Harald Hjärne/03

←  II. HJÄRNE SOM UNIVERSITETSLÄRARE

Harald Hjärne av Gustaf Jacobson

IV. HJÄRNE SOM POLITIKER  →

III.

Hjärne som historieskrivare.

DE HAR SAGTS, att Hjärne var den lärdaste historiker vårt land någonsin ägt. Men det har också, ofta icke utan beklagande, sagts, att omfattningen av hans historiska författarskap icke stod i proportion till hans utomordentliga lärdom. Delvis beror nog ett sådant omdöme på bristande kännedom om vad Hjärne i verkligheten producerat, men till en viss grad har det också sin förklaring i den säregna arten av hans författarskap. Hjärne var icke i egentlig mening specialforskaren, som med den av honom själv anbefallda minutiösa grundligheten och kritiska sovringen genomplöjde arkivens skatter och på grundvalen av dessa studier utförligt och uttömmande behandlade en begränsad detaljuppgift. Han sysselsatte sig visserligen i yngre år även med dylikt arbete, vars resultat föreligger i en rad av rikt dokumenterade avhandlingar och tidskriftsuppsatser, men under sin professorstid ägnade han sig endast undantagsvis däråt, och några egentliga arkivforskningar bedrev han icke under senare tid. Han var icke heller en historiker av F. F. Carlsons, Malmströms och Odhners typ, som på grundvalen av egna och andras detaljforskningar gör sammanfattande och sammanhängande framställningar av en längre eller kortare historisk epok; hans enda arbete av denna art, hans bok om Karl XII, blev ett fragment.

Hjärne var framför allt universalhistorikern. Hans eget rörliga och livliga ingenium, impulser från den runt omkring i världen pågående vetenskapliga diskussionen och — icke minst — från samtidens växlande och till analogier inbjudande händelser drevo honom att från tid till tid skifta sina studier och intressen och därmed även ämnena för sin produktion. Denna blev därför i hög grad splittrad, och den fick gärna essayens form. Den föreligger till mycket stor del i form av uppsatser i tidningar och tidskrifter, föredrag och föreläsningar, »grundlinjer» till föreläsningar, särskilda broschyrer, högtidstal, recensioner m. m. En del av denna rätt svåråtkomliga litteratur samlade Hjärne i några bekanta volymer: Blandade spörsmål (1902), Östanifrån (1905), Svenskt och främmande (1908) — innehållande några av de yppersta alster, som flutit ur Hjärnes penna —, Ur det förgångna (1912), Östeuropas kriser och Sveriges försvar (1914), Finländska frågor (1920). Men dessa volymer innehålla icke på långt när allt, mycket ligger alltjämt undangömt i tidnings- och tidskriftsårgångarna, mycket — och ingalunda det minst värdefulla — i manuskript eller till och med i korrektur. En egenhet med Hjärnes författarskap var nämligen, att i icke så få fall utgivandet av hans arbeten avbrutits på korrekturets eller ännu senare stadium. Skulle all denna tryckta, halvtryckta och otryckta produktion utgivas i en samlad upplaga, så skulle otvivelaktigt föreställningen om Hjärnes ringa produktivitet som historiker bliva ganska betydligt modifierad.

Hjärnes tidigaste historiska skrifter beröra Sveriges äldre historia, och han har härvid tydligen tagit starka intryck av Gneists och andra tyska forskares epokgörande arbeten inom den äldsta germanska författnings- och rättshistorien. Redan hans gradualavhandling, Om den fornsvenska nämnden enligt Götalagarna (1872), rörde sig på detta område, likaså hans några år senare i Svensk Tidskrift publicerade skrift Skandinavisk laghistoria (1876). Denna Hjärnes kanske märkligaste ungdomsskrift skulle vara en sammanfattande recension över en mängd vetenskapliga verk i germansk rätt men blev i själva verket en av geniala och originella idéer fylld programskrift, proklamationen av en hel historisk åskådning. Han sökte, med avfärdande av alla en senare tids anakronistiska åskådningssätt, tränga till botten av det germanska »lagsamhället», analysera dess väsen, sådant detta levde i människornas medvetande. Och han fann det centrala bestå i rättstanken; det var lagens helgd och omvårdnad, som var den bärande principen i Engelbrekts och hans samtidas statsbyggande verk. De leddes av sina krav på »att lag och rätt skulle råda med envåldsmakt inom Sveriges landamären», men icke av någon »frihetsentusiasm» eller ens någon medveten »fosterlandskärlek», såsom Hjärne drastiskt proklamerade gentemot den romantiserande skönmålning, som August Blanche nyligen »till den fosterlandsälskande huvudstadspublikens förtjusning» givit av Engelbrekt och hans dalkarlar. Var det Hjärnes avsikt att med dessa uttalanden chockera, så vanns den i hög grad; kraftiga och indignerade gensagor mot detta s. k. vanhelgande av de historiska minnena förspordes och gingo Hjärne djupt till sinnes. I en annan av sina ungdomsskrifter: Våra ståndsriksdagar (1875) — också från början tillkommen som recension — har Hjärne framställt och på den svenska samhällsutvecklingen tilllämpat en annan synpunkt: »det gemensamma ansvaret»; på mångfaldiga ställen i senare skrifter har han återkommit till denna kardinalpunkt i hela sin historiska och politiska åskådning (i koncentrerad form t. ex. i artikeln Konungadömet och folket, tryckt i »Från försvarstiden 1914»). »Staten är ett helt av levande, personliga krafter, kallade att samverka». Den Geijerska satsen, att »Sveriges historia är dess konungars», accepterar han så till vida, som det är kungadömet, som skapat den svenska staten. Kungarna ha i fred och i krig i sin och därmed även statens tjänst tagit alla de dugande krafter, som visat sig ägnade att hjälpa till vid rikets uppbyggande och upprätthållandet av dess höghet. Ur och omkring kungadömet, det högsta ordnade ämbetet i statens samlade organisation, ha alla rikets andra institutioner vuxit upp, även riksdagen, som visst icke från början tillkommit för att tygla kungadömet utan för att å folkets vägnar bistå detta i dess värv till rikets välfärd. Men den personlige konungen har från urminnes tider, såsom själv en man av folket, varit bunden av folklagen. Samma slags begränsning gäller för riksdagen, för alla rikets andra institutioner och ämbeten. Lagens, icke det tillfälliga godtyckets, herravälde i staten, statsplikternas uppfyllande, icke rättigheternas utkrävande, samarbete, icke dualism och ståndssplittring, ha varit hörnstenarna i det svenska samhället.

