Hoppa till innehållet

Högadals prostgård/Del II/Kapitel 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Nittonde kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Tjugonde kapitlet
Tjuguförsta kapitlet  →


[ 200 ]

Tjugonde kapitlet.

Låtom oss nu göra ett besök hos Alma. Den stockholmska karnevalen var i sitt högsta flor. Baler, supéer, slädpartier, spektakler omvexlade i ett dagligt virrvarr. Majorens eller rättare majorskan deltog i allt, och majoren måste, likt mången äkta man, följa med för att betala, bjuda armen åt sin utstyrda gemål, och sedan sucka öfver den långa tiden (majoren spelade aldrig), de stora utgifterna, samt uttänka nya utvägar att fylla den tomma kassan.

Alma fördes eller snarare släpades omkring öfver allt, med tåren i ögat och leendet på läpparne. Hon var öfver allt den skönaste, den mest fjäsade, kanske ofta den afundade. Hon var ung, vacker, förtjusande; och hade hon ej varit allt detta, skulle hon dock varit salongernas strålande komet; ty hon var ny, var fästmö, egenskaper, hvilka äro nog att väcka uppseende och låta en flicka komma på modet. Och ändå kunde icke den allmänna hyllningen, de sjutton åren lifva Almas hjerta. Hon var vänlig, mild, man skulle kunna säga glad, men aldrig lifvad, aldrig road; detta bemärkte dock ingen. Det låg så mycken oskuld, så mycken mildhet i hennes väsende, att man, lånande la Vallières benämning, [ 201 ]kallade henne — l'humble violette, — utan att tyckas ana, att en högre grad af lifiighet kunde tillhöra hennes lynne.

Tvenne dagar efter andra Innocensen var bal hos majorens, för hvilken den arme majoren haft mången sömnlös natt. Alma hade hela dagen varit sysselsatt med åtskilliga små anordningar och ännu, sedan hennes nåd redan mer än en timme suttit framför toiletten, sväfvade Alma som en ordnande ande genom den stora fejade våningen, der alltid var något att rätta eller tillägga, eller samtalade hon med vaktmästarne och upplyste dem vänligt om mammas vilja med serveringen, hvilken denna af ren högfärd framstält i så otydliga ord, att de icke rätt kunnat fatta hennes mening.

— Nå, min Gud, kära Alma, du spelar då rigtigt servante! — ljöd det nu i Almas öra, och majorskans utstyrda, beplymade hufvud visade sig genom dubbeldörrarne, men icke mer än hufvudet; ty det var endast det, som nyss fulländadt kommit ur konstens målarhand. — Kom nu och låt kläda dig; ty hvarför har man domestiker, om fröken skall förrätta deras sysslor.

— Att låta vaktmästarne se, att fröken Liljenstedt springer som en piga, i stället att en flicka af stånd hela aftonen är sysselsatt med toiletten! — började majorskan åter, der hon låg utsträckt på en soffa, med ögonen oupphörligen fästa på em stor spegel, hvilken i klara ljusbrytningar återgaf hennes lysande bild, medan den knäböjande kammarjungfrun påsatte den hvita sidenskon. — Tänk, om sociétén i afton finge aning om alla dina bestyr, skulle då icke med skäl epitetet »huslig» tilldelas dig? Och detta, som klingar så ljuft i prestdotterns och borgarflickans öra, är ju ett rigtigt sobriquet för en flicka, som tillhör la haute volée.

Majorskan var en bland de mödrar, som anse för en verklig olycka, om någon upptäcker deras döttrar i en huslig sysselsättning, ehuru, oss emellan sagdt, mamma [ 202 ]lät sig väl behaga all den nytta, Alma gjorde huset och henne; fast hon ofta, då hon visste arbetet fullbordadt, utfor i förvåning och bannor, för att öfvertyga andra, att allt sådant skedde mot hennes vetskap och vilja.

