I grönan skog/Kapitel 23

←  På nötplockning

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius Man samlar honung med mera

Fancy ute i regnet  →

II.
Man samlar honung med mera.

Lördagskvällen såg man Dick Dewy färdas till fots till Yalburyskogen i enlighet med överenskommelsen med Fancy.

Landskapet låg konkavt framför honom och därav följde att då solen gick ned, antogo plötsligt alla företeelser en uniform dräkt av grå skugga. Kvällen hade avancerat från solnedgång till djup skymning långt innan Dick kom fram, och hans framfärd genom skogen under senare delen av denna promenad markerades av skrämda fåglar som fladdrade upp efter att ha suttit och sovit över vägen. Och då han gick över gläntorna, smektes hans kinder av torra varma dunster som bildats på höjderna under dagens lopp omväxlande med fuktigt ångande nattluft nedifrån dalarna. Han kom fram till skogvaktarens hus, där gräsplanen och trädgården framför framträdde ljusare mot det obrutna dunkel som överskuggat hans väg; han dröjde en stund vid trädgårdsgrinden.

Han hade knappast stått där en minut, förrän han blev varse ett slags procession som nalkades från ingångsdörren framför honom. Den bestod först av Enok, jaktbetjänten, som bar en spade på axeln och en lykta dinglande i handen; därpå kom mrs Day som i ljuset från lyktan tycktes bära på armen konstiga föremål ungefär en fot långa och liknande romerska kors (de voro gjorda av ribbor och brunt papper doppat i svavel och kallades bistickor av biodlarna); därnäst kom miss Day med en schal kastad över huvudet; och bakom aila i djupt mörker, mr Frederic Shinar.

Dick, som blev bestört att finna Shinar där, visste inte vad han skulle göra och gick bort under ett träd för att reda sina tankar.

— Här är jag, sade en röst; och processionen tågade vidare, varvid lyktskenet kom att belysa Geoffreys gestalt som stod och väntade på dem bredvid en rad bikupor utefter vägen. Han tog spaden från Enok och började gräva två gropar i jorden bredvid kuporna, medan de andra stodo i en cirkel omkring utom mrs Day som satte ned sina stickor mot grenarna av ett äppelträd och gick tillbaka in i huset. De som stannade kvar stodo nu belysta framifrån av lyktan i mitten som kastade deras skuggor ut över trädgårdsmarken som ekrarna i ett hjul. En påtaglig förlägenhet från Fancys sida över Shinars närvaro kom hela församlingen att stå tyst under förberedelserna till exekutionen; stickorna fästes, bålet tändes, de två kuporna ställdes över groparna, och jorden stoppades till i kanten. Geoffrey rätade upp sig en smula mera energiskt än nödigt för att komma i gängor igen efter grävandet.

Det var en märkvärdig svärm, sade mr Shinar och betraktade bikuporna fundersamt.

Geoffrey nickade.

— De där groparna blir en grav för tusentals bin! sade Fancy. Jag tycker att det är riktigt grymt att göra så.

Hennes far skakade på huvudet. — Nej, sade han och knackade på kuporna för att skaka ned de döda bien ur cellerna, om man kväver dem på det här sätte', dör de bara en gång; men om man röker ut dom på det nya sätte', så kommer de till liv igen och dör av svält; så de får dödskvalen två gånger på sin lott.

— Jag tycker nog som Fancy jag, sade mr Shinar med ett lätt skratt.

— Det vore en kinkig sak att ta honungen, så bina varken svälte ihjäl eller brändes ihjäl, sade skogvaktaren torft.

— Jag skulle föredra att inte ta den ifrån dem, sade Fancy.

— Men de är pengar, sade Enok fundersamt. Och utan pengar är människan bara en skugga!

Lyktskenet hade väckt upp en myckenhet bin som undsluppit ur kupor som röktes ut några dagar förut, och demoraliserade av olyckan hade de sedan dess skaffat sig uppehälle som marodörer vid andra bikupor. Några av dem flögo kring Geoffreys huvud och hals; och så sköto de rätt på honom med ett ilsket surr.

