Kari Träkjol
| ← Gudbrand i Vreten |
|
Hvarför björnen är stubbsvansad → |
18.
Kari Träkjol.
Det var en gång en kung som hade blifvit enkling.
Efter sin drottning hade han en dotter, som var så huld
och så fager, att ingen kunde vara huldare och fagrare.
Han gick länge och sörjde drottningen, som han hade
hållit mycket kär, men slutligen tröttnade han vid att lefva
ensam och gifte sig med en enkedrottning, som också hade
en dotter; men denna var lika ful och elak, som den
andra var blid och vacker. Styfmodern och hennes dotter
voro afundsjuka på kungadottern, emedan hon var så skön;
men så länge kungen var hemma, tordes de icke göra henne
något, ty han höll mycket af henne.
Så gick en tid förbi, och då fick han krig med en annan kung och drog ut i ledung; då tyckte drottningen hon kunde göra hvad hon ville, och hon både svälte och slog kungadottren och pinade henne på allt sätt. Till sist tyckte hon att allting var för godt åt henne, och så satte hon henne till att valla kreaturen. Hon gick nu med kreaturen och vallade dem i skogen och på fjället. Mat fick hon litet eller intet; blek och mager blef hon, och nästan alltid gret hon och var bedröfvad. Bland boskapen var en stor blå stut, som alltid höll sig så fin och blank, och ofta kom han fram till kungadottern och lät henne smeka sig. En gång, då hon åter satt och gret och var bedröfvad, kom han till henne och frågade hvarfdr hon var så sorgsen. Hon svarade ingenting, men fortfor att gråta. ”Ja,” sade stuten, ”jag vet det nog, fast du icke vill säga mig det; du gråter derföre att drottningen är stygg emot dig och derföre att hon gerna skulle vilja svälta dig ihjäl. Men för mat behöfver du icke sörja, ty i venstra örat mitt ligger en duk, och om du tar och breder ut den, så kan du få så många rätter du vill.” Det gjorde hon, tog duken och bredde ut den på gräset, och då dukade den upp de herrligaste rätter någon kunde önska sig: der var både vin och mjöd och bakelse. Hon fick nu snart hull igen och blef så röd och rund och hvit, att drottningen och den skrangliga dottern hennes blefvo både blåa och bleka af förargelse deröfver. Drottningen kunde alls icke förstå hur styfdottern kunde se så bra ut, då hon fick lefva på så dålig kost; så befallte hon en tärna att gå efter henne i skogen och passa på och se huru det hängde ihop, ty hon trodde att någon af tjenstfolket gaf henne mat. Tärnan gick då efter henne i skogen och passade på, och så fick hon se, att styfdottern tog duken ur örat på den blåa stuten och bredde ut den, och att den dukade upp de herrligaste rätter, dem styfdottern åt och gonade sig med. Det gick tärnan hem och sade drottningen. Nu kom kungen hem och hade vunnit öfver den andra kungen, som han hade varit i krig med; då blef stor glädje i hela slottet, och ingen var gladare än kungens dotter. Men drottningen lade sig sjuk och gaf doktorn mycket pengar för att han skulle säga, att hon icke kunde bli frisk igen, så framt hon icke fick kött af den blå stuten att äta. Både kungadottern och folket frågade nu doktorn, om ingenting annat kunde hjelpa, och bådo för den blåa stuten, ty alla höllo af honom och sade att maken till stut fanns icke i hela riket; men nej, han måste slagtas, och han skulle slagtas, det gafs ingen annan råd. Då kungadottern hörde det, blef hon illa till mods och gick ner i fähuset till stuten. Han stod också och hängde hufvudet och såg så sorgsen ut, att hon började gråta deröfver. ”Hvad gråter du för?” sade stuten. Då omtalade hon att kungen hade kommit hem igen, och att drottningen hade lagt sig sjuk och fått doktorn till att säga, att hon icke kunde bli frisk, om hon icke fick kött af den blå stuten att äta, och nu skulle han slagtas. ”Få de bara lifvet af mig, så dräpa de snart dig också,” sade stuten; ”tycker du som jag, så resa vi vår väg i natt.” Ja, kungadottern tyckte visst att det var elakt att resa bort från sin fader; men det var ändå värre att lefva under samma tak med drottningen, och så lofvade hon stuten att hon skulle komma.
