Högadals prostgård/Del II/Kapitel 05
| ← Fjerde kapitlet |
|
Sjette kapitlet → |
Femte kapitlet.
Emellertid hade vårt lilla förminskade sällskap fortsatt resan, icke i brådskande fart för att hinna ett bestämdt mål, utan för att bese och njuta allt det vackra, som mötte dem, äfven om de icke utan omvägar kunde upphinna det.
De hade besett det häfdatecknade Stegeborg med sina ruiner, sina gamla lunder och många af de oändligt täcka, ehuru ej så märkvärdiga ställen, som ligga i denna härliga trakt. De voro nu inkomna i Tjusts härad, och den något lugnade Maria hade icke utan häftig hjertklappning hört skjutsbonden, på sitt provinsialspråk, meddela denna underrättelse.
— Ack, om nu Axel varit med, — sade Maria, — så hade jag fått veta hvar Ekdala ligger, hade kanske fått se Gustafs mor och hem; nu måste jag fara förbi, utan att en gång veta hvarest de finnas.
Det var fjerde dagen sedan de skilts från Axel. Luften var mild och frisk, renad och afsvalad genom det åskregn, som föregående natten uppfriskat jorden. Brukspatronen satt mer än vanligt belåten tillbakalutad i sitt vagnshörn, med oupphörliga loftal öfver de damfria vägarne och den sköna svalkan. De hade hela dagen passerat de härligaste nejder, vexlande mellan furuklädda höjder, skuggrika dalar och leende fält, kringflutna och genombrutna af klara sjöar och hviskande åar.
— Sådant är då Tjust, Johanna; — sade Maria, hänryckt öfver de romantiska landskap, som i hvarje ögonblick med hvarje krökning af vägen utvecklade en högre, nästan förtrollande skönhet.
— Ack, så ljuft, så fridfullt det är i denna dal; här är säkert Gustafs hem! — utbrast Maria med aningsfull ömhet, just som brukspatronen lutade sig ut genom vagnen och med ett: »Hvad heter det här stället?» vände sig till skjutsbonden.
— Det heter Ekdala.
Tvenne hjertrosor uppspirade på Marias kind, då den strålande blicken mötte Johannas.
— Hvem rår om det?
— Åh, än så länge ska fälle han rå om'et, som bor der; men det lär fälle snart vara förbi, ty »det orätt fås med sorg förgås», säger alltid far min, som vet hur han kom åt'et.
— Hvad heter han, som bor der?
— Hofsekter Brenner.
— Brenner? — eftersade brukspatronen, vänd till Johanna.
— Ja, det är borgmästarens far, — svarade hon, anande hans tankar.
— Nå, huru kom det stället i hans hand? — frågade åter Lemner.
— Genom skälmstycke, för han var skrifvare hos gamla lagman, som rådde om'et förut; och när lagman dog å' slag, för di satte å' kungen, då narra han sej te't å' enka för ingenting; och ho', som gjort alla menniskor godt, dog i stor fattigdom, och hennes dotter bor der nere i stuga hos en gammal käring, som lagman ga' stuga åt på lifstin'; och uslingen der oppe låts icke känna' na, långt mindre ge'na en bit.
— Hm, hm! Kan borgmästaren ha en sådan far! — mumlade brukspatronen och lutade sig fram att se det förtjusande Ekdala, som nu i sin fulla skönhet visade sig för deras blickar.
— Ja, det är då rigtigt ett paradis; men på sådana vilkor ville jag ändå icke vara dess egare, — fortfor han och lät cigarren falla ur munnen.
En djup suck höjde Marias bröst, då hon såg fru Werthers barndomshem, men hennes öga ilade snart från det stora tvåvåningshuset för att uppsöka den ännu kärare hyddan; men hon kunde ej upptäcka henne.
Långsamt gingo hästarne uppför den långa, ehuru icke branta uppförsbacke, som tätt följde parken vid Ekdala.
— Vet du, Johanna, att det här stället skulle jag just vilja rå om, dock på ärligt sätt, det förstås. Då skulle min sann den förre egarens dotter bebo de bästa rummen och än en gång vara hemma i sin fars hus.
— Min gode Johan! — sade Johanna och lade handen på hans arm, — skulle vi icke i denna vackra ekbacke dricka litet saft, så finge vi närmare bese stället, i fall du en dag verkligen faller på den tanken att köpa det? — tillade hon leende.
