Henrik Ibsen/Kap. 6
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
KEJSER OG GALILÆER — ETT
VÄRLDSHISTORISKT SKÅDESPEL.
Kejser og Galilæer, et verdenshistoriskt skuespil, är afdeladt i tvänne hälfter: I, Cæsars frafald, II, Kejser Julian.
Det hade gått lång tid, innan Ibsen låtit höra af sig som författare. Förväntningarna voro högt spända. Och då detta »världshistoriska skådespel» kom ut 1873 och visade sig vara en volym på 600 sidor eller mera och då det visade sig behandla denne Julian affällingen, som alltid hade lockat nyfikenheten med kätteriets intresse: han, som sökte återinföra hedendomen och som misslyckades — hvad hade Ibsen skapat af detta?
Det är otvifvelaktigt något af det allra snillrikaste och intressantaste, som Ibsen någonsin alstrat, han gifvit oss i detta stycke, men dramatiskt som helhet är det näppeligen. Scener af större dramatisk effektfullhet har Ibsen måhända aldrig åstadkommit, men stycket är dock ett läsdrama, knappast spelbart. Det är en berättelse om en världshistorisk epok. Och karaktären Julian — han är mera gåtfull än människorna tåla vid. Talande från scenen blir han obegriplig. Men om allmänheten knotade att ej ha fått, hvad den önskat, så förklarade sig diktaren nöjd med sig själf, Ibsen har satt detta drama högst. Han älskar det.
Man förstår så lätt denna förkärlek. Det händer ofta, att det mest älskade barnet i en familj ej blir det kroppsligt mest fullfärdiga eller det andligen starkaste och mest harmoniska. Det till anlagen djupast anlagda, det, som mest visar spår af föräldrarnas själsegendomlighet, är det käraste. När Ibsen visar en obestridlig förkärlek för detta drama, är det troligen därför, att det just af dessa anledningar ligger hans hjärta närmast. Han har följt sin naturell, mindre än någonsin eljest har han brytt sig om att klargöra. Hans egen själs otydda gåta står här i mångt och mycket kvar olöst.
Julian affällingen beskrifves som ung sanningssökare, en filosofisk vishetsälskare vid kejsarens hof. Han ter sig för oss genast som en rikt begåfvad natur men underkastad ödets makter, sitt eget vankelmod och tidsförhållandens brutala våld. Jäsande och omogen som han är, är han också försatt i en tid, som man jämväl kunde kalla jäsande och omogen. Hans ungdom infaller under kejsar Konstanzios regering, det vill säga kristendomens första tider som segrande statreligion. Kejsaren själf, Julians släkting, är halfförryckt. En obeskriflig andlig förvirring har religionsbytet förorsakat i människornas sinnen. Kristendomen användes som häfstång för de mest egennyttiga planer, man förföljer hedningarna för att själf skryta med en godtköpsrättrogenhet. Luften är full af drömmar, spetsfundigheter och hugskott, dels ärfda från den gamla hedniska filosofin och dess vältalare, dels härstammande från den nya läran, som man ännu fattar med barnets spökrädsla. Rädslan för djäfvulen som den smygande själafördärfvaren är det, som mest frodas i denna halft hedniska fantasi, hvilken ännu begär tecken och under. Julian är nyomvänd, men han har druckit djupt ur den nyplatonska symbolistiska filosofins visdomsbrunnar. Kraftlöst svajar rodret för statstyret i den styrandes hand: Konstanzios är ett rof för stämningar och feberfantasier, ett rof för misstänksamhet och barnsliga raserianfall, omväxlande med ömhetsutbrott, en af maktens spökrädsla pinad själ. De, som stå honom närmast, äro icke säkra för sina lif. Hans kusin Gallos’ familj har han låtit mörda. Gallos halfbror är Julian, och bägge frukta de Konstanzios’ därhusmässiga härskarnycker. I praktfull nattlig glans upprullas det romeska rikets kaos i den skildring af påsknatten i Konstantinopel, som öppnar stycket. Påsknattståget, kejsartåget, kejsarens motsägande befallningar, de kristnas och hedningarnas slagsmål vid kyrkan, modlösheten hos Julian, som fruktar smygande faror, allt gör målningen hemsk och aningsfull. Tidsstämningen accentueras än mera genom Julians möte med Agathon, ungdomsvännen, äfven han en lekboll för ett sjukt sinnes anfäktelser och Julians bekännelser, att hans hjärtas syndiga lust drar honom tillbaka till retorikens syndiga konst, som den ryktbare Libanios här nu utöfvar. Och denne bedårande vältalare träffar Julian. Han öfverger Konstantinopel för att uppsöka Athen, där han ånyo blir half hedning.
