Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 25
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 26
Kapitel 27  →


[ 222 ]

XXVI.

När alla hade gått, frågar kungen Mary Jane, om de hade något rum till överlopps, och hon svarade, att hon hade ett rum ledigt, som farbror William skulle få, och sitt eget rum, som var litet större, skulle hon avstå åt farbror Harvey, och själv skulle hon ligga i en tältsäng inne på sina systrars rum; och en trappa högre upp fanns en liten vindskammare med en liten bädd i. Kungen sade, att vindskammaren mycket väl dugde åt hans betjänt — varmed han menade mig

Mary Jane följde oss nu opp och visade dem deras rum, som voro enkelt möblerade, men trevliga. Hon sade, att hon ville ta ut sina kjolar och en hel mängd andra saker ur sitt rum, om de voro i vägen för farbror Harvey, men han sade, att det inte behövdes. Kjolarna hängde på väggen, och de doldes av ett förhänge, gjort av kalikå, som hängde ända ned till golvet. I ena hörnet stod en gammal skinnkoffert och en guitarrlåda i det andra, och överallt i rummet funnos kringströda en hel mängd krimskrams och grannlåter, som flickor bruka använda till att pryda sina rum och göra dem gladare med. Kungen sade, att alla de där småsakerna gjorde rummet endast så mycket hemtrevligare, och bad därför, att de måtte få vara kvar. Hertingens rum i mycket litet, men fullt bra ändå, och så var det med min vindskupa också.

På kvällen hade de ett riktigt kalas, och alla de där herrarna och fruarna voro där, och jag stod bakom kungens och hertigens stolar och passade opp dem, och niggrerna passade opp de andra. Mary Jane satt vid ena ändan av bordet och hade Susanna bredvid sig, och hon sade, att det rostade brödet var dåligt, och att [ 223 ]konserverna voro smaklösa och att de stekta kycklingarna voro sega och saftlösa, och en hel hop annan sådan där smörja, som kvinnfolkena alltid bruka prata för att tvinga fram de andras beröm; och alla de andra visste, att allting var av riktigt prima vara och sade det — de sade till ett par exempel: »Nej, men så utmärkt vackert brynt det här rostade brödet är! Huru kan ni få det så här vackert!» och: »Var i all världen har ni fått tag i denna utmärkta pickles?» och allt sådant där meningslöst pladder, som folk alltid brukar komma med på ett kalas, som ni nog vet.

Och när alla de andra hade ätit, fick jag och den harmynta vårt kvällsmål i köket på lämningarna, medan de andra hjälpte niggrerna att diska. Den harmynta började pumpa mig om England, och ta mig så katten tyckte jag inte ibland, att jag riktigt hade kommit mig ut på det hala.

»Har du nå'nsin sitt kungen?» frågade hon.

»Hocken? Wilhelm den Fjärde? Jo, de' kan ni lita på — han går ju i våran kyrka.»

Jag visste, att han var död för flera år se'n, men det låtsades jag aldrig om. Men när jag sade, att han brukade gå i våran kyrka, så säger hon:

»Vad för slag — regelbundet?»

»Ja visst. Hans bänkplats ä' alldeles mitt emot våran på andra sidan om predikstolen.»

»Jag trodde, att han bodde i London, jag.»

»Visst gör han de'. Var skulle han bo annars?»

»Men jag trodde, att ni bodde i Sheffield.»

Jag märkte att jag var fast och måste låtsas vara nära att kvävas av ett kycklingben, för att få tid att tänka över, huru jag skulle kunna reda mig ur klämman. Så säger jag:

»Jag mente, att han brukar gå i våran kyrka, då han är i Sheffield, men de' ä' bara på somrarna, då han kommer dit för havsbadenas skull.»

[ 224 ]»Huru du pratar! Inte ligger Sheffield vid havet.»

»Nå, vem har sagt de'?»

»Du sa' ju så.»

»Nej, de' gjorde jag inte.»

»Jo, du gjorde de'.»

»Nej, jag gjorde de' inte.»

»Jo, du gjorde de'.»

»Nej, jag har aldrig sagt ett ord om de'.»

