Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 17
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 18
Kapitel 19  →


[ 138 ]

XVIII.

Överste Grangerford var en fin herre, må ni tro; han var en karlakarl från topp till tå, och hela familjen var [in och bildad för resten. Han var av god börd, som man säger, och det är värt lika mycket hos en människa som hos en häst, sade fru Douglas, och ingen sökte någonsin förneka att hon hörde till det allra schangtilaste herrskapet i vår stad; och farsgubben han sade alltid detsamma, han också, fastän han inte själv var mera herrskap än en padda. Överste Grangerford var mycket lång och mycket mager och hade en mörkblek hy, som inte på något enda ställe visade något spår till rodnad: han rakade sig varenda morgon över hela sitt smala ansikte, och han hade de allra tunnaste läppar och de allra tunnaste näsborrar och örnnäsa och tjocka ögonbryn och de allra svartaste ögon, som lågo så djupt in i huvudet på honom, att det såg ut, som om de tittade fram ur ett par hålor på en, höll jag så när på att säga. Pannan var hög, och håret, som var svart och rakt, hängde ned ända på axlarna. Han hade långa och magra händer, och varenda dag i sitt liv tog han på sig en ren skjorta och en fullständig dräkt från topp [ 139 ]till tå, gjord av så vitt linne, att det gjorde ont i ögonen att se på honom; men om söndagarna var han klädd i en blå frack med stora mässingsknappar. Han begagnade också en käpp av mahogny med silverknapp. Aldrig såg man något hams och slarv hos honom, och han talte aldrig högt. Han var så god och vänlig, som någon människa kan vara — man kände det på sig, begriper ni, och därför hade man förtroende för honom. Ibland kunde han dra litet på mun, och då såg han riktigt god ut, men när han rätade på sig som en flaggstång och blixtarna började skjuta fram under hans ögonbryn, kände man god lust att först kliva upp i ett träd och sedan ta reda på, vad det var fråga om. Han behövde aldrig säga till någon att uppföra sig skickligt och anständigt — för det liksom föll alldeles av sig självt, att man skulle göra det, då han var närvarande. Men ändå tyckte varenda en om att vara i hans sällskap, för han var nästan alltjämt som ett solsken — ja, jag menar, att man tyckte det liksom var vackert väder, när man var tillsammans med honom. Men mulnade han, så blev det riktigt hemskt mörkt för ett par minuter, och det var nog; sedan gick ingenting på tok igen på en hel vecka.

Då han och den gamla frun kom ner om mornarna, reste sig hela familjen upp och hälsade god morgon på dem och satte sig inte igen, förrän de gamla hade satt sig. Därpå gingo Tom och Bob till bordet där vinkarafferna stodo, och blandade till en hjärtstyrkare och räckte det åt honom, och han höll glaset i handen och väntade, tills Bob och Tom hade lagat till sina glas också, och sedan bockade de sig och sade: »Vi önska pappa och mamma en angenäm dag!» och de bugade sig det allra lillaste och sade: »Tack!» och så drucko de alla tre. Och Bob och Tom hällde ett skedblad vatten på det socker och den smula wisky eller cider som var kvar i botten på deras glas och gav det åt mig och Buck, och vi drucko också de gamles skål.

[ 140 ]Bob var äldst och därnäst kom Tom — resliga, vackra karlar båda två, bredaxlade och brunhyllta, och långt, svart hår hade de och svarta ögon. De voro klädda i vita linnekläder från topp till tå liksom gamle herrn och buro bredskyggiga panamahattar.

Så var det fröken Charlotte; hon var tjugufem år och lång och stolt och ståtlig, men så god och snäll som någon, om hon bara inte blev förargad; men när hon blev det, hade hon ett par ögon, som riktigt kunde komma en att darra på manschetterna liksom för faderns. Hon var vacker.

Det var hennes syster. fröken Sophia, också, men det var på ett annat sätt. Hon var så mild och god som en duva, och hon var bara tjugu år.