Om qvällen, då alla de andra hade lagt sig, smög hon sig ner i fähuset till stuten; så tog han henne på ryggen och lade i väg det fortaste han kunde. Då nu folket kom upp i ottan följande morgon och skulle slagta stuten, var han borta, och då kungen kom upp och frågade efter dottern, var hon också borta. Han skickade bud åt alla väderstreck för att leta efter dem och lät lysa efter dem i kyrkan, men ingen hade sett en skymt af dem.
Emellertid sprang stuten genom många länder med kungadottern på ryggen, och så kommo de till en stor kopparskog; träd och grenar och blad och blommor och allting var af koppar. Men innan de begåfvo sig in i skogen, sade stuten till kungadottern: ”När vi nu komma in i skogen, så måste du akta dig väl, så att du icke rör ett blad af den, eljest är det ute både med mig och med dig, ty här bor ett troll med tre hufvuden, som rår om den.” Nej kors, hon skulle nog akta sig och icke röra vid något. Hon var så försigtig och böjde sig åt sidan för grenarna och sköt undan dem med händerna; men den var så tätvuxen, att det nästan icke var möjligt att komma fram, och hur hon nu bar sig åt, så kom hon ändå att slita af ett blad, som hon fick i handen.
”Aj! aj! hvad gjorde du nu?” sade stuten; ”nu gäller det att slåss på lif och död; men göm bara bladet väl.” Straxt derpå voro de vid slutet af skogen, och då kom der ett troll farande med tre hufvuden, ”Hvem är det som rör min skog?” sade trollet. ”Den är lika mycket min som din,” sade stuten. ”Det ska’ vi nappas om!” skrek trollet. ”Kör för det,” sade stuten. Så rände de ihop och slogos, och stuten stångade och sparkade för brinnande lifvet, men trollet gaf lika godt igen, och det varade hela dagen innan stuten fick bugt på trollet, och då var han så full med sår och så usel, att han knappt orkade gå. Så måste de hvila öfver en dag; och då sade stuten till kungadottern, att hon skulle taga smörjehornet, som hängde vid trollets bälte, och smörja honom med; då kom han sig, och dagen derpå gnodde de i väg igen. De reste nu i många, många dagar, och så kommo de sent omsider till en silfverskog; träd och grenar och blad och blommor och allt var af silfver.
Innan stuten gaf sig in i skogen, sade han till kungadottern: ”När vi nu komma in i denna skogen, så måste du för Guds skull akta dig väl; du får icke röra någonting och icke slita af så mycket som ett blad, ty eljest är det ute både med dig och med mig; här är ett troll med sex hufvuden, som rår om skogen, och det tror jag knappt att jag kan rå på.”
”Nej,” sade kungadottern, ”jag skall nog akta mig och icke röra vid det du icke vill att jag skall röra.” Men då de kommo in i skogen, var den så tät och så trång, att de knappt kunde komma fram. Hon var så varsam hon någonsin kunde, och böjde sig undan för grenarna och sköt bort dem med händerna; men i hvart ögonblick slogo grenarna henne i ögonen, och hur hon bar sig åt, så kom hon att rycka af ett blad.
”Aj! aj! hvad gjorde du nu?” sade stuten; ”nu gäller det att slåss på lif och död, ty detta trollet har sex hufvuden och är dubbelt så starkt som det andra; men akta bara bladet och göm det väl.”
Rätt som det var, så kom trollet. ”Hvem är det som rör vid min skog?” sade det. ”Den är lika mycket min som din,” sade stuten. ”Det ska’ vi nappas om!” skrek trollet. ”Må ske!” sade stuten och rök på trollet och stångade ut ögonen på det och körde hornen genom lifvet på det, så att tarmarna runno ut, men det gaf lika godt igen, och det varade tre hela dagar innan stuten fick lifvet af det. Men då var han också så usel och eländig, att han med knapp nöd kunde röra sig, och så full med sår, att blodet rann om honom. Då sade han till kungadottern, att hon skulle taga smörjehornet, som hängde vid trollets bälte, och smörja honom med. Det gjorde hon, och då kom han sig; men de måste ligga öfver och hvila en vecka innan han orkade gå längre.