»Vad var de' du sa' då?»

»Jag sa', att han kom dit för havsbadenas skull — de' va' de' jag sa'.»

»Nåå, huru ska' han kunna ta havsbad, om han inte är vid havet?»

»Hör nu vänta litet», säger jag; »har ni någonsin sitt Soda-vatten?»

»Jaa.»

»Nå, behöver ni fara till Soda för att få tag i de'?»

»Nej.»

»Nå, på samma sätt behöver Vilhelm den Fjärde inte fara till havet heller för att få ett havsbad.»

»Huru får han de' då?»

»Han får de' på samma sätt, som människorna här får Soda-vatten — han får de' på buteljer. I palatset i Sheffield har dom ugnar, då han vill ha vattnet varmt. Dom kan inte koka opp så mycke' vatten där borta vid havskusten, för dom ha inte nå' riktiga tillställningar till'et.»

»Åh, nu begriper jag. De' kunde du ha sagt genast.»

Då hon sade så, begrep jag, att jag hade kommit ut ur klämman, och det kände jag mig riktigt nöjd och belåten över. Men så säger hon:

»Brukar du gå i kyrkan också?»

»Ja, varenda söndag.»

»Var sitter du?»

»I våran bänk naturligtvis.»

»Vilkens bänk?»

[ 225 ]»Våran, vet jag — eran farbror Harveys.»

»Hans? Va' ska' han me' en bänk å göra?»

»Han ska' ha den å sitta i. Va' tror ni han skulle ha den till annars?»

»Jag trodde han höll till oppe på predikstolen, jag.»

Må katten ta'n! — jag hade glömt, att han var präst. Nu satt jag där igen, så jag måtte till med ett nytt kycklingben och gå och dricka en gång till. Men så säger jag:

»Åh, va' ni ä' dum! Tror ni, att de' inte finns mer än en präst i en kyrka?»

»Va' ska' dom ha flera till?»

»Va' dom ska' ha flera till. Å ska' predika för en kung! Aldrig har jag då sitt maken till flicka. Dom ha icke mindre än sjutton.»

»Sjutton! Kors i alla dar! Nej, en sådan pers skulle då jag aldrig kunna stå ut med, om jag också aldrig skulle få komma till himmelen. Då håller dom väl på en hel vecka.»

»Så ni pratar! Inte predikar dom allihop på samma dag, inte — bara en i sänder för var dag.»

»Va' gör alla de andra då?»

»Åh, just ingenting. Gå å spankelera, gå omkring me' håven å ett å annat så där. Men för de' mesta gör dom rakt ingenting.»

»Va' ska' dom finnas för då?»

»För ståtens skull, begriper ni väl. Har ni aldrig fått lära er nå'nting, ni inte?»

»Åh, så'na där dumheter vill jag inte lära mig — Huru behandlas tjänarna i England? Behandlar man dom bättre, än vi behandla våra niggrer?»

»Inte då! En tjänare ä' rakt ingenting där. Dom behandlar dom sämre än hundar.»

»Ger man dom inte en fridag på samma sätt som vi vid jul och nyåret å den fjärde juli?»

»O, så ni pratar! Man kan då genast höra på vad [ 226 ]ni säger, att ni inte varit i England. Nej, vet ni, Harmy — Johanna, vill jag säga, dom har aldrig en enda fridag från årets början till dess slut; aldrig får dom gå på en cirkus, aldrig får dom gå på en teater eller på nå' negerspektakel eller nå'nstans.»

»Inte i kyrkan heller?»

»Neej då, inte i kyrkan heller.»

»Men du går ju i kyrkan varenda söndag, sa du nyss.»

Si så, nu var jag fast igen. Jag hade glömt, att jag var betjänt åt gubbstuten. Men i nästa minut kastade jag mig in på ett slags förklaring om att en betjänt eller lakej var någonting helt annat än en vanlig tjänare och måste gå i kyrkan, om han vill eller inte, och sitta tillsammans med familjen i samma bänk, därför att det var lag på det. Men jag redde mig inte riktigt bra, för när jag hade slutat, såg jag, att hon inte var belåten.

