Jane Eyre/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 237 ]

NITTONDE KAPITLET.


Biblioteket såg ganska fredligt och lugnt ut, då jag trädde in, och sibyllan — ifall hon var en sådan — satt temligen städadt i en länstol i spiselvrån. Hon hade en [ 238 ]röd kappa och en svart hufva, eller snarare en bredskyggig zigenerhatt, som med en randig näsduk var fastbunden under hennes haka. Ett utsläckt ljus stod på bordet, och qvinnan lutade sig fram mot elden, vid dess sken läsande i en liten svart bok, liknande en bönbok. Hon mumlade orden halfhögt för sig sjelf under det hon läste, såsom de flesta gamla qvinnor bruka göra. Vid mitt inträde upphörde hon ej genast, utan tycktes först sluta ett stycke.

Jag stod på mattan framför spiseln och värmde mina händer, som blifvit något frusna af att jag suttit så långt från elden i förmakat. Jag kände mig nu fullkomligt lika lugn som någonsin i mitt lif: det var i zigenerskans yttre ingenting som kunde väcka någon oro. Hon tillslöt nu sin bok och såg långsamt upp; hennes hattskygge dolde till en del hennes ansigte; men då hon upplyfte det, kunde jag dock se att det var ett högst eget och besynnerligt. Hennes hy var mörk, nästan svart; några hoptofvade lockar tittade fram under en hvit bindel, som hon knutit under hakan, och beskuggade till hälften hennes kinder eller, rättare sagdt, hennes käkar; hennes öga mötte genast mitt med en djerf och oafvänd blick.

»Nå, ni vill väl gerna veta ert öde!» sade hon i en ton, hvars barskhet öfverensstämde med det skarpa uttrycket i hennes ansigte.

»Det bryr jag mig inte stort om, mor; men ni kan ju roa er med att spå mig. Jag vill likväl säga er att ni nu har framför er en klentrogen.»

»Det är just likt ert öfvermod att säga så! Jag väntade det också af er; jag hörde det i ert steg, då ni gick öfver tröskeln.»

»Gjorde ni? Ni måste då ha ett qvickt öra.»

»Ja, det har jag också, och ett qvickt öga och en qvick hjerna.»

»Det behöfs nog i ert yrke.»

»Det är sant; särdeles när man har att göra med sådana kunder som ni. Hvarför darrar ni inte?»

»Jag fryser inte.»

»Hvarför bleknar ni inte?»

»Jag är inte sjuk.»

»Hvarföre rådfrågar ni inte min konst?»

»Jag är inte enfaldig.»

[ 239 ]Den gamla hexan flinade under sin hufva och bindel, framtog derpå en kort svart pipa, tände den och började att röka. Sedan hon en stund njutit deraf, och medan hon oafvändt stirrade i elden, sade hon mycket bestämdt:

»Ni fryser, ni är sjuk och ni är enfaldig.»

»Bevisa det,» svarade jag.

»Det ska jag göra, och med få ord. Ni fryser, emedan ni är ensam: ingen beröring framlockar den eld som bor inom er. Ni är sjuk, ty den bästa, den djupaste, den ljufvaste af alla menskliga känslor är långt ifrån er. Ni är enfaldig, emedan ni, ni må lida huru mycket som helst, inte vill vinka den att närma sig er, eller taga ett steg för att möta den der den väntar er.»

Hon förde åter sin svarta pipsnugga till sina läppar och började ånyo att röka af alla krafter.

»Det der kan ni ju nästan säga till hvem som helst, hvilken, liksom jag, lefver ensam och beroende i ett stort hus.»

»Jag skulle kunna säga det till hvem som helst, ja; men skulle det också vara sant om nästan hvem som helst?»

»Ja, i mina omständigheter.»

»Ja, just det ja; i edra omständigheter; men tag fram någon annan som är i precis samma ställning som ni.»

»Det skulle vara lätt att finna tusende.»

»Ni skulle knapt vara i stånd att finna en enda. Er ställning är helt egen; lyckan står er så nära; ja, ni kan nå den med handen. Alla materialier dertill äro förberedda, och endast deras sammansättning felas. Slumpen lade dem litet åt sidan; låt dem endast komma närmare, och ni skall välsigna följderna deraf.»

»Jag förstår inte gåtor. Jag har inte kunnat lösa en sådan i hela mitt lif.»

»Om ni önskar att jag ska tala tydligare, så måste ni visa mig er hand.»

»Och fylla den med silfver, kan jag tänka.»

»Ja, det förstås.»

