Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 27
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 28
Kapitel 29  →


[ 242 ]

XXVIII.

Om en stund var det tid att stiga opp, varför jag klev utför stegen och begav mig ner i nedra våningen, men då jag gick förbi flickornas rum, stod dörren till det öppen, och jag såg Mary Jane sitta bredvid den gamla skinnkofferten; hon höll på att packa ner sina saker i den och göra sig i ordning att fara till England. Men nu satt hon stilla med en hopviken kjol på knäet och höll handen för ansiktet och grät. Jag tyckte, att [ 243 ]det var alldeles förfärligt synd om henne, och det skulle vilken annan som helst ha gjort också, varför jag gick in till henne och sade:

»Fröken Mary Jane, de' gör er ont att si att människor ä' sorgsna, å så ä' de' med mig också — nästan alltid. Säg mig, vad de ä' ni ä' så ledsen över.»

Det gjorde hon — och det var för niggrernas skull, alldeles som jag väntat. Hon sade, att den angenäma resan till England var nästan alldeles förstörd för henne; hon kunde inte förstå, huru hon någonsin skulle kunna känna sig lycklig där, då hon visste, att modern och barnen aldrig skulle få se varandra mer i livet — och så började hon gråta ännu bittrare än förut och kastar opp armarna och säger:

»O, kära, kära! Att tänka sig, att de aldrig någonsin mer skola få se varandra !»

»Jo, de' ä' just de' dom ska' — å de inom två veckor — för de' vet jag!» säger jag.

Kors bevare mig, det var sagt, innan jag hade hunnit tänka mig för! Och innan jag hade hunnit ta ett enda steg, hade hon slagit armarna omkring halsen på mig, och hon bad mig att säga det om igen och en gång till och en gång till!

Jag hade förhastat mig och sagt för mycket och var riktigt i klämman nu, det begrep jag genast. Jag bad henne att låta mig besinna mig ett ögonblick, och hon satt där mycket otålig och ivrig och vacker, men hon såg lika glad och beläten ut, som en människa, som har fått en tand utdragen. Jag funderade på saken en stund. Då säger jag för mig själv så här: jag kan gissa, att en människa, som går stad och talar om sanningen, när hon har kommit i klämman, löper en ohyggligt stor risk, fastän jag då inte har någon erfarenhet om det själv, så jag inte kan säga riktigt säkert, men jag tycker det åtminstone. Och ändå är det ett fall här, då jag må vara skapt som en skallerorm, om det inte förefaller [ 244 ]mig, som om sanningen vore bättre och till och med mindre farlig än en lögn. Jag måste komma ihåg den här saken och tänka bättre på den någon gång längre fram, för det är så besynnenligt och ovanligt. Aldrig har då jag sett någonting likadant. Nå, så kör då! säger jag till sist för mig själv, jag får väl göra det då på vinst och förlust — jag skall tala sanning den här gången, fastän jag tycker det är just som om jag satte mig på en krutfjärding och tuttade på den för att få se, vart det komme att bära i väg för mig. Så säger jag då:

»Fröken Mary Jane, finns de' någe ställe ett lite' stycke utanför sta'n, dit ni kunde fara å stanna där en tre, fyra dar?»

»Ja — hos Lothrops. Varför frågar du om det?»

»Åh, bry er inte om de' än. Om jag talar om för er, huru jag kan veta, att niggrerna ska' få si varandra igen — inom två veckor — här i detta hus — och om jag bevisar för er, huru jag kan veta de' — vill ni fara till Lothrops då å stanna hos dem i fyra dar?»

»I fyra dar!» säger hon; »O, jag ska' stanna där ett år.»

»De' ä' bra!» säger jag; »av er begär jag inte mer än bara ert ord på de' — jag litar mera på de' än om vem annan som helst kysste bibeln på de'.» Hon smålog och rodnade så vackert, så vackert. Och så säger jag: »Om ni inte har nå'nting emot de', ska' jag stänga dörren — å rigla den.»

När jag kommit tillbaka och satt mig igen, säger jag:

»Skrik inte! Sitt alldeles stilla å tyst å ta de' som en karl. Jag tänker tala om sanningen för er, å ni måste vara stark och modig, fröken Mary, för de' ä' en otäck historia, å de' kommer att bli ett hårt slag för er, men de' kan inte hjälpas. Dom här farbröderna era ä' inte nå' farbröder alls — dom ä' ett par skojare — ena [ 245 ]riktiga skälmar. Si så nu ä' vi över de' värsta — nu kan ni lätt stå ut me' att höra reksten.»

