Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 25

XXV.

På två minuter var den stora nyheten spridd över hela staden, och man såg människor komma springande från alla möjliga håll, och somliga av dem drogo på sig rocken, under det de sprungo. Inom en liten stund voro vi omgivna av en hel hop människor, och bullret av alla de många trampande fötterna påminde om en trupp soldater på marsch. Fönster och portar voro fulla av folk, och i varenda minut var det någon som frågade från andra sidan av ett staket:

»Ä' de' dom?»

Och då var det alltid någon av dem, som marscherade med hopen, som svarade:

»Jo, du ä' så säker!»

Då vi kommo fram till huset, var gatan utanför det alldeles fullpackad med folk, och de tre flickorna stodo i dörren. Mary Jane var rödhårig, men det gjorde rakt ingenting, för hon var alldeles rysligt vacker ändå, och hennes ansikte och hennes ögon strålade som härlighetens sken, så glad var hon över att hennes farbröder hade kommit. Kungen bredde ut armarna, och Mary Jane kastade sig i dem, och den harmynta föll hertingen om halsen. Nästan varenda en, åtminstone alla kvinnfolkena, grät av glädje över att se dem äntligen få råka varandra och vara så glada i varandra.

Sedan gav kungen i hemlighet hertingen en knuff — jag såg, när han gjorde det — och därpå såg han sig omkring och fick se likkistan stå borta i ett hörn på två stolar; med ena handen lagd över den andres axel och hållande andra handen för ögonen gingo därpå han och hertingen långsamt och högtidligt bort till kistan, och varenda en drog sig undan för att lämna dem rum, och [ 213 ]Ingen sade ett enda ord, och man sade: »Tst!» till varandra, och alla männen togo av hattarna och stodo med sänkta huvuden, och man hade kunnat höra en knappnål falla till golvet. Och när de hade kommit fram till kistan, lutade de sig ned över henne och kastade en blick på den döde, och sedan började de tjuta och låta om sig, så att det nästan hade kunnat höras till Orleans; och så slogo de armarna omkring varandras halsar och hängde opp hakan på varandras axlar, och i tre eller fyra minuter skvalade tårarna ur deras ögon, så jag har då aldrig sett maken. Och ni kan tänka, att alla de andra gjorde på samma sätt, och det blev så fuktigt i rummet, att det kan ingen tro. Sedan gick den ena av dem till den ena sidan av likkistan och den andra till den andra sidan, och så lade de sig ned på knä och lutade huvudet mot kistan och låtsade bedja tyst för sig själva. Men det grep de närvarande mer än allt det andra, och varenda en började snyfta riktigt överljutt — de stackars flickorna också; och nästan varenda en av kvinnfolkena gick fram till flickorna utan att säga ett ord, och kysste den högtidligt på pannan och lade sedan handen på deras huvud och tittade opp mot himmelen, under det tårarna runno, och så började de riktigt storgråta och snyfta och torka sig i ögonen och lämnade plats för nästa kvinnfolk. Jag har aldrig sett någonting så gement otrevligt.

Om en stund stiger kungen opp och går fram några steg på golvet, harklar sig och sluddrar fram under tårar ett braskande tal om vilken svår prövning det var för honom och hans stackars broder att förlora den hädangångne och att inte ha hunnit fram, så att de fått se den hädangångne vid liv efter att hava företagit en fyra tusen mil lång resa, men »det är en prövning, som har mildrats och helgats för oss genom detta för oss så dyrbara deltagande i vår sorg och dessa heliga tårar»; och så tackade han dem av hela sitt hjärta och sin broders [ 214 ]hjärta, därför att de inte kunde nog tacka dem med munnen, då ord voro för svaga och kalla, och så vidare en hel mängd pladder och skräp, så man kunde bli sjuk åt det. Och till sist snyftar han fram ett gudsnådligt »Amen!» och ger sig till att gråta igen, som om han alldeles varit från vettet.

Och han hade knappast talat till slut, förr än någon i hopen tog opp en psalm, och varenda en sjöng med av alla krafter, och det gjorde mig riktigt gott, för jag tyckte det var alldeles som när det var slut på gudstjänsten i kyrkan. Musik är verkligen en god sak, och efter all denna gråt och tandagnisslan har jag aldrig sett eller hört någonting, som så kunnat muntra upp en och varit så trevligt.

Så börjar kungen smörja munlädret igen och säger, att det skulle glädja honom och hans brorsdöttrar, om någon av familjens närmare vänner ville stanna kvar och spisa kväll med dem och hjälpa dem att vaka över den avsomnades jordiska kvarlevor; och han sade, att om hans stackars broder, som låg där, kunde tala, visste han vilka han skulle nämna, för det var namn, som voro honom mycket kära och ofta omnämnda i hans brev; och nu ville han, kungen, göra det i hans ställe, nämligen på följande sätt såsom följer: herr pastor Hobson och diakonen Lot Hovey och herr Ben Rucker och Abner Shackleford och Levi Bell och doktor Robinson och deras hustrur och änkefru Bartley.