Varenda en hade sin nigger till uppassare — Buck också. Min nigger hade riktiga latdagar, då jag inte var van att någon passade upp mig, men Bucks nigger han fick gno minsann.

Detta var allt, som nu fanns kvar av familjen; det hade varit flera medlemmar av den, tre söner till, men de hade blivit dödade, och så Emmelina, som dog.

Gamle herrn var ägare till en mängd gårdar och över ett hundra niggrer. Ibland kunde det komma till oss en hel hop folk, alla till häst, och de hade haft att rida sina tio à femton mil, och de stannade en fem, sex dar, och då var det bara fråga om nöjen och festligheter än här och än där och ute på floden och dans och utflykter i skogen om dagarna och baler inom hus om kvällarna. De främmande voro för det mesta släktingar till familjen. Männen hade alla sina bössor med sig. Det var riktigt fint och förnämt folk allihopa, ska' jag säga er.

Det fanns också en annan förnäm släkt där i närheten — fem eller sex familjer — och de flesta av dem hette Shepherdson. De voro lika bildade och högättade och rika och förnäma som Grangerfordarna. Shepherdsons och Grangerfords begagnade samma ångbåtsbrygga, [ 141 ]som låg ungefär två mil längre uppefter floden från vårt hus, och därför hände det ibland, då jag for dit upp med en hop av de våra, att jag såg en mängd av Shepherdsons där på deras vackra hästar.

En dag voro Buck och jag ute i skogen och jagade, och då hörde vi en häst komma. Vi höllo just då på att gå över vägen. Då ropade Buck:

»Fort! In i skogen med dig!»

Vi sprungo in i skogen, och sedan stodo vi och kikade mellan löven. Snart kom det en ståtlig ung herre galopperande på vägen, och han satt så ledigt till häst och var så lik en soldat. Sin bössa hade han liggande framför sig tvärs över sadelknappen. Jag hade sett honom förut — det var unge Harney Shepherdson. Jag hörde Bucks gevär smälla tätt intill mitt öra, och i detsamma föll hatten av huvudet på Harney. Han ryckte genast till sig bössan och red rakt fram till det ställe, där vi voro gömda. Men vi väntade inte på honom, utan togo till schappen allt vad vi kunde inåt skogen. Som träden där stodo ganska glest, så såg jag mig tillbaka för att försöka undvika kulorna, och då såg jag Harney sikta med bössan på Buck. Sedan vände han bort samma väg, som han hade kommit — för att ta upp hatten, gissar jag, men jag såg det inte. Vi sprang i ett kör ända tills vi kommo hem. Det blixtrade till i gamle herrns ögon, när han hörde vårt äventyr — som jag tyckte såg han riktigt belåten ut —, men så liksom lugnade han sig och sade helt milt:

»Jag tycker inte om det där sättet att stå bakom en buske och skjuta. Varför gick du inte ned på vägen, min gosse?»

»Shepherdsons gör inte de' dom heller, pappa; dom skjuter alltid från bakhåll.»

Fröken Charlotte höll upp huvudet som en drottning, medan Buck talade om sitt äventyr, och hennes näsborrar spändes ut Och hennes ögon gnistrade. De två [ 142 ]unga männen sågo dystra ut, men sade aldrig ett ord. Fröken Sophie hon blev blek, men färgen kom tillbaka i hennes ansikte, när hon hörde, att den andre inte hade blivit sårad.

Så snart jag fått Buck med mig nere bland sädesskylarna under träden, sade jag:

»Ville du verkligen skjuta ihjäl honom, Buck?»

»Visst ville jag de'.»

»Va' har han gjort dig?»

»Han? Inte har han gjort mig nå'nting.»

»Ja, men varför ville du skjuta ihjäl honom då?»

»Åh, för ingenting — bara för familjefejdens skull.»

»Familjefejden! Va' ä' de'?»

»Nej, hörru, var ä' du ifrån, som inte vet de'? Vet du verkligen inte, va' som menas me' en familjefejd?»

»Nej, jag har aldrig hört de' ordet förr — säg mig, va' de' ä'!»

