Grannarna/Kap 24
| ← Tjugutredje brevet |
|
TJUGUFJÄRDE BREVET.
Åter här! Sitter ena. Har jagat björn till Ramm, på det han må väl se sig om där och först roa sig och sedan mig med tilldragelserna vid hemkomstölet. Jag mår ej bra, är tung och trög, ser åt Ramms gråa murar, tänker på Serena, längtar efter björn. Det lider mot afton, han borde väl komma snart. Jag har ej mått bra alltsedan Serenas bröllopsdag. Jag blev för mycket upprörd då. Brunos oro denna dag, hans nästan vilda frågor till Serena på förmiddagen: ”älskar du mig? Vill du bli min i lust och nöd, i tid och evighet?” vad betydde väl de? ”Jag vill svara dig i afton; kom igen i afton!” sade Serena på sitt ljuva, innerliga sätt. Det lugnade honom. Och om aftonen, då de voro vigda och välsignelsen uttalad över dem, blev han förändrad. En stor tacksamhet tycktes upplyfta och lugna hans väsen. Jag såg honom sluta Serena i sina armar och — gråta. Ack! varför denna oro, varför denna smärta i själva sällheten, om hans samvete hade frid?
Men har jag icke orätt i att vara så ängslig och orolig, då jag sett hos Bruno så mycken sann kärlek, då jag känner hos Serena en ömhet, trohet och kraft, som kan förädla och förklara allt. I vigselstunden var det hos henne något som tycktes upphöja deras förening över all olyckans och tillfällighetens makt. Det låg en himmelsk klarhet över hennes rena panna; orden ’att älska dig i lust och nöd’ uttalade hon med en så skön, så hög visshet, att jag ofrivilligt sade dem åter till björn, där jag stod lutad mot hans axel, omfattad av hans trogna arm. Huru den dagens uppträden nu drogo förbi min själ! De grepo mig starkt då, för starkt! Jag har befunnit mig illa alltsedan. Måtte blott min lilla flicka ej ha ont därav! Jag älskar henne redan. Vad björn dröjer länge! Trädens skuggor äro redan långa och fåglarna börja sin aftonsång. Gud låte ingen olycka ha hänt på Ramm. Det gamla, svarta huset ser ändå ut som ett olycksnäste. Varför skulle Serena komma dit? Gudskelov! nu ser jag björn komma hit. Jag vill ned till bryggan att möta honom!
Den 24.
Fragment av vårt samtal i går afton.
”Nå, björn, det var skönt vad du säger om Serena, att hon var så älskvärd, och patriarkerna så tillfreds. Säg mig nu, huru var ma chère mère?”
”Superb! men icke munter.”
”Höll hon intet tal?”
”Nej. Hon var ovanligt stilla, men syntes nöjd och tacksam inom sig.”
”Och huru var Bruno mot henne?”
”Som den ömmaste son. Jag har icke sett Bruno mer till sin fördel.”
”Och mot Serena? Vad kallade han henne? Såg han mycket på henne? Huru såg han på henne? Var han mycket omkring henne? Talade han mycket med henne? Hade han mycken omsorg, mycken uppmärksamhet för henne?”
”Min söta vän, det vore likaså gott om du hade en smula mindre ’flux de bouche’, då kunde man svara litet i ordning. Huru var nu den första frågan? Om Bruno med sin hustru iakttog sin värdighet av äkta man?”
”Ack, du är för svår! Låg han för hennes fötter?”
”Icke precis. Det kunde icke rätt väl passa sig i så stort sällskap, men — det tycktes, på det hela taget, vara emellan dem ett ganska gott förhållande.”
”Gott förhållande? Du talar för eländigt! Kanske vill du slutligen, att jag skall tacka Gud för att de icke storträtte?”
”Det kan du icke; ty de trätte.”
“Herre Gud! om vad?”
”Himlen vet vad anledningen var! Men han sade så här: ’min söta Serena, min hustru, låt det bli som du vill ha det!’ Och hon genmälde: ’Nej, Bruno, låt det bli som du sagt. Det är bäst så!’”
”Nå Gudskelov! Vad du kan skrämma mig…! Och hur såg Bruno ut när han sade ’min hustru’?”
“Huru?… som en man…”
”Vilken tillber sin hustru?”
”Nåja! Och som i henne känner sig äga vad livet har bäst.”
”Se nu talar du bra, min björn! Än maten då, björn? Tala nu litet om maten. Säg mig alla rätterna i ordning. Du minns ej? Du är för ynklig! Åh visst kommer du ihåg något! Låt oss se; första rätten t. ex., som alltid smakar bäst, vad bestod den av?”
”Jag tror… kycklingar!”
”Kycklingar? Omöjligt! Serena kan ej ha kycklingar till förrätt; hon skulle då ha skinka till stek! Det är omöjligt, alldeles omöjligt.”
Björn skrattade åt min iver, och efter några förnyade misslyckade försök att få reda på middagen, måste jag alldeles avstå därifrån; men jag sade till björn, att han var en ovärdig middagsgäst, och att jag skulle berätta det för Serena.