Allt tyckes sammansvärja sig mot Julian för att locka honom den farliga vägen utför, mot makten genom ett brott. Först höjes Gallos af kejsaren till Cæsar, sedan mördas han af honom, och Julian utkoras af hans halfbrors mördare till tronföljare och beordras att föra kriget mot alemannerna. Antar han detta lysande anbud af den blodbesudlade härskaren, har han inträdt på lycksökeriets breda väg — han har sålt sin själ. Men spådomar om hans blifvande storhet ha förebådat hans upphöjelse — med mystiken af orakelsvar och tal med andar har skaldetänkaren, mystikern Maximos magiskt frambesvurit forntidssyner — önskan att göra godt som den blifvande härskaren framvisa det för Julian nästan som ett pliktbud, ett offer åt en tung plikt — fast inom honom den hångrinande samvetsrösten ljuder: det är lögn — din egen ära är den djupaste bevekelsegrunden.
När kejsaren efter hans seger öfver alemannerna traktar försätligt efter hans lif, när hans egen hustru den lättsinniga Helena visar sig vara en vanlig sköka, som alltjämt försäkrat honom om sin kärlek och beundran, medan hennes hjärta, det vill säga hennes sinnlighet, bär Gallos’ bild — när alltså dödsfaran och förtviflan öfver uselheten eggar hans mod, då växer Julian. Han blir en hjältegestalt nu, när han möter list med list, och omvänder hären, förmår den, att, fast den nyss ropat korsfäst, nu ropa hosianna. Men sedan kommer åter vankelmodet. I katakombernas grafhvalf spörjer siaren Maximos efter järtecken och varsel, han spörjer den hedniska solguden, och han kommer upp, bestänkt med offerdjursblod. Julian går slutligen ned och offrar, därmed har han afsvurit kristendomen. Nu skall han afsätta kejsaren, han höjer upprorsfanan. Men kejsaren behöfver icke afsättas, den ömklige despoten har dött, och Julians intåg i Konstantinopel blir ett fredligt öfvertagande af makten, i laglig ordning så att säga.
Redan nu är Julians karaktär tämligen klar för oss. Hans fåfänga, hans ärelystna själ är hans förbannelse och frestare. Allt är gjordt för att visa honom som oskyldig i att vilja äsamka sig blodskuld. Han har af förhållandena tvungits till nödvärnets nödvändighet. Men har han icke själf skapat dessa förhållanden? Eller äro dessa förhållanden skapade af högre ödesmakter, som dessa spöksynsröster förkunna, till hvilka vi längre fram få återkomma? Är det blott som verktyg, som kugghjul i den historiska nödvändighetens maskineri och för att befrämja ett stort ändamål, som Julian skall gå under. Att vilja är att »få lof att vilja», att »måtte ville», säga dessa röster. När Julian intalar sig, att hans uppror är en god gärning, gjord för det stora rikets frälsning, har han imellertid aldrig den rätta öfvertygelsen. Han går omkring spörsmålet, om han är mannen. Det finnes tillfällen, säger han, då orätt blir rätt. Hela hans viljestyrka är dock blott ett klyftigheternas och spetsfundigheternas spegelfäkteri. Utifrån tar han alltid makten att handla. Just detta bevisar diktaren så ypperligt genom hans böjelse att anlita teckentyderi och spådomskonst för att veta, hvilken kurs han skall styra. Han, liksom Skule, är förföljd af det aggande tviflet. Antingen olyckan eller lyckliga omständigheter ge honom ögonblicklig kraft, då handlar han, då blir han tillfälligt stor. En rik natur men utan sammanhangets styrka, hufvudet högre än Per Gynt, men delande hans svaghet, i saknad af inre kraftpunkt och medelpunkt. Det är Julian. Därför att hans inre är i ett ständigt sjudande uppror af sins emellan motsatta och kämpande begär, blir det yttre — järtecknen — honom så viktigt, han är vidskepelsens slaf, han är den sträng, på hvilken alla melodier kunna spelas, blott en kraftig hand griper i strängarna. Han åkallar Maximos och denne kommer som gåtornas tydare. Han, den sällsamme grubblaren, ser i Julian den möjlige nydanaren af en ny tid, men han förstår hans grundsvaghet, detta att vilja ha läromästare, ta impulser utifrån. Hvad bekymrar det Maximos, om han genom slika bannor afsätter sig själf? För Maximos gälla inga dylika småaktiga hänsyn. Han blott grubblar, om denne man verkligen skulle kunna vara den store väntade Messias för »det tredje riket». Och allt tydligare ser han, att han är ett vredens redskap, en af »hörnstenarna under nödvändighetens vrede», — — — —