Hon blev naturligtvis alldeles oerhört upprörd, men det är värsta föret i portlidret, som ni vet, och sedan jag en gång väl och vackert hade kommit ut ur det, travade jag friskt på hela vägen och talade om för henne hela rackartyget ända från det att vi först träffade på den där gröngölingen, som skulle opp till ångbåten, tills hon kastade sig om halsen på kungen i förstudörren, och han kysste henne sina femton, sexton gånger, och hennes ögon sköto allt starkare och starkare blixtar under det jag talade. Och när jag hade slutat, springer hon opp, och hela hennes ansikte var i eld och lågor som vid en solnedgång, och hon säger:

»Ett sådant odjur! Kom — låt oss inte förlora en enda minut — inte en sekund en gång — vi ska' låta ta dem och tjära och fjädra dem och kasta dem i floden!»

Jag svarade:

»De' har ni alldeles rätt i. Men ä' de er mening, att de' ska' ske, innan ni far till Lothorps eller…»

»O», ropar hon, »vad tänker jag på!» och så satte hon sig ned igen. »Tänk inte på vad jag sade — snälla du, gör inte det — säg, du gör ju inte det?» Och hon lade sin silkesmjuka hand på min på ett sådant sätt, att jag sade henne, att förr ville jag dö. »Jag visste inte själv, att jag var så upprörd», sade hon; »fortsätt nu, och jag skall inte säga så mera. Såg mig, vad som är att göra, och vad du än säger, skall jag göra det.»

»Ja», sade jag, »dom ä' ena riktiga ärkeskälmar båda två, men om jag vill eller inte, så ä' jag så illa tvungen att hålla ihop med dom ännu någon tid — jag skulle helst vilja slippa tala om orsaken för er — och om ni skulle låta de' bli bekant va' dom går för skulle nog folket i den här staden skaffa mig ur klorna på dom, så att ingen fara vore det för mig, men de' finns [ 246 ]en annan person, som ni inte känner, å han skulle råka mycke' illa ut. Men honom måste vi rädda — måste vi inte de'? Ja, naturligtvis. Nå, då får vi inte heller låta nå'n veta, va' dom ä' för ett pack.»

Just som jag sade de sista orden, flög det en god idé genom huvudet på mig — jag insåg ett sätt, varpå kanske jag och Jim skulle kunna bli fri de kanaljerna: om jag skulle låta folket i den här staden ta och sätta in dom i kurran och Jim och jag gåve oss i väg? Men jag hade inte lust att vara ute med flotten, då det var ljust, utan att någon annan än jag fanns ombord att svara på de frågor man kunde komma att göra; jag hade därför inte lust att min plan skulle komma till utförande förr än bra sent på kvällen, och sade därför:

»Fröken Mary Jane, jag ska' säga er, va' vi ska' göra — och då ska' ni inte behöva stanna kvar så länge hos Lothrops heller. Huru långt är det till dom?»

»Inte fullt fyra mil — rätt inåt landet.»

»Nå, de' blir riktigt bra. Far ni nu genast dit ut å stanna kvar där till nie eller halv tie i kväll å be dom då skjussa er hem igen — säg dom, att ni har kommit att tänka på nå'nting. Om ni kommer hit före elva, så sätt ett ljus i de' här fönstret, å om jag inte kommer då, så vänta till elva, å om jag inte har kommit till dess, så betyder de', att jag har gett mig av härifrån å ä' ur vägen å i säkerhet. Då går ni ut i staden å talar om, va' ni nu har fått veta av mig, å låter arrestera de här rackarna.»

»Det är bra›, sade hon; »jag skall göra, som du säger.»

»Men om de' skulle gå så tokigt, att jag inte kunde komma min väg härifrån, utan bleve knipen på samma gång som dom, så måste ni tala om, att jag har talt om allting för er på förhand, å ni måste hjälpa mig allt va' ni kan.»

»Ja, du kan säkert lita på, att jag skall hjälpa dig. [ 247 ]De skola inte få kröka ett enda hår på ditt huvud en gång!» sade hon, och jag såg huru hennes näsborrar vidgade sig och huru det blixtrade i hennes ögon, när hon sade det.

