, sträcker sig inom murarna i söder och norr 27.3 och i motsatt riktning 23.1 och har långhusets höjd. Södra kapellet, som invändigt är i vestra hälften 10.1 bredt, i östra 12.9 och 44.2 långt, intager en tredjedel af långhusets södra sidomur. I vester från detsamma ses å långhusets södra sidomur en mängd förtagningar af spetsiga korshvalf, hvilka betäckt en nedbruten omgång. Hela byggnaden är uppförd af huggen och tuktad kalksten med sednare användning af någon tegelsten.

Man finner vid första anblicken af kyrkan, att hon ursprungligen blifvit uppförd i ren rundbågsstil, men att hon undergått betydliga förändringar i utbildad spetsbågsstil. För att visa detta klart måste vi först åskådliggöra kyrkans ursprungliga anordning, hvarefter vi vilja taga hennes nuvarande förhållande i betraktande. Om vi icke beundra kyrkan hvarken som konstmessig eller storartad, så synes hon likväl i anseende till hennes olika stilar och historiska minnen ha ganska högt värde. Det är af största vigt att känna tiderna för helgedomars tillkomst och förändringar. Denna kyrka, som tillhört ett Franciskanerkloster, måste kort efter dess stiftelse 1233 tillkommit ^[1].

Liksom S. Nikolaus har troligtvis S. Catharina blott bestått af ett långhus med rak altarvägg i öster och en takryttare å vestra ändan. Detta långhus har tvifvelsutan sträckt sig 27.0 längre åt vester än det nuvarande. Skälen härför äro följande. I vestra gafvelmuren ha två åttkantiga pelare samt derpå hvilande skiljebågar blifvit inneslutna. Flere väl bibehållna kragstenar å sidomurarne visa, att de motsvarat ursprungliga takhvalf, hvilka i vester och öster haft vida större sträckningar än de nuvarande pelarnas afstånd. Således måste den ursprungliga gafvelmuren i vester blifvit vid korets uppförande bortbruten, och den nuvarande tillkommit. Till dessa skäl kan jemväl läggas, att gafvelmuren har ganska få och mycket svaga förtagningar med sidomurarna, hvadan också betydliga remnor yppat sig. I norra sidomurens vestra ända framstå åt vester flere förtagningar efter den mursträcka, som blifvit bortbruten. Vestra kapellets södra sidomur visar sig påtagligen vara en lemning af långhusets bortbrutna del i vester. Att döma af de tvenne pelarna och skiljebågarna, hvilka inneslutas i gafvelmuren, och de gamla kragstenarna, som qvarsitta å sidomurarna, ha tolf åttkantiga pelare i två rader ursprungligen delat långhuset i mellan- och sidoskepp, af hvilka det förra varit nära dubbelt bredare än något af de sednare. Den ursprungliga gafvelmuren i vester har tvifvelsutan haft ett mindre fönster för hvardera af sidoskeppen och ett större för mellanskeppet; en vanlig anordning i en gammal kyrka, som endast utgöres af ett långhus. Den södra af de pelare, hvilka äro inneslutna i den nyare gafvelmuren, framter fyrkantig grundsten och skråkantig sockel samt åttkantig stam, och den är mycket vittrad. Dithörande skiljebågar äro spetsiga och tvåsprångiga.

Omgifningsmurarne, som hålla 4.5 i tjocklek, ha å den norra yttersidan sex pilastrar, men inga å den södra. Dessa pilastrar, hvilka framspringa 1.0, äro 4.0 och deröfver breda och de ha olika afstånd från hvarandra.

Södra kapellet, som sträcker sig närmare östra än vestra ändan af långhuset, har bestått af två afdelningar öfver hvarandra. Nedra afdelningen, hvilken är temligen väl bibehållen och ligger till östra hälften under jorden, har å vestra gafvelmuren en spetsbågig ingång. Man har således kunnat beqvämt inkomma från omgången. Nedra afdelningen, som troligtvis haft en tvärvägg å midten, betäckes med fyra spetsiga korshvalf, af hvilka de två vestra bildas af kupiga, men de två östra af vågräta kappor. För skiljebågarna, som äro bortbrutna, märkas kragstenar, af hvilka de vestra ha rundstaf och hålkäl, men de östra hålkäl mellan två rundstafvar och alla karnisade kransar, och der finnas kant- men inga korsbågar. I den vestra hälften nedför en trappa, som har kapellets bredd. Der märkes en raksluten genomgång åt södra sidoskeppet, men intet fönster. I den östra hälften har ett bjelklag bildat två rum öfver hvarandra. Det nedra rummet saknar fönster, men framter ett fyrkantigt väggskåp åt söder och två sådana åt öster, det öfra har ett fönster åt söder och två åt öster, samt ett rakspetsigt väggskåp åt förstnämnda håll. Från södra sidoskeppet inför en ingång i öfra rummets vestra ända. Yttre omfattningen utgöres af murhörn, hvilka med hålkälade kransar uppbära en trebladig spetsbåge och derpå ett högt röste med hålkälade vattenlister. På poster derinnanför hvilar ett rakt dörrfält. Murhörnen och posterne stå på en gemensam tröskel, och de äro liksom betäckningen ut- och invändigt afkantade. Den vestligaste hvalfafdelningen har en igenmurad ingång, som inledt från södra sidoskeppet. Denna ingångs yttre omfattning är lågrakspetsig, men dess inre rundbågig. Öster derom ses en annan ingång, hvilken är raksluten och rätvinklig och inför från södra sidoskeppet till kapellets östra hvalfafdelning i vestra hälften. I denna ingångs vestra sida uppgår en trappa, som betäckes med tunnhvalf. Man kommer genom en ingång, hvilken haft rundbågig betäckning till kapellets öfra afdelning. Trappan fortgår något åt vester, vrider sig sedan åt öster och slutligen åter åt vester och har en raksluten ingång, som inledt på södra sidoskeppets takhvalf. För trappans inrymmande har sidomuren der blifvit utåtdragen.

