Jakob/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  XII.
Jakob
av Alexander Kielland
Översättare: okänd

XIII.
XIV.  →


[ 134 ]

XIII.

Sedan Törres förgäfves hade undrat öfver hvad prästen ville, besvarade han hans besök, — också en aftonstund. Då kvarhöll prästen honom öfver kvällsvarden, som han skickade efter, emedan han var ogift.

Denna gång kommo de lättare i samspråk med hvarandra, och Törres började nästan [ 135 ]glömma sina misstankar. De stodo ju hvarandra så nära; de talade samma språk och hade båda kommit ett godt stycke in i en för dem ny värld, hvardera längs sin väg, och prästen längre än Törres.

En gång då de talade därom, sade prästen småleende:

— Ni är en besynnerlig människa; ni fruktar ingenting, men ändå är det lätt att skrämma er.

— Enhvar är karl för sin hatt; men man får inte klifva för högt, ty då ramlar man ner.

Pastor Opstad skrattade, och då han hade mörkt helskägg och glasögon, var det icke alltid så lätt att förstå hans miner. Törres trodde nu att han skrattade åt honom.

— Jag skrattar därför att jag ser att ni ännu tror på de där fina människorna, på bildningen! — sade prästen.

Törres såg osäker på honom, men prästen tog en klunk ur sitt glas, — de brukade dricka toddy tillsammans — rätade på sig och sade:

— Se nu huru det har gått med mig, huru jag blef kurerad från den dumhet, som vidlåder oss bönder, och hvilken gör att det är ett så stort steg emellan oss och de så kallade bildade. Jag knogade mig fram till seminariet, ödmjukt krypande för alt och alla, men isynnerhet för bildningen, — bildningen och lärdomen voro ju det högsta — hm! — sade prästen och började plötsligt tala i en annan ton, — naturligtvis efter det religiösa.

— Naturligtvis, — svarade Törres lika [ 136 ]allvarligt, hvarpå prästen suckade och fortsatte på sitt vanliga sätt, utan att undvika bondiska intryck.

— Sedan blef jag informator hos en häradshöfding österut. Jag fick läsa med en hel hop af grannarnes barn, som voro ovanligt vanartiga. Men de fullvuxna voro ändå mycket värre än de, — herrarne, då de råkades, eller fruntimren i köket och mot tjänarene! . . . Bildning, ha, ha, ha! Jo, det var bildning att tala om!

Törres såg på prästen, som synbarligen själf rördes af sin berättelse.

— Jag vill inte tala om med hvilken råhet fogden och skrifvaren och hela sällskapet svuro så att det gnistrade bland korten, under det de berättade de värsta historier. Men till och med då de sutto allvarligt samspråkande med fruntimren, så var det ett enhälligt nedsättande af det som jag förut hade trott att räknades till bildning.

— Såå? — sade Törres tviflande.

— Det fans inte någonting af alt det, hvartill jag förut hade blickat upp, som inte af dessa människor hånades och kritiserades. Om det talades om konst och literatur, så var det osedligt; talades det om vetenskap, så var det någonting ytterst opålitligt, som endast några få utvalda vågade syssla med utan att misstaga sig. Från utlandet, där ingen enda af dem hade varit, kom alt det onda, för hvilket vi här hemma måste akta oss: böcker, taflor, tankar och idéer. Alt var farligt, hela tidsandan var farlig, ja, till och med själfva luften! Hvarje gång solen gick upp, [ 137 ]skrämde den dem med nytt ljus, och de stängde in sig i spiselvrån.

Törres hade svårt att följa med, då prästen blef ifrig, men han lyssnade i alla fall uppmärksamt på hvarje ord.

— Jag var själf mycket religiös den tiden, — fortsatte Opstad, men häjdade sig strax, — det vill säga jag är det inte mindre nu, men på ett annat sätt, förstår ni?

Törres förstod det mycket väl, och den andre återtog:

— Därför plågades jag också mest af prästen.

— Var han då med?

— Ja, han var den allra värsta, ty han kunde egga upp både sig själf och andra, så att kvinnorna blefvo likasom tokiga, och förde hans ord vidare, samt fördömde böcker och människor, som de kände blott till namnet. Jag sade aldrig ett ord, men en gång steg jag upp och gick ut ur rummet. Det var nog; jag blef afskedad såsom misstänklig, och kom till Christiania för att svälta och krypa fram till prästexamen.

— Men ser ni lärdom behöfdes det därtill, — sade Torres småleende.