»Jo, sir du, en familjefejd — de' ä' på det här viset. Om en karl råkar i gräl med en annan karl å dödar honom, så dödar den andre karlens bror honom, å så blir det de andra brödernas tur på båda sidorna, å sedan kommer kusinerna också med — å så till sist, då allihopa ä' dödade, då först ä' de inte nån familjefejd mera. Men de' går fasligt långsamt å tar en rysligt lång tid.»

»Har den här familjefejden räckt mycke' länge, Buck?»

»Jo, de' kan du lita på. Den börja' för tretti år se'n eller så omkring. De' va' först nå' gurgel om nå'nting å så blev det process om'et, å den ena av dem förlora', förstås, å då blev han arg å sköt han, som hade vunnit — de” va' ju alldeles naturligt, att han skulle göra de'. Vilken annan som helst skulle naturligtvis ha gjort på samma sätt.»

»Va' var de' dom gurglade om, Buck? — nå' jordstycke?»

[ 143 ]»Ja, de' kan nog hända att de' va' de' — jag vet inte.»

»Vem va' de' som sköt den andre då? — va' de' en av Grangefords eller en av Shepherdsons?»

»Kors, huru ska' jag kunna veta de'? De' ä' ju så förskräckligt länge se'n.»

»Ä' dä' ingen, som vet de'?»

»Jo då, pappa vet de', tror jag, å några andra av de äldre, men dom vet inte, någon av dom, va' de' va', som dom först hade börjat gräla om.»

»Ha många blivit dödade, Buck?»

»Jaa då — här har varit begravningar i parti. Men de' ä' inte alltid livet stryker med. Pappa har några hjorthagel i sig, han, men inte bryr han sig' om de' nå'nting, för han väger ändå inte just så mycke'. Å Bob har blivit karvad lite me' en bowiekniv en gång, å Tom har blivit träffad ett par gånger.»

»Har någon blivit dödad i år, Buck?»

»Ja. Vi ha knäppt en, och dom en. För omkring tre månader sen kom min kusin Bud, som va' fjorton år gammal, å red genom skogen på andra sidan om floden å hade inte nå' vapen me' sig, vilket va' ohyggligt dum av honom, å på ett ensligt ställe hör han en häst komma bakom honom och han ser gubben Baldy Shepherdson komma i full fart efter honom med bössan i handen å det vita håret fladdrande för vinden; och i stället för att stiga av hästen och ge sig in i skogen tänkte Bud, att han skulle hinna undan honom; så red dom av glatta livet den en fem sex mil långa vägen, men gubben vann på honom hela tiden. Till sist såg Bud, att de' inte tjänte nå' till att fortsätta längre. varför han stannade och svängde om hästen för att få hålen efter kulorna framtill, begriper du, och gubben han red fram till honom och sköt honom. Men han fick inte lång glädje av sin lycka, för inom en vecka hade de våra givit honom, så han låg där.»

[ 144 ]»Den där gubben måste ha varit en riktigt feg stackare, tycker då jag för min del.»

»Feg han! Nej, de' var då en förbaskad lögn. Ingen ä' feg av Shepherdsons, inte en enda av dem. Å för resten ä' de' ingen av Grangerfordarna, som ä' feg heller. Kan du tänka, att den där gubben en dag höll stånd en hel timme mot tre Grangerfordar å lämnade slagfältet som segrare. De voro alla fyra till häst, men han satt av hästen och gick bakom en liten vedstapel å höll hästen framför sig för att skydda sig mot kulorna; men Grangerfordarna satt kvar på sina hästar dom å galopperade runt omkring gubben å peppra' på honom allt va' dom kunde. Både han å hästen tog sig hem själva, fastän de' va' hål i hål i dem som i ett såll, förstås, men Grangerfordarna måste dom forsla hem, å en av dom var död, å en annan dog da'n därpå. Nej, du, min gosse, ska' man leta efter fega stackare, så inte ska' man söla bort tiden me' att leta dom hos Shepherdsons, för dom uppfostrar inte några av de' slaget.»