Maria tryckte Johannas hand, och brukspatronen biföll med synnerlig belåtenhet.
— Du förklarar till och med för mig sjelf mina tankar, — sade han, då han lyfte Johanna ur vagnen.
I skuggan af hundraåriga ekar satte de sig nu på den skiftande gräsmattan, och framför dem låg en af den nordiska naturens härligaste taflor, på en gång vexlande och harmonisk.
Maria satt drömmande framför en vik af det haf, hvars vågor skulle bortföra Axel, och blicken hvilade ömsom på det, ömsom sökte den fru Werthers hydda.
— Jag hör ett barn gråta! utbrast Maria, häftigt uppspringande, och lät från höjden af kullen ögat ila kring hela den synliga nejden.
Der nere vid sjöstranden låg ett litet hus, ensligt men förtjusande.
— Gustafs hem! — suckade Maria och närmade sina steg mot den upptäckta helgedomen; men efter några ögonblick hörde hon åter ett klagande ljud, hvilket nu oupphörligt fortfor. Hon följde ljudet, som tycktes komma från en motsatt sida. Hon kom allt närmare, och slutligen på andra sidan af en hög gärdesgård, såg hon i en stor björkdunge något hvitt röra sig.
I ögonblicket stod Maria på andra sidan, och på en grönskande rundel under en skuggrik hängbjörk, sådana som man plägar kalla elfdansar, trodde hon sig se tvenne elfvor i underbar skönhet hvilande efter den yrande dansen.
Ljudet hade upphört. Maria stod som förtrollad.
— Vill du icke hjelpa min bror? — utbrast slutligen den länge innehållna klagande rösten, och ett par stora himmelsblå ögon blickade tårfulla upp mot Maria från en liten ljuslockig flicka, som utgjorde en af de elfvor, om hvilka Maria nyss vakande drömt.
Hon låg på knä framför en, som det tycktes, slumrande gosse, den hon betäckte med kyssar och tårar.
— Jag vill visst hjelpa Alfred, Rosa lilla! — svarade Maria och böjde sig ner öfver de båda syskonen.
— Ack, du känner oss! Nå, så hjelp oss då; ty Alfred är så sjuk, att jag icke kan gå ifrån honom för att bedja gamla Anna bära honom hem till mormor, och sjelf orkar jag icke göra det. Nu skall du bära honom, och gamla Anna skall tacka dig; ty mormor är så sjuk, att hon icke orkar.
— Är mormor mycket sjuk? — frågade Maria darrande och böjde sig ned att upptaga Alfred.
— Ja, så sjuk, att hon icke kan tala vid Alfred och mig, — svarade den lilla bedröfvad.
— O, Gustaf! — suckade Maria i sin själs innersta — Huru vet du, att Alfred är sjuk? — frågade nu Maria, då hon såg honom djupt insomnad.
— Ack, jo, han är sjuk, mycket sjuk; ty han skrek nyss och sparkade så fasligt.
Maria upplyfte gossen. Han uppslog ögat. O, det var Gustafs blick, som mötte hennes! Några ögonblick betraktade hon den undersköne gossen.
— Du är sjuk, Alfred lilla? Jag skall bära dig hem till mormor! — sade nu Maria med den ljufvaste stämma.
—— Nej, nu är jag icke sjuk, — svarade gossen med en röst, som, ehuru späd, dock egde en rörande likhet med Gustafs. — Mormor blef så rädd, om jag ej sjelf kunde gå, — och i det samma uppreste han sig, med tillhjelp af Maria; men häftiga ryckningar började i samma ögonblick att skaka och förvrida de späda lemmarna. Rosa började storgråta, och Maria satte sig på gräset och slöt med öm smärta gossen i sina armar.
I det samma ankom Johanna, som länge sökt Maria. Hon förstod allt. — Var icke så rädd, Maria, sade hon; — det är icke farligt, det är säkert spasmer.
— Bär honom hem till mormor! — ropade den lilla fickan, nästan alldeles tröstlös. — Der, — pekade hon, — der bor mormor.
Alfred var åter lugnare, och Johanna tillbjöd sig att bära honom; men han räckte armarne åt Maria och sade, att då hon icke orkade, skulle han gå.
Rosa gick förut. Det var icke långt. Från den lilla björkdungen kommo de till en grind, och inom hennes område låg fru Werthers boning.