Kapellets öfra afdelning, hvilken till vestra hälften är nedbruten, har lemningar utaf ett högspetsigt korshvalf, men dess östra, som är i behåll, betäckes med ett spetsigt tunnhvalf på vederlag i söder och norr. Der finnas åt söder ett rundbågigt fönster och ett fyrkantigt väggskåp på hvarje sida derom. Å gafvelmuren åt öster ses ett större fönster och vid norra sidan derom ett mindre samt vid södra ett fyrkantigt väggskåp. Af berörda fönster har det större haft ut- och invändigt sneda smygar, det mindre blott utvändigt, men rutfack i inre murkanten. Mot vestra ändan af norra sidomuren märkes en rakspetsig genomgång, hvilken troligtvis infört till en läktare i södra sidoskeppet och blifvit igenmurad. Å östra ändan af den berörda sidomuren ses ett tillslutet fönster. Å sidomuren framstå kragstenar, hvilka uppburit en kroppås, hvarpå kapellets luttak hvilat. Utanför kapellets södra sidomur märkas spår efter ett större hus med korshvalf.

I nedra afdelningen närmare östra än vestra ändan inleder en raksluten genomgång till ett slags krypta, som ligger under södra sidoskeppets golfplan och sträcker sig nära detsammas östra gafvelmur. Kryptan, hvars inre bredd utgör 12.1 och längd 29.6, betäckes med ett tunnhvalf på vederlag i söder och norr, och håller i höjd under slutstenarna 7.2, ehuruväl hon troligtvis är till en del grusfylld. Två ganska låga ljusöppningar med mycket branta platter insläppa en svag dager från söder. I nordvestra hörnet står ett muradt altarbord och derjemte ses i vestra gafvelmuren ett tvådeladt och rakspetsigt väggskåp. I den södra sidomuren märkes ett rakspetsigt väggskåp och ett sådant i den norra samt en stor rundbågig nich i den östra gafvelmuren. Kryptan har tvifvelsutan tillkommit vid långhusets byggnad, enär södra hvalffoten intages i och visar sig vara samtidig med detsammas södra sidomur. Då tunnhvalfvet har för anläggande af den sydöstligaste pelaren blifvit genombrutet, så är naturligtvis kryptan äldre än de nuvarande pelarraderna.

Vi vilja nu återgå till sjelfva kyrkan för att närmare taga hennes särskildta förhållanden i betraktande. En rundbågig ingång å södra sidomuren har rätvinklig och ornamentlös omfattning. Då den ofvanberörda omgången sträckt sig derutanför, har ingången blifvit temligen liten. Nära midten af norra sidomuren finnes en 7.6 bred och 8.0 hög ingång. Yttre omfattningen har å hvarje sida ett stort murhörn, hvilket prydes med rundstaf. Dessa murhörn uppbära på konsoler, som siras med hålkäl, karnis och rundstaf, ett rakt öfverstycke. På tjocka, föga framstående poster, hvilka profileras med rundstaf och karnis och ha sådana konsoler som de nyssbeskrifna, hvilar äfvenledes ett rakt öfverstycke med likadan ornering. Der märkes spår efter en midtpost, som å hvarje sida haft rundstaf och karnis. Det yttre öfverstycket består af ett, men det inre deremot af tvenne block. Den inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. Öfver yttre omfattningen märkes en spetsbåge och lemningar af högspetsiga vattenlister, hvilka tillhört en äldre portal. I vester långt derifrån ses en rakspetsig murfördjupning med en fatformig bottensten. Åt vester derjemte märkes en igenmurad ingång. I vestligaste hvalfafdelningen åt norr finnes jemväl en stor igenmurad ingång. Yttre omfattningen betäckes med tre skarpkantiga och lågspetsiga bågar och framskjutande vattenlister bilda ett högspetsigt röste, hvari en stor häll har lemningar efter en bild förmodligen af Christus. Inre omfattningen visar sig vara snedsmygig och lågrakspetsig. Å sidomurarna märkas spår efter smala och höga fönster med rundbågiga betäckningar. I södra sidomurens östra ända finnes ett litet rakspetsigt och helt nära i vester derom ett stort rakspetsigt väggskåp. I norra sidomuren nära östra ändan ses jemväl ett större rakspetsigt väggskåp.