Söndagen därpå foro vi alla till kyrkan — det var omkring tre mil — och vi voro alla till häst. Männen hade sina bössor med sig — Buck också — in i kyrkan och ställde dem mellan knäna eller reste dem mot väggen, sâ de skulle vara nära till hands. Och Shepherdsons gjorde på samma sätt. Det var en förskräckligt tarvlig predikan — bara om broderlig kärlek och en hel mängd annat så'nt där skräp, men varenda en sa' ändå, att det var en mycket bra predikan, och alla talade om den på hemvägen och pratade en hel mängd om tro och goda gärningar och om den fria nåden och om prestdinationen[1] och jag vet inte allt, så jag tyckte det var en av de svåraste söndagar jag hade haft i hela mitt liv.

Omkring en timme efter middagen tog sig varenda en en tupplur, somliga i sina stolar och somliga inne i sina [ 145 ]rum, och det blev förskräckligt tråkigt för mig. Buck och en hund lågo och sovo utsträckta i gräset i solen. Jag gick upp på vårt rum och funderade på att ta mig en lur själv. Då stod den rara fröken Sophie i sin dörr, som var näst intill vår, och hon bad mig komma in på hennes rum, och hon stängde dörren mycket tyst och försiktigt, och så frågade hon, om jag ville göra någonting åt henne och inte tala om det för någon enda, och jag svarade. att det ville jag. Då sade hon, att hon hade glömt kvar sitt Nya testamente i sin bänk i kyrkan — det låg mellan två andra böcker — och skulle jag nu vilja smyga mig ut helt tyst och gå dit och hämta det åt henne och inte säga någonting till en enda människa. Jag svarade, att det skulle jag göra. Jag smög mig därför ut och kilade av bortåt vägen, och det fanns inte en enda varelse i kyrkan utom kanske ett svin eller två, för det fanns inte något lås på dörren, och svinen tycka om stampade lergolv på sommaren för att de äro så svala. Har ni inte lagt märke till det, att de flesta människor inte gå i kyrkan annat än då de äro tvungna att göra det, men med svinen är det annorlunda.

Så säger jag till mig själv: Här ligger en hund begraven, det är inte naturligt att en ung flicka är så där rysligt angelägen om att få igen sitt Nya testamente. Jag skakade därför boken. och då föll det ur den en liten papperslapp, varpå det stod skrivet med blyertspenna:

Halv tre.

Jag bläddrade genom boken, men kunde inte finna något annat. Jag kunde inte alls begripa, vad det här hade att betyda, varför jag lade in papperet i boken igen, och när jag kom hem och sprang uppför trappan, stod fröken Sophie i dörren och väntade på mig. Hon drog mig med sig in i sitt rum och stängde dörren; sedan letade hon i testamentet, tills hon fann papperet, [ 146 ]och så snart hon läst, vad som stod på det, såg hon rysligt glad ut, och innan jag visste ordet av, hade hon slagit armarna omkring mig och kramade mig av alla krafter och sade, att jag var den bästa pojke i hela världen och att jag inte fick tala om det för någon. Hon var alldeles röd i ansiktet, och hennes ögon riktigt lyste, och hon var så rysligt vacker. Jag var mycket förvånad över allt det där, men då jag hunnit hämta andan en smula, frågade jag henne, vad det stod på papperet, och då frågade hon mig, om jag hade läst det, och jag svarade: »Nej!», och så frågade hon mig, om jag kunde läsa skrivet, och jag svarade: »Nej!», och då sade hon, att papperet bara var ett bokmärke för att utmärka stället där hon höll på att läsa, och nu kunde jag gå och leka.

Jag begav mig genast av ned till floden, funderande på allt detta, och om en stund märkte jag, att min nigger följde efter mig. Då vi kommit så långt, att ingen kunde se oss från gården, tittade han tillbaka och såg sig omkring, och så kommer han springande och säger:

»Massa Jorge, om ni vill följa me' mig ner till träsket, ska' jag visa er en hel binga me' vattenormar.»