»Om jag kan slippa härifrån», sade jag, »så kommer jag inte att vara här för att bevisa, att de här skälmarna inte ä' era farbröder, å jag skulle inte kunna de' heller, om jag vore här. Jag kunde svära på, att dom ä' skälmar å bedragare, de' vore allt, fastän de' också kunde väl vara värt nå'nting. Men de finns andra, som kan göra det' bättre än va' jag kan — å de' ä' folk, som man inte ska' vara lika rapp att tvivla på som på mig. Jag ska' tala om för er, huru ni ska' få tag i dom. Ge mig en penna å en bit papper. — Si så där, läs nu här va' jag har skrivit: 'Det kungliga vidundret, Bricksville' Göm lappen och laga så, att ni inte mister honom. Om nu domstolen skulle vilja ha några upplysningar om dom här båda, så skicka bara någon upp till Bricksville, som talar om, att ni här ha fått tag i de två karlar, som spelade 'Det kungliga vidundret', å be dom, att dom skickar hit några vittnen, å ni ska' få si, att ni har hela sta'n här, innan ni hinner blinka en gång, fröken Mary. Å dom kommer inte att vara gunstiga mot dom, när dom kommer, de' kan ni lita på.»

Jag tyckte att jag ungefär hade allting klappat och klart nu, och så säger jag:

»Låt ni aktionen gå för sig i fred och ro, å var inte orolig för den. Ingen enda kommer att behöva betala förr än en hel dag efter aktionen, då de' ä' så nyss de' har annonserats om den, å' dom kommer inte att lämna sta'n förr än dom ha fått de pengarna — å som vi nu ha överenskommit, så kommer aktion inte att ha någon betydelse, å dom kommer inte att få en enda cent av inropena. På samma sätt ä' de' me' niggrerna också — de' va' inte nå'n riktig försäljning, å niggrerna kommer snart att vara tillbaka här igen. Å dom kan till å [ 248 ]med inte få in pengarna för niggrerna än. så nu ä' dom riktig illa däran, fröken Mary Jane.»

»Nå, då springer jag ner nu och får mig litet frukost», säger hon, »och sedan ger jag mig genast av till Lothrops.»

»Nej, si de' duger då rakt inte på. några villkor, fröken Mary Jane; ni måste fara före frukosten.»

»Varför det?»

»Varför tror ni jag ville, att ni skulle fara till Lothrops, fröken Mary Jane.»

»Det har jag aldrig tänkt på — vänta, få si — nej, det förstår jag inte. Vad är det?»

»Jo, sir ni, fröken Mary Jane, ni ä' inte en så'n där människa, som har ett ansikte som av sulläder. Jag behöver inte nâ'n bättre bok än ert ansikte — man kan sätta sig å läsa i det, som om de' vore fulltryckt me' stora bokstäver. Tror ni, att ni skulle kunna möta de där farbröderna, när dom kommer för att hälsa go' mårron på å er å kyssa er, utan…»

»Hu då! Tyst! Säg inte ett ord mera! Ja, jag ska' fara före frukosten — det riktigt gläder mig att jag får fara härifrån. Men då måste jag ju lämna mina systrar tillsammans med dom.»

»Ja, de' måste ni, men de' kan inte hjälpas. Dom måste stå ut med de' lite' till. Dom kunde misstänka nå'nting, om ni skulle fara er väg allihopa. Jag vill inte, att varken ni eller nå'n av era systrar ska' råka dom eller någon annan i hela sta'n — för om en av era grannar skulle fråga er, huru era farbröder må i dag, skulle ert ansikte tala om alltihopa. Nej, far ni er väg, fröken Mary Jane, å jag ska' nog sköta om dom allihopa. Jag ska' säga till fröken Susanna, att hon ska' hälsa från er till era farbröder å säga, att ni har farit bort på några timmar för att få ett ombyte å en smula vila eller för att hälsa på en vän, å att ni ska' komma tillbaka i kväll eller tidigt i mårron.»

[ 249 ]»Att jag har farit bort för att hälsa på en vän är mycket bra, men jag vill inte, att ni ska' hälsa dom ifrån mig.»

»Nå, så får vi väl låta bli de' då.» Det var ju inte något ont i det, att jag sade henne, att hon skulle få sin vilja fram; det var ju bara en småsak för mig att göra det och vållade inte något obehag, och det är just småsakerna, som allra mest hjälpa till att jämna ut vägen för oss människor, så länge vi gå här på jorden. Nu kände sig Mary Jane belåten bara för att jag hade sagt de där ordena, och de hade ju inte kostat mig en smula. Så sade jag: »De' ä' en sak till — den där penningpåsen.»