I särskilt hög grad har Hjärne funnit anledning att anbringa dessa synpunkter på reformationstidens svenska historia, varåt han ägnat ett utomordentligt intensivt studium och intresse och som han behandlat i en rad skrifter: Reformationsriksdagen i Västerås (1893), Sveriges statsskick under reformationstiden (1893), Gustav Adolfs minne (1892), Renässans och reformation (1893), Uppsala möte (1893), Vårt trosarv efter Gustav Adolf (1894). I Vasakonungarnas statskonst, byggd på samarbetet med svenska folket enligt principen »en för alla och alla för en», såg han en tillämpning av den urgamla germanska statsåskådningen med dess ansvarsbegrepp, förmäld med reformationens frihet under ansvar, »under den kristna människans ansvar för sin tro på oförtjänt nåd». I det förut omnämnda högtidstalet vid Uppsala mötes sekelfest över Renässans och reformation — en prestation av ädel stil och djupa tankar, som söker sin like — har han i vändningar, som oförglömmeligt etsa sig in i läsarens minne, karakteriserat de två frihetskrafter, som sönderbröto medeltidens världsåskådning och samhällsbyggnad, representerade å ena sidan av »Vatikanens statskloka och frisinnade prelater, som snillrikt skämtade med kristendomens fabler», å andra sidan av »en grubblande man av germansk börd med tunga tankar och gammaldags bildning, en från naturens fröjder avstängd munk med djupa och underliga ögon».

Från reformationstidens historia fördes Hjärne över till ett annat problem: den svenska stormaktspolitiken, det svenska Östersjöväldet och dess förutsättningar. Är det någon av Hjärne gjord insats inom den historiska forskningen, som kan sägas vara mera vägande än någon annan, så är det bibringandet av en ny uppfattning på detta område.

Den svenska historieskrivningen och den populära historiska uppfattningen hade sedan länge, under intryck av Sveriges fortgående utrikespolitiska nederlag och därav följande isolering från den »stora» politiken, vant sig att i vår »storhetstid» se en visserligen lysande men kort, i grunden omotiverad och ur allmän historisk synpunkt värdelös episod. Det var ett famlande efter skenet, ett skattande åt krigslystnadens och äventyrsbegärets lockelser och ett försummande av de inre, närliggande uppgifterna, som hämnat sig på vår följande utveckling. Särskilt tedde sig Sveriges strävanden och kamp i öster som en spärritt mot en naturnödvändig utvecklings gång; Ryssland måste fram till haven, och det var en fåfäng och onyttig kamp att söka hindra detta. Särskilt var Karl XII för denna åskådning en förargelseklippa. Typisk för denna uppfattning är Anders Fryxell, vilkens i många generationer allmänt lästa berättelser nog mer än något annat inplantat ett dylikt betraktelsesätt hos den svenska allmänheten.

Även Hjärne har tydligen i yngre år varit behärskad av liknande åskådningssätt. I Historiska föreningen uppställde och bevisade han en gång under sin studenttid (1871) tesen, att »förlusten av besittningarna på andra sidan Östersjön i väsentlig mån bidragit att höja svenska folkets välstånd och inre frihet», och ännu i »Våra ståndsriksdagar» (1875) såg han i Karl XII företrädesvis den som »obekymrad om framtiden bar våldsam hand på allting, som ej smidigt nog kunde böja sig efter hans tillfälliga syften».

