Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 30
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 31
Kapitel 32  →


[ 274 ]

XXXI.

Vi vågade nu på flera dar inte stanna vid någon stad, utan höllo oss hela tiden ute på floden. Vi hade kommit så långt hemifrån och så långt ner i södern, att det var mycket varmt om dagarna nu. Nu sågo vi också träd med spansk mossa på, som hängde ned från grenarna som ett långt, grått skägg. Det var första gången jag såg den där mossan växa, men jag tyckte att den gjorde, att skogen såg högtidlig och hemsk ut. Nu trodde de båda skälmarna, att vi voro utom all fara, och de började »arbeta» i småstäderna igen.

Det första de gjorde var, att de höllo ett nykterhetsföredrag, men det förtjänade de inte så mycket på en gång, att de kunde supa sig fulla för det. I en annan stad öppnade de en dansskola, men de förstodo sig inte mera på dans än en känguru, och vid första. skutt de gjorde, spelade eleverna opp en annan vals åt dem och jagade ut dem ur staden. En annan gång försökte de sig på en kurs i vältalighet, men de hade inte länge hållit på med sin vältalighet, förr än publiken blev ursinnig och öste över dem en hel hop med ovett och satte fötter under dem. Nu slogo de sig på missionsmöten och magnetisering och doktorering och spådom och litet av varje, men ingenting ville gå riktigt bra för dem. Till sist blevo de alldeles modfällda, och slogo sig i ro på flotten och lågo där och tänkte och tänkte under det vi flöto med strömmen, och de sade knappast ett [ 275 ]enda ord på en hel dag och voro förfärligt nedslagna och dystra.

Till sist försökte de en annan metod; de lade sina kloka huvuden tillsammans inne i skjulet och talade tyst och förtroligt med varandra hela två, tre timmarna i stöten. Jim och jag blevo oroliga; vi tyckte inte om deras beteende. Vi tänkte att de hade för sig något ännu värre rackartyg än någonsin förut. Vi funderade och funderade, och till sist kommo vi till den slutsatsen, att de tänkte bryta sig in i något hus eller i en handelsbod eller bli falskmyntare eller någonting annat i den vägen. Vi voro därför förfärligt rädda, och överenskommo med varandra, att vi inte skulle ha en enda trasa med på den byken, och om vi någonsin såge den ringaste möjlighet till det, skulle vi vinka med kalla handen åt dem och ge oss i väg från dem.

Tidigt en morgon gömde vi flotten på ett riktigt bra och säkert ställe ungefär två mil nedanför en liten skräphåla till stad, som hette Pikesville, och kungen gick i land och sade till oss, att vi skulle hålla oss gömda medan han var borta, för han skulle lukta sig för, om man hade fått nys om »Det kungliga vidundret» i den där staden. (»Si efter, om de' finns nå' hus där, som ä' lämpligt å bryta sig in i menar du väl», tänkte jag för mig själv; »å när du har plundrat ut de', å kommer tillbaka hit, ska' du bli något till förvånad över, va' de' har blivit av mig å Jim å flotten — å undra får du.») Och han sade, att om han inte var tillbaka innan midagen, skulle hertingen och jag förstå av det, att det inte var någon fara för oss att visa oss där och komma dit.

Vi stannade därför där vi voro. Hertingen gnodde fram och tillbaka på flotten och väsnades och svor och var vid ett förfärligt dåligt humör. Han skällde på oss för allt som var, och det var alldeles omöjligt för [ 276 ]oss att göra honom till lags i någonting Jag var säker på, att det var något kanaljeri i görningen. Då det blev middag och ingen kung syntes till, blev jag riktigt glad, för nu skulle det väl bli någon förändring av något slag — och kanske till på köpet tillfälle till den förändring, som vore den allra bästa: att få slippa ifrån dem. Hertingen och jag begåvo oss nu i väg till staden och snokade omkring i den för att leta rätt på kungen, och till sist funno vi honom i en bakkammare i en liten usel kroghåla, och han var betydligt full, och en hel mängd landstrykare retades med honom för att ha roligt åt honom, och han svor och bannades åt dem av alla krafter, men han var så full, att han inte kunde stå på benen, och då kunde han inte komma åt dem, förstås. Hertingen började på och ge honom på huden och kallade honom för en gammal narr, och kungen blev honom inte svaret skyldig; och när de riktigt hade kommit i luven på varandra, smet jag min väg och lade benen på ryggen och kilade i väg nedefter floden som en hjort — för nu tyckte jag, att vi hade ett gott tillfälle att komma ifrån dem. Och jag beslöt, att det skulle dröja länge, innan de skulle få se en skymt igen av mig och Jim. Jag hade sprungit, så jag knappast kunde andas, när jag kom fram till flotten, men jag var ändå så glad som en spelman och ropade:

»Kasta loss, Jim! Vi ä' fri dem nu!»

Men det kom inte något svar, och ingen kom ut ur skjulet. Jim fanns inte där! Jag ropade på honom så högt jag någonsin kunde — och så en gång till — och så en gång till — och jag sprang först åt det ena hållet och sedan åt det andra hållet i skogen och ropade och skrek men det tjänte inte något till — gamle Jim var borta! Då satte jag mig ner och grät, jag kunde inte hjälpa det. Men jag kunde inte sitta länge, utan gick ut på vägen och försökte fundera ut, vad som nu vore bäst att göra, och då mötte jag en pojke, som kom gående, [ 277 ]och frågade honom, om han hade sett en främmande nigger som var klädd på det och det viset.

»Jaa», svarade han.

»Var nå'nstans då?» frågade jag.

»Nere på Silas Phelps gård två mil längre ned vid floden. Han har rymt, men dom har knipit honom. Är du ute å söker efter'n?»

»Nej, bevare mig väl. Jag mötte honom ute i skogen för ett par timmar se'n, å då sa' han, att om jag skrek, så skulle han skära levern ur mig, och så befallde han mig, att jag skulle lägga mig ner å stanna där jag var, å de' gjorde jag. Jag har legat där ända se'n dess, då jag har varit rädd för att gå därifrån.»

»Nu behöver du inte vara rädd längre», säger han, »för dom ha knipit honom. Han har rymt från nå' ställe där nere söderut.»

»De' va' ett bra kap för dom, som knep'en.»

»Ja, de' tror jag, de'. De' ä' två hundra dollars belöning för'n. De' ä' som att plocka upp pengar på vägen.»

»Ja de' ä' de', å jag hade kunnat haft de pengarna nu, om jag hade varit nog stark, för jag såg honom först, jag. Vem va' de' som knep'en?»

»De' va' en gammal gubbe, som jag inte kände, å han sålde sin andel i belöningen för fyrtio dollars, för han måste ge sig av oppåt floden, sa' han, å hade inte tid å vänta. Så dum han va'! Du kan slå dig i backen på, att jag skulle ha väntat, jag, om de' också skulle ha varit i sju år.»

»Så där går de' var enda gång för mig», sade jag. »Men kanske han inte trodde han skulle få mera om han också väntade, efter som han sålde så billigt. Kanske de' ä' nå' fel me' de' på nå' sätt.»

»Nå' fel? Nej då, de' ä' så riktigt som helst me' de'. Jag har själv sitt kungörelsen, å den beskriver honom till punkt å pricka — han ä' så utmålad, som om de' vore [ 278 ]en tavla, å de' står va' plantagen heter, som han ä' ifrån nedanför Orleans. Nää då, gubbe lilla, de' ä' inte nå' mankemang me' den affären, de' kan du ge dig den på. Hörru, ge mig en buss tobak!»

Jag hade ingen tobak, och då gick han sin väg. Jag gick till flotten och satte mig inne i skjulet och funderade, men jag kunde inte hitta på någonting. Jag tänkte, tills det värkte i huvudet på mig, men jag fann ändå inte någon utväg. Efter hela denna långa resa och efter allt vad vi hade gjort för de skurkarna, hade nu allting på en gång gått mig ur händerna, det var slut med ens på alla våra planer och förhoppningar, därför att de hade haft hjärta att spela Jim ett sådant spratt och gjort honom till slav igen för hela hans liv bland främlingar, och det för lumpna fyrtio dollars.