I styckets andra del hvilar knappast samma glans öfver framställningen som i dess första. Omdömet gäller icke vissa partier. Diktaren har i dessa partier med sin allra största konst och på ett oöfverträffligt sätt, åskådliggjort Julians själskamp. Men af anledningar, som redan antydts, har dramat dock slitits af en strid mellan innehåll och form. Den dramatiska formen fordrar stark koncentration, och här är däremot den episkt bredt berättande formen af nöden. Det är ett bevisande syfte, som har måst göras till bakgrund, och detta bevisande syfte måste, för att bevisa något, framföra en mängd historiska fakta, om också sedda i starkt förkortningsperspektiv. Javäl — med öfverlägsen konst har Ibsen sammanträngt och grupperat det hela kring Julian som hufvudfigur. Men det vidlyftiga historiska materialet, som han måst använda för att bevisa misslyckandet af Julians sträfvan att återinföra hedendomen — det blir honom ändå öfvermäktigt. Vi se spridda bilder — hvar och en mäktig och gripande — men vi ryckas bort från en tafla till en annan. Den hvilande förnimmelse, hvilken dock konstverket alltid bör skänka oss, blir på betänkligt sätt upphäfd. Men de stora scenernas makt och kraft är, som redan sagts, ett vittnesbörd om, att diktarens förmåga är oförsvagad.
Det är en hopplös sak, för hvilken Julian kämpar. Redan när han som den nye kejsaren mottages af folket märker man, huru föga folkandan möter honom, när han vill återinföra det gamla offrandet. Det är en viss främmande undran, som bemäktigar sig äfven »fördettingarna», de omvända hedningarna. När han som öfverstepräst vill ingjuta nytt lif i de gamla formerna genom offerbruk och själf, fastän kejsare, offrar åt Apollo, Helios, Fortuna, väcker detta ingen entusiasm. I Antiokia misslyckas han likaledes. Antingen mötes han af slafvisk underdånighet under hans härskarvilja, när den smickrande hopen vill fånga en och annan brödsmula från det rika kejserliga bordet, eller träffar han på det fanatiska motståndet hos de kristne. Eller också, hvilket är det värsta af allt — påträffar han ett hånfullt tvifvel hos visdomsälskarne, hvilka för längesedan vuxit ifrån tron. Dessa se i de gamla gudasagorna blott en poetisk omklädnad för vissa idéer, sagor, som icke böra tagas efter ordalydelsen. Och just detta sista — fritänkarhedendomens motstånd — är väl det mest förfärliga för Julian, så att han allt mer börjar bli en hemlig tviflare, en hemlig fritänkare på den tro, han själf förkunnar, den gamla skönhetsdyrkan. Han ser dessa Venusdyrkare och dessa rusiga backanter, som åtfölja hans festtåg, det är icke dessa, som han räcknat på som anhängare af sin förfinade hedendom, ej heller denna här af ögontjänare, som i ämbetsjägarafsikter omsvärmar honom. Han försöker att i stället för njutningskulten anlägga Diogenes’ trasiga mantel, det misslyckas, allting misslyckas, han bevittnar, huru diktaren Herakleos gör narr af allt detta som teatraliska galenskaper. Och inför de envisa galileerna — de motspänstiga kristna — blir han alltmera vred. Han hade vid sitt tillträdande till makten hållit ett slags inträdestal, ett programtal. Julian är stark som talare och som afhandlingsförfattare — han är angelägen om att fånga folkets eller, rättare sagdt, den bildade publikens öra. Han har förkunnat allmän religionsfrihet — tolerans är hans valspråk. Inom kort gör honom det förbittrade motstånd, han möter hos de kristne, till tyrann. Skulle han tåla denna fria mening, som upproriskt fanatiserar mängden mot honom? Hans sinne blir grymt och förbittradt, han finner toleransen opraktisk, han tänder kättarbål för att förbränna motståndet till stoft och aska. Hvarje för honom obehaglig sanning ökar hans skuldbörda af ansvar och på samma gång känner han, att han har makten — när han har segrat förr, skall han segra än. Alltmera går förvandlingen af hans karaktär framåt, det vill säga nedåt. Han mäste känna sig som segrare, om han ej är det. När han träffar Libanios, vältalighetskungen, ger han honom i uppdrag att författa ett loftal öfver honom. Han befaller, att de kristnes heliga böcker skola brännas. Han skall utrota denna villfarelse från jorden. Kvinnornas kor svarar:
ordet skal stå.“
Själfförhäfvelsen växer sig allt starkare hos Julian. Han vill efterlikna Alexander och drar så ut på tåget mot perserkungen. Allt misslyckas äfven här. Men slutligen vinnes dock en seger af den kristne anföraren, som genast utropas till kejsar Jovianus. Julian ligger i dödskampen, han har blifvit dödligt sårad i striden. Hans trogna omgifva honom. »Gråt icke», säger han, »ingen grek skall gråta öfver mig.» »Sköna jordlif» … Och så slår han ut med handen och dör: »O sol, sol, hvarför bedrog du mig?» Detta slut är sublimt, men det är icke styckets slut, som utgöres af Maximos’ underbart härliga sentenser, hvilka dock kräfva en kommentar af dikten uteslutande från den psykologiska synpunkten.
