Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 15
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 16
Kapitel 17  →


[ 113 ]

XVI.

Vi lågo och sovo nästan hela dagen och satte oss i rörelse igen vid nattens inbrott, hållande oss ett litet stycke bakefter en väldigt stor timmerflotte, som behövde lika lång tid att gå förbi oss som en procession. Den hade fyra långa åror i vardera ändan, och därav kunde vi sluta, att den antagligen hade en besättning på en trettio man så där. Det var fem präktiga skjul uppförda på den ett bra långt stycke från varandra, och mitt på den brann en öppen lägereld, och i vardera ändan hade den en lång flaggstång. Den var inte litet stilig, ska' ni tro. Det skulle vara någonting, minsann, att vara flottkarl ombord på en sådan flotte.

Vi drevo utför en stor krökning av floden, och himlen var alldeles täckt med moln, och det var mycket varmt. Floden var väldigt bred och omgiven av reslig timmerskog på båda sidorna; man såg knappast på något enda ställe ett avbrott i den och inte syntes det till några ljus heller. Vi sutto och talade med varandra om Cairo och undrade, om vi skulle känna igen det, när vi komme dit. Jag sade, att det nog var troligt, att vi inte skulle göra det, för jag hade hört sägas, att det skulle vara bara omkring ett dussin hus där, och om inte händelsen gjorde så, att det brann ljus där, när vi kommo förbi, huru skulle vi då kunna veta, att vi foro förbi en stad? Jim svarade, att man skulle kunna känna igen staden på det, att två stora floder förenade sig med [ 114 ]andra där. Men jag sade, att vi bara kunde ta det för att vi passerade nedre ändan av en ö och komme in på samma gamla flod igen. Detta gjorde Jim orolig — och mig också. Frågan blev därför nu, vad vi borde göra. Jag sade, att jag skulle ro i land på första ställe, där vi såge ett ljus, och säga, att far min kom efter mig med en lastpråm och att han var alldeles oerfaren på den här delen av floden och ville veta, huru långt det var till Cairo. Det tyckte Jim inte var så dumt, och så togo vi oss en pipa och väntade.

Vi hade nu ingenting annat att göra än att hålla skarp utkik efter staden, så att vi inte fore förbi den utan att se den. Jim sade att han var alldeles tvärsäker på, att han skulle se den, för han skulle vara en fri man i samma ögonblick han finge se den, men om vi fore förbi den utan att märka den, skulle han komma in i slavstaterna igen och det vore inte längre någon utsikt för honom att bli fri. Litet emellan sprang han upp och ropade:

»Där är den!»

Men det var inte Cairo — det var bara lyktgubbar eller lysmaskar — och då satte han sig ned och höll vakt igen alldeles som förut. Jim sade, att han skalv i hela kroppen, som om han hade feber, vid tanken på att vara så nära att bli en fri man. Ja, vet ni, jag skalv och darrade, som om jag hade haft feber jag också, då jag hörde honom tala så där, för jag började få klart för mig, att han var nästan fri — och vem var att klandra för det? Jag själv, naturligtvis, och ingen annan. Jag försökte på alla möjliga sätt, men det var alldeles stört omöjligt för mig att lugna mitt samvete. Det ansatte mig till den grad, att jag fick ingen ro för det — jag kunde inte hålla mig stilla på samma ställe så mycket som en enda minut. Jag hade aldrig någonsin förut kommit att riktigt ordentligt tänka på, vad det egentligen var, som jag höll på att göra, men nu gjorde jag [ 115 ]det, och jag kunde inte bli fri den tanken, och den rände mig som eld, och värre och värre blev det. Jag försökte inbilla mig själv, att det inte var jag, som hade gjort någonting orätt, då det ju inte var jag, som hade förmått Jim att rymma från hans rätta och lagliga ägare, men det tjänade inte något till, för samvetet var genast till hands och sade: »Men du visste, att han höll på att rymma för att bli fri, och du kunde ha rott i land och talat om det för någon.» Ja, samvetet hade ju alldeles rätt i det — jag kunde inte på något sätt komma ifrån det, och det gick mig rakt genom både märg och ben. Och så sade samvetet vidare till mig: »Vad ont hade den stackars fröken Watson gjort dig, att du skulle låta hennes neger smita sin väg ifrån henne alldeles inför näsan på dig, utan att du sade ett enda ord? Vad ont hade den där stackars gamla nuckan gjort dig, då du kunde bete dig så gement emot henne? Hon försökte ju att lära dig att läsa i en bok, hon försökte att lära dig skick och goda seder, hon försökte att vara dig till gagn och nytta på alla sätt, som hon förstod sig på. Det var det hon gjorde dig.»

