Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 32
← Värdshuset Gyllene svanen |
|
Striden → |
32.
Munken biktar advokaten, och tvärtom.
Den dag, som skulle befria värdshuset från den ovälkomne gästen, tycktes ändtligen randas. Mäster Bernouillet störtade in i Chicots kammare med ett så skallande gapskratt, att gascognaren måste vänta en stund, innan han kunde få veta orsaken därtill.
— Han dör utropade den barmhärtige värdshusvärden; han uppger andan; han kreverar ändtligen!
— Och detta finner ni så roligt? frågade Chicot.
— Ja visst; men också är det ett kostligt spratt.
— Hvilket spratt!
— Kors! Erkänn, att det är ni, min vän, som spelat honom det.
— Jag spelat den sjuke ett spratt? Hvad är det ni menar? Hvad har händt honom?
— Hvad som händt honom! Ni vet ju, att han oupphörligt ropade efter den där, som skulle komma från Avignon.
— Nå, har denna person ändtligen kommit?
— Ja.
— Har ni sett honom?
— Ja visst, för hin i våld!
— Hur ser han ut?
— Mannen från Avignon? Jo, han är liten, mager och rödblommig.
— Det är han! utropade Chicot.
— Nå, ser ni nu, att jag hade rätt, och att det är ni, som skickat efter honom; ni vet, hur han ser ut?
— Budbäraren är alltså kommen! Berätta mig allt utförligt, broder Bernouillet.
— Skall ske. För ungefär en timme sedan fick jag se en liten ryttare komma ridande på en stor häst och stanna utanför porten.
— Är mäster Nicolas här? frågade den lille mannen. Ni vet, att det är under detta namn den gemene rojalisten inträdt i mitt hus.
— Ja, min herre, svarade jag.
— Säg honom då, att den person, han väntade från Avignon, nu är kommen.
— Strax, min herre; men jag bör förbereda er på en sak — mäster Nicolas, som ni kallar honom, håller på att dö.
— Så mycket mera skäl, att ni utan uppskof uträttar hvad jag bedt er om.
— Men han är illa sjuk; han har fått en smittosam feber.
— Nå, skynda er då, för allt i världen! sade mannen.
— Ni fordrar då nödvändigt att få se honom, i trots af faran?
— Jag måste se honom, säger jag er.
Den lille mannen hade en så häftig och befallande ton, att den ej tålde någon motsägelse, och följaktligen förde jag honom till den döendes rum.
— Är han därinne nu? frågade Chicot.
— Ja, det är han; och är det inte bra lustigt? Hvilken olycka, att ej kunna höra, hvad de säga!
— Ja; men hvad hindrar er då att gå in?
— Han har skickat ut mig under förevändning att bikta sig.
— Nå, men ni kan ju lyssna vid dörren.
— Det har ni rätt i, sade värden och skyndade ut.
Chicot å sin sida gick genast till sitt observatorium, och han fick då se Pierre de Gondy sittande vid den sjukes hufvudgärd; men båda talade så sakta, att Chicot ej kunda höra ett ord af deras samtal. Efter fem minuter uppsteg de Gondy, tog afsked af den sjuke och gick sin väg.
Chicot skyndade fram till fönstret.
En ridande betjänt höll vid tygeln den stora häst, hvarom värden talat; ett ögonblick därefter syntes hertigarnes af Guise ambassadör, som skyndsamt kastade sig i sadeln och tog raka vägen till Paris.
— För tusan! sade Chicot, bara han inte nu för med sig genealogien; men jag skall nog hinna upp honom, skulle jag än behöfva spränga tio hästar. Dock nej, fortfor han, de där advokaterna äro sluga räfvar, denne i synnerhet, och jag misstänker … Men jag ville just veta, tillade han och stampade otåligt i golfvet, liksom hade hans tankar tagit en annan riktning jag ville just veta, hvar den lymmeln Gorenflot håller till!
I detta ögonblick återkom värden. — Han har rest, sade han.