Men under Hjärnes mognare år kom hela hans historiska förkunnelse att bliva en enda gensaga mot den nyss antydda uppfattningen. I skrifterna Gustav Adolf protestantismens förkämpe (1901) och Gustav Adolfs statskonst (1912) betonar han sålunda, att det svenska ingripandet i det stora kriget är att betrakta som en fortsättning och en konsekvens av 1590-talets kamp för politiskt oberoende och religiös frihet. Gustav Adolf var ingalunda behäftad med någon »orolig längtan efter överdådiga äventyr på vapnens och storpolitikens vädjobana»; vad han sökte utanför Sveriges gränser genom sitt ingripande i Europas förvecklingar och makttävlan var i grund och botten den trygghet, som krävdes för hans svenska fredsverk. Var sålunda »fosterländskt fredsansvar» det ena ledmotivet i Gustav Adolfs politik, så var »protestantiskt självförsvar» det andra, och han ser slutligen i honom den religiösa frihetens banbrytare. Det var först efter Gustav Adolfs död, som den rent defensiva karaktären av den svenska politiken förbyttes till offensiv och till en medveten strävan efter herraväldet över Östersjön. I Karl Gustavs vittfamnande planer kom denna till fullt uttryck. Den verkliga innebörden i Roskildefreden var enligt Karl Gustavs uppfattning — såsom Hjärne i talet över Roskildeminnet (1908) utvecklar — Danmarks och Norges förening med Sverige under samfälld ledning till värn mot alla främmande makter. Att en dylik politik ej saknade alla förutsättningar på en tid, då det moderna nationalitetsbegreppet var okänt, framhåller Hjärne, liksom han även — icke beklagar men — konstaterar, att genom dess misslyckande »ett stort ögonblick för Skandinaviens, för Nordeuropas historia gick förlorat».

Först och sist såg dock Hjärne det svenska Östersjöväldet ur synpunkten av dess frontställning mot öster. Både dess begynnelse på 1500-talet och dess slutkamp på Karl XII:s tid betingades — såsom Hjärne utvecklar i sin installationsföreläsning över Sveriges Östersjövälde och Europa (1889) — och fick sin världshistoriska betydelse av den omständigheten, att Sverige företrädde västerländsk statsordning och kultur mot österns anarki och barbari. Sin bestämda utformning fick detta åskådningssätt genom Hjärnes ingående studier i och eminenta kännedom om Rysslands och övriga östeuropeiska länders historia och historiska förbindelser med Sverige.

Det har uttalats den förmodan, att det var rysk-turkiska kriget i slutet av 1870-talet med dess nya bekräftelse på den ryska politikens fortfarande expansiva tendenser, som först inriktade Hjärnes intresse åt detta håll. Visst är, att hans samtidigt begynta studier i ryskt språk och rysk historia och resorna till Ryssland i början av 1880-talet öppnade för honom detta forskningsområde, som sedan i alldeles särskild mening skulle bliva hans. Hans första arbete på detta gebiet var en kritik av Antinormannismen i den ryska historieforskningen (1879), d. v. s. den riktning, som bestred den ryska krönikans uppgift om Ruriks och varägernas kolonisation. Hjärne betecknar däremot denna tilldragelse som ett historiskt faktum, lika väl bestyrkt som t. ex. Normandies erövring av skandinaviska vikingar. Samma ståndpunkt intager Hjärne i arbetet Från Moskva till Petersburg. Rysslands omdaning, en ganska brett lagd kulturhistorisk skildring, varav emellertid endast två häften utkommo (1888—3589). Sin eminenta lärdom i fråga om Rysslands historia har Hjärne bl. a. dokumenterat genom sin artikel Ryssland i Nordisk Familjebok.

Över 1500-talets svensk-ryska mellanhavanden skrev Hjärne en av sina större avhandlingar: Svensk-ryska förhandlingar 1564—72 (1897), till vars intressantaste partier hör utredningen av de ryska diplomatiska förhandlingsformerna på den tiden. Till denna avhandling var en aktpublikation avsedd och även rentryckt men blev aldrig utgiven. Tidigare hade Hjärne publicerat De äldsta svensk-ryska legationsakterna (1884) efter originalen i Stockholm och Moskva, ävensom några mindre brevserier från Johan III:s tid (1880, 1883). I detta sammanhang må också, ehuru ej berörande Ryssland, nämnas avhandlingen om Sigismunds svenska resor (1884), vars förnämsta värde torde ligga i de i noter och bilagor meddelade, huvudsakligen ur polska och italienska arkiv hämtade aktstyckena.

En annan grupp av uppsatser rörande svensk-ryska förbindelser berör 1700-talet. Hit hör — förutom de mera speciella bidragen Ryska konstitutionsprojekt 1730 efter svenska förebilder (1884) och Ett svenskt vittnesbörd om holsteinska partistämplingar i Ryssland (1897) — den märkliga uppsatsen Storpolitiska villobilder från frihetstiden (1889), som i förening med en samma år författad recension av den finländske historikern J. R. Danielsons »Die nordische Frage» ger en ypperlig vy över den svenska partikampen 1746 o. f. år och Rysslands ställning till densamma. Hjärne har här i någon mån utnyttjat den ryske ministern von Korffs depescher, vilka han nästan fullständigt avskrivit i Moskva, och vilkas meddelanden om ministerns stämplingar med svenska statsmän och utdelade mutor han är benägen att tillerkänna trovärdighet. I mindre uppsatser har Hjärne även för senare skeden bringat nytt ljus över Sveriges förbindelser med dess östra granne.