Om vi betrakta denna kyrka i sitt ursprungliga skick, så visar sig, att hon bestått af ett enda långhus med ganska ansenlig bredd, längd och höjd. Liksom vestra gafvelmuren troligtvis haft ett större fönster för mellan- och två mindre för sidoskeppen, så tyckes östra gafvelmuren haft en likadan anordning. Sidomurarne måste för hvarje hvalfafdelning haft, såsom några lemningar visa, ett litet rundbågigt fönster. Alla ingångarne äro till sina förhållanden ganska oregelbundna, och till sina omfattningar mycket enkla. Omgifningsmurarne, hvilka utgöras af tuktad kalksten, sakna spår efter socklar och gesimser. I dörr- och fönsteromfattningarna ses huggen kalksten och de ursprungliga pelarne samt förenings- och skiljebågarne bestå äfven af sådan. Kyrkan har onekligen varit ansenlig men i högsta grad simpel, och det kan ej skäligen väntas något annat uti en helgedom, som tillkommit för barfota- eller tiggarmunkar.

Gardianen Albertus Ostinchuse köpte 1374 för 100 mark silfver en tomtplats, hvarpå funnos två offentliga badhus. Å denna tomtplats lade Nicolaus Hermanni, biskop i Linköping, 1376 första grundstenen till det nuvarande koret, hvilket med stort arbete fullbordades under tolf nästföljande år. Albertus byggde från grunden koret och skänkte ett altarskåp till högaltaret, som 1391 der invigdes af erkebiskopen Henrik i Upsala ^[2]. Likväl blefvo korstolarne först 1408 färdiga ^[3].

Då långhusets omgifningsmurar blott äro 4.5 tjocka och sakna yttre sträfpelare och inre pilastrar, kan ingen undra derpå, att de ursprungliga takhvalfven, hvilka haft ansenlig höjd och spännvidd samt tvifvelsutan bestått af kalkflisor med öfver 1.0 tjocklek, börjat efter östra gafvelmurens genombrytning för korets byggnad att hota med instörtning. Gardianen Albertus lät 1397 bygga sex nya pelare och sex nya takhvalf i långhusets östligaste del ^[4]. Sedan sex af långhusets gamla takhvalf 1402 instörtat, så ombyggdes de med gåfvor af den tvenne år förut aflidne Albertus. Alla takhvalfven blefvo 1413 fullbordade ^[5].

Då Franciskanerne eller Gråbröderne egentligen uppehöllo sig genom almosor, som de när och fjerran samlade, så torde mången tycka, att dylika tillgångar ej kunde förslå för så kostsamma arbeten som de ifrågavarande. Men innan katholicismens lättrogenhet skingrades af reformationens tvifvel, bidrogo höga och låga samt bildade och obildade med ansenliga gåfvor. Det är af mycket intresse att i Gråbrödernas egna anteckningar finna flere betydande bidrag, hvilka gifvits till utvidgning och iståndsättning af deras kyrka. Hermannus Münter, som dog 1375, gjorde en ansenlig gåfva till korbyggnaden. Hermannus de Elten, hvilken afled 1368, skänkte för sin begängelse 100 mark silfver till kyrkobyggnaden. Tidemannus de Rode, som var borgmästare i Wisby och afled 1384, donerade 85 mark silfver till två pelare och andra arbeten. Af Catharina Heghewaldis, död 1385, gåfvos 20 mark silfver till kyrkobyggnaden. Ingegerd Karlsdotter, hvilken dog sistnämnda år, skänkte till samma ändamål 50 mark svenska penningar. Johannes Kreyenskoth, vice borgmästare i Wisby, lät såsom själahjelp för sin hustru, som afsomnade 1407, bygga två nya pelare, och Gerardus de Brynke, som afled 1410, gaf 13 mark silfver till en sådan i kyrkan. Af Johannes de Lenepe, död 1410, donerades 40 mark silfver till kyrkobyggnaden. Nils, kyrkoherde i Bro, afsomnade 1413 och för hans själahjelp gåfvos 10 goda mark till samma ändamål ^[6].

Af det föregående är uppenbart, att långhusets förändring och korets uppförande äro samtidiga. Man har troligtvis ansett, att långhusets vestligaste hvalfafdelning, hvilken förmodligen varit den svagaste, kunde väl undvaras, då kyrkan vann betydligt i längd genom det nya korets tillkomst. Den nya gafvelmuren i vester saknar, såsom vi ofvanföre nämnt, nödiga förtagningar. Detta menliga förhållande var mindre betänkligt å den södra sidomuren, som hade ett kraftigt stöd i omgången m. m. derjemte; men deremot blef ett sådant å den norra nödvändigt. Huru detta tillgått, bör med några ord omnämnas.

På 13.3 afstånd från långhusets norra sidomur ses flere lemningar af ett hus, hvilket innehållit två våningar. Detta hus, som, invändigt 20.0 bredt och vidpass dubbelt så långt, har i nedra våningen en långvägg, hvarpå två tunnhvalf med vederlag i söder och norr sammanstött, men i öfra märkas spår efter ett bjelklag. På vestra gafvelmuren af samma hus höjer sig en mycket bred och tjock spännbåge mot långhusets norra sidomur vid vestra ändan, som icke fått nödiga förtagningar med den nya gafvelmur, hvilken i vester tillkommit. Sedan man nedrifvit största delen af detta hus, har spännbågen saknat behöfligt stöd och i betydlig mån gifvit sig. Å långhusets vestra gafvelmur, som uppbär ett högt röste, märkes ett tredeladt och spetsbågigt fönster, hvilket har upplyst mellanskeppet; men intet sådant har derjemte motsvarat det södra och norra sidoskeppet.