Enok slängde ifrån sig lyktan, sprang undan och gömde huvudet i en vinbärsbuske; Fancy kilade uppför trädgårdsgången; och mr Shinar kastade sig på måfå in i grönsakslandet. Geoffrey behöll sin plats, orörlig och fast som en klippa. Fancy var den första som återkom, följd av Enok som plockade upp lyktan. Mr Shinar var fortfarande osynlig.

— Har de odjuren stuckit er? sade Enok till Geoffrey.

— Nej, inte mycket — bara lite här och där, sade han med trög värdighet och skakade ett bi ur sin skjortärm, drog ut ett annat ur håret och plockade ett par från sin nacke. De andra stodo och sågo på med en känsla av välbehag att vara oberörda — ungefär som en europeisk stat i pågående revolution beskådas av sina grannar.

— Var det allesamman det, far? sade Fancy, då Geoffrey plockat bort fem.

— Nästan alla — nej, jag känner ett par till som just sticker mig i sidan och på axeln. Aj, där är en till som just börjar på ryggen på mig. Hur har ni kunna slippa innanför där, ni små bråkiga kanaljer? Nåja, de stackarna kan inte stinga mig så många gånger till, för de håller på att bli utmattade. De kan lika väl få sitta kvar på mig till sängdags, tänker jag.

Då han själv var den ende som berördes därav, föreföll detta vara en tillfredsställande lösning; och sedan det försports ett rassel av fötter, som sparkade bland grönsakerna under försöken att finna rätt på gången, hördes nu också mr Shinars röst ur mörkret från samma håll:

— Är de säkert borta nu?

Då inget svar gavs på denna fråga, tog han för givet att han kunde våga sig fram igen och närmade sig långsamt lyktan. Bikuporna voro nu upptagna ur groparna, den ena överlämnades åt Enok att bära inomhus, och den andra tog Geoffrey själv om hand.

— Tag med dig lyktan, Fancy; spaden kan få stå kvar.

Geoffrey och Enok gingo därefter upp till huset och lämnade Shinar och Fancy stående bredvid varandra i trädgårdslandet.

— Får jag lov? sade Shinar, böjde sig ned efter lyktan och grep den på samma gång som Fancy.

— Jag kan bära den, sade Fancy och undertryckte religiöst varje tillstymmelse till koketteri. Hon hade blivit fullkomligt klar med den saken efter den tårdränkta utredningen för Dick om äventyret med fågelfångsten och hade beslutit att som förlovad ung kvinna var det opassande av henne att vidare smussla med blickar och handtryckningar. Då hon märkte att Shinar fortfarande behöll sitt tag om lyktan, släppte hon den, och han, som fann att hon höll i den, släppte också taget. Lyktan föll till marken och slocknade. Fancy gick på.

— Var är gången? sade mr Shinar.

— Här, sade Fancy. Era ögon blir vanda vid mörkret om en minut eller ett par.

— Till dess skulle ni vilja räcka mig handen?

Fancy räckte honom de yttersta fingertopparna, och de stego ned från landet ut på gången.

— Ni tar inte emot en bjuden uppvaktning så gärna.

— Det beror på vem som bjuder den.

— En karl som jag till exempel.

Dödstystnad.

— Nå, vad svarar ni på det, missie?

— Då beror det på hur den bjudes.

— Inte så våldsamt och inte så vårdslöst; inte med avsikt och inte på slump, inte för kvickt och inte heller för trögt.

— Hur då? svarar Fancy.

— Kyligt och praktiskt, sade han. Hur skulle en sådan uppvaktning kunna upptagas?

— Inte ivrigt men ändå inte likgiltigt; inte rodnande och inte dödsblekt, varken religiöst eller alldeles syndigt.^[1]

— Nå, hur då?

— Inte alls.