— Jag väntar här, — sade Johanna; — men dröj ej länge, ty då blir Lemner orolig!
Stora svettdroppar glänste på Marias panna, och hon var hvarje ögonblick färdig att nedsjunka; men hon kände det ej, det var Gustafs systers barn, denne Gustaf så like Alfred, som hon bar på sina armar. — Nu kan jag gå, — hade han ofta sagt under vägen, medan den lilla handen oupphörligt klappat Maria. — Nu måste du släppa mig, annars blir mormor rädd, — sade han, då de voro vid dörren; och sedan Marias läppar några ögonblick hvilat på hans glödande mun, så nedsläppte hon honom.
Rosa öppnade köksdörren. Med ryggen vänd åt de inkommande, stod en gammal gumma, sysselsatt att ur en liten snöhvit bytta sila det lilla mjölkförrådet.
— Alfred är sjuk, gamla Anna! — hviskade Rosa sakta. — Se, huru blek han är! Den der vackra flickan har burit honom hem.
— Hvad, i Herrans namn, är gossen sjuk ? — utropade den gamla bestört och vände sig om.
Alfred satt nu på en stol, med hufvudet lutadt mot Marias bröst.
— Hur i all verlden står dä te', min lille engel? — sade Anna och förde handen under den lille gossens haka.
— Jag blir snart bra, gamla, goda Anna, bara du icke är ledsen, — svarade han, svagt leende.
Med rörelse hade Maria betraktat gumman, som ännu icke tyckts bemärka henne. Hon hade nu fullt förstått Gustafs beskrifning på den goda Anna.
— Sannerligen, om jag ha' helsat en gång, — inföll gumman; — men, kära mamsell eller fröken, hockeho' ä, förlåt mej! Jag vardt så ängslig, när jag hörde, att gossen va' sjuk, att jag glömde bort allt annat; men Gud välsigne henne, som bar hem honom! — tillade hon vänligt seende på Maria, som nu omtalade, huru hon funnit barnen.
— Ja, gammal blir han aldrig, dä' ha' ja' jemt sagt, — sade Anna, sedan Maria slutat; — men herr Gustaf va just en tocken engel, när han va' liten, tillade hon, tillrättavisande sig sjelf.
Maria frågade nu efter fru Werthers tillstånd, och fick veta, att hon varit sjuk i fjorton dagar, samt att hon med hvarje dag blifvit sämre.
— Ja, nog behöfde ho' få ro från alla sina bekymmer, — tillade den gamla, och tårarne föllo klara nedför kinden. — Ja', kom snart ätter, och för de små sörjde Gud; men den Gustaf — han tröstar sig aldrig!
— Ack, ho' håller visst mycket å' sina föräldrar! — fortfor Anna och lade handen på Marias axel, då hon såg henne gråta. — Gud signe henne!
Rosa satt tyst vid sängen, der Anna nedlagt Alfred, hvilken syntes inslumrad.
— Hvem är nu hos den sjuka? — frågade Maria.
— Ingen, ty här fins ingen mer än ja' och barna; men nu sofver ho'.
— Nå, än om nätterna, hvem vakar då?
— Hvem skulle göra dä', annat än ja'? Men dä' händer i bland att ja' tynger te', å då ä' ja säker, att ho inte näns väcka mej, om ho' ock skulle dö.
Maria sade intet; men djupa suckar höjde hennes bröst.
— Jag måste gå! — sade hon slutligen med bekämpad smärta. — Gifve Gud, att jag finge vaka här i natt! — tillade hon och tryckte gummans hand.
Rosa, som hört dessa ord, kom mot Maria och bad henne blifva qvar; men då Maria sade, att hon icke kunde det, bad hon att få veta hennes namn, så att hon finge tala om för mormor, hvem som burit hem Alfred.
— Du skall helsa mormor från Maria! — svarade den goda flickan, kysste Rosa, blickade ömt på den slumrande Alfred och ilade ut genom dörren.
Utkommen på gården, var Maria nära att digna. Hon vände sig ännu en gång mot den kära hyddan, der hon ändå icke sett det käraste.