Ehuru långhuset genom den nya gafvelmuren blifvit 27.0 kortare, har det likväl fått lika många nya pelare som det ursprungligen haft. På sådant sätt ha naturligtvis de nya takhvalfven blifvit vida smalare i vester och öster än de gamla varit. Mellanskeppet håller 23.5 i inre bredd och hvardera af sidoskeppen 12.0. Pelarafstånden i vester och öster äro mer och mindre olika hvarandra. Ett pelarafstånd är hela 6.0 längre än något af de öfriga. I motsatt riktning förmärkas äfven olika afstånd, men högst 0.6. Detta bevisar såsom mycket annat de gamlas vårdslösa anläggningssätt. Denna stora skilnad i grundförhållande torde dock till betydlig del härröra deraf, att pelarne ej blifvit på en och samma gång ombyggda. Pelarne ha 2.0 höga socklar, af hvilka några äro till den nedra och öfra hälften åttkantiga och prydas å båda sina afsatser med fina rundstafvar och hålkälar, andra äro till den nedra delen fyrkantiga med skråkantiga hörn, till den öfra åttkantiga, och ha större och mindre hålkälar och rundstafvar. Stammarne äro åttkantiga. Kransarne äro jemväl åttkantiga och 2.0 höga; den nedra hälften består af rundstaf, hålkäl och platt, men den öfra af en uppnedvänd attisk bas. Pelarne, som hålla 6.0 i tvärmått och 43.5 i höjd, motsvaras å den östra gafvelmuren af framskjutande kragstenar, hvilka nederst äro klotformiga, derpå skråkantiga med hög platt, och de ha sedan en djup hålkäl emellan två rundstafvar och en mycket hög platt, vidare likhet med pelarnas kransar. Formen, som utgör en half åttkant, har pelarnas grofhet. Föreningsbågarne äro skarpkantiga och spetsiga samt nederst afkantade för att öfverensstämma med kransarne. Midt emot pelarna framstå å långhusets sidomurar kragstenar, af hvilka några utgöras af en rundstaf och derpå en hålkäl, men andra af runda nedåt spetsiga knoppar och tresprångiga öfverstycken. Det visar sig, att man gjort några nya och begagnat några gamla kragstenar, som alla motsvara pelarnas kransar, och uppbära sidoskeppens skiljebågar, hvilka, 2.1.5 breda, äro skarpkantiga och spetsiga men nära pelarnas kransar afkantade. Föreningsbågarne ha betydliga lemningar af sträckmurar, hvarpå från kransarna uppstå 3.0 breda och 0.9 starka pilastrar till nära lika höjd med föreningsbågarnas spetsar. Ifrån pilastrarna, som ha afskurna hörn och på midten en framstående bandlist, kasta sig tvärsöfver mellanskeppet spetsiga skiljebågar, hvilka, lika breda med desamma, äro skarpkantiga och ha framtill karnisade stafvar mellan djupa hålkälar. Dessa stafvar hvila på runda tillspetsade kragstenar. Alla föreningsbågarne äro i behåll, och skiljebågarne öfver mellanskeppet qvarstå, men blott trenne öfver sidoskeppen. Alla kapporna, som varit korsformiga med fina rundstafviga korsbågar men saknat kantbågar, äro förstörda.

Samtidigt med denna stora förändring har långhusets hvarje sida fått sina fem spetsbågiga fönster, hvilka motsvara pelarafstånden, samt å långhusets östra gafvelmur två sådana, som stå midt emot sidoskeppen. Fönstren äro breda, höga och spetsiga samt ut- och invändigt snedsmygiga. De två östra fönstrens inre smygar och bågar äro dessutom prydda med stafvar och hålkälar. I midten af murarna finnas 0.9 tjocka samt ut- och invändigt snedsmygiga karmar, hvilka motsvarat likadana mellanposter, så att öppningarne varit tredelade med trebladiga spetsbågar. I några af fönstren har den mellerste bågen varit, såsom lemningar visa, högre än de omgifvande, i andra ha bågarne uppburit rosor. Långhuset har i anseende till sidobyggnader, som varit dermed sammanbundna, icke fått tvenne fönster för hvarje hvalfafdelning. Ett högt och spetsbågigt fönster å södra sidomuren har vid de nya takhvalfvens inslående ej kunnat sänkas, hvadan man deri inmurat ett rundfönster. Härvid bör märkas, att det spetsbågiga fönstret, hvars omfattning består af huggen kalksten, ingalunda varit ursprungligt, men att detsamma likväl tillkommit medan de gamle takhvalfven qvarstodo. Tvärtom visar sig rundfönstret, som till inre omfattningen utgöres af tegelsten, vara samtidigt med de nya takhvalfven. Midt emot på norra sidomuren märkas lemningar af ett fönster, hvilket ej heller varit ursprungligt. Detta fönster, hvars omfattning bestått af huggen kalksten, har till de nya takhvalfven haft en skef ställning, hvadan detsamma måst dels bortbrytas dels igenmuras.