Geoffrey Days visthus på baksidan av hans bostad var överhängt med knippor av torkad bonässla, krusmynta och salvia; bruna papperspåsar med timjan och lavendel och långa rep med rensade lökar. På hyllorna lågo rader av stora röda och gula äpplen och utvalda exemplar av tidig potatis till utsäde nästa år; och mera enkla sorter lågo i stora högar nedanför. Några tomma bikupor hängde i en klunga vid en spik i ena hörnet och därunder stodo ett par fat ny cider av den första skörden, småbubblande och sprutande genom det ännu öppna sprundhålet.

Fancy låg på knä bredvid de två upp- och nedvända bikuporna, och den ena av dem stöddes mot hennes sköte för att det skulle bli lättare för henne att plocka ut innehållet. Hon sköt upp ärmarna över armbågarna och stack in sin lilla skära hand på kant mellan varje bit honungskaka och gjorde det så nätt och skickligt att hon inte skadade en enda cell. Och sedan hon slagit av kakan på bikupshuven med en lätt rörelse fram och åter, lade hon upp varje stycke som sålunda lösgjorts på ett stort blått fat som ställts på bänken bredvid henne.

— Anfäkta de små kräkena! sade Geoffrey som höll ljuset åt henne och skubbade sig nervöst över ryggen. Jag tror sannerligen jag får lov att gå in och ta ut dem, stackare, för jag får inte nån ro för dom. Det är två som stinger mig nu så mycket de orkar. Jag undrar sannerligen att de kan hålla ut så länge.

— All right, käre vän; jag ska hålla ljuset medan ni går in, sade mr Shinar och tog sakteliga ljuset, så att Geoffrey kunde ge sig i väg, vilket han gjorde med sina sedvanliga långa steg.

Han kunde knappast ha hunnit runt husknuten förrän andra fotsteg hördes närma sig uthuset; en fingertopp syntes i hålet genom vilket träklinkan lyftes, och Dick Dewy steg in, efter att hela denna tid ha vandrat fram och tillbaka i skogen, fåfängt väntande att Shinar skulle försvinna.

Fancy såg upp och välkomnade honom med en viss förvirring. Shinar klämde om ljusstaken med ett fastare grepp och började sjunga oförtrutet för att hans tystnad inte skulle ge Dick den föreställningen att han inte var fullt hemmastadd och obesvärad:

”Kung Arthur hade sönerna tre —

— Är er far här? frågade Dick.

— Inne i huset, tror jag, sade Fancy och såg vänligt på honom.

Dick överskådade ställningen och föreföll inte livad att skynda sin väg just i den stunden. Shinar fortsatte att sjunga:

”Mjölnarn blev dränkt i sin damm
och vävarn hängd i sitt garn
och f-n drog i väg med en skräddarsven
så liten och lätt som ett flarn.”

— Det var ganska dåliga rim det där, om det är ni som gjort rimmen! sade Dick med en skymt av överlägsenhet i tonen.

— Det är inte lönt att klanka på mig om rimmen, sade mr Shinar. Då får ni gå till den karln som gjort visan. Fancy hade vid detta laget återfått sitt självförtroende.

— Smaka en bit, mr Dewy, sade hon och höll upp åt honom ett litet runt stycke av honungskakan som varit det sista i raden och som ännu låg kvar i hennes sköte; och i det hon kastade huvudet bakåt för att se honom i ansiktet, tillade hon: — och sen vill jag också smaka en bit.

— Och jag med, om ni vill vara så snäll, sade mr Shinar. Men arrendatorn behöll sin överlägsna min, som om han inte ens nu kunde vara med på något tok, så högviktig var han; och när han tagit emot honungskakan från Fancy, vände han på den i handen, tills cellerna började mosas och den våta honungen rann ned från fingrarna i en tunn stråle.

Plötsligt kom dem ett svagt anskri från Fancy att se på henne.

— Hur är det fatt, käraste? sade Dick.

— Det är ingenting, men o — o — o! ett bi har stungit mig på insidan av läppen! Det låg i en av cellerna som jag åt!

— Vi måste hindra den att svälla upp, annars kan det bli allvarsamt! sade Shinar, steg fram och knäböjde bredvid henne. Låt mig få se på det?

