I grönan skog/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hos formannen
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

De församlade spelmännen
På ronden  →


[ 23 ]

III.
De församlade spelmännen.

William Dewy — alias farfar William — var nu i sjuttioåren; men en varm vitalitet bevarade en mild och något frostig blomma på hans ansikte som kunde erinra en trädgårdsmästare om den solstekta sidan av en pipping; men en smal strimma av pannan, som skyddades från sol och väder av hattbrättet, såg ut att höra till en stadsbo, så rent överklassig var dess vithet. Han hade ett humoristiskt och fogligt väsen, ofta tillsatt med en smula vemod; och hans religiösa tro var fast rotad. Men i grannarnas ögon hade han just ingen karaktär alls. Om de sågo honom gå förbi fönstret, när de fyllt gammalt mjöd på buteljer eller när de just fått ord om sig att vara duktiga karlar som kunde göra vad som helst bara de ville, tänkte de om honom: — Ah, där går den där hyggliga karlen — öppenhjärtig som ett barn! Om de fingo se honom just när de tappat en skilling eller två eller råkat slå sönder en porslinskopp, tänkte de: — Där kommer den där stackars Dewy igen, han med sitt klena vett. Asch, han kommer inte att uträtta något riktigt i hela sitt liv! Om han gick dem förbi när lyckan varken log eller gri[ 24 ]nade åt dem, tänkte de bara på honom som gubben William Dewy.

— Jaså, jaså — här är ni nu! God jul allesammans — Michael och Joseph och John och er också Leaf! Vi ska ha en brasa av fina kubbar strax, Reuben, och knogigt har det varit att klyva dem. Medan han talade, kastade han ned famnen full av små kubbar som föllo in i spiselvrån med ett skrammel och såg på dem med den bistra beundran som han skulle ägnat levande människor, om de varit mycket envisa i att stå honom emot. — Kom in, James.

Gamle James, morfadern, hade helt enkelt kommit som en annan gäst. Han bodde för sig själv i en stuga, och det var många som ansågo honom vara en girigbuk; andra tyckte att han var tämligen snaskig i sina vanor. Han steg nu fram bakom farfar William, och hans böjda gestalt bildade en väl belyst tavla, då han närmade sig spiseln. Till yrket var han murare och bar därför ett långt lärftsförkläde som räckte nästan till tårna, korderojbyxor till knät och damasker som tillsammans med stövlarna skiftade mellan vitt och brunt till följd av ständig beröring med kalk och sten. Han bar också en mycket styv parkumrock med veck vid armbågarna och axlarna som stodo nästan lika hårda som på en blåsbälg; de utstående åslika delarna av dräkten visade en helt annan skiftning än de insänkta som buro små dikesaktiga samlingar av damm och murbruk. De ofantligt rymliga sidfickorna, skyddade av stora lock, pöste ut vitt antingen de voro tomma eller fulla; och eftersom han ofta var anställd vid byggen långt borta, så fick han äta sina frukostar och middagar invid en skorstensstock, en trädgårdsmur, på en hög stenar eller [ 25 ]gående på vägen och bar till den ändan i dessa fickor en liten bleckdosa för smör, en liten dosa för te, en strut salt och en strut peppar; brödet, osten och köttet, som bildade huvudparten av hans måltider, hängde på ryggen i verktygskorgen med hammare och murslev. Om en förbigående tittade länge på honom, då han tog fram några av dessa saker, sade han med ett surt leende: — Mitt skafferi.

— Ska vi inte pröva på numro sjuttiåtta, innan vi börja, vafalls? sade William och pekade på en hög gamla sångböcker på ett bord bredvid.

— Gärna det, sade alla spelmännen på en gång.

— Numro sjuttiåtta har alltid varit en seg en — alltid. Jag kan minnas den ända sedan jag växte upp som pojkslyngel.

— Men det är en fin melodi och värd att övas länge och väl, sade Michael.

— Det är det; men jag har emellanåt varit vild på den melodien, så jag kunde ha slitit den i trasor. Men för allan del, det är en storartad sång — det kan ingen neka till.

— Första raden går tämligen bra; men när man kommer till ”Och prisa Guds barmhärtighet”, då går det rent åt skogen.

— Vi ska ta ett nytt tag me'n och se vad vi kan göra av den syndarn. En halvtimmes dunkande på'n kommer nog att ta stärkelsen ur'n. Jag varnar den uslingen.