Hon såg ett fönster; hon anade, att det tillhörde det rum, der fru Werther låg. Hon undanröjde törnroshäcken, som låg nedanför det samma. Hon blickade in, och framför henne låg den nästan förtärda och ändå så ädla gestalten — låg Gustafs mor. Hon slumrade stilla. Maria stod orörlig. — Det är hans mor, hans sjuka och hjelplösa mor, och henne måste jag öfvergifva! — Det prasslade bakom henne; hon spratt till och Johanna var vid hennes sida.
— Du har väntat på mig, Johanna! — sade Maria och aflägsnade sig från fönstret. Hon nästan vacklade; hon stödde sig på Johannas arm. De hade upphunnit den lilla grinden. Maria vände sig om. — Huru skall jag kunna öfvergifva denna boning? — utbrast hon och sjönk i Johannas armar.
— Arma, goda Maria! — sade Johanna och förde henne till en sten, på hvilken hon nedsatte henne.
— Huru ser det ut der inne? — frågade hon vidare och afhörde under varma tårar den rörande berättelsen.
— Du skall få stanna qvar, Maria! — utropade Johanna. — Vi skola fara till baka samma väg för att afhemta dig.
— O, hvad säger du, Johanna! — utbrast Maria och omfattade Johannas knän.
Johanna bad henne lugna sig, så att hon med henne kunde återvända till brukspatronen.
— Nå, ändtligen! Jag trodde er vara bergtagna! — utropade Lemner, som i all maklighet på gräset utsträckte sin fylliga lekamen.
Johanna berättade då en del af händelsen, men gaf Maria tecken att aflägsna sig. Då, Gud vet i hvad ordning, men ömhetens språk är så rikt, framförde hon sitt hjertas bön.
— Gud vare lof, att jag kan uppfylla denna din önskan, min Johanna! — utropade Lemner glad. — Det är ju det simplaste i verlden att taga den här vägen till baka. Visst hade jag gerna velat, att Maria skulle sett vårt andra bruk; men hvad hon helst vill, det gör min största glädje, ty jag har ändå att tacka henne för min lycka, — tillade han nästan rörd.
— Gud vare lof, mamsell Maria, att jag kan betala litet af räntan på min stora skuld! — svarade han, när Maria öfverhopade honom med tacksägelser. — Skulden kan endast Gud betala.
Nu blef det beslutadt, att Lemners skulle tillbringa natten på en gästgifvaregård nära Ekdala, och att de andra morgonen, innan sin afresa, skulle hos Maria göra sig underrättade om Helenas tillstånd.
Emellertid hade Maria återvändt till Helenas boning, hade för Anna och barnen omtalat, att hon vore Axels syster, och att hon nu ville hjelpa Anna med vakor och omsorger hos den sjuka.
Anna gret glädjetårar, omfamnade Maria och höll hjertliga loftal öfver den »rare, vackre brodern», som gjort Gustaf så mycket godt, och som gifvit henne en trea banko, när han gick derifrån.
Rosa skrek af glädje, och den lille Alfred utsträckte leende sin hand för att klappa Maria.
Maria smög nu med Anna in i fru Werthers rum. Den sjuka slumrade ännu. Så väl hos henne som i hela det lilla rummet rådde en ytterlig snygghet, en nästan ovanlig ordning.
— Ho' sofver så godt; och om mamsell nu blir inne, så kan ja gå ut och göra ifrå' mej, — hviskade Anna sakta.
— Men om hon vaknar och ser mig, som hon icke känner, så kan det förskräcka henne.
— Ah, inte kan ho' bli rädd för en engel! — svarade Anna barnsligt from, — och dessutom kommer ja' snart igen.
Maria var nu ensam och satte sig vid nedra ändan af den sjukas säng, der hon kunde beskåda de kära dragen, från hvilka icke jordens alla smärtor och plågor kunnat borttaga själens frid. Maria tyckte sig lefva och andas i en ren fridsatmosfer, så nära himlen, att hans salighetsbäfningar susade genom hennes själ.
Helena rörde sig och uppslog sitt öga, ack, ett öga så välbekant för Maria!
Maria närmade sig nästan omedvetet.
— Jag är ju vaken, och jag drömmer ännu, — sade Helena och fäste en blick af oändlig kärlek på den darrande Maria. — O, det är en ljuf villa! Jag tycker mig ännu se Maria, sådan jag såg henne i drömmen, — fortfor hon, och feberrosorna stego högt på den fina kinden. Nu kunde icke Maria längre stå orörlig. — O, nej, det är ej en villa: Det är Maria du ser; det är hon, som vill vaka och bedja hos dig! — utbrast Maria och nedföll vid sängen i det hon förde den afmagrade handen till sina läppar.