Alma, som på galadagar måste kläda sig i mammas rum, började nu den i hennes tycke icke så vigtiga utstyrseln, Majorskan var likväl för mycket sysselsatt med sig sjelf att mycket gifva akt på Alma, hvilken snart framkom från en vrå af rummet, färdig att låta knäppa sin klädning; men kammarjungfrun vågade icke ett ögonblick lemna hennes nåd, ehuru hon bakom den nådiga ryggen visade Alma huru gerna hon velat det.

Sedan hennes nåd, efter många snäsor och ändringar, med ett: »så!» entledigat den qvinliga, nog länge pinade tjenstanden, blef Almas hvita lenongsklädning igenknäppt.

— Nå, än blommor då? — sade majorskan, som från sin egen utstyrda bild förde blicken på den enkla, sköna Alma.

— Jag tänkte icke hafva några i afton.

— Blommor skall du visst hafva, om jag ock skall aftaga handskarne för att påsätta dem.

Blomasken inkom, och halfva och hela girlander, qvistar af alla möjliga slag ombyttes nu oupphörligt i Almas lockar. Slutligen gillades en liten fin girland af späda, skära och hvita blommor, hvilken, för att göra rättvisa åt majorskans smak, upphöjde så väl de glänsande lockarne som hela det ungdomliga anletet.

— Du sitter som om hufvudet icke vore ditt, — sade majorskan bittert, då hon varseblef den likgiltighet, med hvilken Alma hörde hennes utrop. — Hvad den kransen klär dig, och hvad du i afton är lik mig! Det felas dig intet annat än liflighet, — fortfor hon. — Jag mins i fjor, se då var du glad och leende som en af gracerna; och nu, då alla gracer hos dig vaknat till fullt lif, så tycks [ 203 ]du göra allt för att hålla dem fångna! På promotionsbalen, till exempel, se då var du glad och animerad, då räckte du handen åt studenter och magistrar och lät dig bortföras i de svarta grupperna; och nu kunna knappast de gentilaste officerare aflocka dig ett leende.

Promotionsbalen! — ljöd ett på en gång ljuft och sorgligt eko i Almas själ, och nu voro kransens blommor bleka mot de höga hjertrosor, som utslogo på Almas kind.

— Din fästman kan knappast aflocka dig ett vänligt leende! — fortfor majorskan, utan att låtsa märka Almas förändring.

— Jag är alltid vänlig mot Arthur, mamma.

— Vänlig, ja, men icke liflig, icke skämtande, icke retande, som en fästmö bör vara för att egga och i hvarje ögonblick liksom på nytt uppelda sin fästman. Sedan du blir hans hustru, må du gerna vara som du vill, ty äktenskapet är qvinnans frihetstid, då falla behagsjukans snaror; men en fästmö måste oupphörligen uttänja dem i nya former. Ingenting utledsnar mannen så mycket, som en lugn, ouppblandad vänlighet. Han älskar de vexlande elementen. Det är icke ett återupprepadt tema, vore det ock det skönaste, som tjusar honom, utan de oräkneliga variationer, i hvilka konsten vet att på en gång lifva hjerta och sinnen.

Alma suckade, men svarade intet; kanske hade hon icke ens hört moderns lärdomar. Men hastigt uppsprang hon, och med ett: — Gud, mamma! — nedböjde hon sig framför majorskan och fattade med båda händer om den breda blondremsan, hvarmed majorskans sidenklädning var garnerad, och hvilken flammade i ljusa lågor.

Majorskan hade, för att rigtigt kunna skåda hela sin personlighet, låtit på golfvet framför den stora trymån nedsätta flera ljus, i hvilkas medelpunkt hon oupphörligt vände sig, under de moderliga förmaningar hon meddelade Alma. Ljusen hade kommit för nära de lätt antända [ 204 ]spetsarne, och skulle säkert förvandlat hela hennes yttre varelse till en låga, om icke Alma utsläckt vådelden i sin början.

Nu blef allarm, ringning och bannor, hvilka i häftiga ordalag utdelades till Alma och kammarjungfrun, som varit orsaken till den olyckliga händelsen, det fasliga missödet, att antingen vara tvungen att byta om klädning, då denna var gjord för dagen, eller ock att afsprätta de svedda fragmenterna och hafva klädningen utan garnering, ehuru garneringar nu voro så moderna. Det första förslaget måste antagas; ty sjelfva klädningen hade vid närmare undersökning icke heller undsluppit lågorna.