»Ja, den ha de fått i sina klor, och jag riktigt skäms, när jag tänker på, huru de fingo den.»

»Nej, det tar ni miste i. Dom har den inte.»

»Vad säger du? Vem har den då?»

»Ja, om jag de' visste. Jag har haft den, för jag stal den från dom, å jag stal den för att ge den åt er, å jag gömde den, men jag ä' rädd för att han inte ä' kvar på samma ställe nu. Jag ä' rysligt lessen, fröken Mary Jane, så lessen som jag nå'nsin kan bli, men jag gjorde så gott jag kunde — de' ä' riktigt, riktigt sanning att jag gjorde de'. De' va' rysligt nära att jag skulle ha blivit knipen, å jag måste stoppa undan den på första ställe jag fick tag i å springa min väg — men de' va' inte nå' bra ställe.»

»Inte ska' du klandra dig själv för det — det behöver du inte göra, och jag vill inte att du ska' göra det — du rår inte för det, det var ju inte ditt fel. Var gömde du påsen?»

Jag hade inte lust att tala om det, så att hon skulle börja tänka på sina sorger och bekymmer igen, och det var som om tungan inte hade velat säga någonting, som skulle mana fram för hennes ögon bilden av liket liggande i kistan med den där penningpåsen på sin mage. [ 250 ]Jag sade därför ingenting på en bra stund — men så sade jag till sist:

»Jag skulle helst vilja slippa tala om för er, fröken Mary Jane, var jag lade honom, om ni vill vara så snäll å låta mig tiga me' de'; men 'jag ska' skriva opp de' åt er på en papperslapp, å då kan ni läsa de' på vägen till Lothrops, om ni har lust. Tycker ni, att de' blir bra, de'?»

»Ja, det blir det.»

Då skrev jag på en papperslapp: »Jag lade honom i likkistan. Den låg där, då ni var inne i rummet å grät på natten. Jag stod bakom dörren, å jag tyckte det var förfärligt synd om er, fröken Mary Jane.»

Det blev en liten smula fuktigt i ögonen på mig, då jag kom ihåg, huru hon låg och grät där alldeles ensam mitt i natten, medan de där kanaljebovarna, som bedrogo och rånade henne, lågo och sovo under samma tak, och när jag vek ihop papperslappen och räckte den till henne, såg jag, att tårarna trängde fram i hennes ögon också; och hon tog mig i handen och tryckte den hårt och sade:

»Och nu farväl! Jag skall göra alldeles som du har sagt mig; och om jag aldrig någonsin får se dig mera här i livet, skall jag ändå aldrig någonsin glömma dig, utan jag skall tänka på dig många, många gånger, och jag skall bedja för dig också!» — Och därmed var hon borta.

Bedja för mig! Om hon hade känt mig bättre, tänker jag, att hon hade tagit sig för någonting annat, som hade anstått henne bättre och lönat sig bättre. Men huru därmed är, så kan jag ändå slå mig i backen på, att hon gjorde det ändå — för sådan var hon. Hon hade den naturn, att hon skulle ha kunnat be för Judas, om hon fått det i huvudet på sig. Ni må säga vad ni vill, men jag tycker då för min del, att det var mera guld i henne än i alla andra flickor, som jag har sett; [ 251 ]för min del tycker jag, att hon var bara guld hela flickan. Det kan låta likt smicker, men det är ej något smicker. Och om det blir fråga om skönhet — och godhet också — så går hon över dem allihopa. Jag har aldrig sett henne sedan jag den där gången såg henne gå ut genom dörren, nej jag har aldrig en enda gång sett henne sedan dess, men jag tror, att jag har tänkt på henne många, många miljoner gånger och om det där hon sade, att hon skulle be för mig, och om jag någonsin skulle kunnat tro, att det hade tjänat till det allra ringaste, om jag hade bett för henne, sannerligen skulle jag inte ha gjort det, jag må dö på fläcken, om jag inte hade gjort det.

Nåväl, Mary Jane smög sig ut bakvågen, kan jag tänka mig, då ingen hade sett, när hon gav sig i väg. Då jag träffade Susanna och den harmynta, sade jag till dem:

»Va' heter de' där folket, som bor på andra sidan floden å som ni brukar fara å hälsa på ibland?»

De svarade:

»De' ä' många, de', men mest ä' de' Proctors.»

»Just så va' de' dom hette», sa' jag; »jag hade nästan glömt namnet. Jo si, fröken Mary Jane sa' till mig att jag skulle tala om för er, att hon farit dit över till dem å att hon hade alldeles förfärligt bråttom, för en av dom hade sjuknat.»

