Håkan Borkenskägg (1868)
| ← Östanför solen och vestanför månan |
|
Mästermön → |
46.
Håkan Borkenskägg.
Det var en gång en kungadotter, som var så stolt och
högfärdig, att ingen friare var god nog åt henne; alla höll
hon för narrar och gaf dem respass den ena efter den
andra. Men ändock hon var så stor på, så kom det alltid
friare till gården, för hon var vacker, det leda trollet. Så
var der en gång kommen en kungason, som ville fria till
henne igen, och han hette Håkan Borkenskägg. Men den första natten, han var der, bad hon hofnarren, att han
skulle skära öronen af den ena hästen hans och rispa
käften ända upp till öronen på den andra. Då prinsen skulle
ut och åka den andra dagen, stod prinsessan i förstugan
och såg på. ”Nej, så har jag då aldrig sett maken heller,”
sade hon; ”den hyassa nordansnön, som blåser här, har
tagit öronen af den ena hästen din, och det har den
andra stått och skrattat åt, så att käften har gått upp till
öronen på den,” och dermed slog hon till att skratta,
sprang in och lät lionom köra sin väg. Han reste hem,
men han tänkte vid sig sjelf, att hon skulle nog ha det
igen. Han satte på sig ett stort skägg af laf, tog så en
skinnkjortel på och klädde ut sig som en annan tiggare?
men hos en guldsmed köpte han sig en guldrock, och
dermed gick han åstad och satte sig en morgon utanför
fönstret hos kungadottren och till att sköta med guldrocken;
för den var icke riktigt färdig, och det var ingen oppståndare
på den heller. Då kungadottren kom till fönstret om
morgonen, öppnade hon det, ropade på honom och sporde
om han ville sälja guldrocken sin. ”Nej, till salu är den
inte,” sade Håkan Borkenskägg, ”men det är det samma,
får jag sofva utanför kammardörren din i natt, så skall du
få den.” Ja, det tyckte kungadottren var godt köp; det
kunde icke vara någon fara deri. Hon fick rocken, och om
qvällen lade Håkan Borkenskägg sig utanför kammardörren
hennes. Men då det led ut på natten, tog han på att
frysa så. ”Hutetutetutetu, det är så kallt, att — släpp
mig in,” sade han. ”Jag menar du är rent tokig,” sade
prinsessan. ”Åh, hutetutetutetu, det är så kallt; åh, släpp
mig bara in'” sade Håkan Borkenskägg. ”Tyst, tyst! var
stilla!” sade prinsessan, ”får far höra, det är manfolk här,
så blifver jag rent olycklig!” — ”Åh, hutetutetutetu, jag
fryser mest ihjäl; låt mig bara komma in och få ligga på
golfvet!” sade Håkan Borkenskägg. Ja, det var icke annan råd, hon måste släppa honom in, och då han var kommen
in, lade han sig på golfvet och sof godt.
En tid derefter kom Håkan igen med oppståndare till rocken, och så satte han sig utanför fönstret hos kungadottren igen och till att fila på den; för den var heller icke riktigt färdig. Då hon hörde att han filade, öppnade hon fönstret och sporde, hvad det var han hade der. ”Åh, det är oppståndaren till den rocken, prinsessan köpte; för jag tänkte som så, att efter hon ville ha rock, så kunde hon väl behöfva oppståndare också.” — ”Hvad skall du ha för den då?” sporde prinsessan. Den var icke till salu den heller; men fick han lof att ligga på golfvet i kammaren hos prinsessan om natten, skulle hon få den. Ja, det skulle han få lof till, men hon bad honom vara stilla och icke gifva sig till att frysa och säga hutetu. Håkan Borkenskägg lofvade nog godt, men då det led på natten, tog han på att huttra och frysa och jämra sig, och så bad han, om han inte kunde få lof att lägga sig på golfvet framför prinsessans säng. Det var icke någon råd för det, hon måste gifva honom lof, om icke konungen skulle få höra det. Håkan Borkenskägg lade sig då på golfvet framför sängen prinsessans och sof både godt och väl. Så dröjde det en god tid, förrän Håkan Borkenskägg kom igen, men då hade han med sig en garnvinda af guld, och den satte han sig till att fila på utanför fönsterna prinsessans om morgonen. Det gick på samma sätt. Då prinsessan hörde det, kom hon till fönstret och helsade på honom och sporde, hvad han skulle ha för garnvindan. ”Den är icke till salu för pengar, men får jag lof att ligga i kammaren din med hufvudet på sängkanten i natt, så skall du få den,” sade Håkan Borkenskägg. Ja, det kunde han nog få, om han bara ville vara stilla och inte göra något väsen, sade prinsessan, och han lofvade, att han skulle göra sitt bästa; men då det led ut på natten, tog han på att huttra och frysa, så han hackade tänder. ”Hutetutetu, det är så kallt; åh låt mig få lof att komma opp i sängen och värma mig litet!” sade Håkan Borkenskägg. ”Jag menar, du är galen, jag,” sade prinsessan. ”Hutetutetutetu!” sade Håkan Borkenskägg, ”åh låt mig komma opp i sängen, hutetutetutetu!” — ”Tyst, tyst, tig stilla för Guds skuld!” sade prinsessan, ”får far höra, det är manfolk här, så blifver jag rent olycklig; jag tror visst, han tager lifvet af mig med detsamma.” — ”Hutetutetutetu, släpp mig opp i sängen!” sade Håkan Borkenskägg och frös så hela rummet skakade. Det var icke någon råd för det, hon måste släppa honom opp i sängen, då sof han både godt och väl. Men en tid efter fick prinsessan ett barn, och konungen blef så arg, att han var nära att göra slut på både henne och barnet. Då det gick om litet, kom Håkan Borkenskägg raglande dit en gång som af en händelse, och satt ute i köket liksom en annan fattig man.