Almas händer hade dock de känbaraste märkena efter eldsvådan, ehuru ingen tänkte derpå, och hon, endast sysselsatt att lugna och hjelpa mamma, icke låtsade derom.

Sedan nu majorskans omklädnad var börjad, aflägsnade sig Alma för att i sin kammare litet vårda de svidande fingrarne; men inkommen dit, nedsjönk hon tankfull i soffan och tryckte handen hårdt mot hjertat, liksom för att förbinda dess svidande sår, från hvilket orden: »promotionsbalen» afryckt den lösa förbindningen.

Majoren inträdde. Alma spratt till; hon ville ej, att fadern skulle se de tårar, som nu smugit sig ur hjertat i ögat.

— Hvad fattas dig, mitt goda barn? — frågade fadern ömt.

— Intet, pappa! — svarade hon och 1og kärleksfullt under de fallande tårarne.

— Intet? Och du gråter!

— Jag har bränt mig, — svarade hon barnsligt och framräckte de röda fingrarne, i det hon omtalade händelsen.

[ 205 ]— Stackars min lilla Alma! — sade fadern smekande och förde de små mjuka händerna till sina läppar. — Men det är icke derför du gråter, — tillade han med ömhet, i det han kysste och åter kysste de brännande fingrarne. — Du får icke bedraga mitt hjerta; det är din far, din bäste vän, som beder dig derom.

Alma kämpade. Hon ville icke bedröfva den gode fadern, hon ville gömma sin smärta; men hans ömhet hade alldeles upplöst henne, och de äfven nu fullt upplösta tårarne droppade varma och rika ned mot faderns bröst, mot hvilket Almas hufvud stilla nedsjunkit.

— Du lider, Alma? — återtog fadern, efter några ögonblicks tystnad. — Det är icke först nu jag märker det; men jag har icke haft tillfälle, kanske icke heller mod, att fråga dig om orsaken, ty han är mig ändå tydlig. Du är ej nöjd med din förlofning, med din fästman; du vill …

— O, jag vill vara det! Jag skall blifva det! — snyftade Alma.

— Ännu en gång, bedrag ej mitt hjerta, tala sanning! Säg, att du aldrig varit, aldrig kan blifva det, och vid kärleken till dig, denna mitt hjertas varmaste känsla, du skall blifva fri.

— Fri! — utropade Alma, och en glädjens stråle frambröt skön ur tårdimman.

— Ja, allt må sedan gå hur som helst; men fri skall du blifva. Min ljufva Alma skall ännu le och uppblomstra. Innan i morgon afton skall du ej längre bära den boja, som hotar att mörda både din glädje och ditt lif.

— Nej, för Guds skull! — utbrast Alma och lindade sina båda armar om faderns hals. — Icke skall jag lösa de band, som fästa mig vid Arthur! Och de kunna ändå kanske lösas, men aldrig af mig.

— Hvad vill du säga dermed? — afbröt henne fadern. — Han skall aldrig lösa dem.

[ 206 ]— Min far, det gifves ännu ett sätt! — svarade Alma och såg in i faderns öga med en blick, genomstrålad af en salig aning.

— Och detta sätt? — utbrast fadern och nästan sköt henne ifrån sig.

— O, låt mig blott tänka det!

— Ja, höra det kan jag ej! — svarade fadern med darrande röst. — O, jag arme, jag olycklige far! — fortfor han och förde handen hårdt mot pannan.

Alma log, smekte och bad; men den manliga och i synnerhet den faderliga smärtan är icke en vind, som öfverröstas af foglasången: den är en storm, som hör blott sig sjelf.

— Men jag har icke tvingat dig, Alma, — började han åter. — Jag önskade detta parti, jag bekänner det; men hade jag då så klart som nu skådat i din själ, så hade jag aldrig önskat det; ty att tvinga ett hjerta, som var mig så kärt, dertill är jag ej nog hård.