»Säg mig på din heder», säger hon, »har du inte försökt att kugga i mig en hel hop lögner?»

»På min heder, de' har jag inte», säger jag.

»Inte en enda lögn?»

»Nej, inte en enda lögn», säger jag. »De' ä' sant varenda smula.»

»Lägg handen på den här boken och säg det.»

Då jag såg, att det inte var någonting annat än en ordbok, lade jag min hand på den och sade det. Då såg hon litet mer belåten ut och sade:

»Nå, så ska' jag väl tro en del av det då, men så sant jag här står, om jag vill tro resten.»

»Vad är det, som du inte vill tro, Johanna?»

Mary Jane, som kom in i detsamma och hade Susanna med sig. »Det är varken rätt eller vänligt av dig att säga så till honom, som är en främling och så långt från de sina. Huru skulle du tycka själv, om någon behandlade dig på samma sätt?»

[ 227 ]»Så där gör du alltid, Mary Jane — ä' alltid tillreds att hjälpa vem de' vara må, innan nå'n skada ä' skedd. Jag har inte gjort honom de' bittersta. Han har skarvat ihop en hel mängd historier åt mig, tror jag, och jag sa', att jag inte kunde svälja alltihopa, och de' va' allt jag sa' — inte en smul mera sa' jag. Jag tycker han bör kunna tåla så pass mycke', som de' va' — eller hur?»

»Jag frågar inte efter, om det var litet eller om det var mycket, men nu är han i vårt hus och är en främling, och det var inte snällt av dig att säga så. Om du vore i hans skor, skulle du känna dig utskämd, om någon sade så till dig, och då bör du inte säga någonting till en annan, som du känner som en kränkning.»

»Ja men, Mary Jane, han sa'…»

»Det gör ingenting vad han sade — det är inte det, som det är frågan om, utan vad det här gäller, det är att du skall behandla honom vänligt och inte säga till honom saker, som kommer honom att erinra sig, att han inte är i sitt eget land och bland sina egna släktingar.»

Då säger jag för mig själv: och den här flickan skulle jag låta den gamla luvern råna på hennes pengar!

Sedan började Susanna på samma sätt, och ni må tro mig eller inte, så gav hon den harmynta en riktig påminnelse om hennes dödlighet.

Då säger jag för mig själv: och det här är en annan flicka, som jag tänker låta honom råna på hennes pengar!

Sedan började Mary Jane på igen och hon talade så milt och gott och rart så — som hon alltid gjorde —, och när hon hade slutat den här gången, var det inte mycket kvar av den stackars harmynta, och hon började gråta.

»Si så», sade de andra flickorna, »bed honom nu om förlåtelse.»

Och det gjorde hon, och hon gjorde det riktigt snällt [ 228 ]och vackert, ja, hon gjorde det på ett så vackert sätt, att det riktigt gjorde en gott att höra det, och jag önskade att jag hade vetat ett tusental lögner, som jag hade kunna få proppa i henne, så att hon hade gjort om det igen.

Så säger jag till mig själv: här är också en, som jag tänker låta dem röfva hennes pengar från. Och när hon hade bett mig om förlåtelse, hjälptes de åt alla tre för att jag skulle känna mig hemmastadd och veta, att jag var bland vänner. Jag kände mig så simpel och dålig och usel, att jag sade till mig själv: Mitt beslut är fattat — jag skall knycka de där pengarna åt dem eller dö.