Pastor Hobson och doktor Robinson voro ute på jakt tillsammans i andra ändan av staden, det vill säga jag menar, att doktorn höll på att förpassa en, som var sjuk, till den andra världen, och prästen höll på och leda honom på rätta vägen. Advokaten Bell hade farit till Louisville för någon angelägenhet, men de övriga voro närvarande, och så kommo de fram alltihopa och skakade hand med kungen och tackade honom och pratade med honom, och sedan skakade de hand med [ 215 ]hertingen och sade ingenting, utan bara stodo och flinade åt honom och nickade på huvudet som en hop narrar, under det han gjorde en hel mängd tecken med händerna och sade: »Go-go — go-go-go», hela tiden, alldeles som ett barn, som inte kan tala.

Och kungen han pladdrade på och lyckades pumpa dom på namnena på både hund och katt i hela staden, och så talade han om en hel mängd tilldragelser, som hade hänt en eller annan gång i staden eller i Georgs familj eller hos Peter; och han låtsade alltid som om Peter hade skrivit till honom om allt det där, men det var en lögn, utan han hade fått veta vart eviga enda ord av den där unga fårskallen, som vi rodde opp till ångbåten.

Sedan tog Mary Jane fram det brev, som hennes farbror hade lämnat kvar efter sig, och kungen läste det högt och brast i gråt igen naturligtvis. Peter gav, stod ut i brevet, boningshuset och tre tusen dollars i guld till flickorna, och garveriet — som var en mycket bra affär — jämte några andra hus och jord, allt till ett värde av omkring sju tusen dollars, samt tre tusen dollars i guld till Harvey och William, och det stod i brevet, att de sex tusen dollarna i kontanter voro gömda nere i källaren. Då sade de två skälmarna att de skulle gå och ta opp pengarna, så att allt finge gå öppet och ärligt till väga, och mig befallde de att följa dem med ett ljus och lysa dem.

Vi stängde källardörren efter oss, och när de funno påsen med guldet, tömde de ur det på golvet, och det var en vacker syn att se alla de där guldpluringarna. O, vad kungens ögon tindrade! Han gav hertingen ett slag på axeln och sade:

»Om inte de' här va' maffen, så säg! Ä' de' inte Bilge? De' går över vidundret, eller hur?»

Hertingen höll med honom om det. De togo sig en grabbnäve av pluringarna och läto dem rinna mellan [ 216 ]fingrarna och klingande falla ned på golvet. Och kungen säger:

»Att vara bröder till en rik död man å representanter för utländska arvingar, som han har lämnat efter sig, de' passar sig för dig och mig, de', Bilge. Så här går de', då man litar på försynen. I längden är de' de' bästa man kan göra. Jag har försökt alla möjliga sätt, men de' finns inte nå' bättre än de'.

Nästan varenda en annan skulle ha varit belåten med penninghögen, sådan den var, och tagit den på god tro, men så voro inte de här båda — de måste räkna pengarna. Nå så togo de och räknade dem då och funno, att det fattades fyra hundra femton dollars. Då säger kungen:

»Sicken fähund till garvare! Jag undrar, vart han kan ha gjort av de där fyra hundra femton dollarna.»

De grubblade på det en stund och sökte över allt efter dem. Så sade hertingen:

»Han va' ju bra sjuk på den sista tiden, å troligen har han begått ett misstag — så har de' nog gått till, tänker jag. De' ä' bäst att vi inte låtsas om de', utan håller mun om de'. Vi kan undvara'ne.»

»Ja visst, strunt i de', nog kan vi undvara'ne — jag bryr mig inte ett dyft om pengarna, men va' jag tänker på ä' att räkningen inte stämmer. Vi måste vara alldeles rysligt ärliga å öppna å hederliga här, kan du väl begripa. Nu måste vi bära de här pengarna dit opp å räkna opp dom så att alla sir de' — då kan ingen ha några misstankar. Men när den döde säger, att de' ska' vara sex tusen dollars här, förstår du väl, så måste vi…»

»Stopp litet», säger hertingen, »låt oss fylla i bristen» — och han började plocka upp gullslantar ur fickan på sig.

»De' va' en överdâdigt god idé av dig, herting — du ä' alldeles förbaskat knipslug, de' måste jag då erkänna', säger kungen. 'Nu kommer vidundret oss till pass [ 217 ]igen» — och så började han också plocka fram gullslantar och lade dem i en hög.