— Du har ej tvingat mig, o nej, tusende gånger nej! — inföll Alma med djup röst. — Du önskade det, mamma ålade mig det, jag tystade mitt hjerta och sade frivilligt, åtminstone som du trodde, ja. O, jag var nära att säga dig det unga hjertats qval; men jag blygdes, jag kunde ej tala. Hade jag trott allt, hvad jag nu vet, så hade jag handlat annorlunda. Jag trodde falskt i mycket, jag trodde mig starkare eller kanske svagare än jag var, jag trodde Arthur bättre; men, — tillade hon kraftfullt, — att göra det onda så godt man kan, deri ligger visheten, och det vilja vi göra och icke tänka att upplösa den ingångna förbindelsen. Det vore synd mot Arthur, mot mamma, mot oss sjelfva, och det skulle så gifva verlden rättighet att fördöma oss! Och nu, pappa, var blott icke så bedröfvad, så är jag lycklig! — tillade hon och tryckte en lång kyss på faderns läppar.

[ 207 ]De främmande äro här! — ropade betjenten och instörtade häftigt i rummet.

Far och dotter uppstego, Alma, som det syntes, glad; men öfver majorens anlete hvilade ett djupt bekymmer, på en gång mildradt och ökadt genom den ömhet, med hvilken han ännu ett ögonblick betraktade den hulda dottern.

— Han skall ej mera säga: — min stackars Alma! suckade den goda flickan. — Han skall ej se min smärta; han är nog olycklig ändå. Här skall jag gömma henne! — fortfor hon och lade handen hårdt mot hjertat. — Hit kan blott den himmelske faderns blick tränga, och han, som är så god, han skall vinka mig upp till sig, till stjernorna, när ingen dagrand mera upplyser jordens mörker!

— Din andra mamma är kommen, syster lilla! — ropade unge bror Otto. — Men så du ser ut! — tillade han och förde Alma för spegeln. — Tänk om mamma fått se det, då — han höjde sitt lilla finger, och Alma, som nu såg, att Otto hade rätt, ordnade lockar och blommor, och gick att mottaga sin svärmor.

— Är Arthur redan här? — frågade Alma, sedan hon gladt och vördnadsfullt helsat friherrinnan, som var ett långt, behagligt fruntimmer, med artigt väsende och vårdad klädsel; hon älskade mycket sin son och derför äfven Alma, ehuru hon önskat honom ett rikare parti.

— Icke ännu, min söta Alma; men han skall snart vara det. Han har varit borta till middagen; och som han visste, att jag till mina vänner gerna far så tidigt, att jag slipper trängas i tamburen, så bad han mig att icke vänta på sig.

— Hvad vår Alma är charmant i afton! — fortfor friherrinnan, vänd till majorskan, som med ombytt klädning och med salongmin satt nära friherrinnan i den svällande emman och försäkrade, att ingen högre [ 208 ]sällhet fans för henne, än att höra Almas lof från friherrinnans läppar.

— Nå, klär icke den enkla girlanden henne väl; och är hon icke i synnerhet i afton mycket lik …

Meningen slutades i mottagningar och nigningar; ty i samma ögonblick inträdde flera af gästerna i salongen.

Alma var glad, uppmärksam, och det hviskades i alla herrgrupper, att hon aldrig varit så vacker. Fadern såg ömt på sin Alma, och den faderliga stoltheten utträngde nästan det faderliga bekymret.

Alla voro komna, äfven de, som satte en ära i att komma senast; endast en fattades ännu, fästmannen. Friherrinnan, som i det längsta försökt ursäkta sin son, påhittade alla möjliga och omöjliga hinder, men hade svårt att dölja sin egen oro. Majorskan var stött, och trakterade den arma modern då och då med en liten sarkasm, tagen ur det stora förrådet.

Dansen, länge uppskjuten, måste nu börjas, sedan en betjent anländt med den underrättelsen, att baronen ännu icke hemkommit för att kläda om sig.

