Ivanhoe/Kapitel 38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Trettiosjunde kapitlet: En vädjan
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Trettioåttonde kapitlet: Bakhållet
Trettionionde kapitlet: Gudsdomen  →


[ 160-161 ]

XXXVIII.
BAKHÅLLET

Sig själv är Rickard åter! — Viken skuggor!

Rickard den tredje.

När den Svarte Riddaren — ty det blir nödvändigt att återtaga berättelsen om hans äventyr — lämnade den ädle stigmannens församlingsträd, styrde han sin kosa raka vägen till ett litet fattigt kloster i närheten, som kallades Sankt Botolfs helighus. Dit hade den sårade Ivanhoe, då slottet fallit, blivit förd under ledning av den trofaste Gurth och den högsinte Wamba. Det är för närvarande obehövligt att omtala, vad som försiggick mellan Wilfred och hans räddare. Vare det nog sagt, att efter en lång och allvarlig överläggning sändebud av priorn utskickades åt flera håll och att den Svarte Riddaren morgonen därpå åter stod färdig att begiva sig åstad med narren Wamba som vägvisare.

»Vi skola träffas på Coningsburgh, den avlidne Athelstanes slott», sade han till Ivanhoe, »eftersom din fader, Cedric, där håller gravöl över sin ädle frände. Jag vill se dina saxiska släktingar samlade, Wilfred, och bliva bättre bekant med dem än förut. Du skall också möta mig där, och det skall bliva min uppgift att försona dig med din fader.»

Därmed tog han ett hjärtligt farväl av Ivanhoe, som uttryckte sin ivriga önskan att få åtfölja sin befriare. Men del Svarte Riddaren ville icke höra talas om något sådant.

»Vila dig i dag! Du har inte mer krafter än du behöver för att färdas i morgon. Jag vill inte hava någon annan vägvisare än den hederlige Wamba, som kan spela präst eller narr, allt efter som mig lyster.»

Så sägande räckte han sin hand åt Ivanhoe, som tryckt den till sina läppar. Därpå tog han avsked av priorn, steg till häst och red bort, åtföljd av Wamba. Ivanhoe stod och såg efter dem, tills de försvunnit i skogen, och sedan gick han tillbaka in i klostret.

Men kort efter ottesången bad han att fåtala med priorn. Den gamle mannen skyndade hastigt till och frågade oroligt efter hans hälsotillstånd.

»Det är bättre», sade riddaren, »än jag någonsin vågat hoppas. Antingen har mitt sår varit obetydligare, än blodflödet lät mig förmoda, eller har denna balsam rent av gjort underverk. Jag känner mig redan stark nog att bära min rustning, och väl är det, ty det flyger tankar genom mitt sinne, som göra mig obenägen att längre stanna här i overksamhet.»

»Helgonen förbjude», sade priorn, »att Cedric saxares son skulle lämna vårt kloster, innan hans sår äro läkta! Det vore en skam för oss, om vi tilläte det.»

»Jag skulle heller inte vilja lämna ditt gästvänliga tak, vördade fader», sade Ivanhoe, »om jag inte kände mig stark nog att uthärda resan och tvungen att företaga den.»

»Och vad kan hava förmått dig till en så plötslig avfärd?» sade priorn.

»Har du aldrig, helige fader», svarade riddaren, »haft en förkänsla av annalkande olycka, vartill du förgäves sökt efter en orsak? Har du aldrig funnit din själ förmörkas, liksom ett soligt landskap förmörkas av ett plötsligt uppstigande moln, som varslar om oväder? Och tror du icke att sådana förebud förtjäna vår uppmärksamhet — att de äro våra skyddsänglars vinkar om hotande fara?»

»Jag kan inte förneka», sade priorn och gjorde korstecknet, »att sådana aningar funnits och varit sända av himlen, men de hava då haft något synbarligen gagneligt syfte. Men vartill skulle det tjäna att du, sårad som du är, följde efter den, som du inte kunde hjälpa, om han bleve anfallen?»

»Prior», sade Ivanhoe, »du misstager dig. Jag är stark nog att byta hugg med vem det vara må. Men även om så inte vore — kan jag inte hjälpa honom på annat sätt än med vapenmakt, om han skulle råka i fara? Det är blott alltför väl bekant, att saxarna inte älska den normandiska rasen, och vem vet, vad som kan bliva följden om han kommer till dem, då deras sinnen äro upprörda av Athelstanes död och deras huvuden upphettade av festande.»