Jag tyckte det där var mycket märkvärdigt, i synnerhet som han hade sagt mig detsamma dagen förut också. Han borde väl veta det, tyckte jag, att en människa inte just kan vara så förtjust i de där giftiga vattenormarna för att göra sig besvär att söka upp dem bara för att titta på dem. Vad kunde han mena med det, tro? Så säger jag:

»Så lunka före då, så kommer jag med.»

Jag följde honom så där en halv mil, och så begav han sig ut i träsket och vadade genom vattnet, som gick oss över fotknölarna, ungefär en halv mil till. Så kommo vi till ett slags liten holme av fast mark, som var alldeles övervuxen av träd och buskar och slingerväxter, och då säger han:

[ 147 ]»Gå in där nu, massa Jorge, bara några steg, de' ä' just där, som dom ä'. Jag har sitt dom förr jag, så jag bryr mig inte om att följa me' er å si dom en gång till.»

Därpå vände han om och gick sin väg, och inom en liten stund hade han försvunnit mellan tråden. Jag trevade mig fram ett stycke, och så kom jag till en liten öppen fläck så stor som en sängkammare och alldeles omgiven av slingervåxter, och där såg jag en karl, som låg och sov — och vid alla makter var det inte min gamle Jim!

Jag väckte honom, och jag trodde det skulle bli en stor överraskning för honom att se mig igen, men det var det inte. Han nästan gråt, så glad blev han, men överraskad blev han inte. Han sade, att han hade simmat efter mig den där natten, och han hade hört varenda gång jag ropade, men han hade inte vågat svara, emedan han inte ville att någon skulle komma och rädda honom och göra honom till slav igen. Och så säger han:

»Jag hade blivit litet skadad å kunde inte simma fort, så mot slutet va' jag bra långt efter er. Då ni kom i land, trodde jag, jag skulle kunna hinna opp er i land utan att behöva ropa till er, men när jag fick si huset där borta, börja' jag å gå långsamt. Jag va' för långt borta för att höra, 'va ni sa' till dom — jag va' rädd för hundarna —, men när allt blev tyst igen, förstod jag, att ni hade kommit in i huset, å då gav jag mig in i skogen för att vänta där tills de' blev dager. Tidigt på mårron kom några niggrer, som va' på väg ut på fälten, å dom tog å visade mig de' här stället, för här kan hundarna inte spåra upp mig för vattnets skull, å niggrerna kommer till mig me' mat varenda natt å talar om för mig, hur ni har'et.»

»Varför har du inte sagt åt min Jack förut att föra mig hit, Jim?»

[ 148 ]»För att de' inte tjänte nå' till att oroa er, förrän vi kunde göra nå'nting, Huck — men nu ä' allt på de' klara. Jag har köpt krukor å pannor å livsmedel så ofta jag har kunnat, å om nätterna har jag hållit på å reparera flotten, då…»

»Vilken flotte?»

»Vår gamla flotte.»

»Blev den inte krossad i småbitar då av ångbåten?»

»Nej, de' blev den inte. Den blev bra uppriven, förstås, mest den ena ändan, men för resten hade den inte tagit mycken skada, bara att nästan alla våra saker gick förlorade. Om vi inte hade dykt så djupt och simmat så långt under vattnet, å natten inte hade varit så mörk å vi inte varit så skrämda å varit så'na åsnor, som man brukar säga, skulle vi ha sitt flotten. Men de' ä' väl så bra, att vi inte gjorde de', för nu ä' han alldeles i ordning igen å så gott som ny, å vi ha en ny uppsättning av saker också i stället för allt vad vi förlorade.»

»Men huru fick du tag i flotten igen, Jim? Va' de' du som fick fatt i'n?»