För uppbärande af triumfbågen, som har mellanskeppets bredd och höjd samt alldeles liknar en af detsammas skiljebågar, är en pilaster på kragsten uppdragen å södra hörnet och två sådana å norra; en nödvändighet, hvilken uppstått af pelarradernas skefva ställning. Koret förstärkes med sex yttre sträfpelare, som ha skråkantiga indragningar och kroppåslika betäckningar. Socklarne äro skråkantiga och gesimserne hålkälade. Sträfpelarne ha äfven hålkälade gesimser. Altarväggen bildar tre sidor af en åttkant. Koret har prydliga kragstenar, hvilka äro femsidiga och sirade med en djup hålkäl mellan två fina rundstafvar och hvilka uppburit för vestra hälften ett korshvalf och för östra ett sådant med utgreningar åt sydost och nordost samt öster. Skilje- och korsbågarne ha karnisade rundstafvar mellan djupa hålkälar. Å södra och norra sidomuren samt altarväggen finnas hålkälade kantbågar. Såväl södra som norra sidomuren har två höga, spetsiga och tvådelade fönster och altarväggen tre sådana. Omfattningarne äro ut- och invändigt snedsmygiga med branta platter. I midten af omfattningarna framstå snedsmygiga karmar, som tillika med öfverensstämmande midtposter uppburit, såsom lemningar visa, trebladiga spetsbågar och derpå tre- eller fyrbladiga ringar.

Å korets norra sidomur vid vestra ändan märkes en spetsbågig ingång, hvars omfattning har höga skråkantiga samt rundstafviga och hålkälade socklar samt derpå hålkälade och rundstafviga samt karnisartade listverk. På hålkälade konsoler hvilar ett rakt dörrfält, hvilket prydes med en mycket stor fembladig ros. Denna ingång, som är utvändigt igenmurad, har inledt till en sakristia, hvilken är bortbruten. En spetsbågig sittnich i södra sidomuren midt under fönsterpelaren är 5.8 bred, 1.6 djup och 8.3 hög. Denna sittnich siras omkring kanten med en liten hålkäl och en liten rundstaf samt en större hålkäl och en större rundstaf. Ett fyrkantigt väggskåp vid östra sidan om samma sittnich är 2.0 bredt, 1.6 djupt och 3.9 högt. Detta väggskåp har en 0.5 framspringande omfattning, som prydes med hålkäl, karnis och rundstaf.

Långhusets östra gafvelmur har öfver triumfbågen en ganska hög spetsbåge, hvilken uppbär ett högt röste. På pelarnas sträckmurar, hvartill sidoskeppens luttak slutit sig, har mellanskeppets kroppåstak hvilat, som varit lika högt med nyssberörda röste. Koret har naturligtvis haft ett kroppåstak med tresidigt vattenfall öfver altarväggen.

Vestra kapellet, hvilket intager södra hälften af långhusets vestligaste hvalfafdelning, har troligtvis uppstått efter den nya gafvelmurens uppförande; ty i annat fall skulle mellanskeppets vestra fönster, som till följd deraf måst igenmuras, ej tillkommit. Spår märkas å kapellets södra och vestra mursidor efter ett af långhusets ursprungliga takhvalf. Å södra sidomuren ses jemväl ett högt, smalt och rundbågigt fönster, hvilket motsvarat midten af långhusets bortbrutna hvalfafdelning. Kapellet betäckes med ett kupolformigt korshvalf. På midten af vestra muren finnes en temligen stor ingång, som har hålkälade poster och ett likadant öfverstycke, hvilket är rakt och hvilar på hålkälade konsoler. Yttre omfattningen är spetsbågig och snedsmygig. Inre omfattningen är snedsmygig och vid hvardera sidan utskjuta kragstenar och derpå framstå vederlag för en lågrakspetsig betäckning med 1.5 framsprång. Från kapellet öppnar sig å nya gafvelmuren en stor genomgång till mellan- och en ännu större till södra sidoskeppet. Båda dessa genomgångar äro i högsta grad skefva och illa slagna, och de tyckas ha efter gafvelmurens uppförande blifvit uppbrutna och de äro i hög grad vanprydliga.

