Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 27

←  Kapitel 26

Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 27

Kapitel 28  →

XXVII.

Jag smög mig fram till deras dörrar och lyssnade; de snarkade, och då gick jag tyst på tå utför trappan. Inte ett enda ljud hördes från något håll. Jag kikade genom en springa på dörren till matsalen och såg då, att de karlar, som voro satta till att vakta liket, alla sutto och sovo gott på sina stolar. Dörren var öppen in till vardagsförmaket, varest liket låg, och det brann ljus i båda rummen. Jag gick vidare och fann, att dörren till likrummet stod öppen, och att där inne icke fanns någon enda mer än den döde Peter; jag fortsatte därför min väg framåt, men dörren ut till förstugan var stängd, och nyckeln satt icke i låset. Just i detsamma hörde jag någon komma utför trappan bakom mig. Jag sprang in i likrummet och kastade en hastig blick omkring mig, och det enda ställe jag fann, där jag kunde gömma påsen, var i likkistan. Locket var skjutet nedåt mot fotändan av kistan ungefär så mycket som en fot, så att man kunde se nere i kistan den döde mannens ansikte, som var övertäckt med en vät duk, och en del av svepningen. Jag stoppade in påsen med pengarna under locket, så att den kom att ligga strax nedanför hans i kors lagda händer, och det gick en riktig kallrysning genom mig, då jag råkade röra vid hans händer därför att de voro så kalla. Sedan sprang jag tillbaka tvärs över rummet och ställde mig bakom dörren.

Det var Mary Jane som kom. Hon gick mycket tyst och stilla fram till kistan och lade sig ned på knä och såg på den döde; därpå tog hon opp sin näsduk, och jag såg, att hon började gråta, fastän jag inte kunde höra något ljud från henne, och hon hade ryggen vänd åt mig. Jag smög mig ut därifrån, och för att förvissa mig om, att de där karlarna, som skulle hålla likvaka, inte hade sett mig, kikade jag genom springan på dörren igen, men ingen av dem hade rört sig ur fläcken, så att med den saken var då allting bra.

Jag smög mig opp och lade mig igen, men jag kände mig ganska nedstämd över att det hade gått på det här viset, då jag hade gjort mig så mycket besvär och utsatt mig för så mycken fara. Så tänkte jag för mig själv: om nu bara pengarna kunde få stanna kvar där de äro, vore allt bra ändå, för när vi ha kommit ett eller två hundra mil nedåt floden, kan jag ju skriva till Mary Jane och tala om allting för henne, och då kan hon låta gräva opp honom igen och få igen pengarna; men så kommer det ändå inte att gå, utan vad som kommer att hända, det är det, att de säkert finna påsen med pengarna, när de komma för att skruva igen locket. Då får kungen hand om dom igen, och det kommer minsann att dröja länge, innan han ger mig ett nytt tillfälle att knycka dom ifrån honom. Naturligtvis kände jag lust att smyga mig ner igen och ta penningpåsen därifrån, det måtte ni väl kunna begripa, men jag vågade inte försöka. För var enda minut som gick led det närmare mot morgonen, och snart kunde någon av de där väktarna börja på och röra på sig och jag kunde bli knipen — knipen med dessa sex tusen dollars, som ingen hade bett mig ta vård om. Nej, jag har inte lust att bli inblandad i en sådan affär, sade jag för mig själv.

Då jag kom ner på morgonen var dörren till likrummet stängd och de där karlarna, som hade vakat så bra, hade gått sin väg. Det fanns ingen där nere utom husets eget folk och änkefru Bartley och vårt sällskap. Jag observerade noga deras ansikten för att se, om någonting särskilt hade hänt, men jag kunde inte se något tecken till det.

Fram emot middagen kom begravningsentreprenören med sin medhjälpare, och de satte likkistan mitt i rummet på ett par stolar och sedan satte de alla våra stolar i rader och lånade flera stolar av grannarna, tills hallen och förmaket och matsalen voro fulla av stolar. Jag såg att likkistlocket låg på samma sätt som förut, men jag vågade inte gå fram och titta in under det, när så många människor stodo runt omkring och tittade på.

Så började gästerna att komma hoptals, och ungherarna och flickorna togo plats i främsta raden vid huvudändan av likkistan, och under en halv timmes tid defilerade man nu på ett led långsamt förbi likkistan, och var och en stod en minut eller så och såg på den dödes ansikte, och några fällde en eller annan tår, och allt var så stilla tyst och högtidligt, bara att flickorna och ungherrarna höllo näsduken för ansiktet och böjde ned huvudet och snyftade litet. Det hördes inte något annat ljud än att man skrapade med fötterna mot golvet och snöt sig — för folk snyter sig alltid mera på en begravning än vid något annat tillfälle utom i kyrkan.