Helena kunde icke i ögonblicket fatta allt; men hon såg, hon hörde, hon kände, att det var Maria, och tryckte henne med moderlig ömhet till sitt hjerta.
— Nå, ett sådant främmande vi ha fått! — sade Anna, som glad såg det ömma förhållandet mellan fru Werther och Maria. — Ja' visste nog, ja', att herr Axels syster inte kunde skrämma frun.
— Ack, Anna, hvad Gud är god! — sade Helena tacksamt och upplyfte de milda ögonen.
— Ja, han öfverger aldrig sina barn, — sade Anna.
Det uppstod en ögonblicklig tystnad, en stilla, trefaldig bön.
— Hvar äro mina små? — frågade Helena.
— Di ä i köket, söta fru lilla!
— Låt dem komma in!
Anna tvekade. — Alfred ä' icke rätt rask, — sade hon slutligen.
— Är han mycket sjuk, Anna? — frågade mormodern.
Och nu berättade Anna allt det, som Maria förtegat. — Dä ä' inte så farligt heller, — tillade hon och klappade den sjukas täcke.
— Farligt är intet, som hvilar i Guds hand, — svarade den fromma qvinnan. — Jag har länge anat, att Alfred skulle få ett bättre hem än jorden. Kanske får han nu, som mormors förbud, gå till himlen, — tillade hon, och en fridfull klarhet glänste öfver det milda anletet.
Maria gret, och Anna lät det tjocka ylleförklädet göra en kraftfull rund kring ögon och kinder.
Varsamt öppnades nu dörren, och Rosa inträdde sakta. — Alfred är icke illa sjuk, mormor lilla, — hviskade hon och gömde de strömmande tårarne i mormoderns händer.
Den sjuka smekte Rosa och bad, att Alfred skulle komma in och lägga sig i sin lilla säng, hvilken stod i hennes kammare.
Alfred hade åter haft ett svårt anfall, men var nu mera lugn och lade sig villigt i Marias famn för att bäras till mormor.
— O, hvilken engel! — tänkte Maria, då hon såg den sjuke gossen med öfvernaturlig kraft liksom öfvervinna sig sjelf för att lugna den kära mormodern. Han böjde sig sakta ned öfver henne och lutade sitt lilla mörklockiga hufvud mot det varma, ömma hjertat, i det han höljde hennes händer med kyssar.
Med möda kunde Maria slita honom från den kära famnen, liksom fruktade han att aldrig mera komma dit.
— Ber du, jag kan ändå se på dig, mormor lilla! — sade han och blickade från sin lilla säng på Helenas läger.
— Har här icke varit någon läkare? — frågade Maria, som nu, sedan Helena och Alfred insomnat och då hon efter de häftiga känslosvallen åter kunde redigt tänka, stod hos Anna i köket.
— Ack, nej, kära mamsell! Fru Werther ä' fattig, skjutspengarne ä' dyra, och doktorn reser inte så långt, om han inte kan få bra betaldt. Derför vill aldrig frun, att en ska' nämna om nå'n doktor; men ja' skicka härme'dan, så att hon inte visste å't; men han svara, att han inte hade ti'.
— Anna, kan du i morgen bittida skaffa hästar, så skall jag skrifva till doktorn?
— Ja, nog kan ja' dä'! — utropade Anna, strålande af glädje. — Nämndeman i Bro far nog, han, och han väntar nog mä' betalninga, te ja ha fått tagi' opp jolpära hos en i höst. Men då går ja i qväll; ty i morgon kan han vara långt sin kos.
Maria sade väl, att det vore sent på qvällen; men det brydde Anna sig ej om. — Dä' ä' aldrig nånsin sent, när en vill! — sade Anna, och Maria såg henne nästan i det samma ila genom björkbacken.
Sakta ingick Maria i Helenas rum. Barnen sofvo begge; men Helena blef henne varse.
— Kom hit, Maria, — sade hon mildt; — vi hafva ännu icke talat om Gustaf, och han är oss ju båda kär?
Maria svarade icke, hon nedböjde hufvudet mot fru Werthers hand, på hvilken en tår nedföll.