Jag sade för mig själv, att det skulle vara tusen gånger bättre för Jim att vara slav hemma, där hans familj var, om han ändå måste vara slav, och att det därför vore bäst att jag skreve till Tom Sawyer och bad honom tala om för fröken Watson, varest Jim var. Men jag gav snart opp den avsikten och det av två skäl: hon skulle komma att bli alldeles ursinnig över att han varit så gemen och så otacksam och lämnat henne, och då skulle hon tvärt ta och sälja honom neråt floden igen: och om hon inte gjorde det, så föraktar ju naturligtvis var enda en en otacksam nigger, och de skulle komma att låta Jim känna det i hela hans liv, och han skulle då känna sig olycklig och vanhedrad. Och tänk på mig sedan! Det skulle bli allmänt bekant, att Huck Finn hade hjälpt en neger att rymma, och om jag en dag komme att träffa någon människa från vår stad, skulle jag skämmas så, att jag skulle vara färdig att falla ner på knä och slicka hennes skor. Så där går det alltid; en människa går stad och gör någonting som är orätt och dåligt, men sedan vill hon inte hålla till godo med följderna därav. Hon tänker, att så länge hon kan [ 279 ]hålla det hemligt, så är det ingen skam. Precis så förhöll det sig med mig. Ju mera jag tänkte på det, desto mera gnagde mig samvetet och desto mera elak och dålig och usel och simpel kände jag mig. Och när det till sist helt plötsligt föll mig in, att det alldeles tydligt var försynens hand, som här slog mig i ansiktet och lät mig veta, att ett allseende öga uppe i himlen hela tiden hade sett min uselhet, medan jag höll på och stjäla en nigger från en stackars gammal kvinna, som aldrig hade gjort mig något ont, och när jag tänkte på. att det finnes En, som alltid vakar över en och tillåter sådana där dåligheter att gå endast så långt och inte vidare, så blev jag så rädd, att jag så när hade fallit omkull där jag stod. Jag försökte så gott jag kunde att hitta på några förmildrande omständigheter åt mig själv, och jag sade till mig själv, att jag hade fått en så dålig uppfostran, så jag var inte så mycket att klandra; men inom mig var det någonting, som oupphörligt sade: »Du hade ju söndagsskolan — du kunde ha gått i den, och om du hade gjort det, så hade de lärt dig där, att människor, som göra så, som jag nu har gjort i fråga om den här niggern, de komma i den eviga elden.»

Jag rent av började på att darra. Och jag beslöt att be till Gud och si efter, om jag inte kunde försöka sluta opp med att vara en sådan pojke, som jag var, och bli bättre. Jag föll därför ner på knä. Men orden ville inte komma. Varför ville de inte det? Det tjänade inte något till att försöka dölja det för Honom. Och inte för mig själv heller. Jag visste mycket väl, varför de inte ville komma. Det var därför, att mitt hjärta inte var rätt inför Gud, det var därför, att jag inte var uppriktig, det var därför, att jag spelade ett dubbelt spel. Jag låtsades vilja bli fri mina synder, men längst inne i hjärtat på mig höll jag fast den största av dem allihopa. Jag försökte förmå min mun att säga, att jag ville göra det rätta och ta och skriva till den där [ 280 ]niggerns ägare och tala om, varest han var; men innerst inom mig visste jag, att det var lögn — och Han visste det. Man kan inte be en lögn — jag fann det.

Jag var så full av oro och bekymmer, som jag någonsin kunde vara, och jag visste inte alls, vad jag borde göra. Till sist fick jag en idé och sade till mig själv: Jag skall ta och skriva brevet — få si, om jag kan be sedan! Det var riktigt besynnerligt — jag kände mig genast pâ fläcken så lätt som en fjäder, och alla mina bekymmer voro med ens som bortblåsta. Glad och ivrig tog jag genast fram papper och en penna och satte mig: ned och skrev:

Fröken Watson eran nigger Jim som har rymt ä' här två mil nedanför Pikesville å herr Phelps har honom han å han vill lämna'n ifrån sig för belöningen, om ni skickar den.