Mer och mer kom emellertid det karolinska tidevarvet att i detta hänseende stå i medelpunkten för Hjärnes intresse. Efter att redan i sin förut omtalade installationsföreläsning (1889) ha i förbigående berört frågan, framlade han i sin utomordentligt eggande och följdrika Karl XII. En uppgift för svensk häfdaforskning (Vintergatan 1897) såväl en skarp kritik av den hittills bedrivna Karl XII:s-forskningen som också ett program för ett kommande forskningsarbete på detta område. I sitt om synnerligen omfattande beläsenhet och lysande förmåga att gruppera och kombinera händelsesammanhangen vittnande, tyvärr ej fortsatta arbete Karl XII. Omstörtningen i Östeuropa 1697—1703 (1902) gav han själv ett tungt vägande bidrag till denna forskning, och på senare år har han utfört sina synpunkter i några smärre essayer: Karl XII och riksförsvaret (i samlingsverket Karl XII, utgivet av S. E. Bring, 1918) och Karl XII från europeisk synpunkt (Karolinska förbundets årsbok 1919). För utländsk publik har han framlagt huvuddragen av sin Karl XII:s-uppfattning i uppsatsen Karl der Zwölfte. Einige Umrisse seiner Laufbahn (Internationale Monatsschrift für Wissenschaft, 1918).

Karl XII:s-problemet — så är i korthet Hjärnes resonemang — löses icke med den förenklade formeln om hans halsstarrighet och äventyrslystnad. Enda sättet att lära känna vad Karl XII verkligen var och betydde är att gripa sig an med ett djupare studium av hela hans tidevarv. Man får sålunda icke nöja sig med att, såsom hittills skett, se honom ur exklusivt svensk synpunkt och anlita enbart svenskt, godtyckligt valt källmaterial. Det gäller att även studera Rysslands och Polens, ja t. o. m. Ungerns, Rumäniens och Turkiets historia under detta tidsskede. För en sådan forskningsuppgift räcker icke en enda persons krafter; det behöves en hel »svensk historisk akademi», som kan förfoga över en »hel skola av noggranna arbetare och enkom utbildade specialister». Hjärne tillbakavisar varje anakronistisk och fatalistisk syn på den stora krisen. Karl XII:s kamp var i själva verket en försvarskamp för svensk och västerländsk statsordning och rättstanke, den var i och för sig icke hopplös och under alla förhållanden djupt berättigad, »för så vitt som rättens värnande till det yttersta är en livssak även för staterna och statssystemen». Att utgången blev sådan den blev, betingades i väsentlig mån därav, att de övriga staterna, Danmark, Preussen, England, svikande den europeiska solidaritetens krav, lämnade Sverige att ensamt avvärja inkräktarens övergrepp. Trots allt var dock icke Karl XII:s kamp förgäves: tack vare den uthållighet han inlade i striden lyckades Sverige, efter ännu tre års kamp efter hans död, komma undan med livet och undgick att dela öde med det en gång mäktiga Polen, »vars historia ej har någon Karl XII:s vederlike att uppvisa». Genom sitt energiska motstånd har Karl XII i själva verket så försvagat det segrande Rysslands egna krafter, att dessa ej på länge räckte till för erövringspolitikens fortsättning — en synpunkt som Hjärne särskilt framhävt i sin på intressanta sakuppgifter rika uppsats Ryssland under nordiska krigets återverkan (1892).

På intet område torde Hjärnes uppslag ha visat sig så fruktbärande som inom den karolinska forskningen. Den »historiska akademi» han talade om har på sätt och vis tagit konkret gestalt i Karolinska förbundet, som 1910 stiftades under hans auspicier. Om livaktigheten inom denna forskningsgren vittnar ock en imponerande rad av forskare, som, helt eller delvis inspirerade av de Hjärneska uppslagen, bidragit och alltjämt bidraga till densammas år ifrån år fortskridande utveckling: Almquist, Bennedich, Bonnesen, Bring, Brulin, Grauers, Hallendorff, Herlitz, Lundberg, Schartau, Stille, Sörensson — för att endast nämna några av de mera kända namnen.

Till den allmänna historien, även utan samband med den svenska, gav Hjärne under årens lopp en mångfald bidrag, sträckande sig från den i Wallis’ världshistoria ingående framställningen av Semiterna (1875) till de kort tid före hans död skrivna betraktelserna med anledning av Ferreros arbete om det romerska riket (1921). Till antikens historia, föremålet för hans ungdoms älsklingsstudium, återvände han ofta, ej minst på äldre dagar i ett antal föredrag inom Svenska humanistiska förbundet, berörande bl. a. Alexander den store, Roms inträde i det hellenistiska statssystemet, de plutarchiska skrifternas kulturbetydelse, Thukydides (det sistnämnda postumt tryckt i Finsk Tidskrift 1922). Sin allsidiga, realistiska syn på antikens väsen, i motsats till en äldre tids estetiserande och idealiserande, hävdade han i en artikel: Principfrågor (1899), delvis under polemik mot Heidenstams »Klassicitet och germanism». En av hävdvunna föreställningssätt obunden uppfattning gav han också tillkänna i en essay över Bysantinernas historiska betydelse (1880), en verklig ehrenrettung åt denna »högt begåvade nationalitet, som syntes kallad till en stor roll vid sidan av de andra kristna folken», men som »störtades ned i sekellångt barbari huvudsakligen genom det katolska Europas avund och tvedräkt».