— Tusan plåtar! sade mr Penny och bröt av samtalet, hans glasögon gnistrade och på samma gång trevade han i djupet av sin ena vida sidficka. Jag måtte vara bliven så tosig och vettvillig som en barnunge, för jag skulle ju [ 26 ]ha gått upp till skolhuset med en sko på vägen hit. Jag kan då inte begripa vad som kommer åt mig.

— Huvet har sina svaga punkter, mumlade mr Spinks och rullade menande på huvudet. Mr Spinks hade namn om sig att vara en lärd man, för han hade en gång haft en aftonskola och friskade alltid upp minnet av den tiden.

— Ja ja, jag får lov att gå dit tidigt i morgon bitti. Och jag kanske får ta fram den här lästen också, om ni inte har något emot det, mrs Dewy. Han tog fram en skoläst och satte den på bordet vid sin armbåge. Tre eller fyra par ögon följde den.

— Nå, sade skomakaren, som lade märke till att totalsumman av intresse för detta föremål var större än han tänkt sig och berättigade till att åter utställa och studera det, nå, vems fot tror ni den här lästen blev gjord åt? Den blev gjord åt Geoffrey Days far borta i Yalbury Wood. Ack ja, många par skor har han fått från den lästen! Och sen när han dog, så använde jag lästen åt Geoffrey, och det har jag gjort alltsedan dess, fastän jag fick fasonera om den lite för att det skulle gå. Ja, en ganska konstig och lustig läst har det blitt till slut, tror jag, fortsatte han och vände på den smeksamt. Se här, ge akt på detta (han pekade på en särskild läderstump flickad på tån) det betyder en mycket svår liktorn som han haft ända sen pojkåren. Och det här särskilt stora stycket (han pekade på en bit fäst vid sidan) det visar en olyckshändelse då han blev trampad av en häst som nästan krossade hans fot till äppelmos. Hästskon kom rätt ned på den här fläcken, som ni ser. Och nu har jag just varit borta hos Geoffreys för att höra efter [ 27 ]om han ville ha liktornsbulan ändrad eller ökad på det nya paret som jag håller på med.

Under senare delen av detta anförande hade mr Pennys vänstra hand varit på vandring mot cidermuggen, som om handen inte hade någon förbindelse med den person som talade; och då han klippte av meningen helt tvärt, förmörkades hela skomakarens anlete, utom en yttersta rand, av kärlets cirkelrunda öppning.

— Men jag höll just på att säga, fortsatte Penny och satte ned muggen, att jag hade gått upp till skolan — här började han rumstera igen i fickornas djup — för att lämna det här utan dröjsmål, men jag tror nog att det går lika bra med det första i morgon bitti.

Nu tog han fram och satte på bordet en känga, liten, lätt och vackert formad, som han hade klackat.

— Den nya skolfrökens!

— Jo, precis, miss Fancy Day; den nättaste lilla leksak man kan få se och lagom giftasvuxen.

— Väl aldrig Geoffreys dotter Fancy? sade Bowman, då allas blickar konvergerade som hjulekrar på kängan i centrum bland dem.

— Var så säker, fortsatte mr Penny och såg på kängan som om den ensam vore hans åhörare; det är hon som kommit hit som skolfröken. Ni har väl haft reda på att hans dotter gick och studera?

— Är det inte bra konstigt för henne att vara här på själva julafton, mr Penny?

— Jo, men här är hon i alla fall.

— Jag vet varför hon kommit hit — det vet jag, kvittrade ett av barnen.

— Varför då? frågade Dick med förstucket intresse.

[ 28 ]— Pastor Maybold var orolig för att han inte kunde klara sig med oss alla på middan i morgon och därför talade han om att få henne hit så hon kunde hjälpa till med serveringen och se till att vi inte sölade ned oss; och det är det hon kommit hit för!

— Och det här är sålunda den skon, fortsatte han som lagat den begrundande, som hon skall promenera i till kyrkan i morgon bitti. Jag vill annars inte gärna laga skor som jag inte gjort själv; men man kan inte veta vad det kan leda till och hennes far söker mig alltid.

Där stod nu mellan cidermuggen och ljuset detta intressanta hölje för den lilla okändas fot; och en mycket vacker sko var det. I själva verket hela karaktären — den mjuka böjningen i vristen, de rundade partierna kring de små tårna, repor från vårdslösa skutt nu alldeles glömda — allt upprepat i det vältaliga läderstycket röjde en personlighets lynne och egenheter. Dick såg på den med en skygg känsla att han knappast hade rätt att göra det utan att först ha begärt lov av fotens ägarinna.

