Högadals prostgård/Del II/Kapitel 21
| ← Tjugonde kapitlet |
|
Tjuguandra kapitlet → |
Tjuguförsta kapitlet.
Det var vår. Himmel och jord spelade så skönt, med alla lifvets strålar i hvar andra. — Den klara Neckarflodens kastanjeprydda stränder stodo nu, de första dagarne af april, i mildare grönska och rikare blommor än våra svenska lunder, uppvärmda af den lifgifvande majsolen. Axel hade ännu icke lemnat Heidelberg, men stod färdig att göra det; ty hans aning hade ej bedragit honom. Gustafs bref hade för honom varit ett underbart lifselexir, som genomspelat hans ådror. Hans senare tillfrisknande hade således varit hastigt; ty Axel kände sig försonad med lifvet, kände sig åter vilja tillhöra det. Väl kände han ock med djup smärta, att det förlorat sin rosenglans, de varmaste lifsflägtarne, och det fans ännu ögonblick, då denna tanke fördystrade hans blick.
Axel hade, sedan han åter från sin dvala vaknat till lif och handling, beslutat att återvända hem. Dock underhandlade han ännu med sitt hjerta, ehuru han, icke förstående att det vore svaghet, ansåg det bevisa styrka att, innan Alma tillhörde en annan, ännu en gång återse henne. Han ville derföre, så fort hans helsa tillät det, återvända till fäderneslandet för att se Alma bära brudkransen.
Nu var dock detta beslut förändradt genom de bref, han derifrån erhållit, der fadern med ömhet bad honom att efter sitt tillfrisknande draga längre åt söder för att få en ersättning för den långa tid, han nödgats tillbringa på sjuksängen, Gustaf, hvilken ansåg sig såsom orsaken till hans sjukdom, ålade honom vid deras vänskap att icke göra honom den djupa sorgen att återvända, utan att hafva sett Italien, detta mål för hans mångåriga längtan. Prostinnan bad honom göra pappa till viljes, och tillade, att huru mycket hon än längtade att återse honom, hon dock icke ville göra det förr än till hösten, så väl för pappas önskan och Axels nöje, som för det, att hon eljest fruktade, att majorskan och många af hans kamrater skulle skratta åt hans misslyckade resa. Äfven bad hon honom tänka på professorsdottern, emedan det just icke vore så godt om rika och hyggliga flickor i Sverige.
»Du gör pappa och Gustaf ett djupt bekymmer, om du icke fortsätter din resa», skref Maria; »och du bedröfvar ännu ett hjerta, som icke tror sig ega styrka, att återse dig. Almas bröllop skall ske i juli, och hon önskar, att du innan dess icke måtte hafva återkommit. O, Axel, min älskade bror, du ser ju i denna önskan så mycken kärlek, att du då måste hafva förbarmande med henne! Du måste skona den arma, som djupt känner sitt offer. Gör det icke svårare; det är svårt nog ändå. Jag hade icke sagt dig denna Almas önskan, om jag ej kände, att den mägtigast af allt verkar på ditt beslut.»
Efter en svår kamp ändrade Axel sin föresats; och ehuru hans hjerta, likt magnetnålen, drogs åt norden, ordnade han dock allt för resan till söder.
Med innerlig tacksamhet och icke utan djup saknad motsåg Axel sitt afsked från den goda fru Hertzner. Hela hans själ var djupt fäst vid henne, och han kände, att den ömhet, det deltagande, hvarmed hon omgifvit hans sjuksäng och förljufvat hans tillfrisknande, först i det egna hemmet skulle blifva honom ersatt.
Och hon, huru mycket hade hon ej fäst sig vid Axel, huru älskade hon ej honom! Man skulle kunna säga, att hennes kärlek var moderlig; och på samma gång som hon fröjdat sig öfver hans dagliga tillväxt i helsa och krafter, kände hon med djup smärta, huru mycket det skulle kosta henne att skiljas vid honom utan att kunna hoppas ett återseende.
