Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 16
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 17
Kapitel 18  →


[ 126 ]

XVII.

Om en halv minut ungefär var det någon som kom till ett fönster på byggningen, och han sa', utan att sticka ut huvudet genom fönstret:

»Håll mun på er! — Vem där?»

Jag svarade:

»De' ä' jag.»

»Vilken jag?»

»George Jackson, goa herrn.»

»Va vill ni?»

»Jag vill inte nå'nting. Jag vill bara komma härifrån, men hundarna vill inte låta mig gå.»

»Va far ni och smyger omkring för här den här tiden på natten?»

»Jag smyger mig inte omkring nå', goa herrn; jag har fallit över bord från en ångbåt.»

»Såå — har ni det? Tänd ett ljus där någon. Vad sa' ni att ni hette?»

»George Jackson. Jag är bara en pojke.»

»Hör nu på, vad jag säger: om ni talar sanning, behöver ni inte vara rädd — ingen av oss ska' göra er något ont. Men rör er inte ur fläcken — stå alldeles stilla där ni nu är. Väck Bob och Tom någon av er och ta hit bössorna. Har ni någon i sällskap med er, George Jackson?»

»Nej, goa herrn, jag är alldeles ensam.»

Jag hörde huru folk nu kom i rörelse inne i huset, och jag såg skenet av ett ljus. Mannen ropade:

»Bort med ljuset, Betsy, din gamla toka — har du alldeles mist förståndet? Sätt det på golvet bakom farstudörren. Bob och Tom, om ni ä' färdiga, så intag edra platser.»

[ 127 ]»Nå, George Jackson, känner ni Shepherdons?»

»Nej — de' namnet har jag aldrig hört.»

»Såå. Ja det kan då vara sant och inte sant. — Passa på nu allesammans. — Kom fram, George Jackson — men det är ingen brådska — gå mycket långsamt. Om ni har någon med er, så säg åt honom, att han stannar där han är, för om han tittar fram, får han sig en kula genom kroppen. Si så — kom nu! Men gå långsamt, säger jag. Skjut opp dörren själv — men bara så pass mycket, att ni kan tränga er in — hör ni det!»

Jag brådskade inte, och jag hade inte kunnat det heller, om jag hade velat. Jag tog ett steg då och ett steg då, och det hördes inte ett enda ljud, utom att jag tyckte, att jag hörde, huru mitt hjärta slog. Hundarna voro nu lika tysta och stilla som människorna, men de följde mig tätt i hälarna. När jag kom fram till förstugubron, som bestod av tre stockar, hörde jag, huru de vredo omkring nyckeln i låset på dörren och drogo ifrån riglar och bommar. Jag lade handen på dörren och sköt upp den sakta, en liten bit om sänder, tills någon sade:

»Si så där — det där är nog! — Stick in huvudet nu !»

Jag gjorde det, men jag trodde nästan att de skulle hugga av mig det med detsamma.

Ljuset stod på golvet, och där stodo de alla och tittade på mig, och jag tittade på dem en bra lång stund. Där funnos tre stora karlar, som höllo sina bössor riktade mot mig, och det riktigt klack till i mig, ska' jag säga; den äldste var gråhårig och kunde vara så där en sextio år, och de andra två trettio år eller kanske något mer — alla tre vackra, ståtliga karlar; och så var det en gammal gråhårig fru med ett det allra raraste ansikte, och bakom henne stodo två unga kvinnor, som jag inte riktigt kunde se. Den gamle herrn sade:

»Såå! — Jag tror att det har sin riktighet. Kom in!»

Så snart jag hade kommit in. låste den gamle herrn [ 128 ]dörren och sköt för riglarna och lade på en bom, och så tillsade han de unge männen att gå in med sina bössor, och vi begåvo oss alla in i ett stort rum, som hade nya trasmattor på golvet, och satte oss tillsammans i ett hörn, som låg utanför skottlinjen, om någon hade skjutit in genom ett av fönstren på framsidan av huset — på gavlarna var det inga fönster. De höllo upp ljuset och synade mig från topp till tå, och alla sade: »Inte är de' där någon Shepherdson — nej då, det är inte ett enda drag hos honom, som är likt Shepherdsons.» Sedan sade den gamle mannen, att han hoppades, att jag inte skulle ta illa opp att de undersökte, om jag hade några vapen på mig, för det vore inte någon ond mening med det, utan de ville bara göra sig säkra. Och han stack också inte ner handen i fickorna på mig, utan kände bara utanpå dem, och så sade han, att allt var i sin ordning. Han sade mig sedan, att jag skulle göra mig hemmastadd, och uppmanade mig att tala om ett och annat om mig själv, men då sade den gamla frun:

»Nej, men kära Saul, den stackars gossen är ju alldeles genomvåt, och tror du inte, att han kan vara hungrig också, kanske?»

