Harald Hjärne/02
| ← I. HJÄRNES LIV |
|
III. HJÄRNE SOM HISTORIESKRIVARE → |
II.
Hjärne som universitetslärare.
BAKOM de yttre konturerna av Hjärnes liv, som i det föregående uppdragits, döljer sig en livsgärning, som hör till de betydelsefullaste inom svenskt kulturliv under senare tid: universitetslärarens, historieskrivarens, politikerns. I själva verket äro dessa sidor av hans verksamhet så intimt förenade, att en sträng boskillnad eller inbördes gradering dem emellan svårligen kan göras. Att det centrala och varaktigaste i hans livs arbete dock är vad han verkat som den historiska vetenskapens målsman vid Uppsala universitet under mer än ett fjärdedels århundrade, därom torde knappast råda något tvivel. Hans efterträdare i ämbetet, Ludvig Stavenow, har fällt det omdömet, att Hjärne såsom akademisk lärare säkerligen varit i sitt fack den ypperste Sverige ägt. Det är också denna bild, som först tränger sig fram, när man söker återkalla hans minne.
Den allmänföreställning av en professor, som en äldre generation företrädesvis bevarat från sin universitetstid, är säkerligen professorn som tentator och examinator. Det var i tentamen, som studenten först trädde i personlig beröring med sin professor. De minnen eller anekdoter, som knöto sig till dennes person, gällde i regel, så framt det inte var privat skvaller, mer eller mindre lyckade tentamina, mer eller mindre svåra eller besynnerliga tentamensfrågor.
För denna sida av sin lärarverksamhet hade Hjärne mindre intresse. Särskilt för de enskilda tentamina hyste han utpräglad motvilja, och han hälsade som en befrielse deras avlysande genom 1891 års examensreform, liksom han fann deras återinförande under hans senare professorsår innebära ett steg i reaktionär riktning. Examina betraktade han snarast som ett nödvändigt ont, nödvändigt på grund av universitetets uppgift att även kontrollera vissa kunskapsmåtts inhämtande med hänsyn till åtskilliga praktiska behov. Men examina fingo aldrig göras till huvudsaken, tentamensplugg och tvångskurser voro honom i hög grad emot, han var alltid angelägen att lämna sina lärjungar största valfrihet i fråga om sina studier och kurser och undvika, att vissa böcker skulle anses en gång för alla bestämda som »normalkurs».
För Hjärne var universitetet i främsta rummet en läroanstalt, undervisningen var dess främsta uppgift, undervisningens vetenskapliga hållning och den största möjliga frihet för lärare och lärjungar dess viktigaste krav och livsvillkor. Ty universitetet var också en fri undervisningsanstalt. I motsats till skolundervisningen, som till sin natur måste vara dogmatisk och väsentligen avse att bibringa nödig sakkunskap, var det de akademiska studiernas uppgift att emancipera från dogmatisk auktoritetstro och bibringa självständigt förvärvad och prövad kunskap. Då Hjärne i sin monumentala essay »Akademiska skolor» skildrar den skara sanningssökande män och ynglingar, som samlades kring Platon i Akademos’ lund, och över vilkas samkväm »svävade den sunda andens ironi, som höll de stora spörsmålen alltid öppna», har han framställt sitt ideal för det akademiska arbetet. Inom »vetenskapernas republik», som han också älskade uttrycka sig, råder ingen hieraki; väl finnas mästare och lärjungar, men »den som är mästare i ett, är lärjunge i ett annat, och det räknas ej så noga och ängsligt efter i varje särskilt fall, var lärjungeskapet slutar och mästerskapet begynner». Och sina ord till universitetets ungdom vid sin professorsinstallation (30 sept. 1889) — vilka i mycket angiva riktlinjerna för hans akademiska lärarverksamhet — slutar han med att inbjuda till ett »självständigt samarbete, som för mig väger tyngre än ett alltför villigt samtycke till mina eller andras ord. Bland mina åhörare ser jag hellre en Faust än en Wagner». Den enda auktoritet, som den vetenskapliga diskussionen måste böja sig för, är sanningen, men genom dess hävdande förebygges också, att ungdomen, när den frigöres från skoltvånget, hemfaller åt en oresonlig skepticism, varav alstras halvbildning och en vidskeplig skräck för allt vad auktoriteter heter.