— Lärdom! utbrast Opstad och reste sig ifrigt. — Tvång och förmörkelse! det vill säga Guds ord fingo vi nog lära rent och obesmittadt.

I dessa snabba öfvergångar var han lika inöfvad som en cirkushäst, som slår öfver i en annan gångart utan befallning, endast i följd af en förändring i musiken, och Törres antog å sin sida en lämplig min hvarje gång „prästen“ stack fram. Det var likasom en tyst öfverenskommelse [ 138 ]emellan dem, att alt som hörde till religionen var klart dem emellan. Det som drog dem till hvarandra var det gemensamma ursprunget och den ömsesidiga aktningen för hvarandras yrkesdugligket.

— Du borde läsa, — sade prästen en gång senare, då de hade blifvit mera bekanta.

Törres gjorde en otålig åtbörd.

— Nej, jag menar inte böcker, utan tidningar och dylikt. Då skulle du inse huru litet de bildade själfva akta bildningen.

Törres fick huvudstadstidningarna och religiösa tidskrifter från pastor Opstad, och då han hade vant sig att läsa, insåg han att prästen hade rätt. Öfveralt kämpades det emot det som Törres hade ansett såsom själfva klyftan.

Hvad han hade varit dum med sin ödmjukhet! Det var ju till stor del gissningar, det som folk trodde sig veta; alla de stora orden om att tänka själfständigt och fritt voro humbug; den eviga sanningen låg i själfva barnatron, och all världens visdom uppvägde inte lilla katekesen, och den kunde han. — Ha, ha, ha! Han måste skratta åt sig själf.

Där hade han gått och sett upp till Gustaf Kröger och öfverläraren Hamre och de andra, som hade läst alt det som stod i böckerna, och de voro ju ändå bara fritänkare, som skulle hamna i helvetet, och som egentligen inte borde få gå lösa omkring.

Och prästerna, som han förut hade ansett som riktiga trollkarlar, hvilkas makt ingen kunde undandraga sig! De voro ju näringsidkare, likasom han själf. De predikade och rekommenderade och [ 139 ]varnade för främmande varor och höllo de offrande omkring sig genom löften och hotelser. Törres fann det möjligt att det fans ett helvete; men han insåg klart att om det skulle tillåtas folk att betvifla dess tillvaro, så skulle det rakt gå åt skogen med den stora, goda affär, som prästerne drefvo.

Vid den tiden började lifvet ändtligen för Törres Wold antaga den karaktär, som han själf ansåg vara säkrast och tillförlitligast, och hvilken man kunde följa, utan att störta ner för branter eller häjdas af klyftor. Han utstakade nu sin framtid, utan att taga annat med i beräkningen än sina pengar och sin egen vilja.

Därunder skötte han med oförminskad ifver fru Knudsens affär och fick ständigt mera inflytande öfver henne, medan han i tysthet förberedde sina planer och af den allmänna opinionen småningom började anses såsom en blifvande storhet.

Konkurrensen emellan de båda grannbutikerna blef alt större, ehuru de vänskapliga formerna fortfarande bibehöllos. Törres började åter sällskapa med Jessen, inbjöd honom, likasom om ingenting hade händt, och en kväll råkades till och med herr Jessen och fröken Thorsen på en liten aftonbjudning hos Törres Wold. Han hade nu en sådan fart i sig, att ingen kunde häjda honom, och innan de båda hade en aning därom, hade värden leende placerat dem bredvid hvarandra vid bordet.

Hon hade längesedan uppgifvit alt hopp om att Törres skulle återvända till henne, men hon kände ändå att hon var i hans våld. Och då hon [ 140 ]märkte att han ville återföra henne till herr Jessen, föreföll det henne rent af omöjligt; det skulle hon säga honom följande dag.

Men både dagen därpå och många andra dagar samlade fröken Thorsen förgäfves sitt mod, han genomskådade henne, och förde henne hvart han ville. Det var en förskräcklig tid för henne, då herr Jessen osäkert och feberaktigt började närma sig henne. Han måste ju veta alt! De hade ju icke ens gjort sig den mödan att dölja det. Och nu kom herr Jessen, som viste alt, och Törres hjälpte till. Åter var hon hjälplös mot dessa tvänne män, men mera än någonsin förut.

Emot herr Jessen uppträdde Törres nu såsom en allvarlig kollega, som talade om huru ledsamt det var att de båda, som voro de enda i staden, som förstodo sig på handel, skulle slita ut sig i en onyttig konkurrens. Hvarken Brandt eller Cornelius Knudsen dugde till någonting; nej, man borde slå sig på någon viss specialitet, sade Törres.

