Hemmet/Kapitel 40
← Bröllopsdagen |
|
Petrea till Ida → |
Ut och in, upp och ned.
När inom bikupan den nya svärmen blivit färdig att försöka egna vingar, hör man under stilla aftnar manande röster inom det lilla samhället ropa: »ut, ut, ut!» Man har tytt det så, att det är den gamla visen, som manar den unga ut i världen att skapa sig ett eget rike. Jag ville hellre tro, att det är den unga, som sålunda sjunger ut sin och de sinas åtrå. Vare därmed hur det vill, så är visst, att inom människokupan hemmet liknande röster stundom låta höra sig. Ty även där, när den unga svärmen blivit stark av hemmets honung och vax, finner den »stugan för trång» och den längtar »ut, ut!» Detta är gemensamt för alla hem, men vad som enkom tillhör det goda och lyckliga hemmet är, att samma röster, som ropade: »ut, ut!» sedan ännu livligare ropa: »in, in!» Så förhöll det sig i Frankska hemmet.
Den period, i vilken vi nu vilja kasta en blick dit in, förer oss några år framom den, då vi sågo fadern och döttrarna på Dovrefjäll, och visar oss vår Petrea, nyligen återkommen till hemmet, efter en längre tids utflykt därifrån.
Modern, Petrea och Gabrielle äro inbegripna i ett samtal, som tyckes livligt intressera alla tre, och moderns milda röst höres säga:
»Du är fri, mitt goda barn, att besluta över dig; du vet det väl. Men som du beskriver herr M…sköld, och med den känsla, eller rättare brist på känsla, du har för honom, kan jag aldrig tro att du blir lycklig med honom, och jag kan ej råda till detta giftermål. Se här litet krakmandel, min söta flicka! Vi glömma icke så snart bort dina små tycken. Jag ställer korgen här framför dig.»
»Och grevinnan Solenstråle», sade skälmaktigt den livliga Gabrielle, »har själv talat för sin herr nevö och tillbjudit dig sitt hus! Mycket artigt och väl gjort av henne! Och du, Petrea, har ingen lust mer på denna uppkomst?!»
»Ack nej, Gabrielle!» svarade Petrea, »denna barnsliga håg är längesedan förbi. Det är ett annat slags uppkomst, till vilken jag längtar.»
»Och den heter?» frågade Gabrielle med en stråle i sina vackra ögon, som visade, att hon nog visste vad hon dock nu ville höra med ord uttalat.
»Jag vet ej vad jag skall kalla den, men här lever och rör sig en längtan, svår att beskriva», sade Petrea, i det hon lade handen på sitt bröst, och hennes ögon fylldes av tårar. »O, om jag kunde komma upp — upp till ljus, upp till ett högre, friare liv!»
»Du får icke vilja dö!» sade ivrigt Gabriele. Icke för det, att jag numera fruktar döden, Sedan Henrik har gått den vägen, känner jag det så olika mot förr. Himmeln har kommit helt nära graven. Att dö, det är för mig att gå till honom, till hans hem. Men jag är dock så glad att få leva med de mina här, och du, min egen Petrea, måste känna så med. Ack, livet på jorden med dem man älskar kan ju vara så skönt!»
»Så tänker, så känner också jag, Gabrielle, och mer än någonsin när jag är hemma hos de mina. Därför vill jag gärna leva på jorden, åtminstone till dess jag blivit mera färdig. Men just detta leva behöver jag känna i utövningen av ett värv, en verksamhet, varunder jag kan komma till medvetande av vad som lever inom mig — det rör sig inom mig en ännu fängslad ande, som längtar till befrielse.»
»Besynnerligt!» sade, halvt missnöjd, Gabrielle, »huru olika människorna äro! För min del känner jag rakt ingen håg till verksamhet. Jag ovärdiga tycker bäst om att göra — ingenting!» Och hon lutade sitt täcka huvud med halvslutna ögon mot modern, som såg på henne med en blick, som tycktes säga: »Lev blott, så gör du nog!»
Petrea fortfor: »När jag läst eller hört om människor, som fått leva och arbeta för någon stor sak, någon utveckling inom mänskligheten, som fått ägna alla tankar, alla krafter därtill, som fått lida och dö därför, o, då har jag gråtit av brinnande längtan, att även jag må få så använda och offra mitt liv! Jag har sett mig omkring, jag har lyssnat, jag har väntat och ropat på tillfälle därtill. Men, ack! Världen gick sin gång mig förbi. Ingen och intet behövde mig!»