Jag gaf henne en riksdaler; hon stoppade den i en gammal strumpsocka, som hon drog fram ur sin ficka, och sedan hon åter omknutit den och stoppat den tillbaka, tillsade hon mig att räcka fram min hand.

[ 240 ]Jag gjorde så. Hon närmade sitt ansigte till handen och betraktade den, utan att vidröra den.

»Den är för fin,» sade hon. »Jag kan inte göra någonting med en sådan hand som den der; den är nästan utan alla linier: för öfrigt, hvad ligger väl i en hand? Ödet är ej skrifvet der.»

»Jag tror så med,» sade jag.

»Nej,» sade hon; »det ligger i ansigtet: på pannan, omkring ögonen, i sjelfva ögonen och i munnens linier. Fall på knä och lyft upp ert hufvud.»

»Ah, nu kommer ni till verkligheten,» sade jag, i det jag lydde henne, »och jag torde nu snart få mera förtroende för er konst.»

Jag knäböjde vid pass en half aln ifrån henne. Hon omrörde elden, så att en klar låga bröt fram ur de uppskyfflade kolen; så som hon satt, bragte emellertid eldskenet henne i en ännu djupare skugga, på samma gång som det helt och hållet upplyste min gestalt.

»Jag undrar just med hvilka känslor ni kom hit till mig,» sade hon, sedan hon en stund betraktat mig. »Jag skulle också gerna vilja veta med hvilka tankar ni umgås, under hela den tid ni sitter der borta i det granna rummet, medan allt det förnäma folket fladdrar förbi er, liksom figurerna i en laterna magica, med lika litet samband er emellan, som om de ej vore annat än skuggor af menskliga former, utan all verklighet.»

»Jag känner mig ofta trött, stundom sömnig, men sällan ledsen.»

»Då har ni något hemligt hopp, som upplifvar och muntrar er med ljufva hviskningar om det tillkommande.»

»Nej, det har jag inte. Det högsta jag hoppas, är att jag en gång måtte kunna spara ihop tillräckligt mycket penningar, för att dermed sätta upp en egen skola.»

»Det var en klen föda för själen att lefva på! Och under det ni sitter der i fönstersmygen (ni ser att jag känner edra vanor) — »

»Det har ni hört af tjenstfolket.»

»Ah, ni tror att ni är mycket skarpsinnig. Nå — måhända då att jag gjort det; för att säga sanningen, är jag bekant med en af dem — mrs Poole — »

[ 241 ]Då jag hörde detta namn sprang jag hastigt upp.

»Är du det!» tänkte jag för mig sjelf; »då är det väl ändå något kanaljeri med i spelet.»

»Bli inte förskräckt!» fortfor den besynnerliga figuren; »af mrs Poole har ni ingenting att frukta: hon är stilla och tystlåten, och hvar och en kan lita på henne. Men, som jag nyss sade: under det ni sitter i den der fönstersmygen, tänker ni då inte på något annat än er tillkommande skola? Intresserar ni er då inte för någon af hela sällskapet, som intager stolarna och sofforna framför er? Fins det intet ansigte som ni studerar? Ingen gestalt, hvars rörelser ni, åtminstone med nyfikenhet, följer?»

»Det roar mig att betrakta alla ansigtena och alla gestalterna.»

»Men utmärker ni inte från de öfriga en — eller två—»?

»Jo, det gör jag ofta; då åtbörderna och blickarna mellan ett par tyckes innebära en hel berättelse, roar det mig att studera dem.»

»Nå, hvad är det som ni tycker bäst om att höra?»

»Åh, jag har inte så vidsträckt val! Samtalet rör sig vanligtvis kring samma ämne — kurtis, och lofvar att sluta med en och samma katastrof — giftermål.»

»Och detta enformiga tema behagar er?»

»Uppriktigt sagdt, bekymrar jag mig ej särdeles derom; det angår mig inte.»

»Angår det er inte? Då en ung dam, full af ungdom och helsa, utmärkt för skönhet och talanger, jemte bördens och rikedomens lysande förträden, sitter och ler mot en gentleman, som ni — »

»Som — hvad?»

»Som ni känner — och kanske tycker om.»

»Jag känner ingen af herrarne här. Jag har knappast talat ett enda ord med någon af dem, och hvad det vidkommer, att tycka om någon af dem, så högaktar jag visserligen några såsom ganska ståtliga och aktningsvärda gamla herrar och erkänner ungdomen, skönheten och de lysande företrädena hos andra; men för mig kunna de allesammans le mot hvem som helst, utan att jag bekymrar mig derom det ringaste.»

»Ni säger att ni inte känner herrarne här och att ni [ 242 ]inte talat ett enda ord med någon af dem! Vill ni äfven säga detsamma om herrn i huset?»