I detta Hjärnes energiska hävdande av den fria forskningen och den fria vetenskapliga diskussionen ligger ofta öppen eller förtäckt polemik mot riktningar, som på ett eller annat sätt ville göra intrång på densamma. Den riktar sig som vanligt hos Hjärne lika mycket åt vänster som åt höger. Typisk är t. ex. hans ställning till de på sin tid synnerligen uppseendeväckande religionsdiskussionerna i Uppsala hösten 1891. Ena gången vänder han sig sålunda mot doktor Anton Nyström och utpekar honom och den av honom propagerade positivistiska religionen som principiell fiende till den fria forskningen, medan han en annan gång försvarar sig mot dem som angripit honom och andra akademiska lärare för förment släpphänthet mot den religionsfientliga propagandan bland ungdomen. Och den delvis rätt hetsiga polemik, vari Hjärne i slutet av 1890-talet invecklades med Alinska skolan, rörde sig — utom om politiska meningsskiljaktigheter — i synnerhet om den akademiska lärofriheten. Hjärne klandrade, att denna skola, i synnerhet dess främste man, begagnade sin akademiska lärarställning för att dogmatiskt inplanta sina personliga åsikter, speciellt i unionsfrågan, och även på annat sätt utnyttjade den akademiska undervisningens resultat i den politiska agitationens tjänst.
Den förnämsta formen för Hjärnes undervisning var enligt hävdvunnen sed hans föreläsningar. Under tre decennier fortgingo dessa, med undantag väsentligen blott för de terminer, då han av riksdagsmannauppdrag var förhindrad att utöva sitt ämbete. De rörde sig över så gott som alla områden av ämnet, såväl den allmänna som svenska historien. Under hans tidigare professorstid stodo de äldre epokerna, antiken och medeltiden, rätt mycket i förgrunden, men under senare år försköts tyngdpunkten mera åt den moderna tiden. Man kan märka, hur de aktuella händelserna emellanåt inverkade på valet av ämne; så t. ex. stodo de i sitt slag enastående föreläsningarna över Östasiens historia (1906—07) uppenbarligen i samband med denna kulturvärlds märkliga framträdande på historiens scen under den närmast föregående tiden. Såsom högtidstalare vid akademiska fester var Hjärne ofta anlitad; särskilt må nämnas hans tal vid Gustav Adolfs-minnets firande 1892 och vid Uppsala studentkårs minnesfest över Uppsala möte 1893. Även vid universitetets sommarkurser medverkade Hjärne såsom initiativtagare och föreläsare under 1890-talet.
Hjärnes föreläsningsverksamhet sträckte sig för övrigt även utanför Uppsala; så var han en ofta hörd föreläsare i Stockholm, särskilt i början av 1890-talet, under senare år i Svenska humanistiska förbundet; han föreläste vid Kristiania universitet 1896, vid Göteborgs högskola 1910, i Berlin på internationella historiska kongressen 1908, i Berlin och Frankfurt 1917. Till hösten 1921 var planerad en rad föredrag i Finland, som dock på grund av Hjärnes ohälsa inställdes.