»Det har du rätt i, Rachel — det kom jag inte att tänka på.»

Så sade den gamla frun:

»Betsy» — det var en negerkvinna —, »skynda dig av alla krafter och sätt fram nå'nting åt honom, stackars gosse, och en av er flickor ska' gå och väcka Buck och säga honom — åh, där kommer han ju själv. Buck, tag med dig den här lille främlingen och laga att han får av sig sina våta kläder och låt honom få låna några torra kläder av dig.»

Buck såg ut att vara ungefär lika gammal som jag — tretton eller fjorton är eller så omkring, men han var en liten smula längre än jag. Han hade på sig bara en skjorta, och hans hår var mycket ruvsigt. Han kom [ 129 ]in gäspande och gnuggande sig i ögonen med den ena handen, och med den andra släpade han med sig en bössa. Han sade:

»Ä' de' nå'n av Shepherdons här i närheten?»

De svarade nej — det hade varit falskt alarm.

»Jaså», sade han; »om de' hade varit nån av dom, skulle jag ha gett'en jag.»

De skrattade allihopa, och Bob sade:

»Neej, du Buck. Dom hade hunnit skalpera oss allihopa, innan du kom, då du sölar så här.»

»Ja, då ingen kom och väckte mig! De' ä' riktigt skamligt av er — alltid ska' jag vara sist. På de' viset kan jag aldrig få visa, va' jag duger till.»

»Lägg inte det på sinnet, du, min gosse», sade den gamle herrn; »tids nog får du visa, vad du duger till, så grumsa inte över det. Gå nu och gör som mamma sade dig.»

När vi kom upp i övre våningen till hans rum, räckte han mig en grov skjorta och en jacka och ett par byxor, som tillhörde honom, och jag satte på mig alltsammans. Medan jag höll på med det, frågade han mig, vad jag hette, men innan jag hann säga honom det, började han på och prata en hel mängd om en blå nötskrika och en kaninunge, som han ett par dagar förut hade fångat ute i skogen, och så frågade han mig, varest Moses var, då ljuset släcktes. Jag sade, att det visste jag inte — det hade jag aldrig hört förr.

»Nå, men gissa då!» sade han.

»Huru ska' jag kunna gissa», sade jag, »då jag aldrig nå'nsin ha hört'e förr.»

»Ja, men du måtte väl kunna gissa, vet jag. De' ä' ju så lätt, att…»

»Vilket ljus?» frågade jag.

»Åh, vilket ljus som helst», sa' han.

»Jag vet inte, varest han va'», sade jag; »varest va' han?»

[ 130 ]»I mörkret, vet jag! Det blev ju mörkt, förstås, då ljuset släcktes.»

»Nå, om du visste, varest han var — va' skulle du fråga mig för då?»

»Kan du inte begripa, att de' ä' en gåta? Men säg mig, huru länge ska' du stanna här? Kan du inte stanna här för alltid. Vi skulle få så rysligt roligt så — å ingen skola ä' de' heller nu. Har du nå'n hund? Jag har en hund, jag — å, vet du, om man kastar ut stickor i vattnet, så går han i och för dem i land. Tycker du inte de' ä' nedrigt att man ska' behöva kamma sig om söndagarna å alla de där dumheterna? De' tycker då jag, men jag slipper aldrig ifrån de' för mamma. Usch vad jag är led de här gamla byxorna — men jag får väl lov att sätta på mig dem ändå — fastän helst ville jag slippa — de' ä' så varmt. Ä' du färdig nu? De' va' bussigt — kom då, min gubbe.»

Där nere hade de satt fram åt mig bröd och smör och kallt kött och kärnmjölk, och aldrig har jag då i mitt liv haft ett sådant kalas. Buck och hans mamma och alla de andra med för resten, utom negerkvinnan, som inte var inne, och de två unga flickorna, rökte pipor, som voro gjorda av majsstjälkar. Alla de andra rökte och pratade, och jag åt och pratade. De unga flickorna hade tagit ett täcke omkring sig, och håret hade de utslaget nedefter ryggen. Allihopa frågade de mig om allt möjligt, och jag talade om, att pappa och jag och hela familjen bodde på en liten lantgård långt in i Arkansas, och att min syster Marianne hade rymt hemifrån och gift sig, och sedan hade vi aldrig hört något från henne, och att Bill hade givit sig ut för att söka reda på dem, men att vi aldrig sedan hade hört något från honom heller, och att Tom och Mort hade dött, och sedan var det inga fler än far min och jag kvar där, och gubben, sa' jag, han sörjde döden på sig av alla sina olyckor och motgångar, och sedan var det [ 131 ]bara jag kvar av hela familjen. Och när han hade dött, så tog jag det lilla, som fanns i huset, då gården inte tillhörde oss, och for som däckspassagerare uppför floden med en ångbåt, och så föll jag över bord, och så hade det gått till, att jag kommit dit. Då sade de, att jag kunde stanna hos dem så länge jag ville.