— Nej, nej!

— Men låt mig se på det, sade Dick och föll på knä på andra sidan; och efter en stunds tvekan tryckte hon ned läppen med sitt ena finger för att visa stället. O, måtte det bara snart bli bättre! Jag fäster mig inte vid ett bistyng på vanliga ställen, men det är så svårt när det kommer på läppen, tillade hon med tårar i ögonen och vred sig litet under smärtan.

Shinar höll upp ljuset över sitt huvud och sträckte ansiktet tätt intill Fancys, som om läppen var till för hans speciella åskådande, varpå Dick stack sitt huvud ännu närmare som om Shinar inte fanns där alls.

— Den sväller upp, sade Dick till höger om henne.

— Den sväller inte upp, sade Shinar till vänster om henne.

— Är det farligt på läppen? skrek Fancy. Jag vet att det är farligt på läppen.

— Nej då, inte farligt alls, svarade Dick.

— Ganska farligt, svarade Shinar på samma gång.

— Jag måste försöka att stå ut med det, sade Fancy och vände sig åter till bikuporna.

— Hjorthornsalt och olja är skönt att lägga på, miss Day, sade Shinar med varmt deltagande.

— Matolja och hjorthornsalt har jag märkt är bra för att kurera bistyng, miss Day, sade Dick med ännu varmare deltagande,

— Det finns en blandning av det därinne; skulle ni vilja vara så vänlig och springa efter det åt mig? sade hon.

Meningen med detta ni antyddes så svävande — vare sig det berodde på tanklöshet eller på okynnig avsikt — att både Dick och Shinar sprungo upp som ett par tvillingakrobater och marscherade mot dörren sida vid sida; båda grepo klinkan och lyfte den och fortsatte att marschera skuldra vid skuldra på samma sätt fram till boningshuset. Och inte nog med det utan när de kommit in i rummet marscherade de som förut rakt fram till mrs Days stol och läto dörren dänga igen så våldsamt mot ekväggen att raderna av tennkärl på serveringsbordet klingade som klockor.

— Mrs Day, Fancy har blivit stungen i läppen och ber att ni ska vara så vänlig och ge mig hjorthornsaltet, sade mr Shinar, tätt intill ansiktet på mrs Day.

— O, mrs Day, Fancy har bett mig att ta med ut hjorthornsaltet, för hon har blivit stungen i läppen! sade Dick, ännu litet närmare till ansiktet på mrs Day.

— Ja men, du store, det är väl inge skäl för att ni rent ska äta upp mig! sade mrs Day och makade sig undan.

Hon letade i hörnskåpet, tog fram flaskan och började damma av korken, kanten och varje del av den mycket grundligt, medan Dicks hand och Shinars hand höllos väntande sida vid sida.

— Vem är förste man? sade mrs Day. Nej, kom inte stickande alldeles inpå mig igen. Vem är förste man?

Ingen av dem svarade; och flaskan vändes åt Shinars håll. Shinar var för självmedveten att visa den minsta triumf och vände sig för att gå ut med den, då Geoffrey kom ned för trappan efter att ha letat i sin skjorta efter gömda bin.

— Så — är det ni, master Dewy?

Dick försäkrade skogvaktaren att det var han; och den unge mannen fattade just nu ett djärvt beslut för att nå sitt mål, förgätande att det värsta med sådana djärva beslut är de bedrövliga följderna av dem, om de slå fel.

— Jag har kommit enkom för att tala med er, mr Day i ett alldeles särskilt ärende, sade han med ett förkrossande eftertryck som var avsett för mr Shinars öron, innan han i samma stund försvunnit genom dörren.

— Jaså, jag har varit tvungen att gå ovan och rigga av mig för att skaka bort ett par bin, sade Geoffrey och gick långsamt fram till den öppna dörren och ställde sig på tröskeln. De små rackarna slank in i skjortan min och ville inte hålla sig lugna på något vis.

Dick följde honom till dörren.