Så ordade priorn och Ivanhoe ännu en stund med varandra, men slutet blev att Ivanhoe fick en häst, tog Gurth med sig och begav sig inåt skogen i den Svarte Riddarens spår.


Asterisk.svg

[ 162-163 ]

Under tiden redo den Svarte Riddaren och hans vägvisare i allsköns mak mellan skogens stammar. Riddaren gnolade ibland för sig själv på en kärleksvisa, och ibland sökte han med frågor uppmuntra sin följeslagare till att slå upp språklådan.

»Säg mig, herr riddare», sade Wamba plötsligt, »vad skulle du göra, om vi mötte ett par av Malvoisins knektar?»

»Fastnagla de skurkarna vid marken med min lans, Wamba, om de sökte hindra vår färd.»

»Men om det vore fyra?»

»De skulle röna samma behandling», sade riddaren.

»Och om de vore sex», fortfor Wamba, »och vi bara två — skulle du inte då tänka på Locksleys horn?»

»Vad!» utropade riddaren. »Tillkalla hjälp mot en skock sådant pack, som en god riddare kan jaga framför sig, som vinden jagar de vissnade löven om hösten.»

»Apropå det», sade Wamba, »jag skall bedja dig att få titta litet närmare på det där hornet, som har så kraftiga ljud.»

Riddaren tog av sig gehänget och räckte hornet åt sin följeslagare, som genast hängde det om sin egen hals.

»Tra-lira-la», sade han, visslande tonerna. »Jag känner till min skala så bra som någon annan.»

»Vad menar du, din skälm», sade riddaren, »giv mig igen hornet!»

»Giv dig till tåls; herr riddare, det är i gott försvar. När Tapperheten och Dårskapen färdas tillsammans, bör Dårskapen bära hornet, ty den kan blåsa bäst. Och nu, då Dårskapen bär det, må Tapperheten vara på sin vakt och skaka sin man, ty om jag inte tar alltför mycket miste, är det några gynnare borta i det där snåret, som ligga på utkik efter oss.»

»Varför tror du det?» sade riddaren.

»För att jag ett par, tre gånger sett en stormhatt skymta bland lövet. Hade de varit hederligt folk, så hade de hållit sig på vägen.»

»På min ära», sade riddaren och fällde ned sitt visir, »jag tror du har rätt.»

Och det var hög tid att han fällde ned det, ty tre pilar kommo i samma ögonblick från det misstänkta stället flygande mot hans huvud och bröst, och en av dem skulle hava trängt in i hjärnan, om den icke studsat mot stålvisiret. De andra två avvärjdes av halskragen och skölden, som hängde kring hans hals.

»Tack, min pålitlige vapensmed!» sade riddaren. — »Wamba, låt oss angripa dem!» Och han red rakt fram till snåret. Där möttes han av sex eller sju lansryttare, som redo mot honom i full karriär. Tre av lansarna träffade honom och splittrades med lika liten verkan som om de stötts emot ett ståltorn. Den Svarte Riddarens ögon tycktes spruta eld till och med genom visiret. Han reste sig upp i stigbyglarna med en obeskrivlig värdighet och utropade: »Vad betyder detta, mina herrar?» — Männen svarade endast med att draga sina svärd och från alla sidor störta mot honom under utropet: »Dö, tyrann!»

»Ha! Sankt Edvard! Ha! Sankt Georg!» sade den Svarte Riddaren och fällde en man vid varje åkallan. »Ha vi förrädare här?»

Hur ursinniga hans motståndare än voro, ryggade de dock tillbaka för en arm som gav döden i varje hugg, och det såg ut som om fruktan för denna ensamma kraft skulle vinna seger mot övermakten, då en riddare i blå rustning, som dittills hållit sig bakom de andra angriparna, sprängde fram med sin lans och, tagande sikte, ej på ryttaren utan på hästen, sårade det ädla djuret till döds.

»Det var en nidings verk!» utropade den Svarte Riddaren, då hans stridshäst föll till marken och drog sin ryttare med sig. Det var i detta ögonblick Wamba blåste i hornet, ty det hela hade gått så hastigt att han ej förr hade hunnit. De plötsliga hornstötarna kommo mördarna att rygga tillbaka ännu en gång, och Wamba tvekade icke, hur dåligt han än var väpnad, att rusa fram och hjälpa den Svarte Riddaren att stiga upp.