— Biktfadern?
— Ja, som inte är mer biktfar, än jag är det.
— Och den sjuke?
— Har fallit i vanmakt efter samtalet.
— Och ni är säker på, att han ännu finns kvar på sitt rum?
— För hin! Det lämnar han väl inte förr, än han föres till kyrkogården.
— Hm! Gå nu och skicka hit min reskamrat, så fort ni får se honom.
— Till och med om han är drucken?
— Ja, i hvad tillstånd han än måtte vara. Det är för den goda sakens skull.
Bernouillet skyndade hastigt ut; han var en nitisk man.
Nu var det Chicots tur att få feber; han visste ej, om han skulle skynda efter de Gondy eller gå in till Nicolas David; om advokaten var så sjuk, som värdshusvärden påstod, var det troligt, att han öfverlämnat sina depescher åt de Condy. Chicot gick således orolig fram och tillbaka i sitt rum och slog sig för pannan, i det han sökte att bland de idéer, som trängdes i hans hjärna, finna någon, hvilken kunde hjälpa honom ur hans bryderi.
I rummet bredvid var fullkomligt tyst, och från sitt observatorium kunde Chicot ej urskilja mer än ett hörn af sängen.
Plötsligt skallade en röst i trappan. Chicot spratt till: det var munken, som kom.
Åtföljd af värden, som förgäfves bjöd till att tysta honom, kom Gorenflot uppför trappan, i det han skrålade af alla krafter.
Chicot sprang till dörren.
— Tyst då; tyst, fyllhund! ropade han.
— Fyllhund, för det man druckit en smula! hickade Gorenflot.
— Hör på, kom hit; och ni, Bernouillet, ni vet …
— Ja, jag vet, svarade värden med betydelsefull min och lämnade rummet.
— Kom hit, säger jag dig, fortfor Chicot i det han drog munken in i rummet, och låt oss tala allvarsamt, i fall du kan det.
— Åh, sade Gorenflot, ni skämtar, kamrat; jag är allvarsam som en åsna, då hon dricker.
— Eller som har druckit, sade Chicot och ryckte på axlarna. Han lät munken sätta sig. Hans min var så allvarlig, att Gorenflot förstod, att han nu borde höra på.
— Se så, hvad är det nu igen? frågade Gorenflot, liksom detta ord i sig innefattat alla de obehag, Chicot lät honom utstå.
— Jo, svarade Chicot med sträng ton, det är fråga om, att du inte tänker på skyldigheterna af ditt kall; du suddar bort dagarna i dryckenskap, och under tiden får det gå med religionen som det kan.
Gorenflot stirrade förvånad på den, som tilltalade honom.
— Jag! sade han.
— Ja, just du; se på dig, hur du ser ut. Din kåpa är sönderrifven; du har slagits på vägen, och du har ett blått öga.
— Jag? återtog Gorenflot, allt mer och mer förvånad öfver dylika förebråelser, vid hvilka Chicot ej vant honom.
— Ja visst; du är smutsig högt öfver knäet, och hvilken smuts sedan? Jo, lera, som bevisar, att du varit och tagit dig ett rus i förstaden.
— Ja, det är min själ sant, sade Gorenflot.
— Ack, din olycksfågel! En genovevermunk! Om du ändå vore en franciskan, så ginge det väl an. Akta dig, om du fortfar på det här sättet, så tar jag min hand ifrån dig. Och det finns dessutom polis i Lyon också.
— O, barmhärtighet, min beskyddare! stammade munken, som började, ej att gråta, men att råma som en tjur.
— Fy! fortfor Chicot; och medan du lefver i sus och dus, ha vi här bredvid en granne, som håller på att dö.
— Det är sant, sade Gorenflot med ångerfull min.
— Låt höra: är du kristen? Ja eller nej.
— Om jag är kristen, utropade Gorenflot, i det han steg upp, om jag är kristen? Ja, vid påfvens mössa, det är jag, och det skulle jag kunna bevisa på S:t Laurentii halster.