Slutligen gåfvo de sig på väg igen; men stuten var ännu klen, och det gick icke fort i början; kungadottern ville skona honom och sade att hon var så ung och så lätt på foten, att hon gerna kunde gå; men det fick hon alldeles icke; hon måste sätta sig upp på ryggen hans igen. Så reste de i lång tid och genom många länder, och kungadottern visste alls icke hvarthän det bar, men sent omsider kommo de till en guldskog: den var så praktfull, att guldet droppade af den, och träd och grenar och blommor och blad voro af rent guld. Här gick det alldeles på samma sätt som i kopparskogen och silfverskogen. Stuten sade till kungadottern, att hon för allt i verlden icke fick röra något i denna skog, ty der var ett troll med nio hufvuden, som rådde om den; det var mycket större och starkare än de förra båda tillsammans, och han trodde platt icke att han kunde få bugt på det. Men då de kommo in i skogen, så var den ännu tätare än silfverskogen, och ju längre de kommo, desto värre blef det, och hur hon aktade sig, så hade hon, innan hon visste ordet af, ett guldäpple i handen. Hon var nu så hjertängslig att hon gret och ville kasta bort det igen; men stuten sade att hon skulle behålla det och gömma det väl, och han tröstade henne så godt han kunde; men han trodde det skulle bli en hård dust, och han tviflade på att det skulle gå bra.
Rätt som det var, så kom trollet med de nio hufvudena; det var så fasligt, att kungadottern nästan icke tordes se på det. ”Hvem är det som rörer min skog?” röt det. ”Den är lika mycket min som din,” sade stuten. ”Det ska’ vi nappas om!” skrek trollet. ”Må ske!” sade stuten; och så rände de ihop och slogos, och det var så fasligt att se på, att kungadottern var nära att falla i vanmakt. Stuten stångade ut ögonen på trollet och rände hornen tvärs igenom det, så att inelfvorna vältrade ut; men trollet gaf så godt igen, och när stuten hade stångat ihjäl ett hufvud, blåste de öfriga lif i det igen, och det varade en hel vecka innan han var i stånd att få lifvet af det. Men då var han så usel och skröplig, att han icke kunde röra sig. Sår hade han fullt öfver hela kroppen; han förmådde icke ens säga så mycket, som att kungadottern skulle taga smörjehornet vid trollets bälte och smörja honom med. Men hon gjorde det ändå, och då kom han sig något; dock måste de ligga öfver och hvila i tre veckor innan han var i stånd att gå vidare.
Sedan reste de så sakta vidare, ty stuten sade att de skulle litet längre bort, och så färdades de öfver många stora åsar med tjock skog. Sedan detta fortgått en tid, kommo de upp i fjället. ”Ser du något?” frågade stuten. ”Nej, jag ser intet annat än himlen och vilda fjället,” svarade kungadottern. Då de kommo högre upp, blef fjället slätare, så att de kunde se vidare omkring. ”Ser du något nu?” sade stuten. ”Ja, jag ser ett litet slott långt, längt borta,” sade prinsessan. ”Det är nog inte så litet ändå,” sade stuten. Sedan de färdats ännu ett stycke, f frågade stuten: ”Ser du något nu?” — ”Ja, nu ser jag slottet helt nära, nu är det mycket, mycket större,” sade kungadottern. ”Dit skall du,” sade stuten; ”straxt nedanför slottet ligger ett svinhus, der du skall vistas. När du kommer dit, finner du en träkjol der; den skall du taga på dig och gå fram till slottet och säga att du heter Kari Träkjol och bedja om tjenst. Men nu skall du taga den lilla knifven din och skära hufvudet af mig; så skall du flå mig och rulla ihop huden och lägga den under bergväggen der, och inuti huden skall du lägga kopparbladet och silfverbladet och guldbladet. Borta vid berget står en käpp; när du vill mig något, så slår du bara på bergväggen här med den.”
I början ville hon icke; men då stuten sade att det var den enda tack han begärde för allt hvad han hade gjort för henne, så kunde hon icke annat. Det gjorde henne så innerligt ondt, men hon karfvade och skar med knifven på det stora djuret, tills hon fick hufvudet och huden af, sedan rullade hon ihop huden och lade den under bergväggen, och inuti den lade hon kopparbladet och silfverbladet och guldbladet.
Då hon det hade gjort, så gick hon bort åt svinhuset till; men allt som hon gick, så gret hon och var sorgsen i hågen. Der tog hon träkjolen på sig, och så gick hon fram till kungsgården; då hon kom in i köket, bad hon om tjenst och sade att hon hette Kari Träkjol. Ja, sade kocken, det kunde hon nog få; hon kunde få vara der och tvätta, ty den, som hade gjort det, hade nyligen gått sin väg, ”men när du blir trött på att vara här, så går du väl också din kos.” Nej, det skulle hon visst icke göra.