Det var med en underlig känsla Alma nu såg alla trängas omkring henne för att få första dansen, eljest alltid förbehållen af fästmannen. Hon kände sig liksom vore hon åter fri; men det var ju endast en ögonblicklig frihet, hvilken förorsakat så väl henne som mången annan mycken oro, och denna tanke fråntog friheten sitt behag.

Polonäsen var börjad. Alma dansade den med en grefve P—, en af de många, som gerna omgaf Alma, och hvilken mången gång uppväckt en ögonblicklig svartsjuka i Arthurs själ.

Midt under dansen inträdde baronen. Det låg något på en gång upprymdt och förvirradt i hans utseende.

— Är dansen redan börjad! — utropade han, efter en hastig helsning på majorskan, som från promenaden med en förtörnad blick tänkte förkrossa honom.

[ 209 ]— Och min plats upptagen! — fortfor han vredgad till Alma, som med en engels mildhet och det vänligaste: — Hvarför har du dröjt så länge? — gick mot honom.

— Fordrar du reda för min tid, så fordrar jag det med mera skäl af dig, som kunnat bortgifva en dans, hvilken för alltid tillhör mig, — svarade han med en blick, sådan Alma ännu icke sett.

— Söte, gode Arthur, du var ju icke här, och jag visste ej …

— Visste icke, att denna dans, närvarande eller frånvarande, tillhör mig!

Alma darrade, med bad innerligt, att Arthur ville förlåta henne.

Baronen såg på henne och på grefven, hvilken med ett föraktligt smålöje mötte hans öga, då friherrinnan, som med förskräckelse sett hans uppförande, framkom. Hon bad, hon försökte på allt sätt lugna honom, men förgäfves. Han fordrade, att grefven skulle genast lemna dansen, och Alma fortsätta den med honom.

— Det har säkert varit otur och trösten för djup, — hviskades bland herrarne. — Att så kunna behandla en sådan engel, — sade den ene. — Han vet ju icke hvad han gör, — sade en annan.

Emellertid hotade affären att blifva allvarsam mellan de båda herrarne; men Alma stod som en fridens genius mellan dem. Sedan hon länge slösat de ömmaste böner på sin fästman, vände hon sig till grefven.

Äran, eller hvad de kalla så, stred ett ögonblick mot den sköna bedjerskans önskan, men blott ett ögonblick.

— Ingen, utom ni sjelf, skulle kunna förmå mig till detta offer; men då jag gör det, hoppas jag att ni förstår huru stort det är, — sade grefven och lemnade, med en egen bugning, platsen och danssalen.

[ 210 ]— Var nu god och glad, min Arthur, — hviskade Alma bevekande, då hon räckte honom handen, den han, liksom glömsk af hvad som nyss händt, ömt tryckte till sina läppar, och var nära att i häftig förtjusning omfamna Almas lif, om hon icke med vänligt allvar hade hindrat det.

Majoren hade till all lycka icke varit närvarande vid baronens ankomst och det uppträde, hvilket utgjorde sällskapets hufvudämne; och då han inkom, var Arthur om icke sig lik, dock icke mycket olik.

— Han har druckit litet! — tänkte majoren, och hans öga uppsökte Alma, hvilken var sysselsatt att genom fördubblad ömhet mildra den smärta, som Arthurs uppförande förorsakat friherrinnan.

— Du är en engel, Alma, — hviskade friherrinnan, rörd ända in i själen, och tryckte moderligt den ännu svidande handen.

Emellertid fortgick balen, lifvad och lysande, och sällan såg man en rikare samling af vackra flickor och lysande uniformer. Alma var dock balens stjerna. Mera strålande hade hon aldrig synts; ty hon syntes gladare än någonsin. Ingen märkte den onaturliga spänningen i denna glädje, samt till och med de, som kallat henne: — »l'humble violette», — kallade henne nu: — »la rose brillante».

Grefve P— var mörk i hågen. Alma märkte det, och genast stod hon vid hans sida. Hon lyckades skingra skuggorna, kanske mest derigenom, att hon lofvade honom den nästa, genom ett vilsetag, lediga valsen. Baronen och grefven voro kända som hufvudstadens skickligaste valsörer, och de gjorde rättvisa åt detta rykte. Skön och lätt sväfvade nu Alma i valsens hvirflar med den för ögonblicket lycklige grefven, hvilken dock var måttlig i sin lycka; ty han hade hört, att Alma var förbjuden att valsa länge, och häftigt, och förde henne derför alltid, ehuru påkogtande det än var, efter tvenne hvarf till baka till den stående gruppen.

