Gudbrand i Vreten
| ← Tuppen och hönan i hasselskogen |
|
Kari Träkjol → |
17.
Gudbrand i Vreten.
Det var en gång en man som hette Gudbrand; han
hade en gård, som låg långt borta i en utmark, och
derföre kallade de honom Gudbrand i Vreten. Han och hans
hustru lefde så väl tillsammans och ledo hvarandra så godt,
att allt hvad mannen gjorde syntes hustrun vara så väl
gjordt, att det aldrig kunde göras bättre; hur han än bar
sig åt, tyckte hon att det var det bästa. De hade sitt
jordstycke, och hundra daler hade de liggande på kistbotten
och i fähuset två klafbundna kor. Men så sade hustrun
en dag till Gudbrand: ”Jag tycker vi skulle leda den ena
kon till sta’n och sälja henne, jag, så vi kunde få oss litet
handpengar; vi äro så bergadt folk, att vi borde ha något
att röra oss med, vi också, liksom andra ha; de hundra
dalerna, som ligga på kistbotten, få vi icke röra; men jag
vet icke hvad vi skola göra med mer än en ko. Och litet
vinnes också derpå att jag slipper sköta mer än den ena
kon, i stället för att jag nu får gå och pyssla med och ge
foder åt två.” Ja, det tyckte Gudbrand var både riktigt och
förnuftigt taladt; han tog strax kon och gick till staden
med för att sälja den; men då han kom till staden, var der
ingen som ville köpa kon. Nåja, tänkte Gudbrand, så kan
jag väl gå hem igen med kon min; jag vet jag har både
bås och klafve till den, och det är icke längre hem än hit.
Och dermed gaf han sig på hemvägen igen.
Men då han hade kommit ett stycke på vägen, mötte han en som hade en häst han skulle sälja; då tyckte Gudbrand det var bättre att ha häst än ko, och så bytte han med honom. Då han åter hade gått ett stycke, mötte han en som gick och dref en fet gris framför sig, och så tyckte han det var bättre att ha fet gris än häst, och bytte så med honom. Derpå gick han ett stycke till; så mötte han en man med en get och tänkte att det väl ändå var bra mycket bättre att ha get än gris, och derföre bytte han med honom som rådde om geten. Så gick han ett långt stycke, tills han mötte en man som hade ett får; med honom bytte han, ty han tänkte: det är allt bättre att ha får än get. Då han nu hade gått en stund igen, mötte han en man med en gås; så bytte han bort fåret mot gåsen; och då han ytterligare hade gått ett långt, långt stycke, mötte han en man med en tupp; med honom bytte han, ty han tänkte som så: det må väl vara bättre att ha tupp än gås. Han gick nu tills det var långt lidet på dagen; men då började han bli hungrig, och så sålde han tuppen för tolf skilling och köpte sig mat för dem, ty det är då alltid bättre att berga lifvet än att ha tupp, tänkte Gudbrand i Vreten.
Derpå gick han vidare hemåt, tills han kom till närmaste granngård; der gick han in. ”Hur har det gått för dig i sta’n:” sporde honom folket der, ”Ah, så der”, svarade Gudbrand, ”icke kan jag rosa lyckan min, och icke kan jag lasta den heller, och derpå omtalade han alltsammans, huru det hade gått honom från början till slut. ”Ja, du lär väl inte bli väl mottagen, när du kommer hem till hustrun din,” sade mannen på gården; ”Gud hjelpe dig! jag ville icke vara i dina kläder.” — ”Jag tycker det kunde ha gått mycket värre, jag,” sade Gudbrand V Yreten ; ”men antingen det nu har gått galet eller väl, så har jag så snäll hustru, att hon aldrig säger något, hur jag än bär mig åt,” — ”Ja, det vet jag visst, men icke för att jag tror det,” sade grannen. ”Slå vi vad?” sade Gudbrand i Vreten; ”jag har hundra dalar liggande hemma på kistbotten; törs du hålla lika emot?” Ja, de slogo vad; och så blef han der till qvällen, och när det började mörkna, så följdes de åt till hans gård. Der stannade grannen utanför dörren och skulle lyssna, medan Gudbrand sjelf gick in till hustrun.
