I grönan skog/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  De församlade spelmännen
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

På ronden
De som lyssnade  →


[ 32 ]

IV.
På ronden.

Strax efter klockan tio kommo de unga julsångarna till formannens stuga, som oföränderligt var mötesplats för dem, och man beredde sig att bryta upp. De äldre och spelmännen hade på sig tjocka rockar med styva uppstående kragar och brokiga halsdukar lindade i flera varv om halsen; och över alltsammans stucko de fram öron och näsor som om de tittade över en mur. De övriga, stadiga och rödbrusiga karlar och pojkar, voro för det mesta klädda i snövita långa blusar med broderade ornament på axlar och bröst i form av hjärtan, diamanter och sicksacklinjer. Cidermuggen tömdes för nionde gången, notböckerna insamlades och de lämpliga numren utvaldes definitivt. Under tiden satte pojkarna de gamla hornlyktorna i stånd, skuro av ljusen i kortare bitar för att passa i lyktorna; och då det fallit ett tunt snötäcke under aftonens lopp, gingo de som inte hade damasker till stallet och bundo halmvippor om smalbenen för att hålla snön från skornas innandömen.

Mellstock var en församling av ganska omfattande vidd, och byarna som hörde till den lågo på mycket större avstånd från varandra än vanligtvis är fallet. Därav kom [ 33 ]det sig att det tog åtskilliga timmar att spela och sjunga inom hörhåll för varje familj, även om de inte fingo mer än en sång var på sin lott. Där var först nedre Mellstock, den förnämsta byn; en fjärdingsväg därifrån lågo kyrkan och prästgården och några få hus, ett rätt ödsligt område som dock fordom inrymde den tätast befolkade delen av församlingen. Längre åt nordost låg byn Lewgate där formannen bodde; och åt andra håll samlingar av stugor och enstaka liggande bondgårdar och mejerier.

Gamle William Dewy, som bar violoncellen, spelade baspartiet; hans sonson Dick förde första fiolen och Reuben och Michael Mail respektive altfiol och andra fiol. Sångarna bestodo av fyra vuxna och sju pojkar som dessutom hade uppgiften att bära och sköta lyktorna och hålla böckerna uppslagna för de spelande. Så snart musiken kom på tal, var gamle William genast färdig med råd och dåd.

— Kom nu ihåg, go vänner, sade han, då allesamman gingo ut genom dörren en och en, medan han själv stod och höll den öppen och med kritisk min synade dem, som en herde då han räknar över sina får. Ni två bodpojkar där hör väl efter på Michaels spel och låt inte narra er över till Dick och hans stämma som ni gjorde härom året; och tänk särskilt på detta, då vi tar: ”Hosianna i höjden!” Billy Chimlen, ni får inte sjunga så rent åt skogen som ni gärna vill; och allihopa vad ni än gör, så låt bli att skrapa i marken och väsnas, när vi går in genom grinden till folk; men gå riktigt tyst och stilla, så att vi kan stämma upp, osedda, med en gång som andar.

— Först till arrendator Ledlows?

[ 34 ]— Först till arrendator Ledlows; de andra som vanligt.

— Och hör nu, Voss, sade formannen som avslutning, ni håller vakt här till halv tre så där; värm då upp mjöd och cider i grytan som ligger ovanför kopparkastrullerna och tag det med matvarorna till kyrkporten, du vet.

Strax innan klockan slog tolv, tände de lyktorna och gåvo sig i väg. Månen som var i tredje kvarteret hade gått upp efter snöstormen ; men de tätt hopade snömolnen förtogo månskenets styrka så att det var som ett svagt skymningsljus vilket mera kändes i själva landskapet än på himlavalvet. Blåsten hade lagt sig, och prasslet av fotstegen och klangen av pratet ekade med en spänstig återklang från varje stolpe, vägmärke eller gammal trädgårdsmur de gingo förbi till och med där det var det kortaste avstånd till det föremål som framkallade ekot. Utom det lilla buller de själva gjorde förnams ingenting, bara då och då rävtjut från Yalbury Wood eller en hares prassel i gräset, då han gnodde undan för dem.

De flesta av de bortersta lantgårdarna och byarna hade besökts vid tvåtiden; sedan gingo de tvärs över allmänningen fram till den förnämsta byn. Då de inte följde en tydligt utstakad väg, måste de gå mycket varsamt fram för att inte stöta ansiktena mot de lågt nedhängande trädgrenarna som på många ställen bildade ett tätt nätverk.

— Tiderna ha förändrats från förr i världen, sade Mail och såg i andanom gud vet vad för intressanta forna perspektiv, medan hans blick vilade på marken, därför att det föll sig lika lägligt som något annat. — Folk bryr sig inte så mycket om oss längre. Jag har gått och tänkt på [ 35 ]att vi nog är de sista i det här länet kvar av de gamla strängaspelarna. Posetiv och de som kommer därnäst, de som man blåser upp med foten ha fått ett förskräckligt insteg på senare tid.

— Jo jo! sade Bowman och skakade på huvudet; och gamle William som såg på honom gjorde detsamma.

— Det är verkligen skam och skada! svarade en annan. Det var en tid — det var länge sen och trevligt länge sen — när man aldrig hörde talas om den ohyran; men det var rätt åt några av musikkapellen. De borde ha hållit sig till stränginstrument som vi har gjort och hållit från sig klarinetter och utrotat serpenter. Om det ska bli något av musik, håll er till strängarna, säger jag.

— Strängarna är bra nog, de lyfter själarna, kan man säga, sade mr Spinks.

— Det finns värre saker än serpenter, sade mr Penny. Det gamla går sin kos, det är sant; men en serpent lät riktigt bra: den lät djup och fulltonig, gjorde serpenten.