Det var nästan ljusa dagen, och alla gingo och lade sig, och jag gick och lade mig tillsammans med Buck. Men kan en tänka sig så gement — på mårron då jag vaknade, hade jag alldeles glömt vad jag hette. Jag låg väl en timme, tror jag, och försökte komma ihåg, vad jag hette, men det gick inte. Men då Buck vaknade, sade jag:

»Kan du stava, Buck?»

»Jaa», svarade han.

»Jag kan hålla med dig om, att du inte kan stava mitt namn», säger jag.

»Å jag kan hålla med dig va' som helst, att jag kan de'», säger han.

»Nå, så låt höra då!» säger jag.

»G-o-r-g-e J-a-x-o-n — hör du nu då att jag kan?» säger han.

»Ja, verkligen kunde du inte», säger jag; »det trodde jag då rakt inte. De' ä' inte så lätt att stava de' där namnet — i en tvärhast — utan att ha lärt sig de'.»

Då jag kom för mig själv, skrev jag upp namnet, för en annan gång kunde någon komma och begära, att jag skulle stava det, och då ville jag ha det på mina fem fingrar, så jag skulle kunna rabbla upp det, som om jag vore van vid det.

Det var riktigt snälla människor allihopa, och hela huset var riktigt trevligt. Jag hade aldrig sett något hus ute på landet förut, som varit så trevligt och stiligt. Här var de inte en järnklinka på främre dörren eller en träslå med en skinnrem, utan det var en [ 132 ]mässingsknapp, som man skulle vrida på, alldeles precis som i husena i sta'n. Inte fanns det någon säng heller i förmaket, inte ett tecken till säng en gång, men i sta'n är det en hel hop med förmak, som det är sängar i. Där fanns en väldig spis, murad nere i botten med röda tegelstenar, och tegelstenarna höllos rena och röda genom att man hällde vatten på dem och skurade dem med en annan tegelsten, och ibland tvättade de dem också med röd limfärg, som man kallar för gulockra, alldeles som man gör i städerna. De hade väldiga spisrost av mässing, som man kunde lägga en hel sågstock på. Mitt på kaminfrisen stod en klocka med en stad målad på nedre hälften av urtavlan, och mitt på tavlan såg man solen, och man kunde se, huru pendeln svängde bakom urtavlan. Det var riktigt vackert att höra den där klockan picka, och ibland när någon kringvandrande urmakare hade varit där och smort henne och ställt henne i ordning, kunde hon ge sig till att slå ända till sina hundrafemtio slag, innan hon tröttnade. De skulle inte ha velat sälja den' där klockan för vad pris som helst.

Och så stod det en stor utländsk papegoja på var sida om klockan, gjord av någonting som var likt krita, och de voro målade i de allra grannaste färger. Bredvid den ena papegojan satt en katt, gjord av porslin, och bredvid den andra var det en porslinshund; och när man tryckte på dem, skreko de utan att alls öppna munnen, och inte kunde man si på dem heller, om de tyckte, att det var roligt eller om de inte alls brydde sig om det. Ljudet kom underifrån. Bakom allt det där stodo ett par väldiga vingar av en vildkalkon utspända. På bordet mitt i rummet stod det en den allra vackraste korg av porslin, om jag så får kalla den, och den var full av äpplen och apelsiner och persikor och druvor, som voro mycket rödare och gulare och stiligare än riktiga ena, men de här voro inte riktiga, för här och var, [ 133 ]där de fått någon skavank, kunde man se, att de voro gjorda av krita eller vad det kunde vara.