— Jag hade en önskan, Maria — började åter Helena med kärleksfull röst: — jag ville se dig, se den, som vunnit ett hjerta, rikt och varmt som min Gustafs. — Nu, sedan jag sett dig, nu är jag nöjd, nu vill jag gerna dö; ty nu vet jag, att du skall belöna honom för all hans kärlek mot mig — icke belöna, ty det kan endast saligheten; men du skall ersätta, ja, mer än ersätta honom min kärlek! Du skall förstå hans själ, du skall älska honom med en ömhet lik hans egen!
Helena tystnade; det hade kostat henne mycket att tala så länge.
— O, min Gustafs mor, min mor, — stammade Maria, — hela mitt lif skall blifva en helig sträfvan, en fortsatt bön att blifva värdig att kallas ditt barn och din Gustafs maka! — och i en stum moderlig välsignelse sjönk Maria till Helenas bröst.
Anna återkom. — Klockan sex ä' han här — hviskade hon hemlighetsfullt till Maria, som med en vänlig nick tackade henne.
— Nej, si ja' går inte å lägger mej! — utropade Anna, då Maria ville öfvertala henne härtill. Striden blef svår, men utföll dock slutligen så, att den gamla, som på så många nätter icke sofvit, nu skulle njuta ostörd hvila.
— Jag hoppas sjelf få sofva i natt; och som Alfred är lugn, så få vi, med Guds hjelp, alla en god natt, — sade Helena till Anna, då hon, efter att hafva åt Maria lagat i ordning Gustafs säng, icke fult belåten lemnade rummet.
— Der inne ä' skrifdon, — sade Anna sakta i dörren till Maria, och pekade på Gustafs kammare.
För att göra fru Werther till viljes, måste Maria afkläda sig, och vidrörde, då hon bortlade sin klädning, något som nedföll från ett bordshörn. Det var en några lods hvit sockerbit, hvilken, jemte en liten gråpappersstrut, utfallit ur en ren, icke igenknuten näsduk.
Maria erinrade sig nu, att hon sett Anna vid sin återkomst hafva något hvitt i handen, och med mångfaldiga känslor sammanvek hon åter det lilla helgerånet, hvilket Anna i samma ögonblick kom att hemta.
Helena somnade slutligen. Alfred sof äfven, ehuru ofta häftiga ryckningar gjorde hans sömn orolig; men Maria tillbragte hela den månklara natten i vakna, nästan orediga drömmar, i hvilka den förflutna aftonen utgjorde de lifligaste bilderna.
Med de första solstrålarne steg Maria upp, och sedan hon blickat utåt den sköna nejden, hvilken låg der så ljuf i sin daggperlade morgondrägt, och länge betraktat Helena och de små slumrande barnen, gick hon sakta in i Gustafs rum.
Det var en liten vänlig kammare, med utsigt åt den härliga Östersjöviken. Möblerna voro ett bord, några stolar, ett klavér och en gammal valnötsbyrå. Öfver sängens vanliga ställe hängde en tafla, öfverdragen med en gardin. Maria frånsköt den och trodde sig i det samma stå framför en miniatyrspegel. Endast klädseln var ej den samma: det var den hon burit på Lundafors på sin adertonde födelsedag.
— Redan då! — tänkte Maria; ack, hon visste icke, att Gustaf just den dagen hört henne tillstå sin kärlek! På bordet hade Anna framlagt hvad som fordrades till brefvets skrifvande. Maria öppnade sakta fönstret och satte sig att begynna brefvet.
Nu hörde hon, att äfven Anna var redan uppe; ty köket låg bredvid Gustafs rum. Elden sprakade och snart hörde hon kaffebrännarens välkända musik, skramlande såsom då bönorna hafva för godt rum.
Maria suckade, och pennan föll ur hennes hand. Då hade hon suttit några minuter, då Johannas vänliga öga tittade in genom fönstret.
Sedan Johanna gjort sig underrättad om de sjukas tillstånd, frågade hon till hvem Maria skulle skrifva.
— Doktorn är redan efterskickad, — återtog Johanna, då Maria besvarat hennes fråga. — Vår kusk är redan på vägen till W— : Jag skref så bevekande jag möjligen kunde.
— Johanna! Johanna! — stammade Maria.
Genom fönstret inkröp nu sakta Johanna, sedan hon först instuckit en korg och ett knyte. Det var det lilla resförrådet Johanna medtagit.