Dagen före den utsatta afresan skulle Axel bese det ryktbara Heidelbergerslottet. Han hade nödgats uppskjuta detta nöje för att njuta det i sällskap med en lärd och älskvärd professor, hvilken utbedt sig att få föra Axel dit. Aftonen skulle han tillbringa med fru Hertzner.
Dagen var för Axel full af intresse och behag. De ljufva vårflägtarne, hvilka doftade omkring natur och menniskor, den härliga utsigten från den vackra, murgrönlindade ruinen, hvars historiska och romantiska lefnadsöden professorn framstälde i klara, lefvande drag, allt lifvade och fasthöll Axels själ vid det sköna närvarande, och återgaf åt hans väsende all den spänstighet, allt det behag, hvaraf det var mägtigt.
— Ack, att jag i morgon skall lemna allt detta härliga! — utbrast Axel, som nu först, vid nedgåendet från höjden, med blicken hvilande på den blomstrande dalen, kom i håg, att han stode färdig att säga honom sitt farväl.
— Ni lemnar Heidelbergs ruiner för att gå till Romas, de eviga, de vidtbesjungna! — invände professorn, som några år förut gjort en resa genom större delen af Italien; och nu började han att på ett glödande språk tala om all dess härlighet, dess rikedom, så i naturens som konstens verld.
Axel lyssnade, och den gamla, nu länge slumrande längtan uppvaknade åter i hans bröst.
Professorn fortfor, och Axel tyckte sig redan vandra i de månbelysta orangelundarna, tyckte sig redan höra näktergalarne från Arnos dal; och när han vaknade ur den sköna drömmen, gladdes han att snart åter helsa den som verklighet.
Vid återkomsten till professorns hem, der Axel skulle äta middag, var dit anländ en vetenskapsman, en ungdomsvän till professorn. Axel tyckte, att de båda vännerna skulle utan honom friare njuta af hvar andras sällskap, och att det funnes en annan, som högre uppskattade hans, hvarföre han snart efter måltiden tog afsked.
Då Axel kom hem, fann han fru Hertzner icke hemma. Som allt var i ordning till hans afresa, utgick han i trädgården, der han under sitt tillfrisknande tillbringat så mången stund, och som nu stod så härlig med sina vinrankor, sina vårblommor.
Längst fram i slutet af en bokallé låg ett lusthus; dit styrde Axel sin gång. Det utgjordes af trenne små rum, hvilka innanför en vacker balustrad inneslöto en mängd utsökta blommor och taflor och kunde med skäl kallas ett litet museum, Det mellersta rummet var störst och liknade en liten salong, och de andra, hvilka lågo på hvardera sidan om detta, voro små förtjusande kabinett.
Axel ingick i det till höger, der han så ofta beundrande beskådat ett porträtt af Maria Stuart, i hvilket han icke utan skäl fann mycken likhet med Alma. Han hade åter några minuter suttit försänkt i dess åskådande, och de djupa tankar, som då intogo hans själ, då han hörde steg. Han såg ut och blef varse en piga komma, bärande en harpa.
— Det är säkert samma harpa, från hvars strängar jag en gång hörde toner, dem jag burit med mig från mitt fädernesland, — suckade Axel, och nu ihågkom han systerdottern, hvilken han alldeles förgätit, så mycket mera som han tagit för afgjordt, att hon varit bortrest, då han aldrig hvarken sett eller hört talas om henne.
Han öfverlade nu, om han skulle gå eller stanna qvar. Han gjorde helst det senare. Musik var honom i denna stund välkommen; och kanske ville han ock, innan sin afresa, se den af Adolf så mycket omtalade flickan, då händelsen just erbjöd honom det.