— Men de stora magasinerna, — invände Jessen.

— Passa inte för oss, — svarade Törres kort och säkert.

Men herr Jessen var en försiktig karl, hvad penningar beträffade. Han hade sparat något, han också; men att anlägga en stor affär för siden, sammet, möbeltyger och mattor, såsom Törres rådde honom till, föreföll honom altför djärft.

Törres nöjde sig emellertid icke med råd och uppmuntran; han förmådde också bankodirektören att intressera sig för denna nya kraft. Bankodirektören hade nämligen i sitt hus en dyr butik att [ 141 ]hyra ut, och den fann han alldeles lämplig för herr Jessen.

Banken stod således öppen för en begynnande kredit. Törres sade att han nog skulle kunna inskaffa ett lån, och så snart Jessen hade börjat lyssna till alt detta, blef han strax öfverlupen af profryttare, som önskade honom lycka och bjödo ut åt honom alt hvad han ville ha.

— När du nu etablerar dig, så blir det väl också allvar af kurtisen med fröken Thorsen, — sade Törres en dag.

Anton Jessen rykte till och såg på honom för att utröna om det var skämt. Men Törres fortsatte helt oskyldigt:

— Hon är obetingadt den förnämsta i sin branche här i staden.

— Jag skulle ogärna vilja att min hustru stod bakom disken, — sade herr Jessen.

— I alla fina butiker i Paris står hustrun, d& hon är vacker, bakom disken, — sade Törres. Och han märkte att hans plan började realiseras.

— Då skulle det ju bli slut på det myckna pratet, — tillade Törres och reste sig, emedan det ringde på hans tamburklocka.

— Hvad menar du? — frågade Jessen villrådig.

— Du har naturligtvis också hört att det pratats om fröken Thorsen och mig; då man står i samma butik, heter det ju så lätt att . . . men det är bara prat. . . .

Törres gick för att öppna.

Anton Jessen kände sig alldeles förbryllad. Han viste att Törres ljög, men hvarför kunde han [ 142 ]då inte slå kytnäfven i bordet och säga: du ljuger!? Hvarför kände han redan att han måste böja sig, deltaga i komedin och låtsa såsom om han trodde denne lögnare, som var så djärf och så stark? Hvarför hade han aldrig kraft att göra det som han ville?

Törres kom tillbaka, då han hade expedierat den besökande och sade liknöjdt:

— Hvad var det igen som vi talade om? Jo, du skulle ja gifta dig; ja, det är det enda förnuftiga, då man har egen handel.

Alla dessa uppmuntringar voro för mycket för Anton Jessen. Den hemliga tron på en talang, som ville bryta fram; och därjämte alt detta, som dref honom att öppna en egen fin butik, — hans önskningars mål — dref honom äfven till fröken Thorsen, omkring hvilken han var så van att svärma. Alt detta steg honom åt hufvudet; han uppsade sin plats hos Brandt, hyrde Christensens butik, gjorde inköp för affären och friade modigt till fröken Thorsen.

Hennes hjärta, som en kort tid helt och hållet hade tillhört Torres, började åter dela sig. Men emedan hennes gamla beundran för den nätta herr Jessen började lefva upp igen, reste sig därinvid en mörk skugga, som drog henne till sig, ett hängifvande utan motstånd, som hon kände på förhand, så snart han gaf en vink, han, som hade makten.

Men han störde henne icke, icke med en enda blick. Han förde henne till den andre; han jämnade deras väg, och då förlofningen hade kommit till stånd, föreföll han gladare och ifrigare än [ 143 ]någonsin att förena dem och få affären i gång. Endast någon enda gång, då de tre voro allena tillsammans, kunde det gemensamma medvetandet midt under skämt och vänskapsbetygelser glida kallt emellan dem likasom ett spöke, hvilket de alla sågo. —

En torsdagseftermiddag tidigt på våren hade en skara kvinnor samlats utanför kyrkan, och mängden ökades af de förbigående, som stannade för att se det fina bröllopet.

Det var herr Anton Jessens bröllopsdag, och det var många saker vid detta bröllop, som intresserade hela staden. Fastän brudparet icke hade några släktingar och ej häller hörde till den finaste societeten, hade dock herr Jessens nya, eleganta affär i förening med de storartade förberedelserna för festen lifvat sinnena.