»Vem var de' av dom?»

»Jag vet inte — åtminstone kan jag inte påminna mig de' riktigt säkert — men jag tror, att de' va'… att de' va'…»

»Gud bevare mig väl — de' måtte väl inte vara Hanna.»

»Jo, lessamt nog, så va' de' just Hanna de' va'.»

»Gud förbarme sig heller! Och hon mådde så bra i förra veckan! Ä' hon mycket illa sjuk?»

»Ja, hon ä' alldeles förfärligt illa däran. Dom ha [ 252 ]suttit oppe och vakat hos henne hela natten i natt, sa' fröken Mary Jane, å dom tror inte hon har många timmar kvar.»

»O så förfärligt sorgligt! Vad ä' de' åt henne?»

Jag kunde i en hast inte hitta på någonting lämpligt, och då drog jag till med:

»Inflammation i örmandlarna.»

»Prat! Moster din ä' inflammerad, hon. Inte sitter man uppe och vakar över en människa, som har fått inflammation i örmandlarna.»

»Gör man inte de', säger ni? Jo, ni kan slå er i backen på att man måste göra de' ändå, när de' ä' fråga om en så'n här inflammation. Den här inflammationen, som hon har, de' ä' inte den vanliga de' inte — de' ä' ett alldeles nytt slag, sa' fröken Mary Jane.»

»Hurudant ä' de här nya slaget då?»

»Jo, de' ä' liksom hopblandat me' en hel mängd andra saker.»

»Vilka andra saker?»

»Jo, mässling å kikhosta å rosen å tvinsot å gulsot å hjärnfeber å jag vet inte allt va'.»

»Kors i alla dagar. Och de' kallar dom för inflammation i örmandlarna?»

»Ja, så sa' då fröken Mary Jane åtminstone.»

»Men va' i all världen kan dom kalla de så för?»

»Jo, därför att de' ä' inflammation i örmandlarna — de' ä' de' de' börjar me'.»

»Men de' ä' ju inte sunt förnuft i de'. Om en människa skulle råka att hugga av sig en tå, å hon sedan tar in gift å faller ner i en brunn å bryter halsen av sig å skjuter sig en kula för pannan, å de' då skulle komma någon å fråga, va' de' var, som tog livet av henne, å då nå'n dumskalle skulle svara: 'Åh, hon högg ju av sig tån, vet jag' — vore det sunt förnuft i de'? De måste du väl höra att de inte vore. Å på samma [ 253 ]sätt ä' de' inte nå' sunt förnuft i de' här heller. Ä' de smittsamt?»

»Om de' ä' smittsamt! Huru ni kan fråga! Kan en pinnharv me' pinnarna vända uppåt ta fast er? — då de' ä' mörkt? Jo, om ni inte fastnar på en pinne, kan ni ge er den på, att ni fastnar på en annan — eller hur? Å ni kan inte gå eran väg å ta den pinnen me' er, utan att släpa me' er hela pinnharven — säg, kan ni de'? Nå, den här inflammationen i örmandlarna ä' liksom ett slags harv, kan man nästan säga — å den ä' inte nå'n klen harv heller, för ni fastnar på den riktigt för gott.»

»Hu då! De' ä' riktigt förfärligt, tycker jag», säger den harmynta; »jag skall gå till farbror Harvey å…»

»Ja visst, ja!» säger jag; »de skulle jag också. Naturligtvis skulle jag de'. Jag skulle inte förlora en enda minut.»

»Va' menar du? Varför skulle du inte de'?»

»Tänk bara ett ögonblick på saken, så. kanske ni kan begripa de'. Ä' inte era farbröder tvungna att fara hem till England så fort som möjligt? Å tror ni, att dom skulle vara så elaka mot er att fara sin väg ifrån er å låta er komma efter sedan hela den där långa vägen? Nej, ni vet att dom skulle vänta på er. Nå så tillvida ä' allt gott å väl. Er farbror Harvey ä' präst — ä' han inte de'? Nåå, huru tror ni — tror ni att en präst går och bedrar en ångbåtskapten? Kommer han att bedra en ångbåtskapten — för att han inte ska' vägra att ta fröken Mary Jane ombord? Nej, ni vet, att han inte kommer att göra de'. Va' kommer han att göra då? Jo, han kommer att säga så här: 'De' ä' förfärligt illa,. men mina församlingsangelägenheter få reda sig bäst de kunna, för min brorsdotter har varit i beröring me' den här ohyggligt farliga pluribus-unum-inflammationen i örmandlarna, å då ä' de min oavvisliga plikt att stanna kvar har å vänta de tre månader, som de' behövs för [ 254 ]att man ska' kunna si, om hon har blivit smittad eller inte.' Men de' gör ju rakt ingenting — bry er inte om de, ni! Om ni tror, att de' ä' bäst att ni springer å talar om de' för eran farbror Harvey…»

