Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 34

←  Striden

Grefvinnan de Monsoreau av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Carolina Wancke Hertigen af Anjou

Chicot och konungen  →

34.
Hertigen af Anjou.

Det var de sista dagarna af april. Domkyrkan i Chartres var smyckad till fest.

Barfotad hade konungen inträdt i kyrkan och stod nu midt i skeppet; han blickade omkring sig för att se, om alla hans hofmän och vänner troget infunnit sig. Men somliga, hvilkas fötter blifvit sargade af gatstenarna, hade påtagit sina skor, och andra, trötta och hungriga, hvilade ut på något värdshus vid vägen, dit de smugit sig; endast få, klädda i sina långa botgörelsekåpor, hade haft mod att med nakna fötter och ben inträda på kyrkans fuktiga golf.

Den religiösa ceremoni, som hade till ändamål att skaffa Frankrike en tronarfvinge, skulle nu försiggå: madonnans båda linnen, hvilkas undergörande kraft i dylika fall allt för ofta bekräftat sig för att kunna sättas i tvifvelsmål, framtogos ur sina gyllene skrin, och folket skyndade hoptals till denna högtidlighet.

Under detta ögonblick af allmän tystnad hörde Henrik III ett besynnerligt ljud, som liknade ett kväfdt skratt, och efter gammal vana sökte hans ögon Chicot, ty det föreföll honom, som om ingen annan än denne kunde ha den förmätenheten att skratta i ett så högtidligt ögonblick. Emellertid var det ej Chicot, som hade skrattat vid åsynen af de bägge heliga linnena; tyvärr saknades Chicot vid den heliga akten, hvilket ganska mycket bedröfvade konungen, som, enligt hvad man påminner sig, hade förlorat honom ur sikte på vägen till Fontainebleau och sedan ej hört talas om honom. Den, som skrattade, var en man, som tycktes nyss ha anländt till staden, ty hans lysande ryttaredräkt var alldeles fullstänkt af smuts.

Då han såg konungen vända sig om, stannade han ett ögonblick med skenbar vördnad.

Henrik, missnöjd att se denne man anlända så sent och så bullersamt samt genom sin klädsel skilja sig från de andra, som buro en för dagen anbefalld dräkt, kastade på honom en vredgad blick.

Den nykomne syntes emellertid ej bry sig härom, utan gick fram och föll på knä bredvid den stol, där hertigen af Anjou satt. Denne, snarare försänkt i djupa tankar än i böner, gaf ej ringaste akt på hvad som tilldrog sig omkring honom. Om en stund vaknade han dock upp ur sina drömmar, vände sig plötsligt om och utbrast halfhögt: Bussy!

— God dag, nådig herre! sade ädlingen, liksom hade han skilts från hertigen kvällen förut, och liksom hade ingenting af vikt passerat, sedan han lämnade honom.

— Men är du då alldeles förryckt? sade prinsen.

— Hur så, nådig herre?

— Jo, efter som du lämnat det ställe, där du var, lika godt hvilket, och kommit hit till Chartres för att se madonnans linnen.

— Nådig herre, jag måste genast tala med er.

— Hvarför har du då inte kommit förr?

— Emedan det varit omöjligt.

— Men hvad har då allt tilldragit sig på nära tre veckor, som du varit försvunnen?

— Det är just därom jag vill tala med er.

— Ja, men du väntar väl, tills vi kommit ur kyrkan?

— Tyvärr måste jag det, och det är just det, som förargar mig.

— Tyst! Det är strax slut; vi skola följas åt hem till mig.

Konungen pådrog verkligen i detta ögonblick, utanpå sin egen skjorta, madonnans grofva linne, och med tillhjälp af sina damer var drottningen sysselsatt att göra detsamma. Därefter knäföllo konungen och drottningen under en tronhimmel och voro en stund försänkta i andäktiga böner, medan de närvarande för att behaga sin monark lågo med pannan mot golfvet. Ändtligen reste sig konungen upp, aftog det hellga linnet, hälsade ärkebiskopen och drottningen och styrde sina steg mot kyrkdörren. Men plötsligt stannade han, ty han varseblef Bussy.

— Ha, min herre, sade han, våra andaktsöfningar tyckas ingalunda behaga er, emedan ni ej kunnat förmå er att aflägga guld och silke, då er konung är klädd i säck och aska.