»Han är inte hemma.»

»En högst djupsinnig anmärkning, en högst fiffig undanflykt! Han for till Millcote denna morgon och kommer tillbaka i afton eller i morgon; men utesluter väl honom denna omständighet från listan af edra bekantskaper — eller tillintetgör, så att säga, hela hans existens?»

»Nej; men jag har svårt att se hvad mr Rochester har att göra med det ämne ni nyss bragte å bane.»

»Jag talade om damer som le mot herrar, och på senare tiden har mr Rochester erhållit så många soliga blickar och leenden, att han väl till sluts måste smälta som snö om våren; har ni inte märkt det?»

»Mr Rochester har full rättighet att njuta af sina gästers sällskap.»

»Det är nu inte fråga om hans rättighet; men har ni aldrig märkt, att af alla de tal, som här hållas om äktenskap, mr Rochester blifvit gynnad med de lifligaste och mest ihärdiga?»

»Uppmärksamheten hos åhöraren bevingar den talandes tunga.»

Jag sade dessa ord snarare för mig sjelf än till zigenerskan, hvars besynnerliga tal, röst och hela sätt hade invaggat mig i ett slags drömmande tillstånd. Den ena oväntade tanken efter den andra gick öfver hennes läppar, till dess jag slutligen var insnärjd i ett riktigt nät af mystifikationer och undrade hvilken osynlig anda under veckor suttit vid mitt hjerta, vaktande arbetet i dess innersta verkstad och upptecknande hvarje pulsslag.

»Åhörarens uppmärksamhet!» upprepade hon. »Ja, det är sant; mr Rochester har suttit timtals med örat vändt till de tjusande läppar, som tycktes finna så mycket nöje i detta slags samtal; och han har lyssnat så gerna och sett så tacksam ut för den njutning han deraf erfor: har ni märkt det?»

»Tacksam! Jag kan inte påminna mig att jag upptäckt tacksamhet i hans ansigte.»

»Upptäckt! Ni har då således studerat det? Och hvad var det ni upptäckte, om det inte var tacksamhet.»

Jag svarade icke.

[ 243 ]»Ni har der läst kärlek — inte sant? — och blickande in i framtiden, har ni sett honom gift, och hans brud lycklig?»

»Hm! Inte just precis. Er spådomskonst lemnar er stundom i sticket.»

»Nå, hvad tusan har ni sett, då?»

»Det kan göra detsamma: jag kom hit för att fråga, men ej för att bikta. Är det bekant att mr Rochester ämnar gifta sig?»

»Ja; och med den sköna miss Ingram.»

»Snart?»

»Så ser det ut åtminstone, och otvifvelaktigt är (ehuru ni med en djerfhet, som förtjenade straff, tyckes betvifla det), att de måste bli ett utomordentligt lyckligt par. Han måste nödvändigt älska en så vacker, ädel, qvick och talangfull dam, och hon älskar honom ganska säkert — om just icke hans person, så åtminstone hans börs. Jag vet att hon anser besittningen af Rochesterska familjens gods i hög grad önskvärd; ehuru jag (Gud förlåte mig) berättade henne någonting i det ämnet för omkring en timme sedan, som kom henne att se helt allvarsam ut: hennes mungipor neddrogos en half tum. Jag skulle råda hennes hyggliga älskare att se sig före; — om någon annan friare kommer, med en längre och mera ograverad inkomstlista — så ger hon honom på båten — »

»Men, kära mor, jag kom inte hit för att höra mr Rochesters öde; utan jag kom för att höra mitt eget, och ni har ännu inte sagt mig något derom».

»Ert öde är ännu obestämdt: då jag undersökte ert ansigte, såg jag att ett drag motsade de andra. Ödet har tillmätit er ett stort mått af sällhet. Det har omsorgsfullt satt det åsido för er räkning. Jag såg det göra det. Det beror nu på er sjelf att sträcka ut er hand och upptaga det: men om ni vill göra det, detta är det problem jag söker lösa. Fall ännu en gång på knä här på mattan.»

»Men håll mig inte länge; elden riktigt steker mig.»

Jag knäböjde. Hon lutade sig icke öfver mig, utan betraktade mig endast tillbakalutad i sin stol. Derpå började hon mumla för sig sjelf:

»Lågan fladdrar i ögat; ögat glänser likt daggdroppen; det lyser så mildt och fullt af känsla; det ler åt mitt [ 244 ]tal: det är mottagligt för intryck, och dess strålande sfer skiftar beständigt; då det upphör att le, är det dystert; en omedveten trötthet nedtynger ögonlocket: det betyder melankoli, härflytande från enslighet. Det vänder sig ifrån mig: det vill inte längre bli utforskadt; det tyckes med ett gäckande uttryck vilja förneka den upptäckt jag redan gjort — förneka både känslofullheten och sorgen; men dess stelhet och förbehållsamhet styrker mig endast i min tanke. Ögat är gynnsamt.