De blevo nästan alldeles panka, men de fingo ihop fulla summan, sex tusen dollars.

»Hörru du», säger hertingen, »jag har en annan idé. Kom, gå vi dit opp å räknar pengarna, å se'n tar vi å skänker dom åt flickorna.»

»Kors i allan dar, herting, låt mig få ta omkring dig. De' va' då den ypperligaste idé en människa nå'nsin ha' kunnat hitta på. Sannerligen har du inte en skalle, som jag aldrig nå'nsin sitt maken till. De' ä' just rätta knepet, de', så visst som att jag står här. Låt dom komma me' sina misstankar nu, om dom vill — de' här kommer att riktigt dra dom vid näsan.»

Då vi kommo upp ur källarn, samlades alla runt omkring bordet, och kungen räknade pengarna och lade dem i högar, tre hundra dollars i var hög — tillsammans tjugu små vackra högar. Varenda en, som var där, såg ut som om han hade varit hungrig och slickade sig om munnen. Därpå ströko de ned pengarna i påsen igen, och jag såg huru kungen började blåsa ut sig för att hålla ett nytt tal. Han sade:

»Mina kära vänner! Min stackars broder, som ligger där borta, har visat sig ädelmodig mot dem, som han lämnat efter sig i denna sorgedalen. Han har varit ädelmodig mot dessa stackars små fader- och moderlösa lamm, som han älskade och vårdade sig om. Jag, och vi, som kände honom, veta, att han skulle ha visat sig ännu mera frikostig mot dem, om han inte hade varit rädd för att såra sin käre William och mig. Eller huru — skulle han inte det! Jo, utom all fråga, de' ä' då min åsikt om saken. Men va' skulle vi väl vara för ena bröder, om vi ville stå honom i vägen och hindra honom från att få som han ville vid ett sådant tillfälle som detta? Och vad slags farbröder skulle vi vara, som kunde råna — ja, just råna — så'na rara små lamm som [ 218 ]dessa flickor, som han älskade så högt, vid ett sådant här tillfälle? Om jag känner William rätt — och jag tror, att jag gör de' — ska' han — eller jag kan ju fråga honom.»

Han vände sig om och började göra en hel mängd tecken med händerna åt hertingen; hertingen tittade på honom en stund och såg mycket dum och fånig ut, men så på en gång låtsades han fatta meningen och slår armarna omkring kungen och »go-go-ar» av alla krafter av glädje och omfamnar honom sina femton gånger minst, innan han slutar. Då säger kungen:

»Jag visste det redan på förhand, och jag tänker, att vad ni här sett skall övertyga er om, vad han har för tankar om saken. Si här, Mary Jane, Susanna och Johanna, ta pengarna — ta dom allihopa Det är en gåva av honom, som ligger där borta, kall men lycklig.»

Mary Jane flög honom om halsen, och Susanna och den harmynta flögo hertingen om halsen, och det var ett omfamnande och ett kyssande, som jag aldrig sett maken till. Och alla de andra trängde sig fram med tårar i ögonen och höllo nästan på att skaka händerna ur led på de båda skälmarna, sägande om varandra:

»O, ni kära, rara vänner!» — »Så kärleksfullt!» — »O, huru kan ni vara så ädelmodiga!»

Men snart började alla tala om den avlidne igen och om huru god han var och vilken förlust det var, att han hade gått bort, och så där vidare. Och medan de höllo på så, tränger sig en stor och lång herre med ett ansikte som om det varit av järn in i rummet och stod och lyssnade och såg på dem, utan att säga ett ord; och ingen var det, som sade någonting till honom heller, för kungen hade ordet nu igen, och alla ville förstås höra, vad han hade att säga. Och kungen han sade — det var mitt i en mening, som han hade börjat på med —:

»— och de' ä' ju alla den avlidnes allra närmaste [ 219 ]vänner. Det ä' orsaken, varför de ha' blivit bjudna hit nu uti afton — men i mårron då vill vi, att allihopa ska' komma hit — varenda en i hela sta'n, för han högaktade alla, han tyckte om alla, och då ä' de bara i sin ordning, att hans begravningsorgier bli tillgängliga för alla.»

Och så där gick han på och pratade, då han tyckte om att höra sig själv tala, och gång på gång kom han tillbaka till sina begravningsorgier igen, tills hertingen inte kunde stå ut med det längre, varför han skriver på en liten papperslapp: »Likbegängelse ska' du säga, ditt nöt!» och viker ihop den och går på och »go-go-ar» och räcker den till honom över huvudena på de andra. Kungen han läser det, och så stoppar han ner papperslappen i fickan och säger:

»Stackars William! Så förkrossad av sorg, som han är, har han ändå alltid hjärtat på rätta stället. Han skriver och ber mig bjuda allihopa på begravningen — hai vill jag ska' säga, att varenda en ä' välkommen. Men han hade inte behövt vara orolig för den saken — de' va' ju just de' jag höll på å säja själv.»