Och med utsträckt hand, liksom för att aflägga en ed, började han att sjunga, så att han kunnat spräcka rutorna;
En kristens namn jag bär,
min rikedom det är.
— Nog, sade Chicot, om du är kristen, så låt ej din broder dö utan bikt.
— Du har rätt. Hvar är då min broder? Jag vill bikta honom, sade Gorenflot; men först vill jag ha något att dricka, ty jag dör af törst.
Chicot räckte munken en stor bägare full med vatten, den han nästan tömde.
— Ack, min son, sade han, nu börjar jag att se klart.
— Det är rätt väl det, svarade Chicot, med full föresats att begagna sig af detta ljusa ögonblick.
— Nå, hvem är det jag skall bikta?
— Vår olyckliga granne, som håller på att dö.
— Låt gifva honom ett stop vin med honung i, sade Gorenflot.
— Det missunnar jag honom inte, men han behöfver snarare andlig än lekamlig spis. Du skall gå in till honom.
— Tror ni, att jag är tillräckligt beredd därtill, herr Chicot? frågade munken förlägen.
— Du? Jag har aldrig sett dig ha mer kallelse därtill än i denna stund. Du skall återföra honom på den rätta vägen, om han är vilseförd; du skall visa honom genaste vägen till paradiset, om han söker den.
— Jag skyndar in till honom.
— Nej, vänta då; jag måste säga dig, hur du skall gå till väga.
— Hvad vad behöfs det? Liksom man inte i tjugu års tid hade utöfvat sitt kall!
— Ja, men det är inte allenast ditt kall, du skall utöfva i dag, utan det är också min vilja, som du skall rådfråga.
— Er vilja?
— Ja, och om du punktligt följer den, så, märk hvad jag säger, skall jag på Ymnighetshornet insätta tusen écus för din räkning, att dricka eller äta för, hvilketdera du behagar.
— Att både dricka och äta för, det tycker jag mer om.
— Välan, må ske; tusen écus får du, om du biktar den döende.
— Jag skall bikta honom, om jag ock själf skall omkomma därvid. Men säg mig nu, på hvad sätt skall jag bikta honom?
— Hör på: din kåpa ger dig stort anseende; du talar i Guds och konungens namn; du måste genom din vältalighet tvinga denne man att till dig öfverlämna de papper, han nyss erhållit från Avignon.
— Men hvarför skall jag tvinga honom därtill?
Chiot såg medlidsamt på munken.
— För att erhålla tusen écus, ditt nöt! sade han.
— Ja, det var rätt, sade Gorenflot; nu går jag.
— Vänta litet. Han skall säga dig, att han nyss biktat sig.
— Nå, om han nyss biktat sig, hvad skall jag då där att göra?
— Du skall svara honom, att han ljuger, och att den, som nyss varit hos honom, inte är någon biktfar, utan en ränkmakare liksom han själf.
— Men då blir han ond.
— Hvad frågar du efter det? Han håller ju på att dö.
— Det är sant.
— Sedan skall du tala om Gud, om djäfvulen, om hvad du vill, men på ett eller annat sätt skall du laga, att du får papperen, som kommit från Avignon.
— Men om han nekar att ge mig dem!
— Då skall du neka honom absolution, du skall bannlysa honom.
— Eller också bemäktigar jag mig papperen med våld.
— Nå, gör det, om du vill; men, lât se, är du nu tilräckligt nykter för att punktligt kunna uföra mina befalningar?
— Punktligt; det skall ni få se.
Vid dessa ord förde Gorenflot handen öfver sitt breda ansikte liksom för att utplåna alla spår af ruset; hans blickar blefvo lugna, ehuru, om man uppmärksamt betraktat honom, man skulle funnit dem något stirrande; hans mun uttalade endast afmätta ord, och hans åtbörder antydde nykterhet, ehuru han ännu darrade en smula. Han styrde högtidligt sina steg mot dörren.