»Blygens, fege uslingar!» utropade den som var klädd i den blå rustningen och tycktes vara anföraren för de andra. »Flyn I för att en narr blåser i ett horn?»

Eggade av hans ord, angrepo de åter den Svarte Riddaren, vars bästa utväg det nu var att ställa sig med ryggen mot en ek och försvara sig med sitt svärd. Den nesliga riddaren, som tagit en annan lans, avvaktade det ögonblick, då hans fruktansvärde motståndare var som häftigast ansatt, och galopperade emot honom i hopp att med lansen fastnagla [ 164-165 ]honom vid trädet, men åter var det Wamba, som kom hans uppsåt på skam. Narren, som var vig, om också icke så stark, och föga observerades av ryttarna, som hade full sysselsättning med sin farlige motståndare, höll sig utomkring de stridande och lyckades hejda den blå riddarens anlopp genom att med sitt svärd avhugga hasorna på hans häst. Både häst och ryttare störtade till marken, men den Svarte Riddarens belägenhet var fortfarande mycket vådlig, ty han ansattes hårt av flera fullständigt beväpnade män och började bliva uttröttad av de våldsamma ansträngningar som krävdes för att försvara sig nästan samtidigt på så många punkter. Men just då sträckte en vildgåspil plötsligt en av de fruktansvärdaste angriparna till marken, och en skara stigmän, anförda av Locksley och den levnadsglade munken, frambröt ur skogen och gjorde processen kort med skurkarna, vilka alla lågo på marken, döda eller dödligt sårade. Den Svarte Riddaren tackade sina räddare med en värdighet, som de förut ej varseblivit i hans skick, vilket mer tyckts antyda en djärv och rättfram soldat än en person av hög rang.

»Det intresserar mig mycket», sade han, »att erfara vilka mina fiender varit. Öppna den Blå Riddarens visir, Wamba; han tyckes vara anförare för dessa skurkar.»

Narren gick genast fram till lönnmördarnas anförare, som skadad genom fallet och insnärjd under sin sårade häst låg ur stånd att fly eller göra motstånd.

»Seså, min tappre herre», sade Wamba, »jag måste vara er väpnare såväl som er stallmästare — jag hjälpte er av hästen, och nu skall jag taga av er hjälmen.»

Så sägande avslet han med tämligen omild hand den Blå Riddarens hjälm, som rullade bort i gräset, och riddaren av Länklåset såg ett grånat huvud och ett ansikte, som han icke väntat att se under sådana omständigheter.

»Valdemar Fitzurse!» sade han förvånad. »Vad har kunnat förmå en man av din rang och ditt anseende till ett så nesligt företag?»

»Rickard», sade den fångne riddaren och såg upp på honom, »föga känner du människorna, om du ej vet, vartill ärelystnad och hämndbegär kunna leda varje Adams barn.»

»Hämndbegär?» sade den Svarte Riddaren. »Jag har aldrig gjort dig någon oförrätt — på mig har du ingenting att hämnas.»

»Min dotter, Rickard, vars hand du försmådde — var icke det en kränkning för en normand, vars blod är lika ädelt som ditt eget?»

»Din dotter?» sade den Svarte Riddaren. »Det var just en anledning till fiendskap och blodsdåd! — Träden litet tillbaka, mina vänner, jag vill tala enskilt med honom. — Och nu, Valdemar Fitzurse, säg mig sanningen — bekänn vem som förmått dig till denna förrädiska gärning.»

»Din faders son», svarade Valdemar, »och han hämnades därvid endast din olydnad mot din fader.»

Rickards ögon gnistrade av vrede, men hans ädlare natur segrade. Han tryckte handen mot sin panna och stod ett ögonblick och betraktade den förödmjukade baronen, i vars ansikte stolthet och blygsel stredo om herraväldet.

»Du beder icke om ditt liv, Valdemar», sade konungen.

»Den som är i lejonets klor», svarade Fitzurse, »vet att det vore förgäves:»

»Tag det då utan bön», sade Rickard. »Lejonet frossar ej på fallna. Tag ditt liv, men på det villkor att du inom tre dagar lämnar England och gömmer din smälek i ditt normandiska slott samt att du aldrig nämner Johans av Anjou namn i samband med ditt nidingsdåd. Om du anträffas på engelsk mark efter den tid jag utsatt, skall du dö — och om du utsprider något som fläckar min släkts ära, så skall vid den helige Georg icke ens altaret i helgedomen skydda dig. Jag skall hänga upp dig på ditt eget slotts tinnar till föda åt korparna. — Låt denne riddare få en häst, Locksley, ty jag ser att dina stigmän infångat dem som sprungo lösa, och låt honom oskadd begiva sig härifrån!»