Jag kände mig så usel och så eländig, att jag nästan önskade, att jag hade varit död. Jag rände utan någon ro fram och tillbaka på flotten, ösande över mig själv allt ovett jag någonsin kunde hitta på, och Jim han rände fram och tillbaka bakom mig på samma sätt. Ingen av oss kunde hålla sig stilla. Varenda gång han började hoppa och dansa omkring och ropa: »Där ä' Cairo!» var det som om jag hade fått ett knivhugg, och jag tyckte, att om det verkligen hade varit Cairo, så skulle jag ha dött på fläcken av skam.

Jim gick an och pratade högt hela tiden, men jag talade tyst för mig själv. Han talade om, att det första han skulle göra, när han komme i en fristat, var att han skulle spara ihop pengar och aldrig ge ut så mycket som en enda cent i onödan, och när han hade fått nog, [ 116 ]skulle han köpa sin hustru, som ägdes av en lantbrukare inte långt från där fröken Watson bodde; och sedan skulle de båda tillsammans knoga och arbeta för att friköpa sina två barn, och om deras ägare inte ville sälja dem, skulle han be en ablitionist fara och stjäla dem.

Det riktigt gick kallrysningar genom mig, när jag hörde, huru han gick an och talade på det där sättet. Aldrig i sitt liv förut skulle han ha vågat sig fram med sådana ord, så därav kan man se, vilken annan karl det vart av honom, i detsamma han trodde, att han var så gott som fri. Det var alldeles ackurat som det gamla ordspråket säger: »Räck en nigger ett finger, och han tar hela handen.› Då tänkte jag för mig själv: Det här alltihopa kommer bara av, att du inte har tänkt dig för. Här står nu den här plattfotingen till nigger, som jag så gott som har hjälpt att rymma sin väg, och säger rent ut, att han ska' stjäla sina barn — barn, som tillhöra en människa, som jag aldrig har hört talas om ens, en människa, som aldrig någonsin har gjort mig det bittersta ont.

Jag blev riktigt ledsen, då jag hörde Jim tala på det där viset, för det var ju så nedsättande för honom. Mitt samvete ansatte mig ännu ettrigare än förut, så till sist sa' jag till det: »Men var då inte så förfärligt hård och sträng mot mig — det är ju inte för sent än — jag ska' ro i land vid första ljus jag ser och tala om, huru det står till.» Genast kände jag mig riktigt lugn och glad och så lätt som en fjäder. Alla mina bekymmer voro borta med ens. Jag gav mig till att hålla skarp utkik efter ett ljus och började smågnola tyst för mig själv. Om en stund sken det fram ett ljus, och genast ropade Jim:

»Vi ä' räddade, Huck! Vi ä' räddade! Åh, de' ä' så jag har lust att hoppa å dansa av glädje, för där har jag äntligen det välsignade, kära Cairo — jag känner genast igen det.»

[ 117 ]Jag sade:

»Jag ska' ta kanoten å fara å si efter, för' sir du, ske de' inte ä' Cairo.»

Han sprang upp och gjorde i ordning kanoten och lade sin gamla rock på bottnen av den, för att jag skulle ha den att sitta på, och räckte mig paddelåran; och när jag lade ut från flotten, sade han:

»O, snart, snart ska' jag kunna börja sjunga av glädje, å då ska' jag säga, att de' ä' Huck jag har att tacka för alltihopa. Jag ä' en fri man nu, men jag hade aldrig nå'nsin blivit fri, om inte Huck hade varit. De' ä' Huck som har gjort de'. Jim ska' aldrig glömma er, Huck, för ni ä' den bästa vän Jim nå'nsin har haft, å ni ä' den enda vän Jim har nu.»