— Vänta litet, sade Chicot; då han gifvit dig papperen, så håll väl i dem med ena handen och knacka med den andra i väggen.
— Och om han nekar att gifva mig dem?
— Så knacka ändå.
— Godt.
Gorenflot lämnade nu rummet, medan Chicot, ett rof for den häftigaste sinnesrörelse, lade örat till väggen för att lyssna till minsta buller. Om några minuter inträdde munken i grannens rum. Advokaten reste sig upp i sängen och stirrade på den inträdande.
— God dag, min broder! sade Gorenflot, i det han stannade midt i rummet och rätade upp sin tjocka figur.
— Hvad vill ni här, min far? mumlade den sjuke med svag stämma.
— Min son, jag är en stackars munk; jag har fått veta, att ni är farligt sjuk, och jag kommer för att tala med er om er själs salighet.
— Tack! sade den döende; men jag tror er omsorg öfverflödig; jag mår nu litet bättre.
Gorenflot skakade på hufvudet.
— Tror ni det? sade han.
— Jag är säker därpå.
— Det är en list af satan, som vill, att ni skall dö utan bikt.
— Satan blir då narrad, sade den sjuke; jag har nyss biktat mig.
— För hvem då?
— För en värdig präst från Avignon.
Gorenflot skakade ännu en gång på hufvudet.
— Han var ingen präst, sade han.
— Huru! Var han icke präst?
— Nej.
— Hur vet ni det?
— Jag känner honom, sade Gorenflot med så säker ton, att, hur svårt det i allmänhet än är att bringa advokater ur fattningen, denne dock förbryllades.
— Således alldenstund ni inte befinner er bättre, fortfor Gorenflot, och emedan denne man inte var någon präst, måste ni låta bikta er.
— Jag begär intet bättre, svarade advokaten med något starkare röst; men jag vill bikta mig för hvem jag behagar.
— Ni har inte tid på er att skicka efter någon annan, min son; dessutom, efter jag är här, så …
— Huru! Har jag inte tid? utropade den sjuke med en röst, som blef allt starkare och starkare; men då jag säger er, att jag mår bättre, då jag bedyrar, att jag denna gång är säker på att undslippa döden …
Gorenflot skakade för tredje gången på hufvudet.
— Men jag, sade han med samma flegma, jag, min son, bedyrar, att jag icke har något hopp om ert återställande; ni är död till döden såväl af läkaren som af den gudomliga försynen. Det är grymt att säga er det, jag vet det väl; men vi skola alla den vägen fara förr eller senare. Det finnes en vågskål, rättvisans vågskål, och dessutom är det tröstande att dö, emedan man återuppstår i ett annat lif. Således, mitt kära barn, bikta er.
— Men jag försäkrar er, min far, att jag redan känner mig starkare, och det är sannolikt en verkan af er heliga närvaro.
— Villfarelse, min son, villfarelse! inföll Gorenflot. Det finnes i sista stunden ett slags uppflammande lifskraft: det är lampan, som lifvas för att kasta sitt sista sken. Låt höra, fortfor munken, i det han satte sig bredvid sängen, bekänn för mig era intriger, era stämplingar och ränker.
— Mina intriger, mina stämplingar och ränker? upprepade Nicolas David, något rädd för den besynnerlige munken, den han ej kände, men som tycktes känna honom väl.
— Ja, sade Gorenflot, i det han helt lugnt tycktes bereda sig att uppmärksamt lyssna; sedan, när ni sagt mig allt, skall ni gifva mig papperen; kanhända skall Gud då tillåta mig att gifva er absolution.
— Hvilka papper? utropade den sjuke med en röst, lika stark och kraftigt accentuerad, som hade han varit vid full hälsa.
— De papper, den föregifne prästen fört till er från Avignon.