— Men se klarrnetten har i alla tider varit en dålighet, sade Michael Mail. En jul — åh, det är åratal sen dess — gick jag ronden med Dibbeach-folket. Det var en skarp frostnatt och klaffarna på klarrnetterna frös — jo vad de frös! — så det lät som att dra upp en kork varenda gång en klaff öppnades; blåsarna fick lov att gå in till en dikare och töa upp klarrnetterna sina i spiselkroken. Det hängde en istapp av spott vid ändan av varje klarrnett, tre tum lång; och vad fingrarna anbelangar — ja, ni kan få tro mig om ni vill, fingrar hade vi inga alls som vi kände av.

— Jag kan så väl dra mig till minnes, sade mr Penny, vad jag sa till stackars Joseph Ryme (som spelade första [ 36 ]fiol i Chalk-Newton-kyrkan i två och fyrti år) när de hade tankar på att skaffa klarrnetter dit. Joseph, sa jag, var säker på det att om ni skaffar såna där pip-klarrnetter, så fördärvar ni hela uppsättningen. Klarrnetter är inte gjorda för att tjäna Gud med; det kan ni se, bara ni tittar på dem, sa jag. Och hur gick det? Jo, mina kära vänner, pastorn satte upp en orgel på eget bevåg, och det gamla kapellet gick i stöpet.

— Vad det beträffar hur de ser ut, sade formannen, kan jag för min del inte se att en fiol är så mycket närmare himlen än en klarrnett. Den är mycket längre ifrån i stället. Det är alltid något slarvigt och skojaraktigt i utseendet på en fiol, så man skulle vilja säga att Den Onde haft en hand med då den gjordes; men änglarna tror man spelar klarrnett i himlen eller något som liknar det, åtminstone är det så på tavlor.

— Robert Penny, ni har rätt ni, inföll den äldre Dewy. De skulle ha hållit sig till strängarna. Mässingsblåsaren, det är bara mässing — gott och väl; träblåsaren, det är bara trä — gott och väl; trumslagaren, det är trumskinn — gott igen. Men det säger jag vem som än hör på att ingenting går så rakt till hjärtat och så ljuvligt som strängaspelet!

— Hurra för strängaspelet! ropade lille Jimmy.

— Stränginstrumenten skulle ensamma ha klarat sig mot alla nykomlingar i kristenheten. (— Sant, sant, sade Bowman.) — Men klarrnetterna, det var döden. (— Döden var det! sade mr Penny.) — Och dragspel, fortsatte William med högre röst och alltmera upphetsad av bifallet, dragspel och posetiv (— Oj, oj, stönade Spinks) det är usla — vad ska jag kalla dem — usla —

[ 37 ]— Syndare, föreslog Jimmy, som tog långa steg som karlarna och aktade sig för att sacka efter som de andra småpojkarna.

— Usla maskiner för en sådan gudomlig sak som musik!

— Alldeles rätt, William, det är det! sade hela skaran med en stämma och djupt allvar.

I samma stund stego de fram till en grind i närheten av skolan som stod på en liten höjd på andra sidan av en korsväg och avtecknade sig mot himlen, mörk och enformig. Instrumenten stämdes nu om, och hela kapellet steg innanför häcken, uppmanat av William att hålla sig på gräset.

— Numro sjuttiåtta, kommenderade han sakta, medan de formerade sig i en halvcirkel och pojkarna öppnade lyktorna för att få starkare ljus och riktade deras strålar rätt på notböckerna.

Och så strömmade ut i den stilla natten en urgammal och välnött psalm som gav kristendomens budskap i egendomligt harmoniska ord för dessa enkla människor som stodo där så fulla av heligt nit och sjöngo dem:

Var glad du helga kristenhet
Och prisa Guds barmhärtighet.
Gott haver han bevisat dig,
Han är dig huld evinnerlig.

Ett under här på jorderik
Lät han oss ske så mildelig.
Den som Guds faders visdom var
Vart här i mandom uppenbar.

[ 38 ]

Ett barn är fött på denna dag
I Betlehem efter Guds behag
Utav en jungfru, ren och skär,
Kristus Guds son det barnet är.

Av Adams synd kom oss den nöd
Att oss stod för en evig död
Och kom därmed i samma stund
Förbannelse så margelund.

Det tog han bort som frälsning är
Jesus Krist, vår broder kär.
Vår synd och skuld tog han på sig
Vart pint och plågad jämmerlig.

Ty lovom i all evighet
Guds visdom och barmhärtighet.
Som hade det beslutit så
Att dödens makter nederslå.


När den sista tonen förklingat, lyssnade de ett par minuter, men kunde inte förmärka det minsta ljud från skolhuset.

— Fyra andetag och sen ”Din godhet och din nåd”, numro femtinio, sade William.

Även denna exekverades som den skulle, men ingen uppmärksamhet syntes ägnad prestationerna därinifrån.

— Bevare oss väl — det är väl ändå inte ett tomt hus, som det hände oss anno 39 och anno 43! sade gamle Dewy, helt nedstämd.

— Kanske hon just har kommit från nå'n stor musikstad och föraktar vad vi har för oss, viskade formannen.

[ 39 ]— Tusan plåtar! sade mr Penny med en förintande blick på skolskorstenen, då kan jag inte fördra henne, om det står så till. Vår enkla musik väl utförd är lika bra som den andra sorten, illa utförd, det tror jag, kära själar, och det säger jag.

— Fyra andetag och så den sista, sade ledaren myndigt. ”Lovsjungom Herren i det höga”, numro sextifyra.

Efter dess avsjungande och efter ännu en paus av väntan, sade han med klar hög stämma som han sagt i denna by och vid denna årstid och timme under de gångna fyrti åren:

— En glad och god jul!