Jag började ro, brinnande av längtan att få tala om för någon, huru det stod till, men när han sa' på det där viset, var det som om jag med ens hade mist allt mitt kurage. Jag rodde långsamt framåt, men jag var inte riktigt säker på om jag var glad eller inte för att jag hade givit mig i väg. Då jag hade kommit så där en femti famnar från flotten, sade Jim:

»Där far han sin väg nu, den käre, rare Hucken — den enda vita herre, som nå'nsin har hållit sitt löfte till gamle Jim.»

Jag kände mig rent av riktigt sjuk. Men så säger jag till mig själv: Jag måste göra det — jag får inte låta bli att göra det. I detsamma kommer en båt med två karlar i roende, och de hade bössor med sig. Och när de stannade, stannade jag också. Så säger den ene av dem:

»Va ä' de', som ä' där borta?»

»En liten del av en timmerflotte», svarade jag.

»Hör du till den?»

»Ja.»

»Finns det någon mer än du ombord där?»

»Bara en.»

[ 118 ]»De' ä' fem negrer, som ha rymt i natt litet längre upp efter floden, ovanför kröken. Ä' din karl svart eller vit?»

Jag svarade inte genast, jag försökte göra det, men det var som om jag hade fått tunghäfta. Jag försökte i en sekund eller två att morska upp mig och sjunga ut med vad jag visste, men jag var inte karl till att göra det — jag hade inte så mycket kurage i mig som en kanin en gång. Jag kände på mig att jag höll på att ge efter, och då gav jag katten alltihop och sade:

»Han ä' vit.»

»Jag tror det är bäst vi fara dit och se efter själva.»

»Ja, de' vore då riktigt bra, om ni ville vara så hyggliga å göra de'», sa' jag, »för de' ä' far min, som ä' där, å kanske ni kunde hjälpa mig å bogsera flotten till land, där de' där ljuset är. Han ä' sjuk — å de' ä' morsan å Marianne också.»

»Aj, för tusan! Och vi ha så bråttom — men vi måste väl hjälpa er ändå, gissar jag. Seså, hugg i åran och låt oss raska på.»

Jag högg i min paddelåra, och de började också att ro. Då vi hade tagit ett par årtag, sade jag:

»Pappa kommer att bli rysligt tacksam mot herrarna, det kan jag då försäkra. Varenda en, som jag har bett hjälpa mig att ro flotten till land, har givit sig av det fortaste han har kunnat, å jag rår inte me' att göra de' ensam.»

»Det va gement av dem — och besynnerligt också. Hör du gosse, vad är det egentligen åt far din?»

»Han har… han har… åh, de' ä' egentligen inte alls nå' farligt me'n.»

De slutade genast att ro. Det var bara ett litet stycke fram till flotten nu. Så säger den ene av dem:

»Du ljuger bestämt, pojke. Vad är det, som fattas far din? Svara oss ärligt och uppriktigt, det är det bästa du kan göra.»

[ 119 ]»Ja, jag ska' de', goa herrn, jag ska' de', men snälla, goa herrarna, övergiv oss inte. Han har… har… om herrarna bara vill ro fram till flotten, så ska' jag hiva till herrarna fånglinan, å ni behöver inte alls komma i någon beröring med flotten. Snälla, goa herrarna, gör de'!»

»Stryk med åran, John, stryk!» säger den ena. De ströko bakåt. »Håll dig på avstånd från oss, gosse, håll dig i lä om oss. Fördöme det, tror jag inte, att vinden har blåst det till oss. Far din har kopporna, det vet du mer än väl. Varför sjöng du inte ut med det genast? Tänker du smitta ner hela trakten runt omkring här, kanske?»

»Puh — buh!» började jag att tjuta; »jag ha' talt om de' förut för varenda en, men då har dom genast givit sig av å lämnat oss.»