[ 211 ]Baronens ögon flammade, och hade icke majoren, som nu blifvit underrättad om hans uppträdande, genom samtal fasthållit honom, skulle han visst vildt rusat på grefven och ryckt Alma ur valsen. Alma försökte le; men den blick, hvarmed baronen mötte hennes, bytte löjet i en ofrivillig suck.

— Det var en ljuf vals, icke sant, Alma? — frågade han henne ironiskt, då hon återfördes af grefven till sin plats.

— Nu vet jag hvarför svåger Arthur är så ond och ledgen i qväll, — sade Otto till Alma med en röst, som tillkännagaf en hemlighet, sedan han ändtligen, genom böner och ryckningar i klädningen, lyckats få henne in i ett kabinett. — En sådan stor olycka, stackars Arthur!

— Vet du något illa, som händt honom, så, i Guds namn, säg mig det! — utbrast Alma med liflig oro.

— Ja, men du blir så ledsen.

— Ja, om du icke säger det!

— Nåväl, då, men du skall tiga!

— Ja, ja, men tala fort! Någon kan komma!

— Ja, men du skall ej darra, syster lilla! Jo, ser du, jag hade krupit upp i hörnet på pappas soffa, ty jag blef så sömnig i salen. Då kom någon in och pratade så hårdt, så att jag blef vaken igen; men jag skämdes; och derför låg jag stilla. Då kastade sig någon ned i soffan, just som Arthur plär göra, och svor i det samma, och då kände jag igen, att det var Arthur. Då började en annan, den der löjtnanten, som jemt går med honom på bron, att banna Arthur, och sade, att han burit sig dumt åt mot dig, och att han vore full; men då svarade Arthur, att det vore en så — jag törs icke svära — förarglig dag, och att han förlorat, du kan aldrig gissa, jo, tvåtusen riksdaler, och att han icke hade penningar förr än han fick köra sin mamma att skrifva på igen! Hör, du, hvad betyder skrifva på? Men du är så ledsen, Alma! Det får du icke vara. Han får nog pennin[ 212 ]gar, bara tant skrifver på; ja så vet jag icke mera, ty pappa kom och bad dem komma ut och dansa eller dricka, tror jag.

Alma var blek; hon hade släppt Ottos händer, dem hon hållit, och stödde nu hufvudet mot sin ena hand. Den lille brodern strök smekande hennes kinder och panna.

— Vill min lille Otto lofva mig en sak? — frågade nu Alma, som åter vunnit seger öfver sig sjelf.

— Ja, dig vill jag lofva allt!

— Men skall du också hålla det?

— Ja, söta, söta Alma!

— Du skall icke omtala för någon hvad du nu sagt mig. Då gör du orätt, gör synd, och det vill icke min lille Otto; ty det man på sådant sätt får veta, skall man gömma lika väl, som om man fått veta det i förtroende och lofvat att tiga!

— Ja, det skall jag; men då har jag redan gjort synd.

— Du visste icke, att det var orätt, när du omtalade det för mig.

— Och icke heller när jag talte om det för Harald.

— Vet äfven Harald det? — frågade Alma bäfvande.

— Din fästman är just ett svin, Alma! — ljöd det i samma ögonblick i Almas öra, och Harald stod, som en liten uppretad krigshjelte, framför systern.

Nu måste Alma bedja, hota, föreställa, men Harald, så olik Otto, lofvade icke tystnad, utan upprepade oupphörligt sitt vittnesbörd, med många tillägg, ända tills baronen inträdde för att hemta Alma till en lofvad vals. Han var ännu ej fullt glad, och Alma, huru var väl hon till mods? »Väl», skulle en hvar sagt, som sett, med hvilken ömhet hon sökte framlocka baronens glädje.