På den otränade åhöraren verkade Hjärnes föreläsningar till en början ofta nog förbryllande. Man hade svårt att föra anteckningar, man fick ingenting, som direkt lämpade sig för examensläsning, man fick sina historiska begrepp obarmhärtigt omkastade och visste snart varken ut eller in, man fann med en viss otålighet, att det utsatta föreläsningsämnet inte på långa vägar skulle hinna behandlas under pågående termin. Men efter hand förbyttes intrycket. Rikedomen av kombinationer och synpunkter, sammanflätningen av olika händelseförlopp visade sig belysa ämnet från nya, oanade sidor, trådarna drogos med skicklig hand tillsammans, de i friare, kåserande ton gjorda utvikningarna, varvid föreläsaren gärna släppte sin saftiga humor och sin berättarformaga lösa, gavo konkretion, liv och färg åt historiens scener och personer. Det är inte för mycket sagt, att Hjärnes föreläsningar för mången av hans åhörare voro en uppenbarelse, som öppnade hans blick för historiens verklighet. Deras styrka låg i uppslaget, orienteringen i ämnet, angivandet av förutsättningen och problemläget, och just härigenom blevo de i hög grad eggande till självstudier och egen reflexion på de historiska företeelserna. Också ville man till slut ej gärna undvara dessa föreläsningar, många besökte dem såvitt möjligt hela studietiden ut. Även utanför studenternas krets hade Hjärnes föreläsningar sina säkra »stamgäster», herrar och damer, gamla och unga.
Vid sidan av föreläsningarna blev under Hjärnes ledning arbetet i Historiska seminariet huvudformen för undervisningen och den form, i vilken det personliga samarbetet mellan lärare och lärjungar och självverksamheten å de senares sida mest kunde komma till uttryck. Det Historiska seminariet var Hjärnes egen skapelse och, kan man väl säga, hans ögonsten; för att skaffa medel till dess bibliotek nedlade han i början av 1890-talet ett outtröttligt arbete på att hålla en mängd föreläsningar såväl i Uppsala som Stockholm. Arbetet i seminariet gick i främsta rummet ut på att sätta lärjungarna i beröring med förstahandsmaterialet, att inviga och öva dem i källforskning och källkritik. En sådan omedelbar konfrontation med själva arbetsmaterialet var, ansåg Hjärne, för historikerns vetenskapliga utbildning lika nödvändig som för naturvetenskapsmannen autopsien, experimenten och laboratorieövningarna. Efter hand skulle sålunda förvärvas vanan att betrakta den historiska vetenskapens resultat icke som en gång för alla fastställda lärosatser utan såsom mer eller mindre lyckade, mer eller mindre provisoriska försök att tolka de tillgängliga urkunderna och ursprungliga vittnesbörden. Den antika historiens studium är för en sådan till grunden gående källkritik i alldeles särskild grad instruktivt, därför att det genom sina egna arbetsvillkor är ägnat att väcka intresset och skärpa iakttagelsen för förhållandet mellan källor och härledda framställningar. Hjärne valde också, särskilt under sin tidigare professorstid, ofta seminariets övningsuppgifter från detta fält. Ännu oftare var detta fallet med den historiska teknikens klassiska mark, medeltidsforskningen, och han utgav såsom underlag för dessa övningar en volym historiska texter, berörande Medeltidens statsskick (1895). Men även när det gällde senare perioder med deras mera omfattande och brokigare källmaterial, vidhöll Hjärne principiellt samma stränga fordran på grundlig källforskning. Det gick ej an att, såsom i tidigare historiska arbeten ofta skett, nöja sig med ett godtyckligt och fragmentariskt excerperande av diverse aktkonvolut i arkiven; den fullständiga överblicken över ämnet vinnes först, sedan man genomgått hela det material, som för detsamma finnes till hands. Gäller det t. ex. — skrev han en gång — »att bedöma trovärdigheten av en ambassadörs berättelser från ett främmande hov, måste man vara i stånd att bilda sig en säker övertygelse icke blott om berättarens personliga sannfärdighet och iakttagelseförmåga utan även om de särskilda omständigheter, under vilka han blivit satt att verka, om hela den politiska konstellation, som bestämt hans regerings inre och yttre uppträdande, ävensom hans ställning till inhemska och utländska statsmän».
Av detta Hjärnes stränga krav på grundlighet följde, att han, när det var fråga om utländsk historia eller svensk historia, där den tangerade andra länders, ansåg kunskap i det ifrågavarande landets språk oundgänglig. Karakteristiskt är vad en av hans lärjungar från hans tidigare professorstid berättat: den unge mannen hade blivit tjusad av Hjärnes skildringar på sina föreläsningar av en epok i Persiens historia och hemställde till professorn, om inte därav kunde göras ett avhandlingsämne, men erhöll då det välvilliga men fullt övertygande svaret, att historisk forskning på det området också krävde språklig forskning på samma fält, eftersom det inte kunde få vara tal om annat än förstahandsmaterial inom vetenskapen.
