Irland och irländarna/Fjärde kapitlet

[ 99 ]

FJÄRDE KAPITLET

IRLÄNDAREN

Scratch an Irishman and you will find a saint.

Frank Mathew.

Vid 1911 års census hade Irland 4,400,000 invånare, varav omkring 20 % härstamma från spanska »milesianer» och följaktligen äro av keltisk härstamning. De övriga äro avkomlingar av skandinaver, britter och normander. Britterna äro företrädesvis representerade i Ulster. Mellan Irland och Skottland har från urminnes tider ett livligt folkutbyte ägt rum, och the Mac’s äro nästan lika vanliga som the O’s. De skotska högländernas första gaeler kommo från Irland, och deras ättlingar återbördades till moderlandet vid the Plantation of Ulster. Att spanska namn äro sällsynta förklaras av äldre tiders drakoniska lagstiftning, som tvingat irländska familjer att antaga engelska namn.

På vidstående karta angives för varje grevskap den procentuella »folkökningen» under tioårsperioden 1901—1910. Det är sorgliga siffror som här möta oss. Man skall vara blind för att ej se att här måste varit »something wrong».

[ 100 ]

Irlandskännare bruka framhålla irländarens rika intellektuella begåvning, hans sinne för vetenskap, musik, poesi och vältalighet, hans älskvärdhet och ridderlighet, hans patriotism och religiositet; men å andra sidan tillvitas han lättsinne, opålitlighet, slösaktighet, grälsjuka, stridslystnad, hämndgirighet, brist på energi och uthållighet. Den [ 101 ]irländska folkkaraktären är således mycket olik den brittiska, vilket brukar förklaras därmed att i stort sett irländaren tillhör den keltiska rasen men britten den anglosaxiska.

Nu är emellertid att märka, att Irland har endast 20 % kelter. Wales har ända till 48 %, Skottland endast 6 %. Walesare och skotska högländare sakna förvisso icke heller the fighting spirit men hava dock under ett par hundra år kunnat leva i gott samförstånd med sina brittiska landsmän. Olikheten får sin förklaring i Irlands avskilda läge och sorgliga historia. Insulariteten föder en stark nationalism, med dess styrka och dess svaghet, och århundradens förtryck har grundlagt en djupgående misstämning mot allt vad engelskt heter.

Mera komplicerad är den frågan, huru Irlands fåtaliga kelter kunnat andligen assimilera sina »usurpatorer». Beror detta måhända på den keltiska rasens överlägsenhet? Jag låter frågan gå vidare och inskränker mig till att erinra om det historiska faktum, att redan vid den första anglo-normandiska invasionen kolonisterna mycket snart kommo under the spell of Ireland och blevo mera irländska än irländarna själva — hibernicis ipsis hiberniores!

Irland är mysticismens förlovade land. Jättar, demoner och féer saknas aldrig i gaeliska folksägner, the Devil och the Giant uppliva otaliga ortnamn, och ännu i dag äro upplysta irländare övertygade att »the little good people» tråda sin dans kring husväggarna och onda makter gripa in i människornas öden.

[ 102 ]»I jämförelse med Irland är England ett irreligiöst land», yttrade till mig en irländsk minister. »Det finnes få irländare som ej läsa sina morgon- och aftonböner.» Irländarens djupa, ofta fanatiska religiositet bekräftas av historiens vittnesbörd. I intet annat land har mera blod utgjutits i religionens namn.

Den irländska prästen åtnjuter ett anseende och utövar ett inflytande, varom vi knappast kunna göra oss en föreställning. Detta gäller kanske mest i avseende å lantprästerna, vilka ofta äro uppfödda bland den befolkning, vilkas själar de äro satta att frälsa. Father Tom känner från barndomen nästan varje familj i sin församling; han vet att Pat bör tagas med löften om himmelens fröjder och Mike med hot om helvetets fasor; han tolkar Skriftens ord i en överfylld kyrka inför andäktigt lyssnande åhörare, med innerlig övertygelse och på ett vältaligt språk. Han är församlingens allt i alla, rådgivare och skiljedomare i familjeangelägenheter, högsta instansen då det gäller att välja en läkare eller en advokat.

Under det senaste årtiondets blodiga fejder utövade prästerna ett inflytande som ej alltid stod i överensstämmelse med Guds femte bud. Från kyrkans högsta representanter utsändes visserligen officiella varningar och till och med bannlysningsbullor, men Father Tom hade svårt att dämpa sin fighting spirit; han viskade till Pat att himmelens fröjder väntade den som gav sitt liv för fosterlandets heliga sak, och till Mike att helvetets straff ofelbart skulle drabba envar som svek sin plikt.