⁎
Kierkegård har en gång, när han i spirituellt fyndig
form beskref viljan som ett val, betecknat henne så
att han sade, att den var ett Antingen-Eller men aldrig
ett Både-Och.
Härmed har han uttryckt hela allvaret af ett lifsval. För Julian är just detta antingen-eller den skiljer vägens hörnsten, på hvilken han stapplar och faller. Han är Både-och-människan. Maximos säger honom någonstädes i stycket detta ungefär med de orden, att han alltid vill hålla de tvenne olika möjligheterna öppna för sig, förena det oförenliga och icke kan släppa förhoppningen att bevara det, som måste förkastas, om man med kraft vill dess motsats. Det är i en ny upplaga, hvad Ibsen redan angifvit som Skules oförmåga: att icke rifva alla bryggor bakom sig men behålla en för att ha en reträttmöjlighet. Och dock uttrycker Maximos som uppgiften för den store, den, på hvilken mänskligheten väntar som framtidsmannen, som skall grundlägga en ny världsperiod, att han skall kunna förena det hittills oförenliga, men han skall göra det ej som Julian, men genom att i sin person sammansmälta nytt och gammalt. Det har funnits och finnes, utvecklar han, tvänne stridande riken här på jorden, det ena det, som grundlades på kunskapens träd, det andra det, som grundlades på korsets träd, det tredje riket är det, som skall komma, »den stora hemlighetens rike, som skall grundläggas på kunskapens och på korsets träd tillsammans, därför att det hatar och älskar dem bägge och därför att det har sina lefvande källor under Adams lund och Golgata». Han hoppas, att Julian skall grundlägga detta tredje rike, och den mystiska »Rösten i ljuset», som genom hans besvärjelser framkallas, kallar honom också med orakelröstens vanliga tvetungade tal den »som skall grundfästa riket», men huru detta skall ske yppar icke rösten. Och allt mera börjar Maximos ana, att icke Julianus är mannen. Själf kan Maximos icke annat än i ett drömmens halfklara ljus skåda detta rike. Han tecknar för Julian i andra delen dess bild så, att medan de förra rikena voro ensidigheternas riken, detta är tvåsidighetens, och fredsfursten, den väntade Messias, skall härska där. Men Julian svarar, att för honom finns ingen försoning mellan kejsaren och galileern. Intet illfundigare bud gifves än detta: gifven kejsaren hvad kejsarens är och Gud, hvad Guds är, ty om allt tillhör den öfverjordiske härskaren, hvad blir då öfver för den jordiske härskaren? Ingen lära, menar han, är farligare för lifvet och dess skönhetslängtan än dödslängtan efter ett hinsides, ingen lära farligare för manlighet och vilja än att älska sina fiender. Därför vill han uppta striden mot galileern och upprätta hedendomen. Men Maximos svarar honom, att på denna grund skall han icke kunna bygga det tredje riket. De store världsomhvälfvarne ha velat och talat i eget namn, så förkunnade Kristus, att han var Gud själf, han var den nye lagstiftaren, därför att han var själfviljande, förkunnade ett nytt bud. Och Maximos har rätt, förkunnelsen lydde här: »I hafven hört, att det var sagdt de gamla … men jag säger Eder» … omöjligheten att blåsa lif i former, som förlorat sitt lifsinnehåll, blir också innebörden af Julians fåfänga strid. Han känner själf, hur han måste plåstra och lappa på denna hedendom, han skrifver afhandlingar för att sätta nya klutar på det gamla klädet, han nedsjunker oupphörligt till att blifva advokaten för en sjuk sak, än utmönstrande sagostoffet ur myterna, än uttydande dem i filosofisk anda. Han är äfven därför icke mannen, att han är en lärd, han har denna för en handlingens man farliga kritiska världsbeläsenhet, om vi så få säga, som snarare skadar än gagnar kämpen för ett praktiskt mål, där en viss fanatisk partiskhet för hans egen sak är bättre än denna