Och så hasplade han på igen, så lugn som aldrig det, och går på den ena gången efter den andra med sina begravningsorgier igen alldeles liksom förut. Men när han hade hållit på med det en stund, så säger han:

»Ja säger 'orgier', inte därför att de' ä' de' vanliga ordet, för de' ä' de inte — likbegängelse ä' de' vanliga ordet — utan därför att orgier ä' de' rätta ordet. Man säger inte likbegängelse nu mera i England — nej, de' har man alldeles slutat me' — utan nu säger vi orgier i England. Orgier ä' ett bättre ord, därför att de' bättre uttrycker just va' man vill säga. De' ä' ett ord, som ä' sammansatt av det grekiska ordet orgo, som betyder: utanför, öppet, utom lands, och det hebreiska ordet jeesum, som betyder: plantera, betäcka och därav: [ 220 ]jorda. Som ni begriper, betyder orgier då en öppen eller offentlig begravning.»

Maken till karl hade jag då aldrig träffat på.

Men den där herrn med det järnhårda ansiktet, skrattade honom rätt opp i synen. Alla de närvarande harmades över hans beteende och sade som med en mun: »Nej, men doktor Robinson, huru ni bär er åt!» och Abner Shackleford sade:

»Vad nu, Robinson! Har du inte hört nyheten? här är Harvey Wilks!»

Kungen smålog och räckte fram tassen och sade:

»Åh, vad hör jag? Är det min broders käre, gode vän och läkare? Jag…»

»Bort med händerna från mig!» säger doktorn. »Ni skulle tala som en engelsman, ni! Det är det sämsta försök i den vägen, som jag någonsin har hört. Ni skulle vara Peter Wilks broder! Ni är en bedragare, det är vad ni är, det!»

O, vilken uppståndelse det blev. Allihopa trängde sig runt omkring doktorn och försökte att lugna honom och förklara för honom och tala om för honom, huru Harvey på ett tjogtal olika sätt hade visat, att han var Harvey, och huru han kände alla vid namn och till och med visste namnen på hundarna, och de bådo och tiggde honom, att han icke skulle såra Harveys känslor och de stackars flickornas känslor och så vidare, men det tjänade ingenting till; han gick på alldeles som han börjat och sade, att vem som helst. som gåve sig ut för att vara engelsman och inte kunde härma uttalet bättre än han, vore en lögnare och bedragare. De stackars flickorna hängde omkring halsen på kungen och gräto, men så blev doktorn med ens arg på dem och vänder sig mot dem och säger:

»Jag var er farbroders vän, och jag är er vän, och jag varnar er som en vän och som en uppriktig sådan, som vill beskydda er och se till, att ni inte råka i [ 221 ]olycka, och uppmanar er att vända ryggen åt den där skälmen och inte ha något att göra med honom, den okunniga landstrykaren, med hans idiotiska grekiska och hebreiska, som han kallar det. Han ger sig ut för att vara den han icke är, men masken är för tunn — man ser hans verkliga drag genom den; han kommer hit med en mängd tomma namn och händelser, som han har plockat opp, Gud vet var, och sådant tar ni för bevis, och så hjälpa edra dåraktiga vänner här, som ändå borde ha bättre förstånd, till att narra er. Mary Jane, du vet att jag är en vän och till på köpet en oegennyttig vän; hör nu på vad jag säger: kasta den här eländiga lymmeln på dörren — jag ber dig gör det. Säg, vill du det?»

Mary Jane rätade opp sig, och herreje vad hon då var vacker! Och så säger hon:

»Si här mitt svar!» Hon lyfte upp påsen med pengarna och räckte den till kungen och sade: »Tag dessa sex tusen dollars och placera dem åt mig och mina systrar på vad sätt ni behagar och giv oss icke något kvitto på dem.»

Därpå slog hon armarna omkring kungen på den ena sidan, och Susanna och den harmynta gjorde detsamma på den andra sidan. Och alla de närvarande klappade händerna och stampade i golvet, så att det riktigt dånade, och kungen höll opp huvudet och smålog stolt. Så säger doktorn:

»Som ni vill då! Jag tvår mina händer i den här saken. Men jag säger på förhand till er allesamman, att det kommer en dag, då ni ska' komma att känna er riktigt sjuka, varenda gång ni tänka på den här dagen» — och därmed gick han sin väg.

»Mycket bra, herr doktor», säger kungen i gäckande ton: »då ska' jag försöka förmå dem att skicka efter er.» Och alla skrattade åt hans ord och sade, att det var ett utmärkt bra påhittat svar.