Kapellet har med två bjelklag haft tre afdelningar öfver hvarandra. I första afdelningen finnes å södra sidomuren en liten ingång. Å norra sidomuren märkes ett lågt fönster, hvilket till det yttre är spetsbågigt och snedsmygigt och har lemningar af en midtpost och derpå två trebladiga spetsbågar samt en trebladig ros. I andra afdelningen å södra sidomuren ses spår efter en spetsbågig ingång, som blifvit insatt i ett högt fönster. Der finnas åt vester två stora snedsmygiga fönster, hvilka utvändigt äro spetsbågiga, men invändigt stickbågiga med raka öfverstycken i ljusen, och de ha lemningar af midtposter. I andra afdelningen å norra sidomuren skönjas spår efter två igenmurade fönster. Tredje afdelningen har åt söder haft ett mycket smalt och högt samt rundbågigt och snedsmygigt fönster, som sträckt sig genom båda de öfra afdelningarna och varit ursprungligt. I tredje afdelningen åt vester märkas två fönster, af hvilka det södra har raksluten omfattning i yttre murkanten, men det norra är till det yttre stickbågigt och snedsmygigt med rak betäckning i ljuset. Sistberörda fönster, som är smalare än de öfriga, har icke haft någon midtpost. Af norra sidomurens öfra fönster har det östra, hvilket är rundbågigt och snedsmygigt, gått igenom andra och tredje afdelningen. Ett litet stickbågigt och snedsmygigt fönster i vester derom motsvarar den andra och snedt deröfver ett rakslutet med omfattning i yttre murkanten tillhör den tredje afdelningen.

Det synes oss vara mer än troligt, att vestra kapellet tillkommit för messläsning, och att detsamma mot medeltidens slut fått tvenne bjelklag, och att ingångar och fönster blifvit derefter lämpade. Det vissa är, att det varit ändamålslöst att ge denna byggnad ett vackert takhvalf, om man från början ärnat deri inrätta trenne afdelningar öfver hvarandra, och att vestra dörromfattningen liksom de i högsta grad oregelbundna, stickbågiga och rakslutna fönsteromfattningarne tillkommit kort före eller kort efter år 1500. Första afdelningen har förmodligen tjenat till förplats och de öfra, till hvilka man inkommit från en byggnad vid södra sidomuren, ha troligtvis begagnats till förvaringsrum.

Från långhusets samt kapellets södra sidomur sträcker sig en byggnad åt söder, som håller i inre bredd 20.2, i längd 81.0 och betäckes med ett spetsigt tunnhvalf på vederlag i vester och öster. Murtjockleken utgör 3.0 och vederlagshöjden 11.5. Å södra gafvelmuren märkes ett tredeladt fönster, hvilket är igenmuradt. Bågarne äro spetsiga, smygarne skråkantiga och öppningen i midten bredare och högre än de omgifvande. Ett kroppåstak med tegelpannor har vattenfall åt vester och öster. En tjock tvärvägg har stått nära midten af huset, hvartill de södra ingångarne i vestra kapellet inledt. Å södra gafvelmuren har huset fått flera svåra remnor, en naturlig följd af alltför tunna omgifningsmurar och bortbrutna sidobyggnader.

En sommarmatsal för bröderne blef 1403 fullbordad. Till denna byggnad gaf brodren Johannes i När, hvilken dog samma år, 14 mark silfver och han skänkte jemväl till ett nytt orgelverk i kyrkan 9 mark silfver ^[7]. Måhända har nyssberörda byggnad, som nu begagnas till uthus, innehållit ifrågavarande matsal.

Omgången, hvilken sträckt sig jemte långhusets södra sidomur från södra kapellet till nyssbeskrifna byggnad, har fortgått jemte densammas östra sidomur. Den byggnad, som sträckt sig från södra kapellets vestra halfdel åt söder, måste motsvarat den nyssbeskrifna och bildat den tredje eller östra sidan af omgången, hvilken således utgjort tre sidor af en fyrkant, som måhända äfven haft en fjerde åt söder. Omgången blef 1443—1445 iståndsatt och försedd med fönsterrutor ^[8]. Å långhusets södra liksom å merberörda byggnads östra sidomur ses en mängd kragstenar utvändigt qvarsitta, hvilka uppburit omgångens korshvalf. Desse kragstenar äro bägarlika. Lemningar visa, att omgångens korshvalf haft karnisade korsbågar och spetsiga kappor. Häraf inhemtas, att omgången blifvit byggd efter kyrkans stora förändring kort före eller kort efter år 1400.

Ett nytt hus uppfördes 1419 österom klosterbyggnaderna. Ett bibliotekshus tillkom 1442 och största delen af dervarande böcker fastkedjades nästföljande år ^[9]. Det vetes icke, för hvad ändamål förstberörda hus uppstått och inga lemningar deraf förmärkas. Hvarest sistomnämnda byggnad varit belägen å den temligen stora klosterplatsen kan ej uppges, enär det fasta boningshus, som tillhört densamma och ligger vid S. Hansgatan, visar sig vara vida äldre.