— Men hvem har sagt er, att denne föregifne präst gifvit mig några papper? frågade advokaten, i det han stack ena benet utom sängen, och hans ton var härvid så häftig, att Gorenflot förbryllades och höll på att komma ur sin roll. Emellertid hämtade sig munken snart och tänkte ögonblicket nu vara inne att visa beslutsamhet.
— Den, som har sagt det, vet hvad han säger, återtog han; således, papperen, papperen, eller också ingen absolution!
— Ha! Hvad frågar jag efter din absolution, skurk! utropade David, i det han kastade sig ur sängen och grep Gorenflot om strupen.
— Kors, utropade denne, ni yrar ju. Ni vill således inte låta bikta er?
Advokatens tumme, som skickligt och eftertryckligt applicerades på munkens strupe, afbröt hans fras, hvilken fortsattes af ett slags hväsande, som mycket liknade en rossling.
— Jag vill bikta dig, jag, fördömde munk! utropade advokaten David; och hvad yrseln angår, så skall du få se, om den kan hindra mig att strypa dig.
Broder Gorenflot var stark, men olyckligtvis befann han sig i det ögonblick af reaktion, då ett rus inverkar på nervsystemet och förslappar det, hvilket vanligtvis inträffar på samma gång som de moraliska förmögenheterna genom en motsatt reaktion börja återtaga sin styrka.
Han förmådde således endast stiga upp från sin stol, med bägge händerna fatta tag i advokaten och stöta honom ifrån sig. Sanningen fordrar dock att säga, det broder Gorenflot, så förslappad han än var, likväl så eftertryckligt skuffade till Nicolas David, att denne rullade långt utåt golfvet. Men ursinnig reste han sig upp, fattade tag i den långa värja, som mäster Bernouillet hade sett, och som var upphängd på väggen under hans kläder, drog den ur slidan och störtade mot munken.
— Nu är det din tur att bikta dig, sade han med dof stämma, eller också måste du dö!
Gorenflot blef fullkomligt nykter, då han kände den kalla värjspetsen på sin strupe.
— Aha, sade han; ni var då inte sjuk; det var bara en komedi ni spelade.
— Du glömmer, att det inte är du, som skall fråga, utan att du skall svara. Hvem är du?
— Det ser ni väl, svarade munken.
— Det där är inte att svara, sade advokaten, i det han tryckte hårdare på värjan.
— Men, för tusan, akta er då! Om ni dödar mig, innan jag svarat, så får ni ju ingenting veta.
— Det är sant; ditt namn?
— Broder Gorenflot.
— Du är således verkligen munk?
— Ja, visst är jag det.
— Hur kommer det sig till, att du är i Lyon?
— Emedan jag är förvist.
— Hvem har fört dig till detta värdshus?
— Händelsen.
— Hur länge har du varit här?
— I sexton dygn.
— Hvarför har du spionerat på mig?
— Det har jag inte gjort.
— Hur visste du då, att jag tagit emot några papper?
— Emedan man sagt mig det.
— Hvem har sagt dig det?
— Den, som skickat mig till er.
— Hvem har då skickat dig till mig?
— Det kan jag inte säga er.
— Men det måste du emellertid säga mig.
— Håll, håll, skrek munken; håll! Jag ropar på hjälp; jag skriker.
— Och jag, jag dödar dig.
Munken uppgaf ett rop; en bloddroppe färgade advokatens värjspets.
— Hans namn? frågade han.
— Ack, jag kan inte hjälpa det mer, sade munken; jag har förtegat det, så länge jag kunnat.
— Ja, det är sant; du har räddat din ära. Men säg nu hvem som skickat dig till mig?
— Det är …
Gorenflot tvekade ännu; han ville ej gärna förråda sin vän.
— Säg då fort! ropade advokaten och stampade i golfvet
— Jag kan inte hjälpa det! Det är Chicot.
— Konungens narr?
— Ja, just han.
— Och hvar är han?
— Här är jag! svarade en röst.
Chicot visade sig på dörrtröskeln, blek, allvarsam och med blottad värja i handen.