»Stackars pojke! Du torde nog säga sant, tänker jag. Det gör oss riktigt ont om dig, men vi — inte vill vi ha smittkopporna heller, kan du väl begripa. Vänta, ska' jag säga dig, vad du ska' göra. Försök inte att på egen hand föra flotten i land, för då kommer den bara att slås i stycken för dig, utan låt den driva ungefär tjugu mil längre ned, så kommer du till en stad på vänstra sidan av floden. Du hinner inte dit förrän långt efter soluppgången, och då du ber om hjälp, ska' du säga dem att far din och de andra ligger sjuk i frossa och feber. Var inte så dum igen att du låter folk förstå, huru det är fatt med er. Och då vi nu försöker att göra dig en tjänst, så är du väl så hygglig att du ger dig av en tjugu mil från oss. Det tjänar inte något till att lägga i land där borta där ljuset syns, för det är bara en vedgård. Far din är väl fattig, kan jag förstå, och jag gissar han har det mycket svårt nu. Si här — jag ska' lägga en tjugudollarsslant på det här brädet — laga att du tar den, när den kommer och flyter förbi dig. Jag tycker nog det är illa gjort av oss att lämna [ 120 ]dig, men det duger inte att leka med smittkopporna — det måtte du väl kunna begripa.»

»Håll an, Parker, säger den andre, »här är tjugu till, som du kan lägga på brädet för mig. Adjö med dig, gosse! Gör nu som herr Parker har sagt dig, blir nog allt bra för dig, ska' du få si.»

»Just så, min gosse — adjö, adjö! Om du får se några förrymda negrer, så skaffa dig hjälp och knip dem kan du förtjäna dig litet pengar.»

»Adjö, goa herrarna», sade jag. »Jag ska' inte låta nå' förrymda negrer slippa förbi mig, om jag kan hindra de'.»

Därpå rodde de sin väg, Och jag gick ombord på flotten. Jag var så ledsen, att jag var rent av sjuk, för jag visste mer än väl, att jag hade gjort orätt, och jag insåg, att det inte tjänade något till att jag försökte lära mig att göra det som rätt var; om man inte blir satt på rätta spåret, då man är liten, lönar det sig inte för en att sedan försöka att komma in på det, för när man kommer i nå'n knipa, har man ingenting som stöder och hjälper en och håller en till det, som rätt är, och då blir man bet. Så tog jag mig en funderare, och så sa' jag för mig själv: »Vänta lite'! Antag nu, att du hade gjort rätt å förrätt Jim — skulle du känna dig bättre till mods då, än du gör nu? Nej, säger jag, jag skulle känna mig ledsen å nedslagen, alldeles som jag gör nu. Nå, va' tjänar de' då till att lära sig att göra rätt, då de' ä' så krångligt att göra rätt å inte ä' nå' krångel alls me' att göra orätt, å lönen blir ändå densamma, vad man än gör?» Ja, där stod jag, och kunde inte svara, och då tänkte jag, att jag inte skulle bry mig om och bråka något mer om den saken, utan att jag hädanefter alltid skulle göra vad som för var gång föll sig lämpligast för mig.

Jag gick in i skjulet på flotten, men Jim var inte där. [ 121 ]Jag tittade mig omkring, men han syntes inte till någonstans. Då sade jag:

»Jim!»

»Här ä' jag, Huck. Ä' dom utom synhåll än? Tala inte högt!»

Han låg nere i vattnet under akteråran, och bara näsan syntes av honom ovanför vattnet. Jag sade honom, att de voro ur sikte, och då klev han ombord. Så säger han:

»Jag hörde allt va' ni sa', och jag kröp ner i vattnet och tänkte ge mig av och simma till land, om dom skulle komma ombord på flotten. Sedan skulle jag simma ut till flotten igen, då dom hade farit sin väg. Men kors i allan dar heller, va' ni kugga' dom! De' va' då de' fiffigaste jag någonsin har hört! Jag ska' säga dig, barn, att jag tror, att de' va' de' som räddade gamle Jim — å gamle Jim ska', så sant jag lever, aldrig glömma de'.»

Sedan talade vi med varandra om pengarna. Det var ett ganska bra notvarp — tjugu dollars var. Jim sade, att vi kunde ta däcksplats på en ångbåt nu, och pengarna skulle räcka så långt vi än ville fara in i fristaterna. Det vore en smal sak att gå tjugu mil med flotten, sa' han, men han önskade, att vi redan vore där.

