Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 32

XXXII.

Då jag kom fram, var det så stilla och tyst där som på en söndag, och solen brände, och alla människor voro ute på åkrarna. Och det hördes ett sådant där svagt surr i luften av insekter och flugor, som gör, att man tycker, att det känns så ensamt och ödsligt, som om var enda människa vore död och begraven. Och om en vindfläkt kommer susande och prasslar i lövet, känner man sig sorgsen, för man tycker att det är liksom om andar viskade — andar som ha varit döda i aldrig så många [ 287 ]år — och man tycker alltid, att de tala om en själv. Inte så sällan händer det då, att man önskar, att man vore död själv också och vore fri från alltihopa.

Phelps egendom var en av de där små bomullsplantagerna, som alla äro så lika varandra. Ett spjälstaket runt omkring en gårdsplan, som kunde var så där omkring två acre; en stätta gjord av avsågade stockar, resta på ända, liksom tunnor av olika längd, till trappsteg att kliva över staketet på och som kvinnorna kunna stå på, då de skola opp på en häst; här och var syntes några fläckar med tynande gräs på den stora gårdsplanen men för det mesta var den bar och slät som en gammal hatt, som har mist luggen; ett stort, dubbelt blockhus för de vita — stockarna voro skrädda och springorna mellan dem voro igensatta med murbruk, och de där murbruksspringorna hade någon gång blivit vitstrukna; ett kök byggt av runda stockar med en stor, bred, men övertäckt gång, som förenade det med boningshuset; bakom köket ett rökhus uppfört av runda stockar; tre små blockhus åt niggrerna, stående i en rad på andra sidan om rökhuset; ett litet hus, som låg alldeles ensamt för sig självt långt nere på bakgården ända invid staketet, och några andra uthusbyggnader ett stycke ned på den andra sidan; en lår för avskräde och en stor kittel att koka såpa i bredvid det lilla huset; bredvid köksdörren en bänk, på vilken fanns en hink med vatten och en kalebass; en hund, som låg och sov där i solen; flera hundar, som lågo och sovo litet varstans; ett par, tre träd för att ge skugga långt borta i ett hörn; några vinbärs- och krusbärsbuskar på ett ställe invid staketet; utanför staketet en köksträdgård och en säng med vattenmeloner; och så togo bomullsfälten vid där bortom, och på andra sidan om dem syntes skogen.

Jag gick omkring staketet och klev över bakstättan bredvid avskrädeslåren och ämnade mig till köket. Då [ 288 ]jag hade kommit ett litet stycke, hörde jag det otydliga surret av ett spinnrockshjul, som liksom jämrade sig än starkare och än svagare, och då fick jag alldeles klart för mig, att jag önskade att jag vore död — för det är då det tråkigaste och sorgligaste ljud, som finns i hela världen.

Jag gick på, utan att just ha uppgjort någon bestämd plan, utan bara litande på, att försynen skulle lägga de rätta orden i min mun, då tiden komme, för jag hade lagt märke till, att försynen alltid lade de rätta orden i min mun, när jag lät honom få tillfälle till det.

Då jag hade kommit halva vägen, reste sig först en hund och så en annan och kom emot mig, och jag stannade naturligtvis och stod stilla och såg på dem. O, vilket förfärligt väsen de höllo! Inom en kvarts minut hade jag blivit liksom navet i ett hjul, om jag så får säga, och ekrarna bestodo av hundar, som till ett antal av femton skockade sig omkring mig med nosar och halsar sträckta opp mot mig och skällande och tjutande; och ännu flera kommo; jag såg huru de kommo skuttande över staketet och runt omkring hörnen på byggningarna överallt.

En negerkvinna kom rusande ut ur köket med en brödkavle i handen och skrikande: 'Tyst, Tiger! Vill du tiga, Ladda! Hut på er!» och hon gav den ena efter den andra av dem en smäll, så att de sprungo sin väg och tjöto, och snart följde alla de andra efter dem; och i nästa ögonblick kommer hälften av dem tillbaka och viftade på svansen runt omkring mig och ville bli goda vänner med mig. Det finns inte alls något ont i en hund.

Och bakom kvinnan kommer en liten negerflicka och två små negerpojkar, som alla tre inte hade någonting annat på sig än en blaggarnsskjorta, och de hängde modern i kjolen och stodo och kikade fram bakom henne på mig, som de alltid göra. Och i detsamma [ 289 ]kommer frun själv springande från stora huset. Hon var så där en fyrtifem eller femtio år och var barhuvad och höll rockhuvudet i handen; och bakom henne kommo hennes två små vita barn, och de buro sig åt alldeles på samma sätt som negerbarnen. Hon skrattade, så hon knappast kunde stå på benen, och sade:

»Ä' du äntligen här nu? Åh, ä' de' verkligen du?»

Och förr än jag hunnit tänka mig om, hade jag svarat:

»Jaa, frun!»