— Sire, svarade Bussy med värdighet, ehuru han rodnade af harm, ingen kan lifligare än jag vilja dela ers majestäts andakt, men jag kommer just nu tillbaka från en lång och tröttsam resa, och först i morse fick jag veta, att ers majestät rest till Chartres. Jag har således tillryggalagt tjugutvå lieues på fem timmar, sire, för att hinna hit; detta är orsaken, hvarför jag ej haft tid att byta om kläder, hvilket ers majestät för öfrigt ej skulle märkt, om jag stannat kvar i Paris i stället för att ödmjukt komma och blanda mina böner med ers majestäts.

Konungen syntes nöjd med detta svar, men som han nu kom att kasta ögonen på sina vänner, af hvilka somliga ryckte på axlarna vid Bussys ord, fruktade han att misshaga dem, om han visade sig vänlig mot en af sin brors anhängare, och gick således vidare.

— Nå, sade hertigen, såg du, att Schomberg, Quélus och Maugiron ryckte på axlarna vid din ursäkt?

— Ja, det såg jag mycket väl, svarade Bussy liknöjdt.

— Nå?

— Tror ers höghet, att jag skulle vilja döda en adelsman i en kyrka? Nej, därtill är jag för god kristen.

Hertigen gick nu och tog afsked af sin bror, hvilken, säkerligen genom madonnans inverkan, var särdeles böjd för öfverseende och därför gaf hertigen af Anjou tillåtelse att återvända till Paris när han behagade. Hertigen och Bussy skyndade genast till den förres bostad.

— Min vän, sade prinsen, berätta mig nu dina äfventyr; vet du, jag trodde att du var död.

— Det kan jag nog tro, nådig herre.

— Kan du tänka dig, att hela hofvet har fröjdat sig i anledning af ditt försvinnande; men det är nu ej fråga härom. Du lämnade mig för att efterspana en skön, okänd dam. Hvem var hon, och hvad har jag att hoppas?

— Jo, nådig herre, ni har att skörda hvad ni sått, det vill säga mycken skam.

— Hur sade ni, min herre? frågade hertigen, ännu mer förvånad öfver dessa besynnerliga ord än öfver Bussys vanvördiga ton.

— Ers höghet hörde det ju, svarade Bussy kallt; det är således onödigt att upprepa det.

— Förklara er, min herre, och lämna gåtor och stickord åt Chicot.

— Välan, nådig herre; jag skall nöja mig med att endast vädja till ert minne.

— Men hvem är då denna kvinna?

— Jag trodde, att ers höghet hade känt igen henne.

— Det var således hon? utropade hertigen.

— Ja, nådig herre.

— Och du har sett henne?

— Ja.

— Har hon talat vid dig?

— Ja visst; det är bara spöken, som inte tala. För öfrigt hade kanske ers höghet orsak att tro henne vara död, och ni hoppades måhända också, att hon var det.

Hertigen bleknade och stod liksom förkrossad vid dessa hårda ord af den, af hvilken han snarare bort vänta sig smicker.

— Ja, nådig herre, fortfor Bussy, ehuru ni nära nog tvungit ett ungt fruntimmer att söka martyrdöden, så har hon dock undgått den; men lugna er ej för hastigt och tro er ej ännu ha vunnit aflösning; ty, i det hon räddat sitt lif, har hon fallit offer för en olycka, värre än själfva döden.

— Hvad har då händt henne? frågade hertigen upprörd.

— Jo, det har händt henne, nådig herre, att en viss man rädat hennes ära och hennes lif, men att denne man låtit henne nå dyrt betala sig denna tjänst, att hon har skäl att ångra, att hon mottagit den.

— Fortfar.

— Välan, nådig herre, för att undgå att bli hertigens af Anjou mätress, har fröken de Méridor kastat sig i armarna på en man, som hon afskyr.

— Hvad säger du?

— Jag säger, att Diana de Méridor numera är grefvinna de Monsoreau.

Den vanligen så bleke fursten blef vid dessa ord blossande röd.

— Vid Kristi blod! utropade han ursinnig, är detta verkligen sant?

— Ja, vid Gud, emedan det är jag, som säger det, svarade Bussy med sin stolta min.

— Jag menade ej så, sade prinsen, och jag misstänker ingalunda er trovärdighet, Bussy; jag frågade mig blott, om det vore möjligt, att en af mina ädlingar kunnat ha den djärfheten att beröfva mig en kvinna, som jag gjorde den äran att älska.

— Hvarför inte? sade Bussy.

— Du skulle således gjort detsamma, du?

— Jag skulle gjort det som varit ännu bättre, nådig herre; jag skulle sagt er, att ni fläckade er ära.

— Håll ett ögonblick, Bussy, sade hertigen, som nu återhämtat sig. Var god och hör mig; ni förstår, min vän, att jag inte söker rättfärdiga mig.