Huck Finn

Jag kände mig riktigt lätt om hjärtat och rentvagen från all synd, och det var första gången i mitt liv, som jag någonsin hade känt det, och jag visste, att jag kunde bedja nu. Men jag gjorde det inte genast ändå, utan lade ifrån mig papperet och satte mig och funderade — funderade på, huru bra det var, att det hade gått på det här viset, och på huru nära det var, att jag hade gått förlorad och kommit till helvetet. Och så kom jag att tänka på vår färd neröver floden; och jag tyckte jag såg Jim framför mig hela tiden, både om dagarna och om nätterna, ibland i månsken, ibland i oväder, och vi drevo hela tiden med strömmen och språkade med varandra och sjöngo och skrattade. Men huru de var kunde jag inte hitta på någonting alls, som kunde reta opp mig mot honom, utan det var alldeles tvärt om. Jag mindes huru han hade tagit min vakt också om nätterna utom sin egen, i stället för att väcka opp mig, [ 281 ]så att jag skulle få sova; och jag mindes, huru glad han var, när jag kom tillbaka den där gången, då det hade varit en så förfärlig tjocka; och så den där gången, då jag kom till honom i träsket, där borta där de hade den där familjefejden, och mycket, mycket annat dylikt; och alltid brukade han kalla mig sin »käre, käre Huck» och klappa mig och göra allt möjligt som han kunde hitta på åt mig, och alltid hade han varit snäll mot mig; och till slut kom jag att tänka på den där gången, då jag räddade honom genom att säga för de där båda karlarna att vi hade smittkopporna ombord, och huru tacksam han då var och sade, att jag var den bästa vän gamle Jim någonsin hade haft i världen och den ende vän han hade nu, och i detsamma råkade jah se mig omkring och fick syn på papperet.

Jag var i en förfärlig klämma. Jag tog opp papperet och höll det i handen. Jag skälvde som ett asplöv för att jag nu skulle för all evighet bestämma mig för antingen det ena eller det andra, det visste jag. Jag funderade vid pass en minut till och drog knappast andan under hela tiden, och så säger jag till mig själv:

»Nej, de' må bli hur som helst — jag far hellre till helvetet» — och därmed rev jag sönder brevet.

Det var hemska tankar och hemska ord, men det kunde inte hjälpas, de voro sagda nu. Och jag lät dem vara sagda, och tänkte aldrig på att bättra mig. Jag förjagade alla sådana tankar ur huvudet på mig och kände för mig själv, att det var bäst jag blev dålig igen, för det var mera i mitt fack, då jag blivit uppfostrad till det och inte till det andra. Och till att börja med ville jag gå och försöka stjäla bort Jim ur slaveriet igen, och om jag kunde tänka ut någonting ännu värre, så ville jag göra det också, för om jag nu en gång skulle vara elak och dålig, så ville jag vara det med besked.

Sedan började jag fundera på, huru jag skulle gå till väga, och jag funderade på en hel mängd olika [ 282 ]utvägar, och till slut hade jag gjort opp en plan, som jag tyckte var bra. Jag tog därför noga reda på vard kurs jag skulle hålla för att komma till en skogbeväxt ö, som låg ett stycke längre ner, och så snart det blivit mörkt, kröp jag ut med min flotte och begav mig ut till ön och gömde flotten där och gick till kojs. Jag sov hela natten, men steg opp innan det blev ljust och åt frukost och satte på mig mina bättre kläder och lade ihop några andra kläder samt en del andra saker till ett knyte och steg i kanoten och rodde till stranden. Jag lade i land ett stycke nedanför det ställe, som jag gissade tillhörde herr Phelp, och gömde mitt knyte i skogen, och sedan fyllde jag kanoten med vatten och lastade den med stenar och sänkte honom på ett ställe, där jag kunde finna den igen, om jag behövde den, omkring en kvarts mil nedanför en liten ångsåg, som låg på stranden.