Hon var mycket ordentlig i sina göromål. Om söndagen skulle det komma främmande till kungsgården; då bad Kari att hon skulle få gå upp till prinsen med tvättvatten, men de andra skrattade åt henne och sade: ”Hvad ska’ du der? tror du prinsen bryr sig något om dig, som ser så ut?” Hon gaf sig icke, hon, utan fortfor att bedja, och slutligen fick hon då sin vilja fram. Då hon gick uppför trapporna, skramlade det i träkjolen, så att prinsen kom ut och frågade: ”Hvad är du för en?” — ”Jag skulle bära upp tvättvatten åt er, jag,” sade Kari. ”Tror du jag vill ha det tvättvatten du bär?” sade prinsen och slog ut vattnet öfver henne. Dermed fick hon gå; men så bad hon att få gå till kyrkan; det fick hon också, ty kyrkan låg helt nära. Men först gick hon bort till berget och knackade på med käppen som stod der, såsom stuten hade sagt. Straxt kom der ut en man och frågade hvad hon ville. Kungadottern sade, att nu hade hon fått lof att gå i kyrkan och höra på presten, men hon hade inga kläder att ta på sig. Då bar han till henne en kjol, som var så blank som kopparskogen, och häst och sadel fick hon också. Då hon kom till kyrkan, var hon så vacker och präktig, att alla undrade hvem hon var, och nästan ingen hörde på hvad presten sade, ty de sågo för mycket på henne; prinsen sjelf fann henne så fager, att han icke kunde vända ögonen ifrån henne ett ögonblick.
Då hon gick ut ur kyrkan, skyndade prinsen efter och drog kyrkdörren till efter henne, så att han fick den ena handsken hennes i handen. Då hon gick och satte sig upp på hästen, kom prinsen åter efter henne och frågade hvar hon var ifrån. ”Jag är från Tvätteland;” sade Kari; och medan prinsen tog fram handsken och ville ge henne den igen, sade hon:
«Framföre mig ljust, och mörkt här bak,
Så prinsen icke ser hvart jag rider i dag!»
Prinsen hade aldrig sett maken till handske, och han for vida omkring och frågade efter det landet, som den stolta damen, som for ifrån handsken sin, hade sagt att hon var ifrån, men det var ingen som kunde säga honom hvar det landet låg.
Nästa söndag skulle någon gå upp till prinsen med en handduk. ”Åh, får jag gå upp med den,” sade Kari. ”Hvad ska’ det tjena till?” menade de andra som voro i köket; ”du såg ju hur det gick sist.” Men hon gaf sig icke förr än hon fick gå, och så sprang hon uppför trapporna, så att det skramlade i träkjolen. Prinsen kom ut, och då han fick se Kari, ryckte han åt sig handduken och kastade den i synen på henne. ”Packa dig bort, du leda troll!” sade han; ”tror du jag vill ha en handduk som du har tagit i med de svarta fingrarna dina?”
Sedan reste prinsen till kyrkan, och Kari bad också om lof att få resa dit. De frågade hvad hon skulle göra i kyrkan, hon som var så svart och ful och som icke hade något annat att taga på sig än den der träkjoln. Men Kari sade att hon tyckte presten var en så rar man att predika; hon hade så godt af det han sade, och så fick hon slutligen sin vilja fram. Hon gick till berget och knackade på, och så kom mannen ut och gaf henne en kjol, som var mycket präktigare än den förra; den var broderad med silfver öfverallt, och det glänste af den liksom af silfverskogen, och en ståtlig häst med silfverbroderadt täcke och silfverbetsel fick hon också.
Då kungadottern kom till kyrkan, stod kyrkfolket ännu utanför på kyrkvallen; alla undrade öfver hvad hon var för en, och prinsen var genast till hands och kom och ville hålla hästen åt henne medan hon steg af. Men hon hoppade lätt ur sadeln och sade att det behöfde han icke, ty hästen var så väl tämd, att han stod stilla då hon sade till, och kom då hon ropade på honom. Så gingo de allesammans in i kyrkan; men det var nästan ingen som hörde på hvad presten sade, ty de sågo för mycket på henne, och prinsen blef ännu mera intagen i henne än förra gången. Då predikan var slut och hon gick ut ur kyrkan och skulle sätta sig upp på hästen, kom prinsen åter och frågade henne hvar hon var ifrån. ”Jag är från Handdukeland,” sade kungadottern, och i detsamma tappade hon sin ridpiska; då prinsen böjde sig för att taga upp den, sade hon:
«Framföre mig ljust, och mörkt här bak,
Så prinsen icke ser hvart jag rider i dag!»
Borta var hon igen, och prinsen visste icke hvart hon hade tagit vägen; han for vida omkring och frågade efter det land hon hade sagt sig vara ifrån; men ingen kunde säga honom hvar det låg, och prinsen måste då gifva sig till tåls igen.