Då rummen hade blivit proppfulla med människor, kommer begravningsentreprenören i sina svarta handskar smygande på sitt sakta, lugnande sätt och gör de sista anordningarna och ställer människor och saker till rätta, så att allt ser snyggt och trevligt ut, som det skall vara, och han gjorde inte så mycket buller som en katt en gång. Han sade aldrig ett ord, men han styrde om, att folkströmmen icke fick stanna, han knuffade in de senkomna, han höll passagen här och var fri och öppen, och det gjorde han allt bara med nickningar och tecken med händerna. Sedan ställde han sig själv invid väggen. Han var den mjukaste, smidigaste, halaste karl jag någonsin har sett, och det fanns inte större spår till ett leende i hans ansikte än på en fläskskinka.

De hade lånat sig ett orgelharmonium — ett gammalt skrälle, och när allting var i ordning, slog sig en ung dam ner vid det och började bearbeta det, och det pep och skrek och tjöt i det, som om det hade haft kolik, och alla stämde in i melodien och sjöngo, och Peter var den ende, som hade något nöje av det, efter vad jag trodde åtminstone.

Sedan hov pastor Hobson upp sin röst och började tala långsamt och högtidligt, men alldeles i detsamma brast det löst ett det förfärligaste oväsen nere i källaren, som väl en människa någonsin kan ha hört; det var bara en hund, men han väsnades och lät om sig alldeles ohyggligt, och aldrig ville det bli något slut på det. Prästen måste stå där vid likkistan och vänta — man kunde inte höra sig själv tänka en gång. Det var riktigt schenangt, och ingen tycktes veta, vad man borde göra. Men rätt som det var få vi se den där långbente begravningsentreprenören göra ett tecken till prästen, som om han ville säga: »Var inte orolig, ni — lita bara på mig!» Därpå böjde han sig ned och började glida utefter väggen med bara axlarna synliga ovanför människornas huvuden. Och under det han så sköt sin smala lekamen fram mellan de andra, blevo larmet och oväsendet allt värre och värre där nere i källaren, och när han slutligen hade smugit sig fram utefter två väggar i rummet, försvinner han genom en lucka i golvet. Det dröjde bara två sekunder, kanske, och så hörde vi ett rapp och hunden slutade med ett det allra mest hårresande tjut, och så blev det alldeles dödstyst, och prästen började sitt högtidliga tal, där han hade slutat. Om ett par minuter kommo den där begravningsentreprenörens rygg och axlar glidande längs efter väggen igen, och så gled han och gled utefter tre sidor i rummet, och så reste han sig opp och höll handen som en trumpet framför munnen, sträckte ut halsen mot prästen över människornas huvuden och säger med ett slags hes viskning: »Han hade fått tag i en råtta!». Därpå sjönk han ned igen och gled utefter väggarna tillbaka till sin plats. Ni kan inte tro, huru hjärtans belåtna alla de närvarande sågo ut, för varenda en av dem ville naturligtvis ha reda på, vad det var. En sådan där liten småsak kostar ingenting, men det är just småsakerna som göra, att en människa blir föremål för andras uppmärksamhet och gör sig omtyckt. Det fanns i hela den staden inte en enda människa, som var så populär som den där begravningsentreprenören.

Prästens likpredikan var nog mycket bra, förstås, men ohyggligt lång och tråkig. Och sedan trädde kungen fram och hasplade ur sig något av sitt vanliga skräp, och så var det då äntligen slut på alla de där tråkigheterna, och begravningsentreprenören började maka sig fram till likkistan, hållande sin skruvmejsel i handen. O, vad jag var orolig, och huru noga jag följde alla hans rörelser med ögonen! Men han bråkade inte alls, utan drog bara helt sakta locket fram över likkistan så ledigt, som om det hade varit oljat, och skruvade till det tätt och fast. Si så, nu stod jag där! Jag visste inte, om pengarna lågo inne i likkistan eller inte. Tänk nu, om någon har varit där och i hemlighet huggit påsen, säger jag till mig själv; huru skall jag nu kunna veta, om jag bör skriva till Mary Jane eller inte? Tänk, om jag skriver, och hon gräver opp kistan och inte finner någonting där — vad skall hon då tänka om mig? För attan, säger jag, man kan sätta efter mig och bura in mig; nej, då är det bäst att jag tiger som en mur och nte skriver alls. Jo, nu har jag minsann ställt till det riktigt bra! Jag skulle försöka att ställa allting till rätta, jag, och då har jag gjort det hundra gånger sämre än det var. O, om jag hade låtit bli ändå att göra någonting åt det! Må katten ta hela historien!