Långhusets omgifningsmurar äro ut- och invändigt uppförda af tuktad kalksten med dörr- och fönsteromfattningar af huggen sådan. Pelarne, kragstenarne och pilastrarne samt förenings- och skiljebågarne bestå jemväl af huggen kalksten, men takhvalfven ha till kantbågar och kappor varit slagna af röd tegelsten. Några förändringar å ingångarna och fönstren äro till en del utförda med tegelsten. Korets omgifningsmurar bestå till det yttre och inre af välarbetad kalksten i temligen stora dimensioner. Sträfpelarne äro också uppförda af välhuggen kalksten i jemna skiften och deras afsatser och betäckningar bestå äfven af sådan. Triumfbågen och kantbågarne å korets omgifningsmurar äro jemväl arbetade af kalksten, men skilje- och korsbågarne ha bestått, såsom lemningar visa, af röd tegelsten. Pelarne äro så uppförda, att socklarne liksom kransarne utgöras af hela block och stammarne till deras skiften af två och två stycken, som vexelvis binda hvarandra. Härvid bör dock anmärkas, att skärfvor af tegelsten och kalksten äro insatta i deras fleste liggfogar, och tegelstycken finnas i korets murkärna. Å långhusets sydöstligaste pelare nederst på stammen är en hacka inristad, hvilken är 0.8 lång samt i den ena ändan 0.3 bred och i den andra spetsig med 0.9 långt skaft. Å korets sträfpelare märkas några stenhuggartecken, som bildas af korta linier med skiljaktiga vinklar. Begge kapellerne och kryptan bestå till omgifningsmurarna af tuktad samt till dörr- och fönsteromfattningarna af huggen kalksten, men till takhvalfven af kalkflisor. I södra kapellets trappa och ingångar märkes en del tegelsten, som vittnar om en sednare tillkomst. Ofvanomtalade husruin och derå uppförda sträfpelare med spännbåge vid norra sidoskeppets vestra ända bestå af tuktad kalksten. Nyssbeskrifna hus, hvilket sträcker sig från vestra kapellets södra sida utgöres till omgifningsmurarna af tuktad kalksten, till takhvalfvet af tunna kalkflisor samt till fönsteromfattningen och posterna af tegelsten. Kragstenarne i omgången bestå af finhuggen kalksten, men korsbågarne ha varit slagna af röd tegelsten och kapporna af kalkflisor.

Kyrkans första högaltare har tvifvelsutan stått vid midten af och nära intill östra gafvelmuren. Efter korets uppförande fick naturligtvis högaltaret, som 1391 invigdes, sin plats midt framför östra fönstret derstädes. I kyrkan har enligt vanligheten funnits flere sidoaltaren, och af sådana äro några kända. Hermannus Swærtslipære, hvilken afled 1350, byggde i kyrkan ett altare till Guds, jungfru Marias och aposteln Bartholomei ära, och han försåg detsamma med alla tillbehör. Vid detta altare skulle för hans själahjelp hvardagsmessa till evig tid hållas. Samme man skänkte 5 mark silfver till kyrkobyggnaden. Sistnämnda år afled presten och sakristanen Fredrik, som lät göra ett skåp till konungarnes altare. Af sjökaptenen Heghewaldus i När, död 1385, och af hans hustru Catharina skänktes 30 mark silfver för en årlig messa, hvilken till deras minne skulle allt framgent hållas vid alla helgons altare ^[10]. S. Andreas’ altare nämnes 1443 ^[11].

Organisten Egbertus, som dog 1344, byggde ett orgelverk i kyrkan ^[12]. Af brodren Johannes från Riga uppfördes 1404 ett nytt orgelverk i samma helgedom ^[13]. Först 1317 omtalas ett orgelverk i Lunds domkyrka. En läktare, hvilken troligtvis inrymt detta orgelverk, stod på norra sidan om hufvudingången och var blott 13.0 bred, 40.0 lång och blef 1832 borttagen. Det är märkvärdigt, att ett orgelverk före 1344 byggdes i S. Catharina kyrka, som tillhörde tiggarmunkar. Medeltidens orgelverk voro i jemförelse med nutidens ganska små, hvadan passande orgelplatser kunde utan svårighet väljas. Merendels uppsattes orgelverken å sidomurarna. Vi ha nyss omnämnt, att det äldsta orgelverket i Lunds domkyrka stod vid norra sidan om hufvudingången. Då Linköpings domkyrka kort före reformationen fick ett ganska stort kor, byggdes deri en orgelläktare, hvilken varit, såsom lemningar visa, ganska liten.

Mot Otte Rud, som 1551 undfick Gotland i förläning, blefvo 1554 många besvär anförda hos konung Christian III af Gotländingarne. Bland dessa besvär androgs, att nämnde länsman förderfvat S. Catharina kyrka. Derpå svarade bemälte embetsman, att kyrkan några år varit öde och stått öppen för hundar och svin, hvadan han låtit för beredande af saltpeter uppbryta golfvet. Följande år klagade borgrarne i Wisby, att Otte Rud borttagit en del af kyrkans och andra byggnaders tak och låtit föra materialierna till sin egen gård. Samme borgrare insände 1560 till Fredrik II en skrifvelse, hvari de tillkännagåfvo, att kyrkan, som var ganska skön och låg midt i staden, innehöll urverket, hvadan de begärde att utfå den summa, hvilken blifvit Otte Rud ådömd för hennes förbätt- ring. Jens Bilde, som då hade Gotland i förläning, inberättade till konungen, att kyrkan vari i tio eller elfva år öde, och att hon saknade fönster och altarskåp, och att takresningen var förruttnad. Han tillade, att i staden fanns en sockenkyrka, hvari invånarne hade mer än tillräckligt utrymme ^[14]. Till följd häraf förklarade konungen, att kyrkans iståndsättning skulle tills vidare uppskjutas ^[15].