Han öfverlade ännu, då steg åter hördes i den lilla salongen. Han måste således dröja, harpan stämdes och efter några fulla, ehuru sväfvande ackorder klingade Teklas härliga sång ur Schillers Wallenstein: »Der Eichwald brauset, die Wolken ziehn», på klara vågor genom det rosendoftande rummet, genom Axels darrande själ, som kände sitt hjertas lif och död uttalad i den sköna sången.
Rösten var Axel bekant; men han visste dock ej hvar han hört den samma. Han var mjukare, mera klagande än Almas; — dock, nu sjunger Alma så, — tänkte Axel och liksom badade sin själ i de milda tonvågorna.
Sången tystnade; en djup suck bäfvade ur sångerskans hjerta. Axel hörde det genom den blott tillskjutna dörren, och vågade knappt andas, af fruktan att förråda sin närvaro.
— Äfven hon har delat Teklas öde, äfven hon har lefvat och älskat! — tänkte Axel med ömt deltagande, och hade gerna önskat väggen genomskinlig för att se den gestalt, hvars själ så vemodsfullt uttalat sig i sången.
— Du redan här, Otilia! — ljöd nu fru Hertzners milda stämma.
— Otilia, ja, så heter hon, — tänkte Axel och lyssnade och darrade.
— Gråt icke, goda Otilia; mins, att det, som här synes oss svårt och dunkelt, blir oss en gång klart, — fortfort fru Hertzner.
Axel smög till fönstret för att försöka, om han ej genom det kunde komma ned i trädgården, ty hans belägenhet var nu förtretlig. Men det var icke möjligt utan att förorsaka buller.
— Men moster, äfven du har gråtit? — Känner äfven du så djupt skilsmessan från honom, att han redan på förhand kostar dig tårar? — frågade en ljuf, musikalisk qvinnoröst.
Axel stod som förstenad, den för honom i sången icke säkert bekanta stämman hade nu blifvit fullt igenkännelig.
Ett utrop var nära att undfalla honom, då han i en enda tanke liksom inneslöt tusende.
Namnet Otilia? — —
Dock hvad de än må kalla henne — det är dock Gertrud, — och vid denna tanke nedsjönk Axel djupt drömmande i en hvilstol.
— Ja, denna skilsmesssa har redan många gånger tårat mitt öga, så väl för det varma intresse, som den svenske ynglingen ingifvit mig, som kanske ändå mera för din skull — svarade fru Hertzzer, men dessa tårar hafva en annan orsak, och jag ville icke, att du skulle märka dem.
— Ack hvilken orsak, moster?
— Ett bref från Roma.
— Från Roma? — Det har väl icke händt Richard något ondt?
Rösten var nu högre och antydde en häftig oro.
— Jo, han har varit sjuk — illa sjuk, som jag tror, men är nu Gud vare lofvad bättre, för hvilken glädje gå väl hans försäkringar, som ock det, att han sjelf kunnat tillskrifva mig, är en säker borgen.
Han helsar dig hjertligt och ber mig säga dig, huru varmt och broderligt han delar din djupa, dotterliga sorg.
— Ack, den gode, ädle, varmhjertade Richard! — men hvilken förfärlig tanke, att under det hans moder med moderlig, outtröttlig kärlek och ömhet vårdade en okänd yngling, låg han kanske ensam, utan ömhet och vård, i det främmande landet!
— Ack mitt barn, det finnes intet främmande land för fadershjertat och fadersögat! — — Till hvart och ett af de ute vandrande, lidande barnen sänder han alltid en barmhertig samarit. — Detta har äfven varit fallet med Richard. Men tack, Otilia, tack för det varma deltagande, du visat din barndomsvän! Jag trodde knappt, att du nu, i din djupa hjertesorg, skulle hafva en tanke för honom.
— Ack, tro mig, moster, jag tänker mera på honom nu än förut — och dessa tankar äro nära att förkrossa mig.
— Du har ju intet att förebrå dig? — intet löfte binder dig.