Bordet var övertäckt av en den allra vackraste vaxduk med en röd och blå fläkt örn målad mitt på den, och runt omkring gick en målad bård. Den där duken hade kommit ända från Philadelphia, sade de. Det fanns några böcker där också, lagda ordentligt ovanpå varandra på alla fyra hörnen av bordet. En av dem var en väldigt stor familjebibel, som var alldeles full av tavlor. En annan hette »Kristens resa» och var om en man, som for ifrån sin familj, utan att man fick veta, varför han gjorde det. I den boken brukade jag läsa en stund då och då; det var nog roliga historier i den, men inte var det några äventyr, inte. En annan bok hette »Poesialbum» och var full med verser och andra vackra saker, men verser tycker jag aldrig äro någonting, så i den läste jag aldrig. En annan bok hette »Henry Clays tal», och en annan hette »D:r Gunns Husläkare», och i den stod det om allt vad man skulle göra, om någon blev sjuk eller dog. Och så fanns det en psalmbok där och en hel mängd andra böcker. Och det var vackra rottingstolar där, och alla voro riktigt hela — rottingen hängde inte ned i mitten som en påse, och inte var han trasig heller som en gammal korg.

På väggarna hängde det tavlor — mest föreställde de Washington och Lafayette och »Hög1ands-Mary», och en hette »Oavhängighetsförklaringens undertecknande». Så fanns det också några tavlor, som de kallade för pennteckningar och som en av döttrarna, som var död, hade gjort alldeles på egen hand, då hon bara var femton år gammal. De tavlorna voro olika alla andra, som jag någonsin hade sett förut, för de voro för det mesta svarare än vanligt. En av dem föreställde en fru i en mycket snäv, svart klänning, som var hopsnörpt under armhålorna, men med påsar som voro lika kålhuvuden mitt på ärmarna, och en stor, svart, bredskyggig skopa [ 134 ]till hatt med en svart slöja på, och vita, smala fotleder, som voro lindade i kors med svarta band, och små, små, svarta skor, så smala som en mejsel, och hon stod och lutade sig tankfull med högra armbågen mot en gravvård under en tårpil, och den andra handen hängde ned vid sidan och höll i en näsduk och en ridikyl, och under tavlan så stod det: »Ack, Får Jag Aldrig, Aldrig Se Dig Mer?»

En annan tavla föreställde en ung dam, som hade allt håret uppkammat mitt oppe på huvudet, och där var det hopbundet och hade en kamm bakom sig, som såg ut som en stolsrygg, och hon höll en näsduk för ögonen och grät, och i andra handen låg en död sparv på rygg med benen i vädret, och under den tavlan stod det: »Ack, Skall Jag Aldrig Mer Få Höra Ditt Ljuva Kvitter?»

På en annan tavla syntes ett ungt fruntimmer, som satt vid ett fönster och tittade på månen, och tårarna runno utför hennes kinder; och hon hade ett öppnat brev i ena handen, och i ena kanten av det syntes det svart lack, och med den andra handen tryckte hon en medaljong, som hängde i en kedja, mot munnen, och under den tavlan stod det: »Ack, Är Du Borta? Ja, Du Är Borta!» Det var nog mycket vackra tavlor allihopa, tänker jag, men jag tyckte ändå inte om att se på dem, för om jag någon gång var litet nedslagen, var det liksom en kall rysning hade gått igenom mig, när jag fick se dem. De sörjde alla över att hon hade dött, för hon hade tänkt ut en hel mängd andra liknande tavlor, som hon tänkte rita, och på vad hon redan hade gjort kunde man se, vad man hade gått förlustig om. Men jag tyckte, att hon med sitt lynne bestämt mådde mycket bättre där hon låg ute på kyrkogården. Hon höll på med sin, som de sade, allra ståtligaste tavla, när hon blev sjuk, och varenda dag och varenda natt bad hon, att hon måtte få leva, tills hon hade fått den [ 135 ]färdig, men det gick inte så. Det var en tavla, som föreställde en ung kvinna i en lång, vit klänning, stående på barriären till en bro, och färdig att hoppa i; och håret låg utslaget utefter ryggen på henne, och hon tittade opp till månen med tårarna rinnande utför ansiktet, och hon hade två armar hopknäppta över bröstet, och två armar sträckte hon ut framför sig, och ett par andra armar räckte hon upp mot månen — si, idén med det var att se efter, vilket par skulle ta sig bäst ut, och sedan behålla det och skrapa ut alla de andra armarna; men, som jag sade, så dog hon, innan hon hann bestämma sig, huru det skulle bli, och nu hade de satt upp denna tavla ovanför huvudgärden av sängen i hennes rum, och varenda gång det var hennes födelsedag, hängde de blommor omkring den. Dessemellan var den undangömd av ett florsomhänge. Den unga kvinnan på tavlan hade ett riktigt vackert och sött ansikte, men hon hade så många armar, att jag alltid kom att tänka på en spindel, när jag såg henne.