»Huru skulle jag ha kunnat få fatt i'n, som låg här inne i skogen? Nej, några av niggrerna här fann den där han satt fast på en till hälvten sjunken trädstam just här inne i bukten, å dom gömde'n i en bäckmynning under pilbuskarna, å sedan kom dom i gräl me' varandra om huru stor del var å en av dom ägde i flotten, å så snart jag fick höra talas om de', så gjorde jag slag i saken genom att tala om för dom, att flotten inte tillhörde någon av dom, utan att han tillhörde er å mig, å jag frågte dom, om dom tänkte lägga vantarna på en ung vit herres ägendom — de' kunde vankas smörj för de', sa' jag. Sedan gav jag dom tio cents var, å då blev dom mycke' belåtna ä önskade, att några flera flottar skulle komma å göra dom rika igen. Dom ha varit rysligt snälla mot mig, de här niggrerna, å va' helst jag har velat att dom skulle göra åt mig, de' har [ 149 ]jag då aldrig behöft be dom två gånger om. Den där Jack ä' en riktigt bra nigger å han ä' inte dum heller.»

»Nej, de' ä' han visst inte. Han har aldrig talt om för mig, att du va' här — han sa' bara att jag skulle komma me' honom hit, så skulle han visa mig en hel binga me' vattenormar. Om nå'nting händer, så ä' då inte han inblandad i'et — han kan säga, att han aldrig har sitt oss båda tillsammans, å de' ä' sant också.»

Jag har inte lust att redogöra för vad som hände dagen därpå, men jag skall väl tala om det ändå i korthet. Jag vaknade i daggryningen och tänkte just vända mig på andra sidan och somna om igen, då jag kom att lägga märke till, huru ovanligt tyst det var — ingen enda tycktes vara i rörelse i hela huset. Detta var ovanligt. Därnäst såg jag, att Buck hade stigit opp och gått ut. Nä, jag stiger opp, jag också, undrande över vad som kunde vara på färde, och går ner i nedre våningen — men ingen enda människa där, tyst överallt som i graven. På samma sätt var det utomhus. Då tänker jag: vad i all världen betyder det här? Nere på vedbacken träffade jag äntligen på min nigger, Jack, och till honom säger jag:

»Va' ä' de', som står på?»

Han svarar:

»Vet ni inte de', massa Jorge?»

»Nej, säger jag, »jag vet de' inte.»

»Jo, fröken Sophie har rymt sin väg — rent av rymt härifrån. Hon har givit sig av nån gång nu i natt — ingen vet riktigt, när de' va' —, hon har rymt för att gifta sig me' den där unge Harney Shepherdson, ni vet —, åtminstone misstänker dom de'. Herrskape' kom under fund om'et för ungefär en halv timme se'n — kanske lite' mer — å då ska' jag säga er, massa Huck, att dom inte satt bort tiden för sig! En så'n förfärlig fläng me' hästar å bössor har ni då aldrig sitt. Fruntimmerna ha gett sig av för få varsko de andra [ 150 ]släktingarna, å gamla massa Saul å gossarna tog me' sig bössorna å red uppför vägen vid floden för å försöka å knipa unge herrn å döda honom, innan han skulle hinna över floden me' fröken Sophie. Å nu tänker jag de' kommer å bli en förfärlig uppståndelse.»

»Buck gav sig i vägen utan att väcka mig.»

»De' kan jag nog tro. Dom ville inte, att ni skulle bli inblandad i'et. Massa Buck laddade sin bössa å sa', att han skulle knäppa en Shepherdson eller dö på fläcken. Han har nog många omkring sig där borta, tänker jag, å ni kan slå er i backen på, att han kommer å knäppa en av dom, om han får tillfälle till'et.»

Jag sprang så fort jag någonsin kunde oppefter floden. Om en liten stund hörde jag skott ett bra stycke längre fram. Då jag fick syn på timmerupplaget och vedstaplarna där ångbåtarna lägga i land, kröp jag fram mellan träden och buskarna, tills jag kom till ett bra ställe, och så klättrade jag upp i ett bomullsträd, som låg utom skotthåll, och höll utkik. Det låg en fyra fot hög vedstapel ett litet stycke framför trädet och först tänkte jag gå och gömma mig bakom den, men det var nog kanhända bäst för mig, att jag inte gjorde det.