— Jag har kommit för att tala ett ord med er, upprepade han och såg ut på den bleka dimman som kröp fram ur dalens mörker. Ni kan nog gissa er till vad det är om.

Skogvaktaren stoppade händerna i sina fickors innandömen, rullade med ögonen, balanserade på tårna, såg så rakt ned som om hans blick var en lodlina och sen rakt fram och samlade alla rynkorna i sitt ansikte till en härva kring ögonen.

— Kan nog hända att jag inte vet det, svarade han.

Dick sade ingenting, och stillheten stördes endast av någon liten fågel som dräptes av en uggla i skogen intill och vars skri gick in i tystnaden utan att blanda sig med den.

— Jag lämnade kvar hatten uppe i sängkammaren, sade Geoffrey; vänta tills jag gått upp efter den.

— Jag är ute i trädgården, sade Dick.

Han gick ut i trädgården genom en sidogrind, och Geoffrey steg upp för trappan. Det var sed i Mellstock och dess grannskap att diskutera nöjen och vanliga affärssaker inomhus och reservera trädgården för mycket viktiga angelägenheter; en sed som det antas ha sitt ursprung i önskvärdheten att vid sådana tillfällen dra sig undan från de andra familjemedlemmarna, när det bara finns ett rum att leva i; men den praktiserades numera i lika hög grad av dem som icke ledo av en sådan inskränkning i utrymmet.

Skogvaktarens gestalt framträdde i den halvmörka trädgården, och Dick gick fram till honom. Den äldre av dem teg och lutade sig över staketet till en svinstia som stod till vänster om gången, och Dick gjorde detsamma; och båda två förlorade sig i åskådan av en vitaktig skuggskepnad som rörde sig och grymtade bland halmen i stians inre.

— Jag har kommit för att fria till Fancy, sade Dick.

— Det vore så gott att ni inte gjort'et.

— Hur ska jag förstå det, mr Day?

— Därför att jag får lov att säga, att ni kommit med en begäran, som det inte är troligt att ni får beviljad. Har ni kommit för något annat?

— Ingenting annat.

— Då får jag lov att säga er att ni kommit i ett enfaldigt ärende. Vet ni av vad mor hennes var för något?

— Nej.

— Lärarinna, ser ni, för en godsägares barn, men hon var tokig nog att gifta sig med skogvaktaren på godset; för jag var bara skogvaktare då, men nu har jag ett dussin andra järn i elden som spektor för mylord här på stället, och än är det timmeraffärer och skogfällning och än är det grus- och sandaffärer och det ena med det andra. Men tror ni väl att Fancy snappat upp sina fina manér, sina nätta vändningar när hon talar, sitt sjungeri och sin boklärdom i ett litet lantligt hål som det här?

— Nej.

— Vet ni var, då?

— Nej.

— Jo, när jag gav mig ut på vandring efter hennes mors död, så fick hon bo hos sin tant som hade en skolpension, innan hon gifte sig med juristen Green — en karl som var skarp som en rakkniv — och skolan stängdes. Vet ni av att hon sen kom till ett seminarium och att hennes namn stod främst bland dem som fick stipendium?

— Det har jag hört sägas.

— Och att när hon gick ut som lärarinna, fick hon de bästa betygen?

— Jaa.

— Nå, men vet ni varför jag lever på mitt tarvliga vis, när jag ändå har tillräckligt för att unna mig vad som helst och varför jag låter henne arbeta i skolan i stället för att bo här?

— Nej.

— Jo, för att om en fin herre som förstår att hon är hans like i uppfostran ska vilja gifta sig med henne och hon vill gifta sig med honom, så ska han inte kunna övertrumfa henne i slantar. Nå, tror ni efter detta att ni är god nog åt henne?

— Nej.

— Go kväll på er då, master Dewy.

— Go kväll, mr Day.

Den snälle Dicks svar hade skälvt på tungan, och han gick sin väg undrande över sin oförsynthet att fria till en flicka som han från första början sett måste stå högt över honom.

1. Dessa vändningar tyda väl på någon gammal lantlig lek. Övers. anm.