Samma flicka hade ett album, man kallar, medan hon levde, och brukade klistra opp i det dödsannonser och olyckshändelser och berättelser om sådana, som tåligt hade utstått lidande, vilket allt hon klippte ut ur Missionstidningen, och så författade hon verser själv och skrev dit. Det var mycket vackra verser. Så här till exempel hade hon skrivit om en pojke, som hette Stephen Dowling Botts och som hade fallit ner i en brunn och drunknat:

Ode Till Stephen Dowling Botts Minne

Vi dog väl Stephen nyss så ung?
Var det av sjukdoms kval?
Är därför sorgen nu så tung
I denna jämmerdal?

[ 136 ]

Nej, sådant ej det öde var,
Som träffat Stephen Bott
Fast sorg och kval han lämn'at har,
Ej var det sjukdoms skott

Kikhostan riste ej hans kropp.
Ej mässling honom nått;
De stäckte ej ditt levnadslopp,
O, unge Stephen Bott.

Föraktad kärlek med sitt kval
Dig icke sarga fått.
magplågor dina dagars tal
Ej ändat, Stephen Bott.

Nej, nej! O, lyss med tår i blick
Till orden ur min mun,
Hur han från världen skiljas fick:
Han föll ned i en brunn!

Han togs upp och han tömdes väl,
men ack, för sent det var!
Uppflugit hade re'n hans själ
Till himlen ren och klar.

Om Emmelina Grangerford kunde skriva sådana där verser, innan hon var fjorton år, tänk vad hon då kunnat göra, om hon hade fått leva. Buck sade, att hon kunde haspla ur sig poesi som ingenting. Hon behövde aldrig stanna för att tänka sig för. Han sade, att hon kunde dra till med en rad, och om hon inte fann något rimm till den, så strök hon bara ut den och hittade på en annan rad, och då gick det som jehu. Hon var inte kinkig alls — hon kunde skriva om vad som helst man gav henne att skriva om, så det lät så sorgligt så. Var enda gång en man dog eller en kvinna dog eller ett barn dog, var hon genast till hands med sina »minnesrunor» [ 137 ]innan de hunnit bli kalla en gång. Hon kallade alltid sådana verser för »minnesrunor». Grannarna sade, att först kom doktorn och så kom Emmelina och så begravningsentreprenören — det var bara en enda gång som begravningsentreprenören kom före Emmelina, och då hade hon hakat upp sig på att finna ett rimm till den dödes namn — han hette Whistler. Hon var aldrig sig lik efter den betan; aldrig beklagade hon sig över någonting, men hon liksom tynade bort och levde inte länge. Stackars flicka! Så många, många gånger jag tvingade mig själv att gå in i det lilla rum, som hon bodde i, medan hon levde, och ta fram hennes poesialbum och läsa i det, då jag hade blivit modstulen genom hennes tavlor och varit en smula förargad på henne. Jag tyckte om hela familjen, både de döda och alla de andra, och jag ville inte att någonting skulle få komma och ställa till förargelse mellan mig och dem. Stackars Emmelina hade skrivit verser om alla döda, medan hon levde, och då tyckte jag, att det inte var rätt, att ingen skrev någonting om henne också nu, då hon var borta, och därför försökte jag i mitt anletes svett att själv få ihop en vers eller två, men försöka huru mycket jag ville, så blev det ingenting för mig. De höllo Emmelinas rum städat och snyggt och allting stod på samma ställe, som hon hade velat ha det, medan hon levde, och ingen bodde där. Gamla frun dammade och städade där själv, ehuru det fanns en hel mängd niggrer på gården, och hon satt ofta och sydde där, och när hon läste i bibeln, satt hon för det mesta där.

Men det var ju om förmaket jag höll på att tala. Det satt mycket vackra gardiner för fönsterna; de voro vita, men det var tavlor målade på dem — slott med vildvin uppefter hela murarna, och boskap, som kom för att vattnas. Det fanns ett litet gammalt piano där också, som måtte ha haft några bleckkärl inne i sig, tyckte jag, och det lät då så för innerligt rart, när de unga flickorna [ 138 ]sjöngo »Sommarens sista ros» och spelade »Bataljen vid Prag». Alla rummen hade tapeter på väggarna, och de flesta av dem hade mattor på golvet, och hela huset var vitrappat utvändigt.

Det var egentligen två hus, och den stora, öppna planen mellan dem hade både golv Och tak, och ibland dukades middagsbordet där, och det var ett mycket svalt och behagligt ställe. Man kunde inte tänka sig något trevligare. Och vad maten deras var god se'n, och sådana massor det fanns av den!