Kyrkan måste enligt vanligheten haft på långhusets vestra ända en takryttare, hvilken inrymt det urverk, som 1500 omtalas. Redan 1683 var, såsom H. Spegel antecknat, klockan och urverket nedtagna, och tornspiran lutade till fall. Icke långt derefter blef en ny spira färdig, och deri uppsattes ett nytt urverk ^[16]. För upptimrande af denna spira blef mellanskeppets vestligaste hvalfafdelning på det råaste sätt tillmurad. Samma spira, som föga höjer sig öfver långhusets vestra gafvelröste, är till hela sin anordning vanskaplig eller spöklik. Det väcker i sanning förundran, att denna högst vanprydliga spira blifvit 1858 iståndsatt blott för inrymmande af ett urverk, hvilket väl kunde i den lilla staden undvaras, då ett sådant finnes i den närbelägna S. Maria stora torn.

Fråga uppstod 1731 om förbättring och iståndsättning af kyrkan för att deri hålla tysk gudstjenst för utländska fabrikanter. I anledning deraf infordrade konungen af konsistorium i Wisby ett betänkande, som samma år afgafs ^[17]. Häraf inhemtas, att kyrkan till omgifningsmurar och takhvalf måst nyssnämnda år varit välbehållen, så att endast vattentak, fönster, golf och inredning erfordrats för hennes öppnande till gudstjenst. Att kyrkan kunde bättre än någon af de öfriga, som äro ruiner, bibehålla sina takhvalf, är uppenbart. Denne helgedom har nemligen blifvit mot medeltidens slut försedd med nya takhvalf af tegelsten, hvilken är vida lättare än kalkflisor, och den har jemväl fått längre än någon annan behålla sitt vattentak, som uppburit en spira med urverk. Orsaken till kyrkans hastiga förstörelse efter 1731 har påtagligen härrört deraf, att hennes takhvalf bestått af tegelsten, hvilken allestädes är begärlig för plundrare af byggnadsverk framförallt på Gotland, hvarest ingen duglig tegellera finnes.

Lemningarne af omgången visa, att klosterhusen till största delen legat å kyrkans södra sida. Vi ha likväl sett, att en byggnad, två våningar hög, stått å kyrkans norra sida, samt att för korets uppförande två badhus och en tomtplats blifvit inköpta österom samme helgedom. Detta kloster har således haft en ansenlig tomtplats, som åt vester begränsats af Klosterplanen och S. Catharinagatan, åt öster af södra Kyrkogatan, åt söder af Klosterbrunnsgatan, åt norr af det såkallade Stora men i sig ganska lilla torget. Ofvanbeskrifna stora hvalfbyggnad, hvilken begagnas till uthus, är ett gammalt klosterhus. Uti en stenbyggnad å dithörande tomt finnes en fyrkantig bassin, hvari ymnigt vatten alltjemt inströmmar från klosterbrunnen. Der märkes ett starkt källsprång, som i likhet med flere dylika genomströmmar staden dels i täckta rännor dels i öppna rännstenar. Hvarje fornforskare är Bergman mycken tack skyldig derför, att han såsom egare af en stor del af klostrets fordna tomtplats, medgifvit södra kapellets utrödjande, ehuru han derigenom förlorat en god källare. Å kyrkans södra sida å den fordna klostergården har samme konstälskare planterat ett litet lusthus med omgifvande blommor. Detta lusthus med sina lummiga kronor och doftande blommor gör ett behagligt afbrott mot den stora ruinens mosslupna murar och lossnade bågstenar.

---

1. Script. Rer. Dan. T. V. P. 514.
2. Diarium Minorit. Wisby. Script. Rer. Svec. T. I. S. I. P. 34. Necrologium Fratrum Min. in Wisby. Script. Rer. Dan. T. VI. P. 566.
3. Diar. Minorit. Wisby. Script. Rer. Svec. T. I. S. I. P. 36.
4. Necrol. Fr. Min. in Wisby. Script. Rer. Dan. T. VI. P. 566.
5. Diar. Minorit. Wisby. Script. Rer. Svec. T. I. S. I. P. 35, 37.
6. Necrol. Fr. Min. in Wisby. Script. Rer. Dan. T. VI. P. 558, 560, 563, 564, 566.
7. Diar. Minorit. Wisby. Script. Rer. Svec. T. I. S. I. P. 35, Necrol. Fr. Min. in Wisby. Script. Rer. Dan. T. VI. P. 565.
8. Diar. Minorit. Wisby. Script. Rer. Svec. T. I. S. I. P. 38.
9. Ibidem, P. 37, 38.
10. Necrol. Fr. min. in Wisby. Script. Rer. Dan. T. VI. P. 559, 562, 565.
11. Diar. Minorit. Wisby. Script. Rer. Svec. T. I. S. I. P. 38.
12. Necrol. Fr. min. in Wisby. Script. Rer. Dan. T. VI. P. 565.
13. Diar. Minorit. Wisby. Script. Rer. Svec. T. I. S. I. P. 35.
14. Nye Danske Magazin, 3 R. III. B. S. 116, 117, 127, 128, 130.
15. Kongl. bref d. 28 Juni 1560.
16. Säve och Bergman, Gotland och Wisby i taflor, S. 14.
17. Wallin, Goth. saml. D. I. S. 263.