Jag steg opp och gick ut — jag sade, att jag skulle gå och lägga mig, och det var nog sant på sitt sätt, för förr eller senare skulle jag ju göra det. Då jag blev ensam för mig själv, började jag på att tänka på saken. Jag säger till mig själv: Ska' jag gå i hemlighet till den där doktorn och skvallra på de här skälmarna? Nej — det duger inte — han kan tala om, vem som har talt om det för honom, och då kommer kungen och hertigen att ge mig mina fiskar varma. Skall jag i hemlighet tala om det för Mary Jane? Nej, det vågar jag inte. Hennes ansikte skulle alldeles säkert förråda henne och ge dem en vink, och som de ha pengarna om hand, skulle de genast smyga sig härifrån och gno i väg med dem. Om hon skulle skaffa hjälp, skulle jag bli inblandad i historien, innan det var slut på den. Nej, det finns inte mer än ett enda sätt, som duger: jag skall på ett eller annat sätt stjäla de där pengarna, och jag måste stjäla dem så, att de inte kunna misstänka mig för att ha gjort det. De hava kommit sig riktigt opp i smöret här, och de komma inte att ge sig av härifrån, förrän de ha skinnat den här familjen och den här staden så mycket de kunna, så att jag nog kommer att finna ett lämpligt tillfälle. Jag skall stjäla dem och gömma dem, och om en tid, då jag har kommit ett gott [ 229 ]stycke utför floden, skall jag skriva ett brev till Mary Jane och tala om för henne, varest de äro gömda. Men det är bäst att jag knycker dem i natt, om jag kan, för ingen kan veta, vad den här doktorn kan ta sig för, och om han börjar bråka igen, kunna kungen och hertingen vad stund som helst ta till schappen.

Nå, så går jag och söker igenom rummen då, tänker jag. En trappa upp var det mörkt i förstugan, men jag hittade ändå reda på hertingens rum och började treva med händerna; men så erinrade jag mig, att det inte var mycket troligt, att kungen skulle låta någon annan ta hand om de där pengarna än just han själv; därför gick jag in i hans rum och började på att treva omkring där. Jag fann dock snart, att jag inte kunde uträtta någonting utan ett ljus, men jag vågade naturligtvis inte tända något. Jag tänkte därför, att jag måste göra det andra — gömma mig och lyssna på dem. I detsamma hör jag deras fotsteg närma sig, och jag tänkte krypa under sängen; jag sträckte ut handen för att känna efter, varest den var, men den stod inte där, varest jag hade tänkt, att den skulle vara. I dess ställe fick jag fatt i förhänget, som satt utanför Mary Janes kjjolar, och då kröp jag som en blixt bakom det och vecklade in mig i kjolarna och stod stilla och tyst som en råtta.

De kommo in och stängde dörren, och det första hertingen gjorde var att han lade sig ned och tittade efter under sängen, om någon låg gömd där. Ni må tro, att jag nu var glad, att jag inte hade funnit sängen, när jag sökte den. Och ändå så vet ni väl, att det liksom faller av sig självt, att man gömmer sig under sängen, när man har något hyss för sig. De satte sig, och kungen säger:

»Nå, vad är det frågan om? Och raska på med vad du har att säga, för de' ä' bättre för oss, om vi håller [ 230 ]oss där nere a spetaklar oss å sörjer, än att vi ä' här oppe å ger dom tillfälle att tala om oss.»

»Ja, sir du Capet, de' ä' att jag inte alls kan vara lugn — jag ä' riktigt orolig. Den där doktorn ligger mig på sinnet. Jag ville veta, vad du har för planer. För min del har jag hittat på en idé, å de' en som ä' bra ändå, tycker jag.»

»Hurudan ä' den då, herting?»

»Jo' att de' ä' bäst för oss att vi ge oss i väg härifrån innan klockan tre i mårron bitti å kilar av utför floden med vad vi ha fått, särskilt om vi tänker på, att vi ha fått'et så lätt — skänkt åt oss, kastat över oss, kan man nästan säga, då vi naturligtvis trodde, att vi skulle bli tvungna att stjäla det tillbaka igen. Jag röstar för, att vi ge oss av härifrån å gno av alla krafter.»

Jag kände mig riktigt orolig. För en eller två timmar sedan skulle det ha varit litet annorlunda, men nu kände jag mig orolig och besviken. Men kungen han brusar ut och säger:

»Vad för slag! Å inte sälja reksten av egendomen. Ge oss av härifrån som ett par fånar å lämna efter oss egendom till åtta eller nie tusen dollars värde, som ligger här alldeles tillreds å bara väntar på att vi ska' skyffla åt oss den? Å till på köpet ä' allting lätt att sälja också.»

Hertingen grumsade; han sade, att påsen med guldet var nog, och han hade inte lust att gå längre — han ville inte vara med om att röva ifrån dessa fader- och moderlösa barn allt vad de ägde och hade.