För att förströ och blidka mig, trollade björn fram — jag vet ej huru — en butelj bischoff och en korg utsökta inlagda frukter, som han medtagit från Ramm till mig, ’illa tvungen därtill — som han sade — av Serena.’
Jag var högst förtjust av den lilla trakteringen, skaffade glas, och vi satte oss att dricka skålar. Vi drucko det unga parets skål; vi drucko ma chère mère's skål; vi drucko varandras skål; vi drucko den lilla osynligas skål — vi hade kommit oss i en iver med skålar. Sedan satte vi oss i fönstret. Det var en vacker afton, och himlen låg klar över Ramm. En stråle av den nedgående solen sken på den mörka skogen, och jag kom ihåg, att jag en gång förr sett det så och tänkt därvid: ’Serena!’ Jag såg på den förr så dystra, nu förklarade stranden, jag såg på björn, som ej vände sitt fullmånsansikte ifrån mig; det blev mig varmt om hjärtat, tårar stego mig i ögonen och jag sade visande åt Ramm:
”Nu är där klart, björn! Nu är där lyckliga hjärtan!”
”Icke lyckligare än här!” sade björn i det han ömt drog mig till sig och höll mig kvar på sina knän. Solstrålen dog sakta bort; stranden sveptes i skugga, och med en djup suck sade jag:
”Ack, vem vet dock hur länge de bli lyckliga där! Gud vet om någonsin Bruno — denne orolige ande — kan få frid?”
En melodisk dallring for genom luften och tycktes svara på min suck. Jag spratt till, och vi lyssnade vid det öppnade fönstret. Orgeln på Ramm brusade, men ej sorgligt, som förr. Toner, lika de i Händels ’Halleluja’, gingo ut därifrån. Jag lutade mitt huvud mot björns. Så sutto vi länge i den varma majkvällen och lyssnade. Och långt in på aftonen ljöd orgeln allt skönare, allt fridfullare, tyckte jag, och jag kom ihåg de sista orden av legenden om Näcken: ”Då grät Näcken ej mer, utan återtog sin harpa och spelade och sjöng ljuvligt tills långt inpå natten. Ty han visste nu, att han skulle bli salig.”
Den 25.
Jane-Marie var hos mig i går, och var glad och kunnig. Jag fick höra åtskilligt av henne, och däribland saker, som gladde mig. Ma chère mère blir allt mera lugn och mild, far ofta i kyrkan, och hennes ordspråk bli allt mera bibliska. Hennes hjärta tyckes mer nu än förr begära att göra lyckliga; hon ger bort mycket åt sina fattiga, däribland även ’gammalt linne’, och bereder därmed, enligt en älskvärd, ung frus glada yttrande, ’sin himlaparyr’. Ett litet uppträde emellan Elsa och ma chère mère omtalade Jane-Marie, och gjorde mig nöje. Ma chère mère hade härom dagen stött omkull och slagit sönder ett par porslinskoppar, som stodo på ett bord; hon blev förtretad därvid (hon vill ännu ibland i småsaker alltför mycket agera den seende) och lät i ögonblickets hetta ’böveln’ och bannor komma över Elsa, för det hon ställt sakerna ’på orätt ställe’. Ma chère mère hade orätt, men Elsa, som förr alltid med ett par kraftiga ord protesterat mot all orättvisa, medgav nu helt stilla, att felet var hennes. En stund därefter satt ma chère mère vid sin knytning och fällde sin knytnål. Den kom under soffan, och Elsa (som alltid finner utväg att vara tillstädes, då hon kan behövas) lade sig på knä, i det hon tog upp och återgav den. Ma chère mère lade därvid sakta armarna kring den trogna tjänarinnan, i det hon sade med rörelse: ”min kära Elsa! Vad skulle jag ta mig före, om jag ej hade dig!” Elsa lutade pannan mot sin matmoders knän, som hon omfattade, och en tår av ömhet och glädje smög stilla nedför hennes benhårda kind. Jean-Jacques rustar och styr fritt på Carlsfors, avskaffar gamla missbruk och gör många nyttiga inrättningar. Han är en verksam och kunnig man, och talar mindre sedan han arbetar mer. Han och Jane-Marie utvidga sig allt mer på Carlsfors, under det ma chère mère tyckes allt mer dra sig undan världens bestyr. Musik roar henne nu mer än någonsin, och hon har sagt en gång, ’att hon skulle vilja dö vid ljudet av Brunos toner.’
Ma chère mère skulle i nästa vecka ge en stor fest för de nygifta. Fröken Hellevi Husgavel lär även för dem ställa till en liten utsökt soaré.
Det berättas, att ’natur och konst’ ämna ingå en förening genom unge Robert Stålmark och Adele v. P. De ha upptäckt varandras förträffligheter på fröken Husgavels soaréer under vinterns förlopp, förälskat sig i varandra och själva blivit mycket älskvärdare därav.