teoretiserande opartiskhet, som grubblar öfver motpartens möjliga förtjänster. Och hvad menar då Maximos med denna fredsfurste, frågar han honom. Kan någon förlikning finnas mellan Cæsar och galileern, mellan det jordiska, som kräfver sin rätt och det himmelska, som kräfver allt, mellan kejsarens makt och Guds makt. En försoning måste finnas, blir svaret, fredsfursten skall vara »Kejsar-Guden, Gud- Kejsaren». Men hvad betyder detta? frågar Julian otåligt. Logos i pan, svarar Maximos, ordet i världsalltet. Idel gåtor och talesätt, anmärker Julian. Ville man öfversätta logos i pan, borde det väl närmast återges med hvad vi på filosofiskt språk kalla en besjälad sinnlighet. Hvad nu diktaren än själf menar med det mystiska talet om ett tredje rike, som skulle vara den sista fasen i världsutvecklingen och beteckna världsharmonin, är så mycket genast tydligt, att han genom att ikläda detta ideal detta gåtans språk, ej velat beteckna det annat än som en framtidsdröm, hvars närmare konturer ej ännu kunna utformas. Om vidare denna omhvälfning någonsin skall komma genom en ny religionsstiftare, därom kunna meningarna vara delade. Sannolikast förefaller det, som om heroernas tid vore förbi och som om utvecklingen går genom folkandens genomsyrande af en allt allmännare sträfvan efter ädel viljekraft. Men den stora sanningen, det starka i Ibsens dikt ligger däri, att den bär fram för sena tiders försagda barn den tanken, att hvarje reformator bör vara en viljans hjälte, en nybyggare från grunden, med icke obetydligt af en vågsam nedrifvande revolutionär, som ur sitt eget bröst hämtar det nya ljuset efter de nya erfarenheter som hans tidsålder gifvit honom, när tiden är mogen för det gamlas fall.
Julians tragiska öde består i hans försagdhet, att han icke har något sådant inre ljus att bjuda, och dock tror han sig vara den kallade och utkorade. I den stund, då han och Maximos genom magiska konster söka utforska framtidens hemlighet, då uppenbara sig tvänne spöksyner, den första Kain med blodsmärket, den andra Judas förrädaren, och bägge säga, att deras brott var deras värf, att de voro »nödvändighetens offerlamm», att de velat, därför att de »måste vilja». »At ville er at måtte ville». Att få lof att vilja ett brott, tyckes ju upphäfva all moralisk ansvarighet. Man bör dock noga lägga märke till, att det är i deras egen mun, denna tydning på deras lifsgåta lägges, och att de äro jäfviga att i egen sak föra talan. När nu den tredje af dessa »hörnstenar under nödvändighetens vrede, dessa hjälpare i förnekelse» skall frammanas, då visar sig — ingen. I fasa utbrister Maximos, att det är därför att han tillhör de lefvande, att han är närvarande: det är Julian själf, och han skall »grundlägga riket». I diktens sista ord betecknas han af Maximos som en af dessa ödets redskap, som verkat förstörelse för den sak, de älskat, seger åt den sak de hatat, på den ödesmakts bud, hvilken korar kärl till heder och andra till vanheder, men att på domens dag det skall lända honom till ursäkt, att hans skuld ej stått i hans makt att afvärja. Att förutbestämmelsens grymma lag verkligen spelar en roll i naturen, att mycket synes skapadt med dödsfrö eller sjukdomsfrö inom sig — det se vi dagligen, det låter sig icke bortresonera, men för att använda diktens ord, det är gåtan. Om Julian är »ett Guds gissel», är han tillika, om jag så får säga, det ljus, som själf förtäres, medan det upplyser andra.
Aldrig har Ibsen så som i detta stycke aflagt vittnesbördet om, att han tror på det positiva, på möjligheten af en världsharmoni. Att tro på harmonin är nämligen ej nödvändigt att se Kanaans land, men att tro på, att ett sådant finnes bortom öknarna.
| ← Kapitel 5 | Upp till början av sidan. | Kapitel 7 → |