— Nej! men, moster, sedan jag nu vet hvad kärlek — en obesvarad kärlek är — har mycket blifvit mig klart, som fordom varit mig dunkelt — jag förstår nu det ädla, försakande och högsinnade i Richards uppförande, och de ord han i afskedsstunden stälde till mig, genljuda ofta i min oroligt bäfvande själ!
När jag kommer till baka, Gertrud, huru är det då? — — Skall du då ännu vara dig lik? — Skall ingen vara dig kärare? Sådana frågor, hvars rätta betydelse jag först nu fattat. Hvem skule vara mig kärare? — — Ack, jag skall springa i din famn och under glädjetårar ropa ditt namn! Detta var mitt svar!
Tänk, moster, hvilken mened, hvilka falska löften! — Löften, som jag icke kan uppfylla — och ändå är Richard mig så kär.
— Oroa dig icke öfver detta, mitt goda barn! Richard skall aldrig på dig ställa en orättvis fordran — aldrig anklaga dig för den kärlek, du omedvetet uppväckt i hans själ. Stark i Gud skall han med tålamod och manlig kraft dricka den kalk, som väntar honom. Han skall hvarken fordra eller klaga. Jag känner min son!
— Men låtom oss nu tala om vår käre främling!
Det var ett ögonblicks tystnad.
— Han är väl ännu icke återkommen? — frågade slutligen Gertrud, nästan hviskande.
— Nej, ännu icke; han kan först om ett par timmar vara det.
— Ja, men det är ej säkert. Gå derför in; han kunde eljes söka moster och öfverraska oss här, och då — Gertrud tystnade några ögonblick, men fortfor sedan: — O, det gifves stunder, då jag glömmer, att en annan uppfyller hans själ, att han förskjutit mitt hjerta, eller jag mins det, men ville ändå falla ner för hans fötter och bedja honom om en blick, och sedan — sedan vill jag dö. Man säger, att en försmådd kärlek icke varar länge, att stoltheten gjuter sitt gift i såret. O, den, som rätt älskar, känner icke stolthet, känner blott stolthet i kärlek. Icke är det stolthet, nej, det är blyghet, den medfödda qvinligheten, den enda känsla, som kärleken icke kan besegra, som afhåller mig från att se honom, att bedja honom en gång lägga sin hand på det sjuka hjertat!
Nu började fru Hertzner att genom böner och föreställningar försöka lugna den arma flickan.
— O, jag är ju alltid lugn! Låt mig blott i dag, i morgon få klaga. Förneka mig det ej, du, som varit så god mot mig. Tala ej tröst i dag, icke i morgon, kanske icke en gång dagen derefter; men … — Gertrud tystnade, men hon snyftade högt.
— Gå nu in! — återtog hon sedan med säkrare röst. — Du skall ej förlora ett ögonblick af dessa sista stunder, du lyckliga, som får vara med honom, se honom, höra honom! Men mins, att du sedan skall säga mig hvarje ord! Gå nu, — bad hon ännu en gång, — och glöm icke ditt löfte att föra honom ut i trädgården, så att jag ännu en gång måtte genom fönstret få se honom.
Hvad kände, hvad tänkte Axel? Han led outsägligt. Det goda, veka hjertat, hans egen erfarenhet af en olycklig kärlek, kanske ock den smickrade fåfängan eller det intresse, vi alltid känna för den, som älskar oss, detta allt bestormade Axels själ med böner, att han skulle se henne, trösta henne, tala ömhetens ord till det arma hjertat. »Men då förvärras blott det onda», varnade förståndet.
— Om jag skulle lyda mammas råd och göra Gertrud lycklig? Vore icke detta ljuft, då jag ej sjelf kan blifva det? Nej, omöjligt! Jag måste visserligen se Alma tillhöra en annan; men jag kan och skall tillhöra ingen.
Fru Hertzner bad Gertrud följa sig in.
— Blott några ögonblick, och jag kommer efter, sade hon. — Jag ville blott ännu en gång plocka blommor till en bukett åt honom. Men gå strax, moster; han kunde eljest komma.