Resultatet av Hjärnes lärarverksamhet kan utan överdrift betecknas som glänsande. Ingen torde kunna jäva det omdömet, att under hans professorstid de historiska studierna vid Uppsala universitet blomstrade upp såsom aldrig tillförne. Under hans ledning utbildades ett flertal av våra nuvarande historiker och tillkommo en mångfald avhandlingar av ofta mycket hög rang. Jämförda med föregående tiders genomsnittsavhandlingar visa de i sin helhet en ansenlig höjning av den vetenskapliga standarden, icke blott vad det yttre omfånget angår, utan, och framför allt, till kvaliteten, med hänsyn till grundlig källforskning och kritik och förmågan av ämnets mångsidiga belysning. Det har sagts, att Hjärne val mycket inriktade sina lärjungars intresse på diplomatiska ämnen; sant är, att dylika ämnen giva rikare impulser till det blickens riktande utöver den inhemska historiens råmärken, vilket Hjärne ständigt inskärpte, och att själva källmaterialets beskaffenhet hos de diplomatiska ämnena särskilt för en nybörjare erbjuder större lätthet än när det gäller den inre historiens mångskiftande företeelser. Men å andra sidan får icke förbises, att även den sistnämnda haft många framstående idkare bland Hjärnes lärjungar; man behöver som bevis för detta endast erinra om namn sådana som Sam Clason, Nils Edén, Eli Heckscher, Gunnar Huss, Torvald Höjer, Verner Söderberg, Sven Tunberg, Karl Gustaf Westman.
Till Hjärnes akademiska verksamhet kan också räknas ordförandeskapet i Historiska föreningen, där han på ett ännu mer otvunget och personligt sätt hade tillfälle ge sina lärjungar del av sitt vetandes skatter, sina geniala idéer och befruktande uppslag. Hans inlägg i diskussionerna, som röjde en fast otrolig beläsenhet på de även till synes mest avlägset liggande områden av historien, hans livfulla, ofta frispråkiga och saftiga, alltid fascinerande samspråk och uttalanden i historiska, litterära eller politiska ämnen under »nachspielen» höra säkerligen till de starkast inpräglade minnen, som Hjärnes lärjungar föra med sig från studieåren. Även inom andra studentkretsar, där Hjärne kände resonans för sina åskådningar, t. ex. Studenter och arbetare under tidigare år, föreningen Heimdal på senare tid, var han en ofta sedd och välkommen gäst.
Också omfattades Hjärne av sina lärjungar med en beundran och en tillgivenhet, som icke minskades av att åskådningarna ibland kunde avvika från hans, som ytterligare närdes av erfarenheten om den välvilja, humanitet och lojalitet, vilken utmärkte Hjärne i alla personliga förbindelser, och som nog ytterst bottnade i känslan av att i Hjärne ha mött en karaktär av sällsynt ädel halt och storslagna mått.
Ett vackert bevis på denna tillgivenhet erhöll Hjärne, då han på sin sextioårsdag (2 maj 1908) hyllades med en ståtlig festskrift, »Historiska studier», redigerad av dåvarande professorn Nils Edén och innehållande 26 av Hjärnes lärjungar författade vetenskapliga avhandlingar, en av Anders Grape uppgjord Hjärne-bibliografi samt en av omkring 180 lärjungar undertecknad hyllningsadress. Efter hans avgång från professuren överlämnades på Historiska föreningens hyllningsfest (15 nov. 1913) en minnesskrift, innehållande dels förteckning över av Hjärne i föreningen hållna föredrag och ämnen för av honom inledda diskussioner, dels förteckning över hans akademiska föreläsningar och av honom ledda seminarieövningar. Vid samma tillfälle utbads hans tillstånd att över honom prägla en plakett, vilken blev färdig några år efteråt och här påskriften: Sacri ignis antistiti.