Man viste hvad som hade blifvit förskrifvet åt bruden från Hamburg, äfvensom att lilla fru Jessen af sin son hade fått en färdigsydd sidenklädning af pärlgrå moirée antique med breda spetsar, direkte från Paris.

Förvåningen var allmän och mycken bitterhet förspordes. Isynnerhet talade bankodirektörskan Christensen ifrigt om slösaktigheten hos sådana personer. Men hon förstummades, då hon själf blef inbjuden, och då hon hörde att Christensen till och med skulle komma i kyrkan. Herr Jessen var en af de „unga krafterna“ i staden och hade dessutom hyrt deras stora butik.

Lilla fru Jessen dref med strömmen likasom ett bortrykt husgeråd vid en öfversvämning. Alt sedan den kväll då hennes son med öfverlägsen [ 144 ]min hade berättat henne att han ämnade göra slag i saken och gifta sig, hade hon varit bragt nr jämvikten, och hon återvann den icke under den oroliga tid, som föregick bröllopet.

Anton Jessen hade skilts i allsköns vänskap från sin principal. Gustaf Kröger hade visserligen spått att han inom tre år skulle vara ruinerad, men Kröger kände altför väl till den feberaktiga längtan att bli sin egen herre, som oemotståndligt griper ungt folk vid en viss tidpunkt. Han var till och med nog godhjärtad till att underteckna en borgesförbindelse, som förut var underskrifven af Cornelius Knudsen och bankodirektör Christensen.

Detta hade Törres åstadkommit, likasom det var hans värk att det fans pengar till alt och kredit därjämte och sålunda spriddes det en glans och en längtan efter den stora dagen och öfver det högtidliga ögonblicket, då bankodirektör Christensen såsom en väl dresserad elefant förde lilla fru Jessen i pärlgrått moirée öfver kyrkgolfvet.

Brodén var förtjusande, litet blek tykte damerna, men alla män som sågo henne i den släta hvita sidenklädningen med slöjan hängande ner på ryggen, hela den fylliga lilla figuren, så späd och så mjuk, alla män funno henne förbannadt vacker. Törres hade med flit icke sett på henne, fastän han var med i bröllopsskaran.

Han fäste sig icke häller vid den uppmärksamhet det väkte bland folk, att han hade fått fru Knudsen till dam. Han tänkte alls icke på huru många kvickheter som sades om honom och bruden, och huru många spådomar om honom och fru [ 145 ]Knudsen. Han hade med all sin ihärdighet utarbetat denna första del af sin plan utan att tänka på annat. Först i det ögonblick, då han gick öfver kyrkgolfvet, och framför sig såg skymten af en myrtenkrans, en hvit slöja och några små kurriga lockar omkring en hvit nacke, först nu föreföll det honom som om han hade gått i en dröm, ur hvilken han icke kunde vakna.

Prästen predikade så länge öfver orden „I skolen varda ett kött,“ att de stackars brudtärnorna, som sutto med ansiktet åt församlingen, slutligen icke viste hvart de skulle se. Men då Törres hörde att de två nu oåterkallelig en voro man hustru, spratt han till och såg på prästen, likasom om han hade velat ropa någonting, men det gick öfver, och alla kommo välbehållna till bröllopsgården.

Brudgummen hade uppfört sig mönstergilt i kyrkan, fastän han var mycket blek. Det var allmänna omdömet att han tog sig bra ut, fin och proper från topp till tå, i ny frack, små lackerade skor med rosetter, hög engelsk kravatt, och håret koafferadt enligt sista modet, likasom om hans hufvudskalle hade varit tunt öfverstruken med mörk oljefärg från hjässan framåt.

Men då han kom hem, måste han gå in och lägga sig på moderns säng, dit hon hämtade åt honom buljong med ägg. Under tiden tog unga frun emot lyckönskningarne.

Törres närmade sig icke. Han hade gått öfver till hotellet, där middagen skulle serveras, och hvarest han själf hade hjälpt Jessen med de storartade anordningarne. Så snart gästerna voro [ 146 ]samlade och brudgummen hade kryat upp sig igen, satte man sig till bords i den stora matsalen.

Det var ganska stelt vid bordet. Törres höll sig också tyst, inte egentligen därför att han var orolig. Han hade redan återvunnit en stor del af sin forna säkerhet, och dessutom var han här omgifven af sina likar. De unga butikfröknarna skrattade sig nästan fördärfvade hvarje gång herr Wold öppnade munnen, och alla i denna krets böjde sig för honom. Men hon förvirrade honom alt mera, den fagra bruden vid Jessens sida!