De begrovo honom, och vi kommo tillbaka hem, och jag började igen att noga ge akt på allas ansikten — det var omöjligt för mig att låta bli det, och jag hade ingen ro i mig. Men ingenting blev det av det: jag såg inte ett enda dyft i något enda ansikte.

Kungen var ute på aftonen och gjorde visit hos en hel mängd folk, och han tjusade till varenda en genom att han var så vänlig och språksam. Och då låter han dem förstå, att hans församling där borta i England längtade alldeles förfärligt efter honom, varför han måste skynda sig och ordna affärerna och fara tillbaka hem. Han var mycket ledsen, sade han, för att han blev så där jäktad, och alla de andra sade också, att det var ledsamt; de önskade, att han hade kunnat stanna längre, men de förstodo, att det icke läte sig göra, sade de. Och han sade, att han och William naturligtvis skulle taga flickorna med sig hem, och det blevo allesamman mycket glada över, därför att flickorna då skulle få det så bra där borta tillsammans med sina egna släktingar; och även flickorna voro belåtna — det var så lockande för dem, att de alldeles glömde, att de någonsin haft några sorger och bekymmer, och de uppmanade honom att realisera egendomen så fort han kunde — de skulle nog vara färdiga. De stackars varelserna voro så glada och lyckliga, att jag kände ett styng i hjärtat, då jag såg huru narrade och bedragna de blevo, men det var mig omöjligt att begripa, huru jag utan fara för mig själv skulle kunna gripa in och styra det hela åt annat håll.

Må jag bli hängd om inte kungen annonserade, att huset och niggrerna och hela subberten tvärt skulle säljas på auktion och att auktionen skulle bli två dar efter begravningen, men att vem som helst kunde få köpa vad han ville under hand förut.

Dagen efter begravningen så där framåt middagen fick flickornas glädje den första knuffen; det kom nämligen ett par slavhandlare, och till dem säljer kungen niggrerna mot tre dagars växlar, som de kallade det, och så fördes de bort, de två sönerna uppför floden till Memphis och deras moder nedför floden till Orleans. Jag trodde hjärtat skulle brista av sorg på de stackars flickorna och de där niggrerna; de gräto om varandra och togo så illa vid sig, att jag nästan blev sjuk av att se på det. Flickorna sade, att de aldrig hade kunnat drömma om ens att de skulle få se husets medlemmar skiljas från varandra och säljas bort från staden. Åsynen av de stackars beklagansvärda flickorna och niggrerna, när de hängde omkring halsen på varandra och gräto, går aldrig ur mitt minne, och jag tror inte, att jag alls skulle ha kunnat stå ut med det, utan att jag hade tagit bladet från munnen och talat om allt, vad jag visste om de båda skälmarna, om jag inte hade vetat, att försäljningen var ogiltig, och att niggrerna skulle vara hemma tillbaka igen om ett par veckor eller så där.

Saken väckte en oerhörd uppståndelse ute i staden också, och en hel hop människor sade bestämt ifrån, att det var skamligt att på det där sättet skilja mor och barn från varandra. Detta skadade nog något de båda skälmarnas anseende, men den gamla dumskallen han frågade inte efter det, han, utan gick på i ullstrumporna för allt vad hertingen kunde säga eller göra, och ni må tro, att hertingen var något orolig.

Dagen därpå hölls auktionen. Så fort det blev full dager på morgonen, kommo kungen och hertingen opp till mig i min vindskupa och väckte mig, och jag kunde se på deras utseende, att det hade kommit smolk i mjölken för dem.

»Var du nere i mitt rum något i går natt?» frågar kungen.

»Nää, ers majestät» — jag måste alltid kalla honom så, när inte någon annan än bandets egna medlemmar var närvarande.

»Var du där något i går då eller i kvälls?»

»Nää, ers majestät.»

»Se mig i synen, pojke, å ljug inte!»

»Nej, jag ljuger inte alls, ers majestät; de' ä' dagsens rena sanning. Jag har inte varit i erat rum ända se'n fröken Mary Jane följde er å hertingen dit å visade de' för er.»

»Har du sitt, om nå'n ann' har gått in där?» frågar hertingen.

»Nej, ers majestät, inte som jag kan komma ihåg åtminstone.»

»Tänk efter noga!»

Jag funderade en stund, och som jag här såg en undanflykt, så sade jag:

»Ja, de' förstås, niggrerna har jag sitt gå in där flera gånger.»