Ett annat föremål för Hjärnes livliga intresse och djupgående studier var Englands historia. I dess samhällsskick, behandlat bl. a. i den briljanta uppsatsen Englands parlamentarism (1894), såg han en pendant till det svenska, med dess orubbade tradition av på en gång aktning för lag och folkfrihet. Det brittiska världsrikets historia och problem har han också skärskådat i en rad artiklar, bl. a. tillkomna i samband med boerkriget (1899—1900).

Ett i sitt slag märkligt vittnesbörd om mångsidigheten av Hjärnes historiska lärdom är en otryckt, egentligen som provårsavhandling tillkommen skrift om Comenius (1880), utmärkt av en sällsynt fin karakteriseringskonst och förmåga att träffande bedöma den framstående pedagogiske författarens kulturgärning.

Bland de märkligaste av Hjärnes under senare tid utgivna historiska arbeten är den ursprungligen som föreläsningar vid Göteborgs högskola tillkomna samlingen Revolutionen och Napoleon (1911). Den utgör ingalunda någon fortlöpande skildring av händelsernas gång, vilken i allmänhet förutsättes som bekant för läsaren, utan avser att framhålla vissa förut mindre uppmärksammade sidor och huvudproblem, sådana de te sig i den moderna historiska kritikens ljus. Från såväl »revolutionslegendens» som »Napoleonslegendens» förlegade åskådningar har Hjärne här hållit sig lika fri som ifrån det våldsamma anathema, som t. ex. Taine utslungat mot revolutionen, och han har på ett överlägset sätt visat sin av inrotade meningar oförvillade, intuitiva blick för det väsentliga och betydelsefulla i händelseförloppen. Revolutionens stora klang- och jubeldagar få i framställningen träda tillbaka för företeelser sådana som de kyrkopolitiska striderna, och Napoleons hjältegloria förbleknar åtskilligt inför det ljus, som sprides över de verkliga villkoren för hans maktställning, icke minst hans medarbetares, hans bröders, Sieyès', Talleyrands, medverkan vid dess uppbyggande. Boken vimlar av prägnanta karakteristiker och omdömen, såsom då »skräcken» betecknas som »skrämda människors skrämmande tilltag» eller Sieyès som »den sönderfallande revolutionsoligarkiens mästerlots in i den monarkiska hamnen» eller Robespierre såsom görande »mindre intrycket av en politisk ränkmakare än av en hetsande och hetsad sedefiskal».

Universaliteten i Hjärnes läggning har sällan visat sig så starkt, som när han vid jämförelsevis framskriden ålder gjorde Östasiens historia till föremål för sina studier. Utom i några terminers föreläsningar resulterade dessa i den om stor sakkunskap vittnande artikeln Japans historia i Nordisk Familjebok samt i några mindre uppsatser: Kinas störste kejsare (1906), d. v. s. den på 600-talet regerande Tai-tsong, vilken jämföres med Justinianus och Karl den store, samt Några fornjapanska riksminnen (1921). Härtill kunna läggas ett par för Svenska akademiens handlingar avsedda, icke fullbordade minnesteckningar, den ena över sjöfararen och skildraren av Japan på 1600-talet Olof Willman, den andra över Carl Peter Thunberg, den såsom »Japans Linné» kände botanisten och forskningsresanden i slutet av 1700-talet. Hjärnes stora beläsenhet inom utomeuropeiska länders litteratur kom också till synes i hans högtidstal vid utdelningen av Nobelpriset åt Tagore (1913), ett vittnesbörd om djup sympati och ett exempel på mer än vanligt inträngande psykologisk analys. En liknande varm ton möter också i hans vackra minnesord över Japans amerikanske profet (1904), författaren Lafcadio Hearn, mannen med det varma hjärtat, »som klappade för en i våra ögon nästan fantastiskt utvecklad odlings vittnesbörd om fromhet, hjältemod och självuppoffring».

Sedan Hjärne efter Hans Hildebrands död övertagit utgivarskapet av den Pflugk-Harttungska världshistoriens svenska upplaga, fick han användning för sin penna i författandet av inledningar till verkets olika delar: Medeltidens historiska innebörd (1913), Det västerländska statssystemets uppkomst (1916), Skandinaviska och ryska koloniföretag utom Europa (1916) samt Nya problem för världshistorisk framställning (1921). Hans styrka i vida överblickar och synteser kom här i hög grad till sin rätt, särskilt i den sista, som med rätta kallats hans »vetenskapliga testamente», och som i förtätad form ger en inför den senaste tidens väldiga omstörtningar gjord sammanfattning av de åskådningar, som under ett liv av oavbruten tanke- och forskarmöda hos honom mognat.

* *  *

Hjärne var icke endast den universelle historikern, han var också, och kanske i främsta rummet, den historiske tänkaren. Ur den mångfald av omdömen, reflexioner och kombinationer, varav hans skrifter äro uppfyllda, framlyser en historisk åskådning av stort djup och utpräglad originalitet.

Historiens uppgift ansåg Hjärne vara densamma som Ranke angav för henne: att visa, »wie es eigentlich gewesen ist». Hon är visserligen en »magistra vite», men »hon är det endast i samma mening som livet självt kan sägas uppfostra till sitt eget bruk», i det hon ger oss möjlighet att utsträcka vår erfarenhet och de lärdomar den ger oss i positiv eller negativ riktning bortom vårt eget livs början. Men historien som sådan predikar varken moral eller politik, den har helt enkelt liksom andra vetenskaper till uppgift att framlägga verkligheten, sådan den ter sig med sina dagrar och skuggor. Historikern är ingen domare, »han är på sin höjd revisionssekreterare, icke justitieråd».