Petrea både grät och skrattade vid dessa ord, och på en gång tårögda och leende lyssnade modern och Gabrielle till henne. Hon fortfor:
»När nu tillfälle kom för mig att bli gift, tänkte jag: jag skall bli verksam i denna krets. Men ack! jag känner det klart, det är dock ej den rätta för mig, eller ock ej den, som jag passar för, i synnerhet med en man av så olika smak, så olika känslor med mig.»
»Men, min goda flicka!» avbröt modern litet bekymrad, »huru kom det sig då, att han kunde tro er sympatisera så väl, att han tog sig för att fria? Det synes på hans brev, att han tror sig vara viss om din tillgivenhet och att I två mycket väl passen tillsammans.»
»Ack!» svarade rodnande och ej utan bryderi Petrea, »det har väl sina två orsaker och är dels hans, dels mitt eget fel. På landet, där jag träffade honom, var han mycket lämnad åt sig själv, ingen brydde sig om honom. Han hade ledsamt, och därför började jag roa honom.»
»Mycket ädelt!» sade leende Gabrielle.
»Icke så alldeles, som du tror» svarade åter rodnande Petrea, »ty — först och främst ville jag visserligen roa honom, men sedan — ville jag även litet roa mig själv. Ja, sanningen är den, att… att… jag hade ingenting att göra, och i det jag sysselsatte mig med herr M…sköld, tyckte jag, att det ej var så ledsamt att litet sysselsätta honom med mig. Därför gick jag in på hans konversationer om smått sällskapskvaller, därför syltade jag aprikoser åt honom, därför berättade jag historier för honom, därför också sjöng jag om aftnarna i skymningen för honom: ’Välkommen, o måne!’ och lät honom tro, om han ville, att han var månen… Min mor, Gabrielle, förlåt! Jag vet hur litet rätt och hyggligt det där allt är… men ack! ni tro ej hur farligt det är att sitta sysslolös, med en verksam ande inom sig, och ett föremål framför sig, som… I skratten! Gud välsigne er därför! Det är också intet annat värt, ty tragisk är saken dock på intet vis — men kunde kanske bli det, om jag gjorde allvar av den och för mina synders skull gifte mig med herr M…sköld. Jag skulle dock aldrig för honom ha värde utan som hushållerska och som rodocka, och det skulle alls icke bära sig i längden. Han älskar mig dessutom icke, kan icke älska mig på allvar och skulle visst ganska lätt trösta sig över mitt avslag.»
»Så låt honom trösta sig och tänk ej vidare på den saken!» utbrast livligt Gabrielle.
»Jag håller med Gabrielle», sade modern, »ty att gifta sig blott för att bli gift, få en försörjning, en état och hur det allt kallas, är icke rätt, och dessutom i din belägenhet det onödigaste i världen. Du vet, mitt bästa barn, att vi ha nog för både oss och dig, och en verkningskrets efter ditt behov skall du nog finna i sinom tid. Din far kommer snart hem, och då få vi tala med honom därom. Han skall hjälpa oss till rätta.»
Petrea suckade, i det hon sade: »Jag har väl haft aningar, förhoppningar — drömmar. kanske — men ännu leva de i min själ — om en väg, en verksamhet, som skulle göra mig nyttig och lycklig enligt min kraft. Jag har mindre stora anspråk på livet nu än förr, jag tror vida mindre om mig själv — men o! Finge jag såsom den ringaste atom av ljus sluta mig till en av de strålar, som genomgå mänskligheten, vederkvickande människornas själar, så skulle jag tacka Gud och prisa mig lycksalig. Jag har gjort ett försök — min mor och du, Gabrielle, veta det — att i en bok uttala något av det, som levat och som lever inom mig, och har sänt manuskriptet till en litterärt bildad boktryckare för att bedömas och — om domen blir fördelaktig — vidare utsändas i världen. Skulle det lyckas, skulle på denna väg en verkningskrets öppnas för mig — o, då kunde jag en gång bli en nyttig och lycklig människa, som gjorde de mina glädje och kunde bereda…»
Petrea blev här avbruten av ett stort paket, som inlämnades och som var adresserat till henne. En hemsk aning genomfor Petrea, och hennes hjärta klappade häftigt, i det hon bröt förseglingen och igenkände — sitt eget manuskript. Det var den litterärt bildade boktryckaren, som återsände det, åtföljt av en liten skriven lapp, som innehöll den roliga underrättelsen: att han ej kunde bjuda det allra minsta för boken, icke heller själv påkosta dess tryckning.