I daggryningen lade vi i land med flotten som vanligt, och Jim var den här gången förfärligt så noga med att gömma den riktigt väl. Sedan arbetade han hela dagen med att lägga in alla våra saker i knyten och göra allting i ordning till att lämna flotten.

Den kvällen, omkring klockan tio, fingo vi i sikte ljusen från en stad långt ned i en bukt på vänster hand.

Jag gav mig i kanoten för att ta reda på, vad det var för en stad. Inom en liten stund träffade jag på ute på floden en båt med en karl i, som höll på att [ 122 ]lägga ut långrev. Jag rodde fram till honom och sade:

»Hör nu, herrn, ä' den där sta'n Cairo?»

»Cairo! Du måtte vara en äkta gröngöling.»

»Va' ä' de' för stad då?»

»Om du vill veta de', så far dit å fråga. Å stannar du här å bråkar en halv minut till, ska' du få nå'nting. som du inte torde vara så angelägen om.»

Jag rodde tillbaka till flotten. Jim blev förfärligt ledsen, men jag försökte att trösta honom och sa', att han skulle få si, att nästa stad var Cairo.

Vi kommo till en annan stad före daggryningen, och jag tänkte ge mig ut med kanoten igen, men stränderna voro bergiga, och därför for jag inte. Det var inga berg i närheten av Cairo, sade Jim. Jag hade glömt det. Vi lade fast för dagen vid en holme ganska nära till vänstra stranden. Jag började misstänka någonting, och detsamma gjorde Jim. Jag sade:

»Kanske vi for förbi Cairo under tjockan den där natten.»

Han svarade:

»O, tala inte om de', Huck! En stackars nigger har då aldrig nå'n tur. Har jag inte alltid trott, att de' där skallerormsskinnet inte hade slutat me' att göra oss förtret än.»

»Jag vånne, jag aldrig hade sitt de' där ormskinnet, Jim — ja, jag sannerligen önskar, att jag aldrig kommit att titta åt de' där ormskinnet en gång.»

»Inte va' de' ditt fel, Huck — inte kunde du rå för de' så du behöver inte vara ledsen för de'.»

Då det blev dager sågo vi alldeles säkert, att vi inne vid stranden hade Ohios klara vatten och längre ut gamla Mississippis gamla vanliga lervälling! Så nu var det ute med alla våra förhoppningar att komma till Cairo.

Vi funderade nu med varandra om vad vi skulle göra. Inte dugde det att försöka gå tillbaka över land, och [ 123 ]inte kunde vi naturligtvis föra flottan upp mot strömmen. Det fanns ingen annan utväg för oss än att vänta, tills det blev mörkt, och på vinst och förlust ge oss i väg tillbaka med kanoten. Vi sovo hela dagen inne i ett tätt snår av bomullsbuskar för att vara riktigt utvilade till det förestående arbetet, men när vi i skymningen kommo ned till flotten, så var kanoten sin kos!

Vi kunde inte säga ett enda ord på en lång stund. Det fanns ingenting att säga. Vi visste båda mer än väl, att det återigen var det där välsignade skinnet av skallerormen, som var framme och spökade, så vad tjänade det till att spilla några ord på det då? Det skulle bara se ut som om vi ville skylla det ifrån oss på någonting annat, och då kunde vi vara alldeles tvärsäkra på, att vi skulle komma att råka ut för ännu flera olyckor — och det skulle aldrig bli något slut på dem heller, förrän vi hade lärt oss nog vett att hålla munnen.

Om en stund började vi slå våra kloka huvuden ihop för att fundera ut, vad vi nu helst borde ta oss till och vi fick klart för oss, att det inte fanns någon annan utväg än att gå vidare utför floden med flotten, tills vi fick tillfälle att köpa en kanot och ge oss i väg tillbaka med den. Vi skulle inte låna den så där i smyg, när ingen var till hands, som såg det, på samma sätt som farsgubben skulle ha gjort, för då hade man antagligen satt efter oss.

Och så gav vi oss ut med flotten igen, genast det vart mörkt.

Om det är någon av er, som inte ännu är övertygad om, huru ohyggligt dumt och farligt det är att ta i ett ormskinn, fastän han har hört allt vad det där ormskinnet gjorde med oss, han kommer då sannerligen att tro på det, om han bara vill läsa vidare här och se allt vad det sedan gjorde åt oss.