Men då å andra sidan historien ej kan nöja sig med det nakna berättandet utan måste analysera företeelserna, och då den vidare har att göra med mänskliga strävanden och gärningar, som måste hemfalla under praktiska och etiska övertygelsers domvärjo, så måste den röra sig med värdeomdömen, bli i någon, större eller mindre, grad subjektiv. Den historiska »objektivitet», som förmenas kunna reda sig utan dylika omdömen, är i själva verket omöjlig.

En sådan åskådning var hos Hjärne så mycket naturligare, som han själv i hög grad kände och alltid betonade sambandet mellan historia och politik (t. ex. i skriften Nutidspolitik och Sveriges hävder, 1907). »Politiken är samtidens historia, och historien är det förflutnas politik.» Den som vill historiskt utforska och skildra gångna tiders statsliv, måste ha politiskt sinne — »en opolitisk historiker är ett oting». Hjärne betraktade, liksom den av honom högt beundrade Thukydides, den historiska forskningen som ett led i det politiska upplysningsarbetet. Just denna ständigt närvarande känsla av sammanhanget mellan nuet och det förflutna var det väl som mer än något annat förlänade åt Hjärnes framställning den prägel av aktualitet, friskhet och levande liv, varigenom den så grundväsentligt skiljer sig ifrån äldre svensk historieskrivning.

Men av detta sammanhang mellan historia och nutidspolitik följer också, att det historiska åskådningssättet i viss mån blir bundet vid det politiska, vid samtidens föreställningar, och sålunda är underkastat dessas öde att tid efter annan skifta och förnyas. Insikten om denna de historiska åskådningssättens relativism alstrade hos Hjärne en ofta synnerligen radikal skepsis gentemot äldre och samtida uppfattningar, som varit rättesnören för det historiska bedömandet. I själva verket bestod hans verksamhet som historiker till icke ringa del i mer eller mindre öppet framträdande polemik mot gängse doktriner och schablonmässiga värdesättningar, om han också å andra sidan förhöll sig lika kritisk mot varjehanda ytliga och gottköpsartade »omvärderingar av alla värden».

I första hand trädde Hjärne i medveten motsats till romantikens förskönande och i grunden overkliga historieuppfattning. Han ställer sig sålunda skeptisk mot själva patriotismen såsom drivkraft i historien. »Fosterlandskärleken är en fin, ömtålig planta, som tarvar en synnerligen gynnsam och väl förberedd jordmån, en aristokratisk praktväxt, som blommar någon gång i enstaka exemplar, när staterna och folken uppnått sina krafters fulla jämvikt och hälsa.» Athen under perserkrigen, Rom i Hannibalskriget, Nederländerna under frigörelsekampen mot Spanien, Sverige under Gustav Vasas och Gustav Adolfs dagar — alla dessa historiska exempel visa sig vid närmare granskning vara vittnesbörd om, hurusom svaghet, försagdhet och motspänstighet även i de stora avgörandena göra sig gällande. Att Gustav Vasa var en härskare, som menade allvar med Sveriges rike, kan ingen bestrida, men i hans brev möter man mycket litet, som erinrar om »den asketiska patriotismen». Han lovar bönderna bättre köp på »sill, salt och humle», om de erlägga sina krigsgälder, och han stärker frälsets rusttjänst genom att giva det en rundlig andel i det stora kyrkorovet. All hjältedyrkan var därför Hjärne fullständigt främmande. Icke med »omöjliga helgon» eller »fabelaktiga övermänniskor» utan med »ofullkomliga människor» har historikern att skaffa. Typisk är i detta hänseende Hjärnes nyktra teckning av Napoleon liksom även hans ironiserande över senare tiders tyska Bismarckskult.

Ett annat ävenledes från romantiken härstammande begrepp, vars allmängiltighet Hjärne ej ville erkänna, var nationalismen. Nationalitetsbegreppet är för Hjärne endast ett de senaste släktenas barn och måhända av lika efemär art som många andra redan utslitna slagord. Att tillämpa detsamma på äldre tider är ren anakronism. Det är »statsmaktens hälsa och dess faktorers uppnådda jämvikt», som skapat ett folks inbördes samkänsla, icke »ärvda drifter eller frändskapsband och grannskapsvanor». Nationalismens anspråk på att reglera folkens och staternas förhållanden har endast ett relativt berättigande: den har visserligen i Tysklands och Italiens enande och det förfallna Turkiets styckning skapat resultat av kulturbefrämjande art, men den kan i sin grövre och hänsynslösare form (t. ex. i Ryssland och Österrike) verka lika förödande som det sextonde århundradets religionsiver. »Nationalitetsfanatismen» eller »nationalitetsvidskepelsen» brukade Hjärne ofta sätta i jämbredd med »religionsfanatismen». Ännu mera avvisande ställde han sig till de moderna, på naturforskningens grund vilande rasteorierna. Vad som Hjärne mest av allt uppskattade t. ex. i den svenska stormaktstidens statsliv var det generösa och vidhjärtade sinnelag, varmed man naturaliserade och assimilerade främmande folk- och kulturelement, och friheten från lust att påtvinga andra sin nationalitet.