— Jojo, go vänner, fortsatte skomakaren, fastän ett vanligt öga inte kan se't, så kan en fackman genast se likheten mellan den här kängan och den där lästen, fastän den där är så vanskapad så man knappast kan tänka på en av Guds skapade varelser, och de här är ett så vackert par skor som man kan få för tio och femti i Casterbridge. För er är det ingenting; men för mig är det fars och dotters fötter lika klart som korvspad.

— Jag tvivlar inte på att det finns en likhet, mäster Penny — en svag likhet — en konstig sorts likhet, sade Spinks. Men jag har inte fått så mycket fantasi att jag kan se't, åtminstone.

[ 29 ]Mr Penny rättade på sina glasögon.

— Nu kan jag tala om för er vad som hände mig en gång i ett sånt här fall. Ni kände väl till Johnson, mejeristen, William?

— Jojomen, gjorde jag det.

— Nå, det var inte alldeles mittför hans hus, men ett stycke längre ner — vid hans stallplan framför Parmaze-dammen. Jag var på väg åt Blooms-End till och vad får jag se: jo, där drogs just upp en karl ur dammen, stendöd; han hade klätt av sig för att ta sig en doppning, men hade inte kunnat bottna där och vattnet hade stigit över huvet på'n. Där stod karlar och såg på'n; kvinnfolk såg på'n; barn såg på'n; ingen kände igen'en. Han var övertäckt med ett lakan; men jag fick syn på foten hans, som stack ut, när de bar honom dit. — Jag vet inte just vad namn den karln hade, sade jag som jag brukar, men nog är det John Woodwards bror; jag kan svära på familjefoten. Precis i samma stund kommer John Woodward fram, gråtande och skrikande: — Jag har förlorat min bror! Jag har förlorat min bror!

— Kan man tänka bara! sade mrs Dewy.

— Det är gott och väl att känna igen den foten och den foten, sade mr Spinks. Det är finurligt nog så snart det rör sig om fötter. Jag vet inte mycket, det är sant — jag säger inte mera; men visa mig en karls fot och jag kan säga er hurdant hans hjärta är.

— Då måste ni vara en knivigare karl än folk i gemen, sade formannen.

— Tja, det passar sig inte för mig att säga nå't om, svarade mr Spinks. Man lever och man lär. Jag har välan [ 30 ]läst ett stycke då och ett stycke då i min dar. Jag vill inte tala stora ord, märk väl; men i alla fall, kanske har jag det.

— Jo, jag vet, sade Michael lent och lugnande, och hela församlingen vet att ni läst lite av vart nästan och har varit duktig med att sätta vett i skallen på ungdomarna. Lärdom är en god sak, och ni har skaffat er det, mäster Spinks.

— Jag vill inte skryta, men jag har kanske läst och tänkt en del; och jag vet — det kommer kanske av för mycket läsande, men jag vill inte skryta — att när en karl har fått huvudet fullt, då är det nästan tid för honom att krypa i jorden. Jag är över fyrtifem.

Mr Spinks gav tillkänna med en blick att om hans huvud inte var fullt, så kunde ingen annans huvud någonsin bli det.

— Att tänka sig att känna igen folk på deras fötter! sade Reuben. Anfäkta, gubbar, om jag så kan säga vad en karl är för något av alla hans lemmar tillsammantagna, ofta nog.

— Men i alla fall, man kommer långt med ett skarpt öga, menade farfar William tankfullt och böjde sig fram och kikade in i en miniatyrhåla i den falnande brasan. Det var så sant, fortsatte han mera nytert och såg upp, det där lilla kvinnfolket, skolfröken, henne måste vi sjunga för i kväll med de andra. Om hon har ett lika gott öra som ett vackert ansikte, så får vi nog att göra för att komma jämsides me'na.

— Hurdant ansikte är det då? sade unge Dewy.

— Tja, vad det beträffar, svarade Spinks, så är det ett ansikte som man inte kan säga nå't ont om. Ett rätt [ 31 ]snyggt ansikte — och vit och röd och så vidare. Men det är inget mer än ett ansikte när allt kommer omkring.

— Seså, seså, Elias Spinks, säg rent ut att det är en mycket vacker flicka och så är vi klara med henne, sade formannen och begynte en ny promenad till ciderfatet.