Då kungadottren kom ut och fick se honom, sade hon: ”Åh, Gud hjelpe mig för den olycka du har vållat mig! far min är färdig att flyga i flinta, så arg är han; låt mig följa med hem till dig.”
”Det passar nog illa för dig att följa med mig,” sade Håkan, ”jag har inte annat än en riskoja att vara i, och huru jag skall skaffa dig föda, det vet jag inte; för jag sliter illa nog för att skaffa födan åt mig sjelf.” — ”Ja jag är lika glad, huru du har det,” sade hon, ”låt mig bara få följa med dig; för blifver jag här längre, tager visst far lifvet af mig.” Hon fick då lof till att följa med tiggaren, som hon kallade honom, och de gingo både långt och länge, och hon hade det inte för godt på vägen. Då de kommo ut af det landet och in i ett annat rike, sporde prinsessan, hvem det var, som egde det.
”Åh, det är Håkan Borkenskägg, det,” sade han.
”Jaså,” sade prinsessan, ”ja, jag kunde ha tagit honom, så kunde jag ha sluppit att gå här som en tiggarjänta.”
Och alla de grannaste slott och skogar och gårdar, de kommo till, så sporde hon hvem som egde dem. ”Ah, det är Håkan Borkenskägg,” sade tiggaren. Och prinsessan gick och jämrade sig, för det hon icke hade tagit honom, som egde så mycket. Sent omsider kommo de till en kungsgård; der sade han, att han var känd, och han mente nog, han skulle få arbete åt henne der, så de kunde få något att lefva af, och så byggde han upp en rishydda i skogskanten, der hon skulle vara. Sjelf gick han till kungsgården och högg ved och bar vatten åt kocken, sade han, och då han kom hem igen, hade han med sig några matsmulor, men de räckte icke långt.
Så var det en gång, han kom hem ifrån slottet. ”I morgon skall jag bli hemma och passa barnet; men du får laga dig till att gå till slottet, du,” sade han; ”för prinsen sade, du skulle komma och vara med om att baka i ugnen.”
”Jag baka?” sade kungadottren. ”Jag kan inte baka, för det har jag aldrig gjort.”
”Ja du får gå,” sade Håkan Borkenskägg, ”efter han har sagt det. Kan du inte baka, så kan du väl lära; du får se efter, huru de andra göra, och när du skall gå derifrån, får du stjäla med dig några bröd åt mig.”
”Stjäla kan jag inte,” sade kungadottren. ”Du kan väl lära,” sade Håkan Borkenskägg; ”du vet, här är knapt om maten. Men akta dig väl för prinsen, för han har ögonen med sig öfverallt.”
Då hon väl var gången, lopp Håkan en ginväg, och kom till slottet långt före henne, och kastade paltorna och lafskägget af sig och tog prinskläderna på.
Kungadottren var med i bakningen och gjorde som Håkan hade bedt henne, och stal alla fickorna sina fulla med bröd. Då hon skulle hem om aftonen, sade prinsen:
”Denna tiggarkäringen känna vi inte något till; det är bäst att se efter, om hon inte har tagit något med sig.”
Så kände han efter i alla fickorna och gräfde och ransakade, och då han fann bröden, blef han arg och höll svårt väsende i huset. Hon gret och jämrade sig och sade: ”Tiggaren bad mig om det, och då måste jag göra det.”
”Ja, det borde gå dig illa,” sade prinsen; ”men det är detsamma, för tiggarens skull, skall det vara dig tillgifvet.”
Då hon väl var gången, kastade han prinskläderna af, drog på sig skinnkjolen, satte lafskägget på och var före henne i riskojan, och då hon kom, höll han på att sköta om barnet. ”Ja, du har fått mig till att göra det jag har ångrat,” sade hon; det var första gången jag har stulit, och det skall nog bli den sista.” Och så förtäljde hon huru det hade gått, och hvad prinsen hade sagt.
Några dagar efter kom Håkan hem i riskojan en qväll. ”I morgon får jag bli hemma och passa ungen,” sade han, ”för du skall vara med i slagten och laga till korf ”
”Jag laga till korf?” sade kungadottren, ”det kan jag inte. Jag har nog spisat korf, men lagat till korf har jag aldrig.”