Men även många andra av den moderna tidens föreställningar och slagord fann sig Hjärne efter hand, alltefter världshändelsernas utveckling och i synnerhet genom de erfarenheter den stora omstörtningen i våra dagar givit, föranlåten att underkasta en förnyad omprövning med hänsyn till deras värde som historiska förklaringsgrunder. Det gällde t. ex. »imperialismen» och »världspolitiken», Europas primat inom världsutvecklingen, den »sociologiska» uppfattningen av historien, industrialismen, det demokratiska samhällsidealet, parlamentarismen. Över huvud var Hjärne obenägen att röra sig med alla kollektivistiska begrepp och massförteelser; allt tal om ofrånkomlig utveckling, allt fatalistiskt och deterministiskt betraktelsesätt var honom fullständigt främmande.

Ty på Hjärnes historiska åskådning kan i eminent grad tillämpas den Geijerska satsen, att »personligheten är det högsta i historien». I sitt historiska tänkande utgår Hjärne städse ytterst från individens fria bestämningsrätt: »fritt val» men med »järnhårda band för valets följder». Människans fria vilja är för all historisk forskning ett oavvisligt postulat. Med detta starka sinne för individens betydelse parade sig hävdandet av statens. Statens utveckling var för Hjärne det centrala i historien, vilket de övriga kulturföreteelserna underordna sig. De enskildas pliktuppfyllelse och känsla av ansvar mot det allmänna är förutsättningen för staters och folks livskraft och hälsa; de äro den enskilda medborgarens största uppgift och heder, liksom de ge den enskilda staten dess värde och betydelse i folkens samfund. »All politisk makt alstras och upprätthålles i längden av uppoffring, ej av enskild eller samfälld egennytta.» Men denna samhällssolidaritet — vars betonande går som en röd tråd genom hela Hjärnes förkunnelse — är icke begränsad till den egna generationen, den innebär också ett ansvar gentemot bortgångna släktled för det arv, som från dem mottagits, och gentemot ofödda släkten för det arv, som till dem skall lämnas. »Vad som växer och skall växa starkt måste sänka sina rötter djupt ned i det förflutna.»

I ljuset av denna historiska och samhälleliga grundåskådning har man att se Hjärnes syn på de historiska minnena. I hans tolkning av dessa vid akademiska högtidsfester eller eljest låg det ingenting av de konventionella festtalens ihåliga klang. Det var inga högtravande lovtal över fosterlandets »stora minnen»; namnen Anjala och Sveaborg hade — det betonade Hjärne ofta — en gång för alla gjort det omöjligt för honom att förfalla till något slags chauvinism, ty inte heller från de förödmjukande minnena kan ett folk göra sig urarva. Minnena få icke heller användas till att prisa det förflutna på det närvarandes bekostnad, att »läggas som en blytyngd på det levandes krav på självständig utveckling». Ett minne måste, samtidigt som det väcker vår samkänsla med det förflutna, vara en levande kraft, frammana känslan av det levande fäderneslandet.

Men lika ivrigt opponerade sig Hjärne mot den nationella självförnekelsens likgiltighet för eller fördömande av det historiska minnesfirandet, enkannerligen den speciellt pacifistiska oviljan mot de krigiska minnenas upplivande. För visso var Hjärne så fri som möjligt från all krigsromantik. »Dyrkan av härarnas gud borde för länge sedan vara avlagd», yttrade han en gång, och ingen hade mera klart för sig än han, att kriget är »ett naturvidrigt plågoris för folken». Men han framhöll också, att krigets hårda verklighet kunde bli ett nödvändigt villkor för den fredliga odlingens utveckling. »Samhällets fredliga kultur är under givna förhållanden otänkbar utan krigets mörka bakgrund, liksom det strävsamma människolivet, i sitt allvars sanning, ej kan trivas på jorden utan dödens skugga.»

Men vid samma tillfälle, då Hjärne uttalade dessa ord — i det grandiosa Gustav Adolfs-talet 1892 — riktade han också blicken på »en personlighet i världshistoriens mitt, som icke liknar någon annan av dem vi känna», som »visar framåt mot ett mål, dit folkens alla villovägar sammanlöpa i en frid, som övergår alla deras planer och drömmar». I dessa ord framlyser vad som var den innersta, bärande grunden i Hjärnes liv och gärning, den religiösa livsåskådningen. Denna var i själva verket förutsättningen för hans historiska åskådning. Tron på rättssamhällets, statens bestånd och stigande fullkomning förutsätter tron på »en världsordning, som legitimerar rättens krav såsom ovillkorligen förpliktande», och varje sådan tro bygger ytterst på »en oförklarlig övermänsklig hjälp, som skänker statsmaktens målsmän förtröstan att hävda dess bestånd inåt och utåt». Mer än en gång uppträdde Hjärne såsom den kristna världsåskådningens riddare mot den kristendomsfientliga propagandans målsmän, Victor Lennstrand, Knut Wicksell, Anton Nyström och andra, icke minst vid de märkliga religionsdiskussionerna i Uppsala 1891 och i deras efterspel inom tidningspressen. I talet för Tagore på Nobelfesten 1913 framhöll han den kristna missionens betydelse för utjämningsarbetet mellan förut skilda odlingsvärldar och såsom en föryngrande kraft inom Indiens andliga liv. Och inför världskrigets djupa allvar gav han gripande uttryck åt känslan av undergivenhet under en högre vilja. Märkliga personliga vittnesbörd om tankar av denna art, röjande en i egentligaste mening protestantisk religionsuppfattning, äro t. ex. en liten självbekännelse såsom svar på en enquête i publikationen Snöklockan (1916) och talet vid Svenska Bibelsällskapets årsmöte 1916.