Därpå gick jag opp på vägen, och då jag kom gående förbi sågen, fanns en tavla uppsatt där, på vilken det stod 'Phelps ångsåg', och när jag kom till lantgårdarna två eller tre hundra famnar längre bort, höll jag skarp utkik, men kunde inte si en enda människa, fastän det var fullt dagsljus nu. Men det frågade jag inte efter, då jag inte ville råka någon än, utan bara ville ta reda på, huru landet låg.

Enligt min plan skulle jag låtsas komma från staden, inte nerifrån floden, och därför tog jag först en överblick över trakten och begav mig därpå i väg till staden. Men kan ni tänka er: den första människa, jag råkade, var — hertingen. Han höll på och sätta opp affischer om »Det kungliga vidundret» — endast tre representationer, liksom förra gången. Jag var alldeles inpå honom, innan jag märkte honom, och kunde inte draga mig undan. Han såg förvånad ut och sade:

»Hallå! Var kommer du ifrån?» Och så tillägger [ 283 ]han i glad och ivrig ton: »Varest ä' flotten? Har du honom på ett bra och säkert ställe?»

Jag svarade:

»De' tänkte jag just fråga ers nåd om.»

»Varför tänkte du fråga mig om de'?» frågade han.

»Jo, si», svarade jag, »då jag fick se kungen på den där krogen i går, så sa' jag till mig själv, att nu kan vi inte få hem honom förr än om flera timmar, då han blivit nyktrare, å då började jag ströva omkring i staden för att döda tiden. Då kom en karl å lovade mig tio cents, om jag hjälpte honom att ro en båt över floden för att hämta ett får å ro tillbaka igen, å då gick jag med honom. Men då vi höll på å dra fåret ner till båten å karln släppte repet för att gå bakom och skjuta på, var det för starkt för mig och slet sig löst å sprang sin väg, å vi efter det. Vi hade inte nå'n hund med oss, å därför måste vi jaga fåret fram och tillbaka ända tills vi tröttade ut det. De' va, alldeles mörkt, innan vi fick fatt i de', å då rodde vi över me' de', å jag gav mig i väg till flotten. Då jag kom dit å såg den va' borta, sa' jag för mig själv: 'Nu har dom råkat ut för någe obehag och ha måst ge sig av härifrån, å dom ha tagit me' sig min nigger, som ä' den enda nigger jag äger i hela världen, å nu ä' jag i ett främmande land, å ä' alldeles utblottad på allting å vet inte hur jag ska' kunna reda mig', å så satte jag mig ner å grät. Jag har legat å sovit i skogen hela natten. Men va' har de' blivit av flotten? — å av Jim, den stackarn?»

»Må den snåle ta mig, om jag de' vet — de' vill säga, va' de' har blivit av flotten. De' gamla nötet hade gjort en affär å fått fyrtio dollars, å när vi fann honom på krogen, hade landstrykarna spelat med honom, en halv dollar beten, å spelat av honom var enda cent utom va' han hade givit ut för whisky; å när jag sent på kvällen fick honom med mig hem å fann. att flotten va' [ 284 ]borta, sa vi: 'Den lilla lymmeln har stuli våran flotte å gett oss på båten och kilat av utför floden'.»

»Men jag skulle väl inte ge min nigger på båten, eller hur? — den enda nigger jag har i världen å allt va' jag äger å har.»

»De' tänkte vi aldrig på. Saken ä' den, att jag tror vi hade börjat hålla honom för att vara vår nigger, ja, vi höll honom för de' — å Gud ska' veta, att vi hade nog mycke' bekymmer för honom. Å därför när vi såg, att flotten va' borta, å vi va' alldeles pank, va' de' ingen annan råd för oss än att försöka me 'Det kungliga vidundret' igen. Å jag har gått här å vankat så torr som ett kruthorn ända se'n dess. Var har du dina tio cents? Hit me' dom!»