Under en järnvägsresa hade jag mellan ett par [ 103 ]stationer sällskap med en av välmåga skinande präst, som vid framkomsten hyllades med hurrarop och viftningar av en stor människomassa, där man såg unga och gamla, män och kvinnor. Förmodligen en helt vardaglig företeelse.

THE FIGHTING SPIRIT

Irländarens fromhet har aldrig tagit form av den »samvetsömhet» som i vårt vida mindre religiösa land förbjudit så mången yngling att bära vapen till fosterlandets försvar. The fighting spirit är måhända irländarens mest framträdande karaktärsdrag. Han är alltid redo to fight, vare sig det gäller att dränka sin motståndare i vältalighetens ordflöde eller anfalla honom med vapen i hand. Om seger eller död väntar bekymrar honom föga. Han är aldrig rädd om sitt eget liv och ännu mindre om andras. Från urminnes tider åtnjuter han rykte såsom världens bäste soldat. Nelson, Wellington och Kitchener voro irländare, likaså många av Amerikas, Spaniens, Frankrikes och Österrikes bästa generaler. Att det amerikanska frihetskriget slöts till Englands nackdel berodde till stor del på de irländska brigadernas lysande insatser, till vilkas ära Washington valde fältropet St. Patrick, och i boerkriget var det irländska frikårer som länge gjorde England segern stridig. To fight the English har alltid varit irländarens favoritsport.

Under de stora äventyrens glansdagar stod det irländska duellväsendet på mycket hög nivå. D’Artagnan och Cyrano de Bergerac voro beskedliga [ 104 ]fredsfår i jämförelse med Hyacinth O’Rorke, som promenerade ut efter frukosten med pistolen i ena handen och ridpiskan i den andra, i glad förhoppning att få en animerad skottväxling med någon snarstucken herre som fattade humör över ett piskrapp i ansiktet, eller Jack Taafe, som red omkring på en svanslös häst, spejande efter den fräcke som understod sig att draga på munnen. Duellerna utkämpades efter mycket korrekta och gentlemannamässiga former, och en sträng hederskodex stadgade förbud för varje slag av »sham fight», såsom att skjuta utan att sikta eller på annat sätt skona motståndarens liv.

Duellraseriet, liksom stridslystnaden i övrigt, måste ses från historiens synvinkel. Irländaren levde under ett nästan permanent osäkerhetstillstånd, utan trygghet för liv och gods. Han svävade i ovisshet om vad morgondagen bar i sitt sköte, och då var det förklarligt att han levde för dagen och tillbragte natten i sus och dus. Under det vilda dryckeslaget fälldes lätt ett och annat ord som borde varit osagt och som fordrade »satisfaktion».

Och det var icke endast herremän som avgjorde sina små tvistefrågor med vapen i hand. Irländaren är aristokrat av Guds nåde; den fattigaste farmare är stolt över sina anor och känner sitt stamträds förpliktelser. Därtill har han ett minne som ej räknar med år utan med århundraden. Om Pats farfars morfars farfar dräpt Mikes morfars farfars morfar ansåg sig Mike hava fullgod anledning att spräcka Pats skalle med knölpåken.

Aldrig har the fighting spirit fått så riklig näring [ 105 ]som under befrielsekriget 1918—1921 och inbördeskriget 1922—1923. Under det förra yttrade sig nationalhatet i grymheter som skrivit mörka blad i Irlands historia. Men grymheter förekomma tyvärr i alla krig, och där en till förtvivlan bragt befolkning reser sig mot en militärt organiserad fiende är en »human» krigföring utesluten från möjligheternas område, och det lömska och mordiska gerillakriget blir en tvingande nödvändighet. När fred slöts genom traktaten år 1921, vari flertalet irländska patrioter ej funno den fullständiga oavhängighet för vilken de kämpat och lidit, uppblossade ett nytt krig mellan extremisterna, vilka ville föra kampen till slut, och de besinningsfulla, som funno att det bästa var det godas fiende. Men det märkliga var, att ehuru det nya kriget fördes med nästan samma grymhet som det föregående, saknades alla känslor av inbördes hat. Striden fördes ej mellan fiender utan mellan patrioter, vilka i själ och hjärta kämpade för samma mål, det gemensamma fosterlandets bästa, och som respekterade och älskade varandra. Det är nu två och ett halvt år sedan striden avblåstes, efter att hava kostat Irland nästan oersättliga förluster av liv och egendom, men aldrig har jag i tal eller skrift hört ett hätskt omdöme om dem som dragit dessa olyckor över landet. När the irregulars åter trätt ut genom fängelsets portar hava de mötts av utsträckta händer och vänliga ögon. Häri ligger en yttring av ett annat irländskt nationaldrag, ridderligheten.

Det hat och de grymheter, som präglat irländarens genom sekler förda frihetskamp, hava sin innersta rot i hans glödande patriotism, i hans varma [ 106 ]kärlek till det olyckliga fosterlandet. Och den som mycket älskat haver, honom skall mycket varda förlåtet.