De ryckte till litet båda två och sågo först ut som om de aldrig hade väntat sig att få höra det, men sedan som det inte alls var någon överraskning för dem. Så säger hertingen:

»Var de' allihopa?»

»Nej — åtminstone inte alla på en gång. De' vill säga, jag tror aldrig, att jag nå'nsin har sitt dom komma ut därifrån alla på en gång, utan bara en i sänder.»

»Håhå! — När va' de'?»

»De' va' samma dag begravningen va' — på mårron — men de' va' nog inte så tidigt, för jag hade försovit mig. Jag höll just på å kliva utför stegen, när jag såg dom.»

»Nåå? Gå på! — Gå på! säger jag. Va' gjorde dom? Huru har dom sig åt?»

»Dom gjorde inte nå'nting alls, å dom har sig inte åt på nå' särskilt besynnerligt sätt heller, så mycke' jag kunde si. Dom bara smög sig bort på tå, å då, förstås. begrep jag genast, att dom hade tänkt, att ers majestät va' oppstigen, å hade varit inne för att städa rummet, men när dom fann, att ers majestät inte hade stigit opp än, tänkte dom väl, att dom skulle kunna smyga sig undan så tyst, att dom inte skulle väcka er å få någe obehag, om dom inte redan hade väckt opp er.»

»Kors i alla dar, så'na kanaljer!» utropar kungen, och båda två sågo riktigt ordentligt hängfärdiga och dumma ut. De stodo där och funderade och klådde sig i huvudet ett par minuter, men så brast hertingen ut i ett infernaliskt skärande skratt och sade:

»Aldrig har jag då sitt maken till, så fiffigt de här niggrerna ha lurat oss. Dom låtsade, kan tänka, vara så sorgsna för att dom måste bort från den här trakten, å jag trodde verkligen, att dom va' sorgsna. Å de' gjorde du också, å de gjorde varenda en. Men kom nu inte å säg mig, att en nigger inte har anlag för å bli skådespelare. Så som dom har spelat här, skulle dom ha kunnat kugga vilken som helst. För min del är jag av den åsikten, att det ligger en hel förmögenhet i dom. Hade jag bara pengar å en teater, skulle jag inte kunna tänka mig nå'n bättre pjäs än de' här — å här ha vi gått å sålt dom för ett sånt rampris — lite' krafs på en papperslapp (å kan inte få betalt än en gång, för allt vi läser de' här krafset). Var ä' den där lappen — växeln menar jag?»

»Inlämnad i banken till inkassering. Var skulle han annars vara?»

»Nå, så gudskelov har de' då sin riktighet me' den saken.»

Så säger jag, som om jag vore riktigt blyg och rädd:

»Ä' de' nå'nting, som har gått på tok?»

Kungen vänder sig om emot mig som en virvelvind och brusar ut:

»Ingenting, som angår dig. Håll du munnen på dig å skköt dina egna affärer — om du har några. Glöm inte de', så länge du ä' i den här sta'n — glöm inte de', för annars…» Så vänder han sig till hertingen och säger: »De' ä' ingen annan råd än att vi få svälja de' å tiga — tysta som muren måste vi vara.»

Då de höllo på att kliva ner utför stegen, börjar hertingen på att skratta igen och säger:

»Snabb omsättning å liten förtjänst! De' ä' ju en bra affärsprincip de' — eller hur?»

Kungen gläfser till åt honom och säger:

»Jag försökte att göra så gott jag kunde, då jag sålde dem så fort. Om vinsten har visat sig bli ingen å förlusten stor, ä' de' kanske mitt fel mera än ditt?»

»Ja, dom skulle vara här i huset än, å vi skulle inte vara här, om jag hade kunnat förmå dig att lyssna till mitt råd.»

Kungen blev honom inte svaret skyldig, och sedan dängde han till mig ett slag eller par för att jag inte hade kommit och talat om för honom, att jag hade sitt niggrerna komma ut ur hans rum och bära sig åt så där — vilket dumhuvud som helst borde ha kunnat begripa, att de hade något fuffens för sig, sade han. Så började han svära och banna över sig själv en stund och sade, att alltihopa kom av att han inte hade legat kvar i sängen och tagit sin vanliga morgonblund den där morgonen, och han ville bli fördömd, om han någonsin skulle göra så mera. Sedan avlägsnade de sig, grälande på varandra hela vägen. Men jag var alldeles rysligt glad över, att jag hade kunnat skylla ifrån mig allt på niggrerna och ändå inte gjort dem någon skada med det.