»Vore det ej för att jag tror mig höra en röst, vars befallningar icke få motsägas», svarade stigmannen, »skulle jag vilja skicka en pil efter den usle lönnmördaren och spara honom en lång resa.»

»Du har ett engelskt sinnelag, Locksley», sade den Svarte Riddaren, »och rätt säger du, att du bör lyda mina befallningar. — Jag är Rickard av England!»

Vid dessa ord, som uttalades med ett majestät, som väl anstod Lejonhjärtas höga rang och icke mindre framstående själsegenskaper, knäböjde stigmännen inför honom, på samma gång försäkrande honom om sin tro och huldhet och bedjande om tillgift för sina lagöverträdelser.

[ 166-167 ]»Stån upp, mina vänner», sade Rickard i nådig ton och vände mot dem ett ansikte, vari hans vanliga godmodighet redan fått makt med den uppbrusande vreden och vars drag ej buro något annat spår av den nyss utkämpade hårda striden än den högre färg, ansträngningen lämnat efter sig — »stån upp, mina vänner!» sade han. »Edra överträdelser i skog och på fält haven I försonat genom de ärliga tjänster ni visade mina olyckliga undersåtar utanför Torquilstones murar och den hjälp I lämnat eder konung i dag. Stigen upp, mina vasaller, och varen hädanefter trogna och goda undersåtar! Och du, tappre Locksley —»

»Kalla mig ej längre Locksley, min konung, utan med det namn, vilket jag fruktar ryktet fört så vida omkring att det nått även edra kungliga öron — jag är Robin Hood från Sherwood-skogen.»[1]

»Stigmankungen!» sade Rickard. »Vem har inte hört ett namn, som av ryktet förts ända till Palestina? Men var förvissad, tappre stigman, att intet dåd som begåtts i vår frånvaro och under de oroliga tider, vartill den givit anledning, skall läggas dig till last.»

I detta ögonblick uppträdde två nya personer på skådeplatsen.


Asterisk.svg


Nykomlingarna voro Wilfred av Ivanhoe, som red på den gångare, priorn i Sankt Botolf ställt till hans förfogande, och Gurth, som åtföljde honom på riddarens egen stridshäst. Ivanhoes förvåning var gränslös, när han såg sin herre blod bestänkt och sex eller sju män ligga fallna i den lilla skogsglänta, där striden ägt rum. Icke mindre förvånad var han över att se Rickard omgiven av så många stigmän, av allt att döma ett farligt följe för en furste. Han tvekade, om han skulle tilltala konungen såsom den Svarte Riddaren eller hur han skulle bete sig mot honom. Rickard såg hans tvekan.

»Frukta icke, Wilfred», sade han, »att kalla Rickard Platagenet med hans eget namn, ty du ser honom omgiven av trogna engelsmän, ehuru de kanske stundom förts litet för långt av sitt varma engelska blod.»

»Sir Wilfred av Ivanhoe», sade den tappre stigmanshövdingen och steg fram, »efter vad vår konung sagt, behöver jag ej tillägga något. Men jag kan med stolthet säga att bland män, som lidit mycket, har han inga trognare undersåtar än de som stå här omkring honom.»

»Jag kan icke betvivla det, min tappre man», sade Wilfred, »då du är en av dem. Men vad betyder dessa vittnesbörd om död och fara, dessa slagna män och min konungs blodiga rustning?»

»Det har varit förräderi, Ivanhoe», sade konungen, »men tack vare dessa tappra män har förräderiet fått sin lön. — Men när jag tänker närmare på saken, är du också en förrädare», sade Rickard leende, »ohörsam och förrädisk, ty hade vi icke strängeligen befallt dig att vila i Sankt Botolfs kloster, tills ditt sår blivit läkt?»

»Det är läkt», sade Ivanhoe, »det är bara en liten rispa. Men varföre, herre konung, vill du på detta sätt bedröva dina trogna undersåtars hjärtan och blottställa ditt liv på ensamma färder och äventyr, som vore det icke mera värt än en vanlig vandrande riddares, som ej har annat anseende på jorden än vad hans svärd och lans förskaffa honom?»