»Jo pyttsan! Å tokas å stanna kvar här, då vi allihopa kunde ha så roligt i England, medan vi väntade på att få si, om Mary Jane hade blivit smittad eller inte? Så dumt du kan prata!»

»Nå' men så ä' de kanhända bäst att ni talar om de' för nå'n av grannarna.»

»Nej, hör på den! Du ä' då den allra dummaste pojke jag någonsin har råkat på i hela mitt liv. Kan du inte begripa de', att då skulle dom komma å tala om de'? De' finns inte någon annan utväg än att inte tala om de' för en enda människa.»

»Ja, kanske att ni har rätt — ja, jag tror nästan att ni har rätt.»

»Men jag tycker ändå, att vi bör tala om för farbror Harvey, att hon har farit bort på en stund, så att han inte blir orolig för henne.»

»Ja, fröken Mary Jane ville just, att ni skulle göra de'. Hon sa' så här: 'Säg dom, att dom ska' hälsa farbror Harvey och farbror William och ge' dom en kyss från mig och säga, att jag har farit över floden för att hälsa på herr… herr… va' heter den där rika familjen er farbror Peter tyckte så mycke' om? — Jag menar den där, som…»

»Ah — du måtte mena Apthorps — var de' inte så?»

»Jo visst, just dom va' de'. De' ä' gement me så'na där namn — en människa kan inte komma ihåg dom hälften så länge, som man borde. Ja, hon sa', att hon hade farit över för att be Apthorps komma på aktionen å köpa de' här huset, för hon tänkte, att hennes farbror hellre skulle ha önskat att dom köpte de', än någon annan; å hon tänker inte släppa dom, förrän dom lovat henne, att dom ska' komma, å om hon då inte ä' för [ 255 ]trött, ska' hon komma hem, men om hon ä' de', så kommer hon då åtminstone hem i mårron bitti. Hon sa' att vi inte skulle säga nå'nting om Proctors, utan bara tala om Apthorps — som också ä' fullkomligt sant, för hon ska' verkligen fara dit för att tala med dom om att dom ska' köpa huset, de vet jag, för hon sa' mig de' själv.»

»De' blir bra, de'», sade de och gingo sin väg för att söka reda på farbröderna och bära fram hälsningarna och kyssarna till dem.

Nu hade jag allting på det klara. Flickorna skulle inte säga någonting, därför att de ville fara till England, och kungen och hertingen skulle hellre vilja, att Mary Jane var borta och arbetade för aktionen, än att hon var hemma, så att doktor Robinson kunde få fatt i henne. Jag var mycket belåten med mig själv, då jag tyckte, att jag hade gjort min sak mycket bra — ja, jag tror, att Tom Sawyer inte skulle ha kunnat göra det bättre. Jo, han skulle naturligtvis satt mera stil på det, men jag är just inte så slängd i att göra det, då jag inte har fått en sådan uppfostran.

Aktionen hölls på torget en stund fram på eftermidda'n, och det drog om och det drog om med den, och gubbstuten var där — han stod bredvid aktionisten — och såg ut som bara sirap och stack emellan med ett litet bibelspråk då och då eller med ett litet vänligt ord, och hertingen gick omkring och go-go-ade allt vad han kunde för att ställa sig in hos folket och gjorde sig så rar han någonsin förmådde.

Men sent omsider blev det till sist slut på aktionen ändå, och allting var sålt — allting utom en liten obetydlig gravplats på kyrkogården. Så började de att försöka göra sig av med den också — jag har aldrig sitt en sådan schirafft som kungen var till att vilja sluka allting. Just medan de höllo på. med det, kom en ångbåt och lade i land, och ett par minuter senare [ 256 ]kommer en hop människor skrikande och skrålande och skrattande, och man hörde på långt håll, huru de ropade:

»Här kommer oppositionen! Här ä' en ny upplaga arvingar efter gubben Peter Wilks. Nu kan ni välja, vilkadera ni vill ha.»