Fru Hertzner gick; det var några ögonblick tyst i rummet, der Gertrud var.
O, — jag vill bedja! — suckade hon slutligen med en röst, som sade, att hon förstode bönens salighet. — Jag vill ännu en gång tacka himlen, att jag blef ett medel, att, fastän osynlig, få skaffa honom vård och ömhet i det främmande landet. Jag vill bedja för hans sällhet, hans glädje!
Sakta nedsjönk hon. Hon bad med det ömma hjertats egna ord, bad enkelt och rörande.
Axel var djupt rörd; o, huru kunde han vara annat? Ingen skulle kunna hört den ljufva stämman, som så skönt uttalade ömhetens och försakelsens ord och detta det barnsligt öfverlåtande: »ske din vilje!» i den stund, då han nästan kände sig förkrossad af deras magt, utan att röras i själens innersta.
— O, hvi blef du ej mitt hjertas morgondröm, min själs stjernbild, du ömma, kärleksfulla? — suckade Axel, och tårar stodo klara och varma i hans ögon; och då Gertrud, liksom uti ett bönfallande amen, inneslöt allt i bönen för hans sällhet, hans hjertas frid, då var Axel nära att instörta, att blanda sina tårar, sina böner med hennes, och lägga en helande hand på det lidande hjertat. Men han stod stilla; ty en annan bild, den aldrig förgätna, den aldrig förjagade, framblickade klar och mild i hjertats djup.
— Måtte Gud förbarma sig öfver dig; jag kan blott bedja för dig! — suckade Axel och blandade sina böner med hennes. O, hade hon vetat det!
Hon gick ut. Axel smög sig till fönstret för att få se henne. Sakta framsväfvade den sköna, men sorgklädda gestalten mellan de grönskande gångarne. Af hvarje blomsterstånd afplockade hon de skönaste blommorna.
— Åt mig, — tänkte Axel, just som hon vid en rosenhäck vände sig och hela det ljufva anletet blef åskådligt för Axel.
O, det var det samma och ändå icke det samma, som han ett halft år förut sett och funnit så skönt. Det var skönt, kanske skönare, åtminstone i detta ögonblick, genomlyst af de rikaste själsstrålar, de klara tårperlor, som ännu darrade i det hulda ögat.
— Med henne skulle kanske ändå lifvet varit ljuft! Men nej, jag kan icke gifva henne mitt hjerta, och blott ett helt hjerta skulle göra henne lycklig, — tänkte Axel och såg med ömhet efter den försvinnande gestalten.
Några ögonblick derefter smög han sig ut genom trädgården och lyckades komma i sitt rum utan att någon blef honom varse. Han vandrade der länge fram och åter, utan att ega mod att gå in till fru Hertzner, och med hjertat endast sysselsatt med Gertrud. Nu förstod han, att det var henne han hade att tacka för så mycken ömhet, så moderlig vård, ja, kan hända för lifvet. Nu förstod han, hvarför Gertrud så ofta framstått för honom i hans feberdrömmar, hvarför han ofta trott sig se hennes gestalt smyga sig kring hans läger. Han såg nu, att hon varit den engel, som omhuldat honom under sjukdomen och de bättre dagarne, fast hon, likt en osynlig blomma, gömt sig för att endast omgifva honom med sitt välgörande doft. Hans hjerta slog varmt för så mycken grannlagenhet och kärlek, och åter tänkte han, huru ljuft det skulle hafva varit att belöna ett sådant hjerta!
Fördjupad i dessa tankar, såg han fru Hertzner inträda. Hon syntes upprörd, ehuru hon ville dölja det. Hon satte sig, samtalet börjades; men Axel kände, att aftonen, åt hvilken han verkligen gladt sig, skulle bli lång och bunden, ty hans öppna själ kunde omöjligt göra sitt väsende oberoende af den röfvade hemligheten. Han frestades att för fru Hertzner omtala allt; men han fann det rättast att tiga. Fru Hertzner föreslog en vandring åt trädgården.