Lagman Hök, som under våren mycket lider av sin leversjuka, har varit tvungen att länge hålla sig inne, och grannar och vänner ha flitigt besökt honom under denna tid. Ma chère mère har varit hos honom två gånger var vecka. Även jag har tillbragt en och annan timma hos den intressanta och stilla gubben. I går — berättar Jane-Marie — var han åter för första gången ute och på Carlsfors. Ma chère mère och han utförde tillsammans ’trallen’, varunder hon håller sig vid ett snöre, som är spänt tvärs över salen.
Det säges, att kusin Stellan skall resa till Italien i sommar för sin hälsas skull. (Säkert för att förströ sin ennui, men jag fruktar den följer med!)
Peter och Ebba väntas hit i höst. Det skall bli roligt se dem åter, och ej bli ledsamt att se huru svägerskorna nu skola förlikas. Jane-Marie väntar sig besök av några Stockholmsbekanta och bereder sig på en glad sommar.
Men medan allt omkring mig livar upp, älskar, dansar, tillställer gästabud o. s. v., går jag kanske med hastiga steg mot min sista stund. Men jag tänker ej mer med oro därpå. Jag har ordnat mina små affärer och berett mig på allt. Till björn har jag skrivit ett brev, som, om jag dör, skall säga honom huru mycket jag håller av honom och huru lycklig han gjort mig under vår korta förening. Min stackars gode björn! Han är nu så orolig, så fruktande för mig, att det är innerligen synd om honom. Jag ser, att han alls icke duger till min doktor. Jag måste nu ha mod för oss båda. Jag vill följa det exempel, jag en gång fick av en ung vän. Hon var i en belägenhet lik min, därtill ensam på landet och omgiven av snödrivor; men höll sig vid gott mod därmed att hon översatte några av Shakespeares skönaste scener. Jag har ingen Shakespeare till hands, men jag har nära till hands tanken på mina tio flickor. Jag vill sätta mig ned och skriva en epistel
Till mina döttrar.
Framför allt, mina döttrar, besinnen väl att I ären människor! Bliven goda, bliven sanna. Det övriga skall foga sig.
Så mycket som möjligt varen goda mot var människa, ömma mot vart kreatur. Varen det utan pjunk, utan tillgjordhet. Tillgjordhet är en usel konst, mina döttrar; förakten den, så visst I viljen vinna människovärde!
Tron er icke mycket viktiga, I må äga vilka talanger och gåvor som helst. Betrakten livet och naturen och bliven ödmjuka.
Varen icke förödmjukade, om I ären mycket vanlottade, ofärdiga, fula o. s. v. I kunnen dock komma nära den allra högste.
Fordren icke mycket av andra människor, mina döttrar, särdeles icke mycket av varandra, I systrar. Konsten att komma i vantrevnad med sig själv och andra, heter: mycket fordra, litet giva.
Är det trångt på jorden för er, sen upp till himlen, men icke som kalkoner, utan som troende barn. Faller en av er, tänke genast på att stå upp igen. Det finnes för den felande, som för den olyckliga, en alltid utsträckt hand. Fatten den.
Ack mina döttrar…
Fjorton dagar senare.
Vart ha mina döttrar tagit vägen? De ha förvandlat sig i en son! Och den unge herrn var ohövlig nog att avbryta episteln till sina systrar. Där ligger han nu i nya korgvaggan, under grönt taftvalv, myndig, röd och fet; och store björn ligger på knä för lille björn. Jag hade stor lust att göra honom sällskap i hans avgudadyrkan. Men björn fader finner det mer passande att sonen uppvaktar sin mor. Jag är stolt över min lille gosse, men — människan är nu sådan — jag hade så visst väntat en liten flicka — jag nästan saknar henne. Men ’uppskjutet är icke försummat’, såsom ma chère mère tröstade mig.
”Vad skall jag göra med min epistel, björn? Den passar icke för den där gunsti-herrn!”
”Jag skall gömma den för våra flickor. Skriv du en annan för pojken.”
Lycklig den hustru, min Maria, som lik mig kan av själ och hjärta lämna sin son denna förmaning:
”Bliv lik din far!”
”Nej björn! du får ej se vad jag skriver. Du får ej ta papperet ifrån mig, din tyrann! Jag lovar att sluta snart; blott ännu några ord måste jag tillägga.
Dessa goda människor och grannar! De ha från alla håll skickat till mig blommor och geléer och goda saker. Serena har systerligt vårdat mig under hela denna tid. Hon är lugn, god, deltagande, med ett ord lik sig själv, och synes bära till Bruno en kärlek för innerlig, för djup, att kunna yttra sig i ord. Min Maria, jag bjuder dig till fadder åt lilla björn. Lars Peter skall han heta. Ma chère mère vill själv bära gossen till dopet. Hon var här dagen efter hans födelse och lade en vacker gåva på hans vagga. Hon talade med mig om vad jag överstått och sade glatt: ”Nå, det är därmed, som med livet, när ändan är god, så är allting gott!”
Nej björn! mitt papper, min penna! Ack, den ohygglige björn…