Hon slog armarna omkring mig och kramade mig av alla krafter, och sedan fick hon fatt i båda händerna på mig och skakade och skakade; och tårarna kommo henne i ögonen och runno utför kinderna; och det var som om hon aldrig nog kunde omfamna mig och skaka mig, och sade gång på gång: »Du ä' inte så lik din mor, som jag hade väntat, men vem i all världen bryr sig om det — jag är så glad över att ha dig här! O, det är så jag tycker jag skulle kunna äta opp dig. Hör ni, barn, de' är er kusin Tom! Kom och hälsa på honom.»

Men de höllo ned huvudet och stucko fingrarna i munnen och kröpo bakom henne. Hon fortsatte:

»Lisa, raska på och ställ i ordning något varmt åt honom om till frukost — eller kanske du har ätit frukost på båten?»

Jag svarade, att jag hade ätit på båten. Hon gick nu tillbaka till mangårdsbyggningen, ledande mig vid handen, och barnen kommo larvande efter oss. Då vi kommo in, satte hon mig på en rottingstol och satte sig själv på en liten låg stol framför mig och höll i båda mina händer och sade:

»Nu kan jag riktigt få se på dig. O, mina dagar, vad jag har längtat många gånger efter det under alla dessa långa år, och nu har jag dig äntligen här! Vi ha [ 290 ]väntat dig i ett par dar. Varför har du dröjt så — har båten satt på grund?»

»Jaa, frun, han…»

»Inte ska' du kalla mig för fru — säg tant Sally. Var satt ni på grund nå'nstans?»

Jag visste inte riktigt, vad jag skulle svara, då jag inte visste, om båten hade kommit oppifrån eller nerifrån. Men jag har inte så litet instinkt, och min instinkt sade mig, att båten hade kommit nerifrån — från Orleans-hållet. Men det hade jag inte mycken hjälp av, för jag visste inte namnen på sandbankarna åt det hållet. Jag fann, att jag måste hitta på en sandbank, eller glömma namnet på den som vi hade suttit på grund på — eller nu fick jag en idé och sjöng ut med den:

»De' va' inte de' att vi satte på grund — de hindra' oss inte nå' länge —, utan de' va, ett cylindertvärstycke, som sprang.»

»Gud förbarme sig! Blev någon skadad?»

»Nää — de' va' bara en nigger, som blev dödad.»

»Det var då för väl, för ibland händer det, att människor bli skadade. För två år i julas se'n for din onkel Silas oppför floden från Orleans med den där gamla Lalla Rook, och då blev det en explosion nere i maskinrummet och en man blev skadad så svårt, att han blev krympling för hela sitt liv. Ja, jag tror till och med att han dog. Han var baptist. Din onkel Si]as kände en familj i Baton Rouge, som mycket väl kände hans släktingar. Jo, nu kommer jag ihåg, att han verkligen dog. Det blev kallbrand i såren, och man måste amputera honom, men det fanns ingen räddning för honom. Ja, det var kallbrand, det var det. Han blev blå över hela kroppen och dog i hopp om en salig uppståndelse. Man sade, att det var riktigt ljuvligt att si honom. Din onkel har varit opp till sta'n var enda dag för att hämta dig och nu har han farit dit igen för inte [ 291 ]mer än en timme se'n. Han kan vara tillbaka när som helst nu. Du bör ha mött honom på vägen, gjorde du inte det? — en medelålders herre med…»

»Nej, jag träffade inte någon enda, tant Sally. Båten lade i land just i daggryningen, å jag lämnade mina saker på färjbåten å gick å såg mig omkring i staden å ett stycke ut på landet också för att döda tiden, då jag inte ville komma hit för bitti', å så kom jag bakvägen.»

»Vem lämnade du sakerna till?»

»Till ingen.»

»Men, kära barn, då kunna de bli stulna.»

»Nej jag gömde dom, så jag tror inte någon ska' kunna få tag i dom», svarade jag.

»Huru kunde du få någon frukost så tidigt på ångbåten?»

Nu var jag på det hala, men jag sade:

»Kapten fick se mig, å han sa', att de' va' bäst att jag åt, innan jag gick i land; å så tog han mig me' sig in i salongen å jag fick åta tillsammans me' befälet, å han laga' att jag fick allt va' jag behövde.»

Jag blev mer och mer orolig och hade svårt att lyssna till vad hon sade. Jag tänkte på barnen hela tiden; om jag bara hade kunnat få dem med mig ut till något avsides ställe, så jag hade kunnat pumpa dem en smula och fått reda på, vem jag var. Men jag fick aldrig något tillfälle till det, för fru Phelps gick an och pratade oupphörligt. Om en stund kom hon en riktig kallrysning att gå nerefter ryggraden på mig, för hon sade:

»Men här sitter vi och pratar på det här sättet, och du har inte sagt mig ett enda ord om syster eller om någon enda annan av dem. Nu ska' jag vara tyst en stund, och du får börja. Du skall tala om allt för mig, var enda smula om var enda en av dem, och huru de må, och vad [ 292 ]de göra, och vad de sade att du skulle säga till mig, och allt möjligt, som du kan komma att tänka på.»