Axels hjerta slog häftigt, då han nu vandrade de gångar, der Gertrud nyss gått och der han visste, att hennes öga betraktade honom. De ingingo i lusthuset. Axel hade svårt att gömma de minnen, som der trängde sig på hans själ. Han förstod den blick, fru Hertzner fäste på det ställe, der den nu försvunna harpan stått.
Nu kunde hon icke längre beherska sin smärta.
— Morgondagen, — suckade hon och nedsjönk i soffan med båda händerna för ögonen.
Med sonlig, ehuru ordlös ömhet lade Axel sin hand på hennes skuldra. Hon såg upp, och man skulle trott, att endast en moders öga kunde med en sådan blick se på barnet.
De talade åter. Axel, hvars själ var uppfyld af tacksamhet och ömhet, talade varmt och hjertligt, och fru Hertzner lyssnade, liksom hon hade velat gömma hvarje ord i sitt hjerta.
— Blott en bön har jag ännu till er, som jag hoppas ni ej vägrar mig! Vill ni lofva att en gång hvarje år glädja mig med ett bref, deri ni upprigtigt omtalar utvecklingen af de förhållanden, i hvilka ni invigt mig! att ni säger mig, om ert hjerta funnit kärlek och frid! — sade fru Hertzner, seende in i Axels öga.
— Ja, ack ja! — utbrast Axel med hjertlig glädje. — Det skall blifva mig så ljuft att från mitt hem ännu få tacka er för all godhet, att få framföra helsningar från mina kära, som aldrig skola upphöra att välsigna er. Men får jag ock mottaga samma löfte?
— Af hela mitt hjerta, ja, — svarade fru Hertzner och räckte Axel handen; — och om min son, vid sin hemkomst från Ttalien, fullföljer sitt beslut att göra en resa till norden, så följer jag med honom, och då får jag ju uppsöka Axel i det egna hemmet? — tillade hon och log så mildt i det glada hoppet.
Med en häftighet, som talade om prostinnans son, uppsprang Axel och kastade sig darrande af kärlek och glädje i fru Hertzners armar, under de lifligaste utrop af fröjd.
— Gud ensamt känner hvad ni är mig kär! — yttrade fru Hertzner bland annat, då hon sade honom det sista — god natt! — hon, den goda, som så mången dag, så mången natt vakat vid hans säng, som slösat på honom en moders kärlek och omsorger, ehuru hon visste. att det var han, som från hennes son, hennes ädle, kärleksrike Richard röfvat det hopp, det mål, hvilket nästan hela lifvet stått för honom som en strålande fixstjerna.
I den djupa aftonens stillhet vandrade Axel åter ut i trädgården, som låg der så mystiskt ljuf med sina mörka skuggor, sina måndagrar. Luften var balsamisk och mild, blommorna doftade, bladen hviskade, och den närbelägna floden talade sitt ljudande språk. I dunklet af en löfsal försjönk han i de vakna drömmar, som väl icke tillhörde hans natur, men hvilka dock på senare tider tillkämpat sig ett slags magt öfver hans hjerta. Han väcktes snart af ett sakta prasslande, och på den breda, öppna blomstergången, öfver hvilken månen klart utbredde sina strålar, såg han tvenne gestalter närma sig. Axel drog sig djupt in i löfsalens mörkaste skugga; men de veko af åt en liten sidogång, och han andades åter.
Nu vågade Axel se efter dem, och fann dem taga vägen åt lusthuset, der harpans toner snart åter bäfvade och smögo sig till Axels öra. Axel närmade sig just som Gertrud började en afskedssång. Det tycktes vara en ögonblicklig inspiration, i hvilken hela hennes själ uttalade sig.
Efter en i strider vaken, utkämpad natt lemnade Axel andra morgonen Heidelberg. Han var rörd och underlig till mods; fru Hertzner nästan djupt bedröfvad.