»Således även denna väg stängd!» sade Petrea, och hon lutade pannan i handen, på det ingen måtte se huru det kostade på henne. Hon hade således misstagit sig om sin gåva, sin förmåga. Men denna väg stängd — vad skulle hon företaga? Giftermålet med herr M…sköld började åter spöka i Petreas huvud. Hon famlade om i ett mörker.
Men Gabrielle ville icke anse den litterära vägen stängd; hon var mycket stött på boktryckaren, »Han var säkert en människa utan all smak!»
»Ack», sade halvt leende Petrea, »jag vill väl även gärna smickra mig härmed, och att, om blott man kunde få boken tryckt, så skulle… men därpå är ej att tänka!»
Gabrielle fann detta mycket värt att tänka på och tvivlade ej, att man på ett eller annat sätt kunde finna medel att »en vacker dag förskaffa herr boktryckaren en — lång näsa».
Modern instämde, talade om sin mans hemkomst. Han skulle ställa till rätta allt. »Bliv nu endast i ro hos oss», tillade hon, ömt tröstande, »och låt oss i lugn tillsammans besinna saken! Och var icke orolig för medlen till din bok; de skola finna sig utan svårighet, blott vi få litet tid på oss.»
»Och», inföll Gabrielle, »du skall här ha så mycket ro du någonsin vill. Om du vill använda hela dagen till läsning och skrivning, så skall ingen störa dig; jag skall slåss med alla dina goda vänner och bekanta, om det behövs, för att skydda ditt lugn. Jag skall blott komma upp och säga dig, när det är frukost och när det är middag; och när postdagen kommer, så kommer jag vid posttimmen och knackar på din dörr och tar emot och skickar bort dina brev. Och om aftnarna, då — då få vi ju se dig ibland oss! Du kan icke tro hur välkommen du skall bli. Ack, säkert skall du känna dig lycklig ibland dem, som så mycket hålla av dig! Och din bok! Ja, den skola vi skicka ut i världen, och den skall bli lycklig en dag också!»
Ljuva röster! Röster, hemma i de lyckliga hemmen, vilken motgång, vilken smärta hugsvalas icke av er!
Petrea kände deras helande balsam. Hon grät tårar av kärlek och tacksamhet. En timme därefter stod hon lugnare vid fönstret och såg på scenen därutanför. Julen närmade sig, och allt var i livlig rörelse för att glatt fira den sköna festen. Bodarna prydde sig, och människorna köpte.
En liten fågel kom och satte sig på fönsterblecket, såg på Petrea, kvittrade glatt och — flög. Det gick en frisk känsla igenom Petrea.
Du är glad, lilla fågel! tänkte hon, många varelser äro glada! Min motgång gör ej ont, ej skada åt någon. Varför skall den då nedtrycka mig? Världen är stor; rik och god dess Skapare. Duger ej denna väg för mig — välan! så skall jag finna ut en annan!
Och hon var glad denna afton med de sina.
Men när natten kom och Petrea blev allena, när den yttre världen icke mer visade henne sina mångskiftande tavlor, när inga älskande, ljuvliga röster mer lockade henne ut ifrån sig själv, då återvände kvalet och oron till hennes bröst.
Ur stånd att sova och driven av en oemotståndlig åtrå, satte hon sig suckande att genomse sitt olyckliga manuskript, Hon blev därunder varse många blyertsstreck, frågetecken, spår efter tummar i marginalerna, som tydligt utvisade, att kännare genomgått det med fördömande hand och fällt däröver domen: »det duger icke!»
Ack, på dess duglighet hade Petrea byggt så mången plan för sig och de sina, så månget hopp om »uppkomst». Skulle nu allt detta bli om intet? Petrea läste. Hon erkände rättvisan av mången marginalanmärkning, men fann allt mer, att de för det mesta rörde vissa uttryck och andra småsaker. Petrea läste och läste och blev ovillkorligen helt intresserad av vad hon läste. Hennes hjärta svällde, hennes ögon tändes, och plötsligen livad av den känsla, som (sans comparaison sagt) gav mod åt Correggio och tröst åt Galilei, reste hon sig och slog handen på sitt manuskript med utropet: »Det här duger ändå!»
Och innerligt upplivad sprang hon till Gabrielle och omfamnade henne skrattande, sägande: »Du skall få se att jag en vacker dag kommer mig upp!»