Om Guds femte bud ej i önskvärd grad blivit hörsammat i Irland har däremot det sjätte blivit så mycket mera respekterat. Ett mera dygdigt folk finnes förvisso icke i Europa. Antalet oäkta barn uppgå endast till 2,6 %, mot 11,3 % i Sverige. Det är huvudsakligen i Dublins och de övriga hamnstädernas överbefolkade slumkvarter som osedligheten får näring. På landsbygden gå unga människor trolovade under åratal utan att lyssna till det varma blodets röst. Förklaringen ligger i irländarens religiositet och ridderlighet. Kvinnan åtnjuter aktning och förtjänar aktning. Huru trofast har hon ej stått vid mannens sida under fattigdomens och krigets dystra tider! Huru ofta har hon ej vridit sig på sitt sömnlösa läger i ångestfylld väntan på hans återkomst från den nattliga expeditionen med »the League Boys»! Det är måhända moderns tårar och ångest som släckt ljuset i barnets öga eller ännu värre i dess själ, ty ett oproportionerligt stort antal barn födas blinda eller idioter.

Father F. berättade för mig en episod som är belysande för det sedliga tillståndet på Irlands landsbygd. Det inträffade en gång i »vilda västern» att en ung flicka gav livet åt ett barn. Denna gruvliga synd framkallade en så våldsam förbittring inom församlingen, att slutligen den arma kvinnan med sitt barn sattes i en båt med tillsägelse att aldrig återkomma.

[ 107 ]I vårt goda land får man visa större tolerans, och väl är det.

Vilken roll kvinnan spelat i Irlands historia kan man finna vid studiet av olika »plantations». Henrik II:s anglo-normandiska invasion misslyckades i så måtto, att kolonisterna gifte sig med irländska kvinnor och därmed uppgingo i den irländska nationen. Samma öde drabbade Marias och Elisabeths engelska kolonister. Inkräktaren kunde underkuva irländaren men blev själv kuvad av den irländska kvinnans kyska charme: han kom under the spell of the irish girl. Detta insåg Jakob I, och vid the Plantation of Ulster släpptes ingen eldfängd ungersven över St. Georges kanal, endast stadgade familjefäder med barn och blomma. Ulster är också den enda provins, där befolkningen kunnat någorlunda bevara sin brittiska prägel.

THE PLOTTING SPIRIT

Bland irländarens osympatiska egenskaper framhållas ofta hans bakslughet, opålitlighet och intriglystnad. Såsom de tyngst vägande bevisen åberopas det oerhörda antal secret societies, vilka under skiftande namn och passande förklädnad varit härdar för politiska stämplingar och samhällsfarliga rörelser, samt det stadgade anseende den irländska emigranten åtnjuter i U. S. A. såsom intrigör och konspiratör. Under den gamla goda och våta tiden var den irländska krögaren en oförliknelig valboss, och Tammany Hall, the biggest plotting central in the world, är huvudsakligen en irländsk institution.

[ 108 ]Huruvida irländaren varit sådan av ålder har jag icke lyckats konstatera, ty historien bevarar ej minnet av några secret societies före 1169. Att påbörda honom hans keltiska ursprung vore orättvist, ty Bretagnes, Wales och Skottlands kelter hava ej i anmärkningsvärt hög grad gjort sig kända såsom intrigmakare. Då således denna lilla svaghet synes vara förbehållen Irlands kelter och med dem assimilerade »usurpatorer» må det vara tillåtet att därav draga den slutsatsen, att irländarens plotting spirit icke varit Skaparens gåva.

Man kan förstå det fördärvliga inflytande som århundradens förtryck och olyckor måste hava utövat på irländarens själsliv. Han kände sig som en paria, en slav, föremål för ständig misshandel, misstro och förakt. Han vågade ej öppet giva luft åt sin klagan, men vid det hemliga mötet i nattens mörker nedkallade han himmelens vrede över sina plågoandar och svor deras fördärv. Som svampar uppväxte föreningar och brödraskap, vilka, eldade av svärmiska idealisters och fanatiska rebellers lidelsefulla vältalighet, satte såsom sitt mål det älskade fosterlandets räddning. Öppet motstånd var dömt att misslyckas, men i den lömska terrorn fann irländaren det vapen som slutligen skulle förskaffa honom seger. List och förställning inympades på den irländska folksjälen, varifrån de väl småningom skola försvinna i brist på näring.

THE SPELL OF IRELAND

Jag har upprepade gånger framhållit den mystiska trollkraft som Irland utövat även på dem, vilka [ 109 ]såsom fiender beträtt dess jord men inom kort blivit mera irländska än irländarna själva — hibernicis ipsis hiberniores. Märkligt är att denna devis kan tillämpas icke blott på dem som blevo irländare, utan även på dem som varit irländare. Emigranternas avkomlingar hava aldrig upphört att i Irlands folk se sina naturliga landsmän, följa deras öden, deltaga i deras strider.