Var det endast undantagsvis och glimtvis, som dylika personliga uttalanden i religiösa frågor från Hjärnes mun kommo till offentligheten, så deltog han så mycket oftare och livligare i de kyrkopolitiska debatter, som tid efter annan fördes. Hans ståndpunkt till kyrkoproblemet kan betecknas som på en gång statskyrklig och i hög grad tolerant. Det fanns hos honom icke ett spår av klerikalism; mer än en gång uttalade han sig för vidgad rörelsefrihet för sekterna, och när frågan om lekmannadopens berättigande var aktuell 1898, förde Hjärne (i Ny Ecklesiastik Tidning) en ganska skarp polemik mot S. A. Fries, som härvid företrädde den strängt högkyrkliga ståndpunkten. Problemet om kyrkans förhållande till staten var ett konstant föremål för Hjärnes studier och spekulation, varav frukten mognade i hans på senare år utgivna, ursprungligen som Olaus Petri-stiftelsens föreläsningar tillkomna arbete Stat och kyrka (1912). Det är en historisk utredning av problemet och ger intet recept för dess rätta lösning, men såsom ett historiskt resultat angives, att någon fullständig skilsmässa, något absolut indifferent förhållande mellan stat och kyrka aldrig kan uppnås. Staten kan icke upprätthålla sträng religiös neutralitet utan måste på något sätt vara religiöst bestämd, positivt eller negativt, något som alldeles särskilt visar sig i fråga om undervisningen. Ty även en från religiöst innehåll till namnet fri moralundervisning måste anknyta till någon viss världsåskådning, religiös eller antireligiös. Den praktiska tillämpning Hjärne gör av sin undersökning är konstaterandet av sannolikheten för att spänningen mellan stat och kyrka i själva verket aldrig kan upphöra, att en lösning en gång för alla är otänkbar. Däremot höll han för tänkbart, att man skulle kunna nå tillfälliga uppgörelser, vilka dock krävde både mycken takt och djup insikt i statens och kyrkans historiskt utbildade väsen.

* * *

Hjärne var en stilist av hög rang och originellt skaplynne. Han utmejslade sin stil med utomordentlig noggrannhet och avpassade den väl efter innehållets art. Sina stilideal hade han väl i viss mån hämtat från antiken, vilket röjer sig i den fasta periodbyggnaden, rikedomen av bestämningar (särskilt älskade han de inskjutna prepositionsuttrycken) och den utpräglade rytmiken. Men i hans stil fanns även ett inslag av purism. I sina yngre år förde Hjärne i Göteborgsposten (1873) en polemik i språkfrågor med den då i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning verksamme Viktor Rydberg. Hjärne angrep denne för hans försök att med våld införa föråldrade språkbildningar och att rensa ut speciellt de tyska låneorden. »Skola nu — skrev han bl. a. under den ganska långvariga och från ömse håll uddiga polemiken — alla de tyska synonymerna undanrödjas, därför att de voro okända för Erik halte och läspe eller Folke den tjocke?» Å andra sidan avvisade Hjärne varjebanda barbariska missfoster (»undersåtare», »isländare», »gradvisa framsteg» o. s. v.) och höll på en skarpare utprägling av det grammatikaliska könet, som ej borde få undanträngas av stockholmskans inflytande. I själva verket ledde striden till att de båda motståndarna närmade sig varandra. I sin ett par år efteråt skrivna skildring av Semiterna (i Wallis’ världshistoria) gick Hjärne själv ganska långt i puristisk riktning, vilket framkallade Rydbergs förtjusta bifall (»Han skriver ju renare svenska än jag!»), medan det från andra håll ådrog honom klander för förkonstling och självsvåld (t. ex. användningen av uttryck som »den israelitiska allmogen» eller »de tredskande bönderna» om Israels barn). En så utpräglad ståndpunkt övergav visserligen Hjärne sedermera, men ett drag av språklig stränghet var alltjämt framträdande hos honom.

Hjärnes stil var tankediger och innehållsmättad och ställde i allmänhet stora krav på läsaren. Redan tidigt klagade en recensent över att det fanns för mycket »sounds» och för litet »things» i hans framställning, och många äro nog de läsare, som skrämts tillbaka av svårigheterna. Så långt ifrån att vara abstrakt torde dock Hjärnes framställningssätt, åtminstone där det nådde som högst, kunna sägas ha ägt en konkretion i egentligaste mening såsom få svenska historieskrivares. Uttryckssätten äro verkningsfulla, karakteristiska, fyndiga, ofta ironiskt tillspetsade, om också bevingade ord i Geijers stil icke äro så vanliga. Det är själva tankarna mera än verba formalia, som stanna i minnet efter läsningen av Hjärnes skrifter.

---