”God qväll!” sade Gudbraud i Vreten, då han kom in. ”God qväll!” sade hustrun, — åh. Gud ske lof att du är hemma igen!” Ja, det var han då. Så frågade hustrun huru det hade gått honom i staden. ”Åh, så der,” svarade Gudbrand; ”det är just ingenting att rosa. Då jag kom till sta’n, var der ingen som ville köpa kon, så bytte jag bort den mot en häst, jag.” — ”Ja, det ska’ du riktigt ha tack för,” sade hustrun; ”vi äro så bergadt folk, att vi kunna åka till kyrkan, vi, så väl som andra, och när vi ha råd att hålla häst, så kunna vi gerna lägga oss till den, också. — Gå ner och sätt in hästen, barn!” — ”Ja,” sade Gudbrand, ”jag har nog inte hästen heller, jag; då jag kom ett stycke på vägen, bytte jag bort den mot en gris.” — ”Nej, nej !” ropte hustrun, ”det var då riktigt som jag sjelf skulle gjort det! det ska’ du minsann ha tack för. Nu kunna vi få fläsk i huset, och någonting att bjuda folk på när de komma till oss, vi ock. Hvad skulle vi med hästen? Då skulle folk ha sagt att vi hade blifvit stora på, att vi inte längre kunna gå till kyrkan som förr. — Gå ner och släpp in grisen, barn!” — ”Men jag har nog inte grisen här heller,” sade Gudbrand; ”då jag kom ett stycke längre fram, bytte jag bort den mot en mjölkget.” — ”Nej, hvad du gör allting väl!” ropte hustrun. ”Hvad skulle jag med grisen, när jag rätt tänker på saken; folk skulle ha sagt: der borta äta de opp allt hvad de ha; nej, tacka vill jag en get, då får jag både mjölk och ost, och geten har jag qvar ändå. — Släpp in geten, barn!” sade hustrun. — ”Nej, jag har nog inte geten heller, jag,” sade Gudbrand; ”då jag kom ett stycke till vägs, bytte jag bort geten och fick en dugtig tacka för den.” — ”Ja,” ropte hustrun,” det är som jag säger: du har gjort det ackurat som jag skulle önskat mig det alltsammans, ackurat som om jag sjelf hade varit med. Hvad skulle vi med geten? Jag hade då fått klättra i berg och dalar för att få den ned igen till qvälls. Nej, har jag tacka, så kan jag få ull och kläder i huset och mat också. — Gå ned och släpp in tackan, barn!” — ”Men jag har nog inte tackan längre heller, jag,” sade Gudbrand, ”ty då jag hade gått en stund, bytte jag bort den mot en gås.” — ”Tack ska’ du ha för det,” sade hustrun,” och många tack ändå! Hvad skulle jag med tackan? Jag har ju hvarken rock eller ten, och inte bryr jag mig om att slita och släpa och väfva kläder heller; vi kunna köpa kläder nu som förr; nu får jag gåsbröst, som jag länge har längtat efter, och nu kan jag få dun i lilla kudden min. — Gå ned och släpp in gåsen, barn!” — ”Ja, jag har nog inte gåsen heller, jag,” sade Gudbrand; ”då jag hade kommit ett stycke längre på vägen, bytte jag bort den mot en tupp.” — ”Gud vet hvar du har hittat på allt!” ropte hustrun; ”det är alldeles som jag skulle gjort det sjelf. En tupp! Det är ju detsamma som om du hade köpt ett åtta-dagars-ur, ty hvar morgon gal tuppen klockan fyra; på det sättet kunna vi också komma på benen i rattan tid. Hvad skulle vi väl med gåsen? Inte kan jag laga gåsbröst, och min kudde kan jag ju fylla med starrgräs. — Gå ner och släpp in tuppen, barn!” — ”Men jag har nog inte tuppen qvar heller, jag,” sade Gudbrand; ”då jag hade gått ännu ett stycke, blef jag utsvulten, och så måste jag sälja tuppen för tolf skilling, för att berga lifvet.” — ”Nå, Gud ske lof för att du gjorde det!” ropte hustrun; ”hur du ställer till, gör du allting precis som jag skulle önskat det. Hvad skulle vi också med tuppen? Vi äro ju våra egna herrar, vi kunna ligga så länge vi vilja om mornarna. Gud ske lof! när jag nu har fått dig hem igen, du som ställer med allting så bra, så behöfver jag hvarken tupp eller gås, hvarken gris eller kor.” Nu öppnade Gudbrand dörren. ”Nå, har jag vunnit de hundra dalernar” sade han, och det måste då grannen tillstå att han hade gjort.