Rätta stället att köpa kanoter är, där det ligger timmerflottar vid stranden, men vi sågo inte till några [ 124 ]timmerflottar, så vi fortsatte vår väg i tre timmar, om inte mera. Det var mulet och mycket mörkt, vilket är det sämsta näst efter tjocka. Man kan aldrig se stränderna eller beräkna avstånden. Det var bra långt lidet på natten och alldeles tyst, då vi hörde en ångbåt komma uppför floden. Vi tände genast lyktan och tänkte, att de skulle se den om bord. Uppgående båtar kommo i allmänhet inte på nära håll till oss, då de hålla sig längre ut på floden och gå utefter sandbankarna för att finna spakare vatten, men under sådana mörka nätter som den här gå de mitt ute i värsta strömfåran, där det är som allra djupast, kämpande sig fram mot hela floden.

Vi kunde höra, huru han kom stånkande, men vi sågo den inte tydligt, förrän han var ända inpå oss. Han styrde kurs rakt på oss. De göra ofta det för att se, huru nära de kunna gå utan att törna emot; ibland hugger hjulet av en åra, och då sticker karln vid rodret ut huvudet och skrattar och tycker, att han har gjort det riktigt bra.

Nå, här kommer nu ångbåten, och vi sa' just till varandra, att de tänkte försöka nagga oss i kanten, men det syntes inte, som om de tänkte gira åt sidan det bittersta. Det var en väldig huggare, och han gjorde god fart också och såg ut som ett svart moln med lysmaskar runt omkring i kanterna. Men på en gång liksom svällde den ut och såg så hög och hemsk ut med en lång rad av öppna eldstäder, som grinade mot oss som eldröda tänder, och den väldiga bogen och gardjärnen hängande rätt över oss. Vi hörde, huru man skrek åt oss och huru det ringde i några klockor till tecken att stoppa maskin och huru ångan fräste och väste — och som Jim hoppade över bord på den ena sidan och jag på den andra sidan, kommer han och brakar mitt igenom hela flotten.

Jag dök och jag försökte komma ända ned till bottnen, för att det trettio fot höga hjulet skulle få plats [ 125 ]att gå över mig, och jag ville, att det skulle ha riktigt gott utrymme också. Jag kunde alltid stanna under vatten en minut, men den här gången tror jag nästan att jag var nere i en och en halv minut. Men då fick jag brådska att komma upp till ytan igen, för det kändes, som om jag var nära att spricka. Jag kom upp med en sådan fart, att jag höjde mig över vattnet ända till armhålorna och frustade ut vattnet ur näsan och simmade ett stycke. Strömmen var naturligtvis mycket stark, och naturligtvis satte man på ångaren maskinen i gång tio sekunder efter sedan de hade stannat den, för de frågade just aldrig efter flottkarlar; så nu kilade ångbåten sin väg uppför floden och hade snart försvunnit ur sikte i mörkret, men jag hörde honom ännu en bra stund.

Jag ropade på Jim ett halvtjog gånger, men jag fick inte något svar; då högg jag tag i en planka, som törnade mot mig, under det jag »trampade vatten», och sträckte ut mot stranden, skjutande plankan före mig. Men jag fick klart för mig, att strömmen gick i riktning mot västra stranden, varav jag slöt, att jag befann mig på ett ställe, där strömfåran går över från ena stranden till den andra, och därför ändrade jag riktning och simmade åt samma håll.

Den där sneda strömmen tvärs över floden var sina goda två mil lång, så det tog mig en god stund, innan jag kom över. Till sist kom jag lyckligt i land och klättrade upp på stranden. Jag kunde inte se långt framför mig minsann, men jag trevade mig fram så gott jag kunde över den mycket ojämna marken så där en fjärdedels mil eller kanske litet längre, och så stötte jag ett tu tre på ett stort gammaldags blockhus. Jag tänkte smyga mig förbi det och gno min väg därifrån, men en hel hoper med hundar kommo i detsamma rusande och tjöto och skällde omkring mig, och då hade jag naturligtvis nog vett att hålla mig alldeles stilla.