Skarpast framträder detta i U. S. A, där man ännu kan tala om en irländsk nation. Den svenska emigranten blir inom få år amerikan och hans son 100 % amerikan, men irländaren förblir irländare; han kan aldrig frigöra sig från the spell of Ireland.

I mars 1914, då Home Rulefrågan satte irländarnas heta blod i svallning och inbördeskriget stod för dörren, sammanträffade jag i New York med en redaktör, som förklarade att: »så snart det första skottet smäller skola enbart från denna stad 5,000 män strömma till fanorna». »To fight for Home Rule» frågade jag i min oskuld. »No, to fight Home Rule» blev det temperamentsfulla svaret. De 5,000 voro således f. d. Ulstermän; huru många tusen skulle hava kommit från det motsatta lägret?

En dag hade jag ressällskap med ett par medelålders, välklädda damer, vilkas kappsäckar vittnade om att de voro hemvändande emigranter. Då tåget susade fram genom välkända nejder tryckte de varandras händer och framviskade kära namn på gamla kyrkor, oansenliga byar, torftiga stugor. Deras skälvande läppar och tårade ögon vittnade om en [ 110 ]våldsam sinnesrörelse: de kände sig åter under the spell of Ireland, deras fattiga, skövlade, förblödda fosterland.

Irland har blivit kallat Europas fattighus, och sannolikt finnes intet annat civiliserat land där folkets flertal levat under sämre ekonomiska förhållanden. Efter Cromwells »pacifikation» var landet en ödemark och efter konfiskationen bedrevo dess nya herrar — the absentee lords — en hjärtlös utsvältningspolitik mot den infödda befolkningen. Ännu under det gångna århundradet var det ej ovanligt att arrendatorns familj bodde i en torvhydda utan eldstad i broderlig sämja med sin ende vän grisen, »the gentleman that pays the rent». Men intet folk har mera undergivet burit fattigdomens börda. Så länge Paddy kan äta sig mätt av potatis är han nöjd, när skörden är dålig svälter han och när den slår fel dör han utan klagan. Men hur fattig han än är står hans dörr öppen för den hungrande vandringsmannen, och sällan faller han offer för frestelsen att olovligt skatta sin välmående grannes förråd. Gästfrihet och ärlighet äro irländska nationaldygder.

Irländaren är en utomordentligt älskvärd människa; han är kvick och spirituell, vänlig och artig, han har ett poetiskt och musikaliskt sinne, och även under hemsökelsens tyngsta dagar har han bevarat sina kulturella intressen. Thackeray, som eljest var ganska snäv mot irländarna, kände sig mäkta [ 111 ]imponerad av att höra trasiga vetenskapsmän föreläsa för trasiga gentlemen. Även i fattigdomens trasor uppträder irländaren med värdighet, man kan nästan säga med grandezza.

Då jag här sökt skildra den irländska folkkaraktärens mest framträdande drag väntar jag att mötas av den invändningen, att the »soul of Ulster» lyckats bevara sin anglosaxiska renhet, obesmittad av den keltiska rasens ofullkomligheter och brister. Jag vet att denna uppfattning är ganska vanlig i Ulster och det faller mig icke in att bestrida dess riktighet. För min ringa del har jag dock trott mig finna att religiositet, för att icke säga bigotteri, är lika utmärkande för Ulster som för Munster och att the fighting spirit ingalunda slumrar i the Six Counties. Den protestantiske Ulstermannen kan icke räknas till de förtryckta, snarare till den gynnade; han har kunnat säga sin mening rent ut — och det har han gjort med en tydlighet som icke lämnat något Övrigt att önska. Han är mindre spirituell men mera praktisk, mindre listig men mera brutal.

Dessa divergenser äro dömda att utplånas eller åtminstone utjämnas när drömmen om ett United Ireland en gång blir verklighet.

Beauty is not rare in the land of Paddy.

Thackeray.

I varje New Yorks gathörn står en irländsk poliskonstapel, och i nio fall av tio är han rödhårig [ 112 ]och fräknig. Det måtte hava varit företrädesvis denna typ som utvandrat, ty av min erfarenhet att döma är den mindre vanlig än den germanska eller den »milesianska», med sitt förnäma spanska inslag. Huru en man ser ut är på det hela likgiltigt, huvudsaken är att kvinnan är fager, och det är i regel irländskan. Sällan har jag sett så täcka ansikten i förening med ett så oskuldsfullt behag. Det är sant som Thackeray säger, att irländskan är ladylike i stugan såväl som i salongen.