Nu var jag i klämman — och det riktigt ändå. Försynen hade stått mig bi ända dittills och det riktigt galant, men nu satt jag på grund och det med besked. Jag insåg att det inte tjänade något till att fyra på under maskinen och försöka gå på i ullstrumporna — nej, jag måste ge tapt. Så säger jag till mig själv: här är nu ett tillfälle då jag må pröva på risken att tala sanning. Jag öppnade just munnen och tänkte börja, men i detsamma högg hon tag i mig och föste undan mig bakom sängen och sade:

»Här kommer han! Ned med huvudet litet mera — så där ja — nu är det bra — nu kan ingen se dig. Låt honom inte höra att du är här. Jag skall skämta med honom litet. Tysta, barn! Ni få inte säga ett ord!»

Jo, nu var jag riktigt illa däran. Men det tjänade ingenting till att grubbla över det — det fanns ingenting annat för mig att göra än att hålla mig stilla och tyst och försöka akta mig för att stå i vägen, när åskslaget kom.

Jag hann nätt och jämt se en skymt av den gamle herrn, i detsamma han kom in, men sedan skymdes han undan av sängen. Fru Phelps springer fram till honom och säger:

»Har han kommit?»

»Nej» svarar hennes man.

»Gud förbarme sig heller!» säger hon. »Vad i alla världens dagar kan det ha blivit av honom?»

»Jag kan inte alls förstå det», säger den gamle herrn, »och jag måste erkänna, att jag känner mig förfärligt orolig.»

»Orolig!» säger hon. »Jag är nästan färdig att bli tokig. Han måste ha kommit, men du har omfarit med honom på vägen. Jag vet att det är så — det är som om någonting sade mig, att det är så.»

[ 293 ]»Men, Sally, det måste du väl veta, att jag inte har kunnat omfaras med honom på vägen.»

»Ja men, du store, vad skall syster säga! Han måste ha kommit! Du måste bestämt ha omfarits med honom. Han …»

»Låt bli att göra mig ledsen — jag är nog mycket ledsen redan förut. Jag kan inte för mitt liv begripa, vad jag skall tänka om det, och jag tillstår, att jag känner mig riktigt uppskrämd. Men det finns inte något hopp om, att han har kommit, för det är rakt omöjligt att han skulle ha kommit och jag inte skulle ha träffat honom. Sally, det är förfärligt — det är riktigt förfärligt — något måtte bestämt ha hänt ångbåten.»

»Nej men, Silas, titta! Ser du — där oppe — på vägen! Är det inte någon, som kommer där?»

Han skyndade fram till fönstret vid huvudändan av sägen, och då fick fru Phelps det tillfälle hon önskat sig. Hon lutade sig ned raskt vid fotändan av sängen och ryckte mig i rocken, och jag kröp fram; och när han vände sig om från fönstret, stod hon där strålande och lende som ett hus i brand, och jag stod bredvid henne och kände mig riktigt knäsvag och svettades. Den gamle herrn stirrade på mig och sade:

»Vem är det där?»

»Vem tror du det är?»

»Det har jag inte något begrepp om. Vem är det?»

»Tom Sawyer, vet jag.»

Sannerligen var det inte nära, att jag hade dumpit omkull. Men det var inte tid till sådant nu; den gamle herrn fick tag i min hand och skakade den, och ni skulle ha sett huru frun dansade och hoppade och skrattade och grät under hela tiden, och ni skulle ha hört, huru det haglade frågor över mig från dem båda två om Sid och Mary och hela den övriga släkten.

Men om de voro glada, var det ingenting mot vad jag var, för det var liksom att bli född på nytt igen, [ 294 ]så glad var jag över att jag fått veta, vem jag var. Så där gingo de nu på och ansatte mig i två hela timmar, och när jag till sist hade blivit så trött i käkarna, att jag knappast kunde röra dem längre, hade jag talat om för dem mera om min familj — jag menar familjen Sawyer — än det någonsin har hänt inom sex familjer Sawyer. Och jag förklarade för dem till punkt och pricka, huru det hade gått till vid explosionen, som inträffat, då vi befunno oss vid mynningen av White River, och sade att det hade gått åt tre dagar till att reparera skadan, och det gick i dem som ingenting för inte hade de något begrepp om sådana saker.

Nu kände jag mig å ena sidan mycket nöjd och belåten, men å andra sidan mycket missnöjd och orolig. Att vara Tom Sawyer var lätt och trevligt, och det fortfor att vara lätt och trevligt ända till dess jag om en stund fick höra en ångbât komma pustande utför floden. Då säger jag för mig själv: Tänk om nu Tom Sawyer kommer med den där båten! Och tänk, om han kommer inklivande här och ropar ut mitt namn, innan jag kan ge honom en vink om, att han skall tiga! Nej, det fick då alls inte ske — det dugde inte alls. Jag måste gå opp på vägen och passa honom. Jag sade därför, att jag ämnade mig opp till staden och hämta mina saker. Den gamle herrn hade god lust att följa med mig, men jag sade, att det behövde han inte, för nog kunde jag köra själv, och jag ville helst, att han inte gjorde sig något besvär för min skull.