»Och Rickard Plantagenet», sade konungen, »vill ej hava något annat rykte än det hans svärd och lans kunna åt honom förvärva — Rickard Plantagenet är stoltare över att endast med sitt goda svärd och sin starka arm reda sig i ett äventyr, än över att föra en här av hundra tusen man till striden.»

»Men ditt rike, konung», sade Ivanhoe, »ditt rike hotas av upplösning och inbördes krig — dina undersåtar av alla olyckor, om de berövas sin konung i någon av dessa faror, som det är ditt dagliga nöje att trotsa.»

»Åhå, mitt rike och mina undersåtar!» sade Rickard otåligt. »Jag skall säga dig, sir Wilfred, att de bästa av dem äro ej bättre själva. — Till exempel min trogne tjänare, Wilfred av Ivanhoe, som icke lyder mina uttryckliga befallningar och likväl håller en moralpredikan för sin konung, för att han ej alldeles följer hans råd. Vem av oss har mest skäl att förebrå den andre? Men förlåt mig, min trogne Wilfred. Såsom jag förklarade för dig i Sankt Botolfs helighus, har jag måst och måste ännu hålla mig dold för att giva mina vänner och trogna ädlingar tid att samla sina stridskrafter, så att när Rickards återkomst tillkännagives, han då står i spetsen för en [ 168-169 ]styrka, som hans fiender skola frukta att möta, och att sålunda det planlagda förräderiet kan kvävas utan svärdslag. Estoteville och Bohun torde inte vara starka nog att rycka fram mot York förrän om tjugufyra timmar. Jag måste hava underrättelser från Salisbury i söder, från Beauchamp i Warwickshire och från Multon och Percy i norr. Kanslern måste försäkra sig om London. Ett alltför plötsligt framträdande skull utsätta mig för helt andra faror än de, varur min lans och mitt svärd, även med bistånd av den djärve Robins båge, de glade munkens knölpåk och den kloke Wambas horn, kunna rädda mig.»

Wilfred bugade sig undergivet, väl vetande, huru fåfängt det var att bekämpa den otyglade äventyrslust, vilken så ofta utsatte hans herre för faror, som han lätt kunnat undvika eller rättare som det var oförlåtligt av honom att hava utsatt sig för. Den unge riddaren suckade därför och teg. Och belåten att hava bragt sin rådgivare till tystnad, fastän han sitt hjärta erkände förebråelsens rättmätighet, inlät sig Rickard i samtal med Robin Hood.

»Stigmanskonung», sade han, »har du några förfriskningar att bjuda din kunglige broder? De här döda skälmarna ha skaffat mig både motion och aptit.»

»Sanningen att säga», svarade stigmannen, »ty jag vill inte ljuga för min nådige konung — så är vårt visthus huvudsakligen försett med —» Han tystnade en smula förlägen.

»Med vilt, förmodar jag?» sade Rickard glatt. »Ja, sämre kan man få — och vill inte kungen stanna hemma och jaga sitt villebråd själv, får han inte knota alltför mycket, om han finner att andra göra det i hans ställe.»

»Om ers nåd då ännu en gång vill hedra en av Robin Hoods mötesplatser med sin närvaro», sade stigmanshövdingen, »skall det inte saknas varken viltstek eller ett stop öl och kanske inte heller en bägare drickbart vin.»

Stigmannen gick följaktligen förut och efter kom den käcke konungen, som sannolikt var gladare över detta tillfälliga sammanträffande med Robin Hood och hans män än han skulle varit att återtaga sin kungliga värdighet och sitta till bords i en lysande krets av pärer och ädlingar.

Nu framdukades i hast en skogsmåltid under en stor ek för konungen av England och dessa män, som voro fågelfria enligt hans lagar, men som för tillfället utgjorde hans hov och hans livvakt. Konungen gav sig god tid i deras krets, och när han slutligen gjorde uppbrott, lät Robin Hood eskortera honom ett stycke på väg, varefter Rickard, åtföljd av Ivanhoe, Gurth och Wamba, fortsatte sin färd i riktning mot Coningsburgh, dit de framkommo utan vidare äventyr och innan solen ännu gått ned.


  1. Av balladerna om Robin Hood erfara vi, att denne ryktbare stigman, då han var förklädd, stundom antog namnet Locksley efter sin fäderneby. Om dennas belägenhet känner man dock intet med visshet.