[ 213 ]Valsen börjades. Baronens ögon flammade af en underlig låga, i det han, med en blick på grefven, som äfven nu började valsen, lade armen omkring Almas lif och började dansen i ilande fart.

— Fortare, fortare! — ropade han til musiken. Takten ökades, och på de Strausska tonvågorna flög det förlofvade paret som en luftig bild framom och förbi alla.

— Vi skola se hvem som valsar längst! — ropade baronen till grefven, som ensamt tätt efterföljde honom.

Alla hade upphört att valsa; det var blott de tvenne paren, som i vild täflan ilade kring golfvet, ehuru de knappast tycktes beröra det.

— Arthur, söta Arthur! — bad den bleknande Alma andlös.

Arthur såg intet, hörde intet; men åskådarnes tjusning och beundran bytte sig nu i oro och förskräckelse.

— För Guds skull, Arthur, — stammade Alma brutet.

Grefven, som, mindre barmhbertig mot sin egen dam än mot Alma, hörde den svaga och kämpande bönen, slutade genast valsen, tack vare hans mensklighet.

— Sluta, Arthur! — ropade friherrinnan blek och förskräckt.

— Jag skall blott fullkomligt segra! — svarade han jublande, och försökte ännu kringsläpa den mera döda än lefvande Alma; men det var förgäfves. En blodstråle frambröt ur det våldsamt sig häfvande bröstet, och sanslös nedsjönk hon, med möda uppehållen af den förskräckte baronen.

Blek och liflös låg nu Alma på soffan. Friherrinnan badade henne med eau de cologne och tårar. Majorskan var nästan stel af förskräckelse. Arthur stod orörlig vid hennes sida, och alla de öfriga hade samlat sig i en enda tjock, oredig massa.

— Mitt barn, min Alma! — utropade med klagande stämma majoren, hvilken nu först inkom, trängde sig mellan [ 214 ]de förstummade åskådarne, och tröstlös kastade sig öfver den afdånade flickan,

Alma uppslog ändtligen ögat. Hon stirrade litet omkring sig, men strök sedan sakta faderns hand.

— Hvar är Arthur? — frågade hon, liksom redande sitt minne.

Baronen böjde sig djupt ned och kysste ordlös och djupt ångrande den tryckande handen.

— Söte, gode Arthur! — stammade hon och fäste på honom en blick, den ömmaste han någonsin fått från hennes öga.

Varma tårar droppade ur Arthurs ögon ner på Almas bröst, under det upprigtigaste: »förlåt!» som kanske kommit ur hans hjerta.

Majoren ville efterskicka läkare; men Alma reste sig, försäkrade, att hon mådde nästan fullkomligt väl, och gjorde allt att återlifva glädje och dans, i hvilken senare hon dock icke mera kunde deltaga; men glädjen var störd, och genast efter supén aflägsnade sig gästerna, med ett djupt intryck af den lysande, så mycket omtalta balen hos major Liljenstedts.

Inkommen i sin kammare, framtog Alma ur en liten låda några bleknade blad, omvirade af vissnade minnesblommor.

— O, det är länge sedan jag såg er! — suckade hon och förde med kärlekens tårblick de dyra relikerna till sina läppar. — Icke borde jag i afton återse er, då jag så heligt lofvat Gud och mig sjelf att förjaga alla minnen ur min själ. Men förlåt mig, du, som ensam sett, att segern i afton varit svårare än någonsin! — tillade hon och sammanknäppte sina händer, mellan hvilka hon dock inneslöt det, hvarmed hon tyckte sig hafva syndat, och som var blad ur Axels lagerkrans, omlindade af de blå blommor, han gifvit henne i det oförgätliga ögonblicket på Himmelstalund.

[ 215 ]O, så komma vi ofta ångrande och bedjande till Gud, men kunna, likt Alma, icke en gång i bönens ögonblick göra honom ett offer af det begär, för hvilket vi bedja: »förlåt mig!» Som Alma gömde bladen mellan de sammanknäppta händerna, så gömma vi begäret i de djupaste vecken af vårt bönfallande hjerta.