Ja, Håkan sade, hon måste gå, efter prinsen hade sagt det; hon fick göra hon som de andra gjorde, och så bad han, att hon skulle stjäla med sig några korfvar åt honom. ”Nej stjäla kan jag inte,” sade hon, ”för du minns nog, huru det gick sist.” — ”Du kan lära att stjäla,” sade Håkan; ”det är inte sagdt, att det går galet jemt.” Då hon väl var gången, lopp Håkan Borkenskägg ginvägen, kom långt före henne till slottet, kastade skinnkjolen och lafskägget af sig och stod i köket med prinskläderna på, då hon kom. Kungadottren var med på slagten och lagade till korf, och hon gjorde som Håkan hade sagt, och stoppade fickorna sina fulla. Då hon skulle gå hem om aftonen, sade prinsen:
”Dender tiggarkäringen var ju långfingrad sist; det är nog bäst att se efter, om hon inte har tagit något med sig,” och han till att leta och ransaka i alla fickorna hennes. Då han fann korfven, blef han arg igen och höll väsen och hotade med att han skulle skicka henne till länsmannen.
”Åh, Gud välsigne er, låt mig slippa; tiggaren bad mig om det,” sade hon och gret och jämrade sig.
”Ja, det borde gå dig illa, men för tiggarens skull skall det vara dig tillgifvet,” sade Håkan Borkenskägg.
Då hon var gången kastade han prinskläderna af sig, drog på skinnkjolen och satte på sig lafskägget och lopp ginvägen, och då hon kom hem, var han allt kommen i förväg. Hon förtäljde huru det var gånget och lofvade högt och dyrt att det skulle vara sista gången han fick henne till dylikt. En tid efter hade mannen varit i kungsgården igen. ”Nu skall prinsen vår ha bröllop,” sade han, då han kom hem om qvällen; ”men bruden har blifvit sjuk, så skräddaren inte kan få taga mått af henne till bröllopskjolen, och så vill prinsen att du skall komma upp till kungsgården och taga mått af dig i stället för henne, för han säger du liknar henne i växt och allt. Men när han har tagit mått, skaU. du inte gå; du kan bli stående der, du, och se på, medan skräddaren skär till, och stryk så ned de största styckena och tag med dig till en rock åt mig.”
”Nej, stjäla kan jag inte,” sade hon, ”och du minns nog, huru det gick sist.” — ”Du kan nog lära,” sade Håkan, ”det är inte sagdt att det går galet nu.”
Hon tyckte det var galet, men hon gick och gjorde som han bad; hon stod och såg på, medan skräddaren skar till, och strök ned de största styckena och stoppade dem i fickan. Då hon skulle gå, sade prinsen: ”vi få väl se efter, om käringen inte har varit långfingrad denna gången också,” och till att leta i aUa fickorna hennes, och då han fann styckena, blef han arg och tog till att träta och stoja. Hon gret och jämrade sig och sade: ”Åh, tiggaren bad mig om det, så måste jag ju göra det.”
”Ja, det borde gå dig illa; men för tiggarens skull får det väl vara dig tillgifvet,” sade Håkan Borkenskägg, och så gick det som de förra gångerna: då hon kom in i riskojan, var Håkan der också. ”Ah, Gud hjelpe mig,” sade hon, ”jag blir nog olycklig, jag, för din skull tillsist; för du vill inte ha mig till annat än det som galet är. Prinsen var så arg och galen, så han hotade både med länsman och tukthus.
En tid efter kom Håkan hem i riskojan en qväll. ”Nu vill prinsen du skall komma till slottet och stå brud,” sade han; ”för bruden hans är sjuk och sängliggande ännu; men bröllop vill han hålla, och du är så lik henne, att ingen kan skilja er från hvarandra, och i morgon får du laga dig till att gå till slottet.”
”Jag menar J aren från vettet, både du och prinsen,” sade hon, ”tycker du jag ser ut till att stå brud; det kan ju ingen tiggarkäring se värre ut än jag.”
”Ja, prinsen sade det, och då får du göra det,” sade Håkan Borkenskägg. Det var icke någon råd för det, hon måste gå, och då hon kom till kungsgården, blef hon så uppklädd och utstyrd, att ingen prinsessa kunde vara grannare. De reste till kyrkan och hon stod brud, och då de kommo hem igen, var der dans och glädje på slottet. Men som hon var midt i dansen med prinsen, fick hon se ett sken igenom fönstret, och så såg hon att riskojan stod i ljus låga.
”Ah nej, tiggaren och barnet och riskojan!” skrek hon och var färdig att dåna.
”Här är tiggaren och der är barnet, och låt så riskojan ryka!” sade Håkan Borkenskägg. Och så kände hon igen honom. Då blef det först riktig lustighet och glädje; men sedan har jag hvarken hört dem eller sport dem.