Fyra eller fem män syntes galoppera på sina hästar runt omkring på den öppna platsen framför timmerupplaget, svärande och skrikande, och försökte att komma åt ett par pojkar, som höllo sig bakom en vedstapel nere vid ångbåtsbryggan — men det gick icke för dem. Varenda gång någon av dem visade sig på nedre sidan, åt floden till, av vedstapeln, fick han sig ett skott; de båda pojkarna sutto nerhukade rygg mot rygg bakom vedstapeln, så att de kunde hålla vakt åt båda hållen.

Om en stund slutade männen upp med att galoppera omkring och skrika, och gåvo sig av bort åt timmerupplaget till. Genast reste sig en av pojkarna, tog gott sikte med bössan, stödd mot vedstapeln, och sköt. En av karlarna föll tvärt ur sadeln Alla de andra hoppade [ 151 ]genast av hästarna och lyfte opp den, som hade blivit träffad, och buro honom in i ett blockhus, som stod där, och i detsamma lade de två gossarna på språng allt vad de förmådde. De hade kommit halvvägs till det träd, där jag satt, innan de andra märkte det, men så snart de fingo se dem, sprungo de upp på hästarna och jagade efter dem. De vunno naturligtvis på pojkarna, men det hade de icke någon fördel av, för gossarna hade ett gott försprång; de hunno fram till den vedstapel, som stod framför mitt träd, och kröpo bakom den, och nu kunde de åter hålla stånd mot männen. Den ene av pojkarna var Buck, och den andre var en smärt yngling på ungefär nitton år.

Karlarna redo fram och tillbaka i närheten en stund, men så avlägsnade de sig. Så snart de voro ur sikte, ropade jag till Buck och talade om det för honom. Till en början kånde han icke igen min röst, som hördes så där oppifrån trädet, och han blev mycket överraskad, då han kom underfund med, att det var jag. Han tillsade mig att hålla skarp utkik och låta honom veta, när männen kommo i sikte igen; de planerade nu väl något rackaretyg, sade han, och torde inte komma att vara länge borta. Jag önskade, att jag hade varit nere ur trädet, men jag vågade icke kliva ner. Buck började gråta och svära på, att han och hans kusin Joe — det var den andre, det — nog skulle betala dem för vad de hade gjort i dag. Han sade, att hans fader och hans två bröder voro skjutna, och att två eller tre av fiendens folk hade stupat. Shepherdsons hade legat i försåt för dem, sade han. Och han sade, att hans fader och broder borde ha väntat, tills deras släktingar hunnit komma, då Shepherdsons voro för manstarka för dem ensamma. Jag frågade honom, vad det hade blivit av unge Harney och fröken Sophie. Han sade, att de hade kommit över floden och voro räddade. Detta gladde mig, men ni skulle ha hört, huru ohyggligt förargad [ 152 ]Buck var över att han inte hade lyckats fälla Harney den där dagen ute i skogen. Jag har då aldrig hört maken.

Helt plötsligt kommer det — pang! pang! pang! — tre eller fyra skott smällde. Männen hade smugit sig runt genom skogen och kommo nu bakifrån utan sina hästar. Gossarna — båda sårade — rusade genast ned till floden, och under det de summo utför den med strömmen, sprungo männen på stranden och sköto skott på skott efter dem och ropade till varandra: »Skjut dem! Skjut dem!» Jag kände mig så illa till mods, att jag så när hade fallit ned ur trädet.

Nu tänker jag inte tala om allt, vad som sedan hände — för jag blir riktigt sjuk bara jag tänker på det. Jag önskade att jag aldrig hade kommit i land den där natten, så att jag hade sluppit att se någonting så förfärligt. Jag kan aldrig någonsin bli fri den synen — jag drömmer om den ännu i denna dag gång på gång.