I trängseln efter middagen kommo Törres och hans dam i närheten af de nygifta, och förrän han hade en aning därom, stod hon rakt framför honom, varm efter måltiden, glad och småleende emot gäster och väninnor.

Men plötsligt blef hennes ansikte likasom förstenadt, ty då han såg ned på henne, fingo hans ögon ett riktigt vildt uttryck, sådant som hon hade sett dem ha då han var mest förälskad i henne. Och hon tykte att han på sina starka armar skulle kunna lyfta henne upp ur mängden. Hon tog honom hastigt om båda handlederna och tvingade sig att småle.

— Låtom oss tacka Wold för all hans hjälp, Anton! — sade hon.

Törres drog ett djupt andetag och likasom vaknade upp. Han trykte brudgummens hand och banade sig sedan väg ut till rökrummen, där det fans bara kaffe, tobak och män.

Då de högtidliga gästerna hade gått, börjades en glädtig dans af brudparets många vänner och väninnor, som voro inbjudna till [ 147 ]eftermiddagen, och det blef en otvungen bal, hvars deltagare utgjordes af ungt folk ut handelsklassen med sina damer, äfvensom af gamle konsul With, som hade mycket roligt.

Då det icke skulle bli någon bröllopsresa, hade man med de närmaste kommit öfverens om att brudparet klockan half ett skulle försvinna i all tysthet och fara hem utan att göra något afbrott i den glada festen. Och ju längre det led på kvällen, desto oroligare blef Törres, som emellertid dansade ifrigare än någon annan. Men i själfva värket gaf han akt på hvarje minut som gick och viste alltid hvar bruden var, fastän han icke dansade med henne.

Och hon å sin sida hade blifvit så rädd för det upprörda sinnestillstånd, hvari hon såg att Törres befann sig, att hon redan förrän tiden var inne, bad sin man se efter vagnen. Nu fruktade hon mindre att vara på tumanhand med Jessen än tillsammans med Törres Wold i det stora sällskapet.

Hennes man hade också stykt sitt mod så grundligt, att han ständigt smålog och hans ögon sågo helt små ut, medan han med trögt målföre och slug min gång på gång upprepade:

— Hejsan, mina damer, alt är betaladt!

Någonting annat sade han icke häller åt sin lilla hustru; men vagnen hade kommit, och hon smög sig ut ur salen, utan att någon märkte det.

Men Törres viste det, och hans oro ökades, medan hon var uppe och tog på sig sina öfverplagg. Han var till hälften inne i salen och till hälften ute i farstun, dit dörrarne för värmens [ 148 ]skull stodo öppna. Han anförde en kotiljongstur, och damerna formligen täflade om honom, men då han säg ett par små hvita sidenskor i trappuppgången, förlorade han totalt besinningen.

Några unga herrar stodo vid dörren, och i farstun befann sig Anton Jessen med sin mor, som ännu i sista ögonblicket ville tala med sin son, men han svarade henne bara helt knipslugt: Alt är betaladt, mutter!

Då bruden kom, trängde sig Törres fram till trappan, och innan hon hann hindra det, lyfte han upp henne och bar henne på sina armar genom den upplysta farstun, där gästerna och hotellets betjäning leende veko undan, ända ut på gatan, hvarest vagnen väntade. Han hade ingen annan tanke än att sätta sig i vagnen med henne, fara sin väg och icke bry sig om de andra.

Hon förstod det och hviskade ångestfullt:

— Nej, nej Törres! . . . är du tokig? . . . efteråt . . . Törres . . . efteråt. . . .

I detsamma kom Jessen rasande ut. De andra hade puffat honom ut. Han snafvade och höll på att stupa mot Wold, som just hade satt bruden in i vagnen.

— Hejsan, mina damer! — ropade brudgummen förnöjd.

Men Törres gjorde ännu en gång våld på sig. Han tog den lille brudgummen och föste honom in i vagnen på ett sådant sätt, att herr Jessen plötsligt slog om i en annan ton och höfligt men kallt ville göra herr handelsbokhållaren Wold uppmärksam på att alt var betaladt.

[ 149 ]Törres slog igen dörren och ropade ursinnigt åt kusken:

— Kör på!

Och likasom om hans lidelse hade återvärkat på hästarne, rykte de till, och brudparets vagn rullade ljudlöst bort på de mjuka, vaggande ressårerna.

Men Törres störtade in igen, satte ny fart i balen, dansade och drack ända till ljusa morgonen.