»Äsch, huru du kan prata!» sade kungen. »Vi kommer inte att ta från dom nå'nting annat alls än just de här pengarna; de' ä' dom, som köper av oss, som får sitta emellan, för så snart dom finner, att vi inte ägde de' — å de dröjer nog inte länge till dess, sedan vi ha gett oss i väg —, går köpet opp igen å allt återfaller till stärbhuset. De här fader- och moderlösa flickorna [ 231 ]kommer å få tillbaka sitt hus igen, å de' ä' nog för dom; dom ä' unga å 'duktiga å kan lätt förtjäna sitt uppehälle. Inte kommer de' att gå någon nöd på dom. Tänk på de' att de' finns tusenden å åter tusenden, som inte på långt när ha de' så bra som dom. Inte ha dom nå'nting att beklaga sig över.»

Så där gick kungen på och pratade, tills den andre blev som både döv och blind och gav med sig till sist och sade att det finge väl bli så då, men en fördömd galenskap var det ändå att stanna kvar med den där doktorn hängande som ett åskmoln över dem. Men kungen han sade:

»Skräp i doktorn! Va behöver vi bry oss om honom för? Ha vi inte alla dumhuvuden i den här sta'n på vår sida, och ä' dom inte flertalet i vad' stad som helst?»

Som de gjorde sig i ordning att gå ner igen, säger hertingen:

»Jag tycker inte vi ha lagt de där pengarna på nå' bra ställe.»

Det livade opp mig. Jag hade börjat tro, att jag inte skulle få någon slags vink av dem, som kunde hjälpa mig.

»Varför de'?» säger kungen.

»Jo, för att Mary Jane kommer väl att vara sorgklädd beständigt nu, å innan du vet orde' av, kan den nigger, som städar rummena, få tillsägelse att lägga ner alla de där grannlåterna i en lår och föra dom härifrån, å tror du en nigger kan komma över pengar utan att låna lite av dom?»

»Nu har skallen kommit i ordning på dig igen, herting», säger kungen, och så kommer han och famlar med händerna ett par tre fot från det ställe, där jag stod.

Jag klämde mig så nära jag kunde intill väggen och stod alldeles molstilla, fastän jag darrade som ett asplöv, och jag undrade, vad de här gökarna skulle säga, om de finge tag i mig. Och så försökte jag tänka ut, vad [ 232 ]jag borde göra, om de finge tag i mig. Men kungen hittade rätt på påsen, innan jag hann tänka så mycket som en halv tanke en gång, och han anade inte alls, att jag var i närheten. De togo och stoppade in påsen genom en oppsläppt söm i halmmadrassen, som låg under dunblostret, och körde in den ett par fot i halmen, och nu tyckte de sig vara alldeles säkra, därför att en nigger aldrig skakar opp mer än dunbolstret och aldrig vänder om halmmadrassen mer än en eller två gånger på året, och då var det ingen fara nu för att påsen skulle bli stulen, menade de.

Men jag var av en annan åsikt: innan de voro halvvägs utför trappan, hade jag tagit fram penningpåsen. Jag trevade mig fram tillbaka till min vindskupa och gömde den där, tills jag skulle få tillfälle att gömma den på något bättre ställe. Jag ansåg det vara bäst att gömma den någonstädes utom hus, emedan jag mer än väl visste, att de skulle komma att söka igenom hela huset från källaren till takåsen, så snart de saknade penningarna. Därpå gick jag och lade mig, klädd som jag var, men jag skulle inte ha kunnat somna, även om hade velat det, så ivrig och orolig var jag att få saken undangjord.

Om en stund hörde jag kungen och hertigen komma opp; genast rullade jag mig ned från min halmbädd och lade mig med hakan överst vid stegen i avvaktan på att möjligtvis någonting skulle hända. Men ingenting hände.

Jag låg kvar där tills alla de mångfaldiga ljud som man hör på förmidnatten hade upphört, och intet av de ljud som man plägar höra inemot daggryningen ännu hade låtit höra av sig. Då klev jag tyst och försiktigt utför stegen.