Jag stannade oppe i trädet, tills de började bli mörkt — jag var rädd för att kliva ned. Ibland hörde jag bösskott långt inne i skogen, och två gånger såg jag en liten trupp med bössor beväpnade mån komma ridande förbi timmerupplaget, och därav kunde jag begripa, att det inte var slut på eländet ännu. Jag var rysligt nedstämd, och jag beslöt att aldrig mer närma mig Grangerfords hus igen, för huru det var, så tyckte jag, att jag inte var så alldeles utan skuld i vad som hade skett. Si jag begrep nu, att den där papperslappen betydde, att fröken Sophie skulle möta Harney någonstans klockan halv tre och rymma med honom, och jag insåg, att jag hade bort tala om för hennes far om den där papperslappen och om huru besynnerligt hon bar sig åt, för då hade han kanske stängt in henne, och då hade det inte blivit något av alla de där ohyggligheterna.

När jag kom ner ur trädet, kröp jag ett bra stycke längs efter flodstranden, och där fann jag de två likena [ 153 ]ligga i vattenbrynet, och jag drog opp dem, så jag fick dem på det torra; sedan täckte jag över deras ansikten och gick min våg därifrån så fort jag någonsin kunde. Jag grät en smula, när jag höll på att täcka över Bucks ansikte, för han hade alltid varit vådligt snäll emot mig.

Det var alldeles mörkt nu. Jag gick inte tillbaka till huset, utan tog vägen genom skogen och styrde kosan till träsket. Men Jim fanns inte på sin ö, och då skyndade jag i väg ner till bäckmynningen och trängde mig genom de täta snåren av albuskar, brinnande av längtan att få komma ombord och komma bort från detta rysliga land, men — flotten var sin kos. Herre min dag, huru ohyggligt rädd jag blev! Jag kunde inte andas på en lång stund. Men så drog jag till och skrek av alla krafer och i detsamma hörde jag någon säga på inte fullt tjugufem fots avstånd från mig:

»Kors i allan dar heller, ä' de' ni, Huck? Skrik inte så högt!»

Det var Jims röst — och aldrig har jag då tyckt att jag hört någonting vackrare, än den föreföll mig nu. Jag sprang några steg utefter stranden och gick ombord på flotten, och Jim han klämde och kramade mig — så glad var han över att ha mig där igen. Så säger han:

»Gud signe er, kära barn, jag var alldeles säker på, att ni va' död igen. Jack har varit här, å han sa' att han trodde ni hade blivit skjuten, då ni inte kom hem nå' mera. Å därför höll jag just nu på å ta ner flotten till bäckmynningen för att vara alldeles färdig att lägga ut och ge mig i väg, så snart Jack skulle komma igen me' säkert bud, att ni verkligen vore död. Herre Gud, så glad jag är, att ni har kommit tillbaka!»

Jag svarade honom:

»De' ä' bra — de' ä' utmärkt bra! Dom kommer inte att finna mig, å då kommer dom att tänka, att jag har blivit dödad och flutit utför floden — de' har hänt nå'nting där uppåt, som ska' ge dom anledning att tänka de' [ 154 ]å därför, Jim, ska' vi inte söla här längre nu, utan ge oss i väg så fort vi nå'nsin kan ut på floden.»

Jag kände mig inte riktigt lugn, förr än flotten hade kommit två mil längre ned och var mitt ute på Mississippi. Då hängde vi opp vår lykta och tänkte att vi åter voro fria och i säkerhet. Som jag inte hade ätit en enda smula sedan dagen förut, tog Jim fram några kokta majsax och kärnmjölk och fläsk och kål och grönsaker — det fanns ingenting i hela världen, som är så gott, när det är riktigt kokat — och medan jag åt, språkade vi med varandra och hade riktigt trevligt. Jag var rysligt glad över att jag hade kommit ifrån familjefejden, och Jim var glad över att ha sluppit ifrån träsket. Så kommo vi överens med varandra, att när allt kom omkring, var ändå en flotte det bästa hem man kunde önska sig. På andra ställen — inom hus, menar jag — är det så trångt och skall alltid vara så fint och blåst, men på en flotte är det inte så. Man känner sig så fri och ogenerad och har det så trevligt på en flotte.

  1. Predestinationen (nådavalet).