— Vill du gå in och helsa på Gustafs mor? — frågade Maria; men Johanna ville se henne utan att sjelf blifva sedd, ty eljest vore det blott att matta henne, menade hon.
Maria förde nu Johanna i de sjukas rum, der hon länge stilla, tigande och under djup rörelse betraktade de slumrande.
— Nu måste jag gå, — sade hon slutligen, — för att säga Johan huru här är; men med doktorn kommer jag igen, för att höra huru han finner de sjuka, och att lemna dig det mitt minne ihågkommer af hvad som behöfves vid en sjuksäng.
Ack, det var icke blott hvad som behöfves vid en sjuksäng, utan allt det, som behöfves i ett hus, der allt saknas! Hon hade, för att villa kusken öfver rätta förhållandet, sagt till honom, att dessa saker voro reqvirerade af samma fru, åt hvilken han skulle hemta läkaren.
Några minuter efter Johannas bortgång uppvaknade Alfred med häftiga skrik, hvilka hastigt väckte den arma Helena. Han blef snart lugnare; men stark feber brände i hans ådror.
— Ske din vilje, min Gud! sade Helena och blickade undergifvet på den lille älsklingen.
— Jag har på fjorton dagar icke haft en så god natt, — sade hon tacksamt, sedan Alfred åter inslumrat. — Jag har visst sofvit många timmar; också känner jag mig bättre.
Maria frågade nu, om icke Helena vore törstig.
— Jag är alltid törstig, mitt goda barn; men…
Maria förstod den afbrutna meningen, och huru glad var hon ej att ur de buteljer, Johanna medfört åt Helena, kunna bereda en läskande dryck!
Anna inkom sakta på strumplästen, för att se om de voro vakna.
— Nå, nu måtte kaffetåren smaka godt! — sade hon gladt, sedan hon gjort sig underrättad om huru natten varit.
Anna, som upptäckte det saftglas, hvilket stod vid Helenas säng, just som hon bjöd kaffekoppen åt Maria, var nära att släppa den lilla brickan af glädje. Hon såg på Helena, på glaset, på Maria; men solstrålarne föllo visst i samma ögonblick i hennes öga, åtminstone skulle hon sjelf så hafva förklarat tårarne.
Klockan tio anlände Johanna och doktorn. Han var en äldre man, skicklig läkare, men hårdnad i sitt kall och icke utan en hög grad af egennytta. Han hade nekat att komma, då den fattiga fru Werther, eller gamla Anna i fru Werthers namn, i en hög kärra velat afhemta honom. Nu kom han gerna till samma fru Werther i det lysande åkdonet, kördt af den rike Lemners kusk och med Johannas löftesrika bref på hjertat.
Var det af blygsel eller medlidande, som doktorn så länge stod förstummad framför Helena, hvilken, redan på förhand underrättad om hans ankomst, bad honom blott tänka på den lille Alfred.
— Med mig är det för sent! — tillade hon, då doktorn begärde noga underrättelser om hennes sjukdom.
— Blir mormor snart frisk? — frågade Alfred, då doktorn undersökte hans brännande puls. Doktorn var far, och han kände det i detta ögonblick.
— Blir ni länge här? — frågade doktorn Maria, som med henne utgått i Gustafs rum, för att skrifva receptet.
— Fjorton dagar, kanske tre veckor, — svarade Maria.
— Det är tillräckligt, — sade läkaren med en suck.
— Hvad menar ni? Äro de då bättre?
— Ja, gossen kan långt innan dess vara återstäld, och fru Werther har säkert innan dess kämpat ut.
Maria qväfde en djup suck och gick till Johanna, hvilken i köket infört alla de köpta förnödenheterna.
— Vore ni inte så vackra och så go'a, så skulle jag tro, att det här allt vore en ond frestelse, — sade Anna och betraktade det ovana förrådet.
Till doktorn skulle hästar inskickas, så ofta han behöfdes, då han skulle begagna sin egen vagn; och medikament skulle tagas på räkning, derom hade Johanna öfverenskommit med doktorn.
— Gud välsigne och hjelpe eder! — snyftade Johanna, då hon skildes vid Maria. — Att jag ej har ro, förr än jag ser dig åter, det behöfver jag ej säga dig! — Ännu en gång slöt hon Maria i sin famn, kastade en tårfull blick på dörren till Helenas rum och skyndade upp i vagnen, der doktorn väntade henne.