Jag hade bra mycket pengar, och därför gav jag honom mina tio cents, men jag bad honom att köpa någonting att äta för dem och låta mig få någonting med, för det var alla pengar jag hade, och jag hade inte ätit en smula sedan dagen förut. Han svarade aldrig ett ord. Men i nästa ögonblick vänder han sig häftigt om mot mig och säger:

»Tror du, att den där niggern kan skvallra på oss? Vi flå honom levande, om han gör de'.»

»Huru kan han skvallra på er? Har han inte rymt?»

»Nej. Den gamla åsnan gick ju å sålde honom å delade inte förtjänsten me' mig, å nu ä' pengarna åt helsefyr.»

»Sålde honom?» säger jag och börjar gråta. »De' va' ju min nigger, vet jag, å de' va' mina pengar. Varest ä' han? Jag vill ha igen min nigger.»

»Du kan inte få igen honom, vet jag, så va' tjänar de' till att lipa då? Men hör du, min gunstig herre, kanhända att du funderar på att skvallra på oss? Ta mig tusan, jag tror dig mer än jämt. Men om du skvallrar på oss…»

Han tystnade, men aldrig förr hade jag sett ett så [ 285 ]fult uttryck i hertingens ögon. Jag gick an och jämrade mig och sade:

»Jag tänker inte skvallra på någon, å jag har inte tid att skvallra på någon heller — jag måste ge mig ut å försöka få tag i min nigger.»

Han såg ganska besvärad ut och stod där med affischerna fladdrande på armen, funderande och rynkade pannan. Till slut sade han:

»Jag ska' säga dig en sak. Vi kommer att stanna här i tre dagar. Om du vill lova mig att inte skvallra på oss å inte låta niggern skvallra på oss heller, ska' jag tala om för dig, varest du kan finna honom.»

Jag lovade förstås, och då sade han:

»En lantbrukare, som heter Silas Ph — —» men så tystnade han. Han hade tänkt säga sanningen, men då han tystnade på det där sättet och började fundera och tänka igen, gissade jag, att han hade ändrat sig. Och så var det också. Han litade inte på mig, han ville göra sig säker om, att jag skulle vara ur vägen i tre hela dagar. Därför sade han om en liten stund: »Den, som köpte honom, heter Abram Foster — Abram G. Foster — han bor fyrtio mil längre in i landet på vägen till Lafayette.»

»De' ä' bra», svarade jag; »dit kan jag gå på tre dar, å jag ger mig i väg redan nu på eftermidda'n.»

»Nej, de' får du inte, du ska' ge dig i väg nu genast, å förlora inte nån tid å laga att du inte pladdrar på vägen. Håll tungan rätt i mun' på dig å marschera på bara, så kommer du inte i nå' krakel me' oss. Hör du de'?»

Det var just den tillsägelsen jag väntade på, och just den, som jag hade lirkat fram ur honom. Jag ville ha fria händer för att kunna utföra mina planer.

»Si så, ge dig i väg nu!» sade han; »å du kan säga hr Foster — va' du vill. Kanske du kan få honom [ 286 ]att tro, att Jim verkligen ä' din nigger — de' finns så'na åsnor, som inte begär att få si nå' papper — åtminstone har jag hört, att de' lär ska' finnas så'na här söderut. Å när du talar om för honom om kungörelsen, jag satte opp, å om de' där påhittet me' belöningen, så kanske han tror dig, när du förklarar för honom, va' vi gjorde så för. Gå din väg nu, å säg honom va du vill, men laga att du håller mun' på dig på vägen dit!»

Jag avlägsnade mig, och tog vägen, som ledde inåt landet. Jag såg mig inte om, men jag liksom kände på mig ändå, att han stod och såg efter mig. Titta du, tänkte jag — det skall jag nog kunna trötta ut dig på. Jag gick på rakt inåt landet så där en mil ungefär, innan jag stannade; men då vände jag om och gick genom skogen åt Phelps gård till. Jag tyckte att det var bäst att genast sätta mina planer i verket och inte gå och driva omkring, för jag ville laga att Jim höll munnen på sig, tills de båda skälmarna hade kommit bort från trakten, då jag inte ville komma i något krakel med sådana som de. Jag hade nog av min bekantskap med dem och ville nu bli alldeles fri från dem.