— Däri har ni orätt, min prins, ty ni är ej mer än en vanlig ädling, så snart det handlar om hederssaker.

— Välan! Det är just därför jag ber er vara Monsorenus domare.

— Jag?

— Ja, just ni; och ni skall säga mig, om han inte handlat som en bedragare mot mig.

— Mot er?

— Ja, mot mig, hvars afsikter han kände.

— Och ers höghets afsikter voro …

— Naturligtvis att göra mig älskad af Diana.

— Att göra er älskad?

— Ja, men att i intet fall använda våld.

— Och detta var er afsikt, nådig herre? sade Bussy med ett ironiskt smålöje.

— Utan tvifvel, och dessa afsikter bibehöll jag ända till sista stund, ehuru Monsoreau bekämpade dem med alla de skäl, han kunde påhitta.

— Nådig herre, hvad är det ni säger? Denne man har således velat tvinga er att vanära Diana?

— Ja.

— Genom sina råd?

— Genom sina bref. Vill du se ett af dem?

— Ack, utropade Bussy, om jag kunde tro detta!

— Vänta ett ögonblick, så skall du få se.

Hertigen tog nu ur ett litet schatull en biljett, som han räckte åt Bussy.

— Läs, sade han, emedan du betviflar sannfärdigheten af din furstes ord.

Bussy tog med darrande hand biljetten och läste:

“Nådig herre!

Ers höghet kan vara lugn. Affären skall försiggå ganska lätt, ty den unga personen reser i afton för att tillbringa åtta dagar hos en tant, som bebor slottet Lude; jag åtager mig hela saken, och ni behöfver ej alls oroa er. Hvad beträffar den unga flickans fördomar, så försäkrar jag, att de skola häfvas, så snart hon får se ers höghet; emellertid handlar jag … och denna afton skall hon vara på slottet Beaugé.

Ers kunglig höghets underdånige tjänare
 Bryant de Monsoreau.”

— Nå, hvad säger du om detta? frågade prinsen, sedan Bussy tvenne gånger genomläst biljetten.

— Jag säger, att ni är väl betjänad, nådig herre.

— Tvärtom, jag är bedragen.

— Ja, ni har rätt: jag glömde utgången.

— Den uslingen! Han har inbillat mig, att hon är död, denna flicka.

— Som han stal från er; det var ett nedrigt dåd. Men, tillade Bussy med en bitande ironi, grefve de Monsoreaus kärlek är en ursäkt.

— Ha Tror du det?

— Hm, återtog Bussy, jag har ingen bestämd mening i det fallet; jag tror det, om ni själf så tror.

— Tala nu om för mig, hur han betett sig.

— Han har inbillat den unga flickans far, att det är ni, som enleverat henne. Han infann sig på slottet Beaugé med ett bref från baron de Méridor. Sedan han förmått henne att följa med, stängde han in henne i det där huset vid gatan Saint-Antoine, där han, genom att oupphörligt skrämma henne för er, slutligen tvingat henne till giftermålet.

— Och är ej detta en afskyvärd nedrighet? utropade hertigen.

— Endast öfverträffad af er egen, nådig herre, svarade Bussy med sin vanliga dristighet.

— Ha, Bussy! Du skall få se, om jag icke skall taga hämnd

— Taga hämnd! Ers höghet, det skall ni inte göra.

— Huru?

— Furstar hämnas ej, nådig herre; de straffa. Ni skall förebrå Monsoreau hans nedrighet och straffa honom, därigenom att ni återger fröken de Méridor hennes förlorade sällhet.

— Hur skall det gå till?

— Därigenom att ni återskänker henne friheten.

— Förklara dig tydligare.

— Ingenting är lättare; giftermålet är framtvingadt, det har således ingen laga kraft. Låt alltså upplösa det; då, nådig herre, skall ni handla som en värdig ädling och en högsinnad furste.

— Aha, sade prinsen misstänksamt, hvilken värme! Du intresserar dig således mycket för denna sak?

— Jag? Inte det ringaste; hvad som intresserar mig, nådig herre, är att man ej skall säga, det Bussy tjänar en trolös furste och en man utan ära.

— Välan! Du skall få se. Men huru upplösa detta äktenskap?

— Ingenting är enklare: genom att låta fadern uppträda.

— Men han är ju i Anjou?

— Visst inte, nådig herre; han är hos sin dotter i Paris. Tala med honom, nådig herre; må han i er finna en beskyddare i stället för en fiende.

— När kan jag få träffa honom?

— Så snart vi komma tillbaka till Paris.

— Godt! Det är afgjordt, jag ger er mitt furstliga ord därpå.

---