Söndagen derpå skulle någon gå upp till prinsen med en kam; Kari bad att få göra det, men de öfriga påminte henne huru det hade gått sist och trätte på henne för det hon ville visa sig för prinsen så som hon såg ut; men hon gaf sig icke förrän de läto henne gå upp till prinsen med kammen. Då hon kom ramlande uppför trapporna, for prinsen ut, tog kammen och kastade den efter henne och ropade att hon bara skulle packa sig i väg. Sedan reste prinsen till kyrkan, och Kari gaf sig icke heller förrän hon fick fara dit.
Nu gick det alldeles som de båda förra gångerna; hon gick bort till berget och knackade på med käppen och fick en kjol som var mycket präktigare än de andra båda; den var nästan af bara guld och diamanter, och en ståtlig häst med guldbroderadt täcke och guldbetsel fick hon också.
Då kungadottern kom till kyrkan, stodo presten och allmogen på kyrkvallen ännu och väntade på henne. Prinsen kom nu springande och ville hålla hästen, men hon hoppade af och sade: ”Nej, tack, det behöfs icke; min häst är så väl tämd, att han står stilla när jag säger till.” Så gingo de in i kyrkan allesammans, och presten upp på predikstolen; men ingen hörde på hvad han sade, ty de sågo för mycket på henne och undrade hvar hon kunde vara ifrån, och prinsen var ännu mycket mera förälskad än begge de förra gångerna; han hade icke sinne för något, utan såg blott på henne.
Då predikan var slut och kungadottern skulle gå ut ur kyrkan, hade prinsen låtit slå ut ett qvarter tjära i kyrksvalen, för att få komma och hjelpa henne öfver; men hon brydde sig icke om det, utan satte foten midt i tjäran och sprang öfver, så att den ena guldskon blef qvarsittande, och då hon hade satt sig upp på hästen, kom prinsen ilande ut ur kyrkan och frågade hvar hon var ifrån. ”Från Kammeland,” sade Kari; men då prinsen ville räcka henne guldskon, sade hon:
«Framföre mig ljust, och mörkt här bak,
Så prinsen icke ser hvart jag rider i dag!»
Prinsen visste icke nu heller hvart hon tog vägen, och så for han länge omkring i verlden och frågade efter Kammeland; men då ingen kunde säga honom hvar det låg, så lät han kungöra, att den som guldskon passade åt, henne ville han gifta sig med. Der samlades nu både vackra och fula från alla verldens kanter; men der var ingen som hade så liten fot, att hon kunde få guldskon på. Sent omsider kom äfven Kari Träkjols elaka styfmoder med dottern sin, och åt henne passade skon; men ful var hon, och så led såg hon ut, att prinsen högst ogerna höll hvad han hade lofvat. Likväl tillreddes bröllop, och hon kläddes till brud, men då de redo till kyrkan, satt en liten fogel i ett träd och sjöng:
Ett stycke af häl
Och ett stycke af tå;
Kari Träkjols sko
Är full utaf blod!
Och då de sågo efter, hade fogeln sagt sannt, ty blodet sipprade ut ur skon. Så blef prinsen qvitt den fula bruden. Då måste alla tjenstflickorna och alla qvinnfolk som voro på slottet fram och profva skon, men åt ingen ville den passa. ”Men hvar är Kari Träkjol då?” frågade prinsen, då alla de öfriga hade försökt skon, ty han förstod fogelsång och kom väl ihåg hvad fogeln hade sagt. ”Ah, hon!” sade de andra; ”det tjenar ingenting till att hon kommer fram, ty hon har fötter som en häst.” — ”Må vara,” sade prinsen, ”men då alla andra ha försökt den, så kan Kari också vara med!” — ”Kari!” ropte han ut genom dörren, och Kari kom uppför trapporna, och det skramlade i träkjolen som om ett helt regemente dragoner hade kommit ridande. ”Nu ska’ du profva guldskon och bli prinsessa, du också!” sade de andra jäntorna och skrattade och gjorde narr af henne. Kari tog upp skon, satte foten i den så lätt hon ville, kastade af sig träkjolen och stod der med guldkjolen på, så det sken af henne, och på den andra foten hade hon maken till guldskon. Prinsen kände straxt igen henne och blef så glad, att han ilade fram och tog henne om lifvet och kysste henne; och då han fick höra att hon var en kungadotter, blef han ännu gladare, och så blef der bröllop. Snipp, snapp, snut, så är den sagan slut.