»Hvad munnen beträffar, så älskar den stundom att le och meddelar gerna alla de tankar som hjernan fostrar, ehuru jag förmodar, att den förtiger mycket af hvad hjertat känner. Mjuk och rörlig som den är, är den icke skapad att förbli tillsluten i ensamhetens ständiga tystnad; det är en mun, som borde ofta tala och ofta le och ha kärlek och ömhet till samtalsämne. Äfven denna del af ansigtet är lyckosamt.

»Endast i pannan ser jag ett hinder för en lycklig utgång, och denna panna tyckes säga — ’Jag kan lefva allena, om omständigheterna och min egen aktning fordra det. Jag behöfver ej sälja min själ, för att dermed köpa min lycka. Jag har en medfödd inre skatt, som är i stånd att hålla mig upprätt, äfven om utifrån endast smärta och bekymmer skulle träffa mig; om all glädje flyr mig eller om jag endast kan erhålla den för ett pris som jag ej vill gifva derför.’ Denna panna säger vidare: ’Förnuftet sitter här fast och håller tyglarna; det tillåter icke känslorna att få fritt lopp och föra hjertat i vilda afgrunder. Passionerna må rasa ursinnigt, likt äkta hedningar, som de äro, och begären må förespegla alla möjliga fåfängliga bilder: förnuftet skall dock fälla dom i sista instancen och gifva det afgörande utslaget. Storm, jordbäfning, eld och lågor må hota mig: jag skall dock endast följa ledningen af den stämma, som tolkar samvetets domslut.’

»Väl sagdt, panna! din förklaring skall bli respekterad. Jag har utkastat mina planer, dem jag anser goda och riktiga, och dervid lyssnat till samvetets fordran och förnuftets råd. Jag vet att ungdomens blomma faller bort och förvissnar, om i den nöjets bägare, som erbjudes, endast finnes en droppa af skammens drägg eller den ringaste doft af samvetsagg; och jag önskar hvarken offer, sorg eller [ 245 ]död — sådant är icke i min smak. Jag vill skydda, men icke förstöra — vinna tacksamhet, ej utpressa tårar af blod — ja, ej ens af salt vatten! endast leende blickar, smekningar och ljufva ord vill jag skörda. Hur herrligt detta skulle vara! Det förekommer mig, som om jag lefde i en skön feberdröm! Huru gerna skulle jag icke vilja uttänja detta ögonblick i det oändliga; men jag vågar ej. Så mycket förmår jag åtminstone att beherska mig. Jag har handlat så, som jag i mitt innersta svor att jag skulle handla; men en fortsättning kunde fresta mig öfver mina krafter. Stig upp, miss Eyre; lemna mig: ’skådespelet är slutadt’.»

Hvar var jag? Sof jag, eller var jag vaken? Hade jag drömt eller drömde jag ännu? Den gamla qvinnans röst hade förvandlats: hennes ton, hennes åtbörder och hela sätt voro mig lika bekanta som mitt eget ansigte i spegeln — som talet af min egen tunga. Jag steg upp, men gick icke. Jag såg på henne; omrörde elden och såg på henne ännu en gång; men hon drog sin mössa och sin bindel tätare omkring sitt ansigte och vinkade mig bort. Lågan belyste den utsträckta handen: nu väckt och färdig att göra upptäckter, märkte jag den genast. Det var icke en gammal qvinnas magra och skrynkliga hand, utan en mjuk och rund, med fina och välformade fingrar; en bred ring blänkte på lillfingret, och lutande mig framåt, betraktade jag den och såg en diamant, som jag väl hundrade gånger hade sett förut. Jag kastade åter en blick på ansigtet, som nu icke längre var vändt ifrån mig — tvärtom var nu äfven hufvan borta, bindeln upplöst och hufvudet upplyftadt.

»Nå, Jane, känner ni igen mig?» frågade en välbekant stämma.

»Tag endast af den röda kappan, sir, och sedan — »

»Bandet har gått i knut — hjelp mig.»

»Slit af det.»

»Se så ja, nu är det gjort — bort med er, lånta paltor!»

Mr Rochester stod nu framför mig, helt och hållet afklädd sin förklädning.

»Nå, sir, det här var en besynnerlig idé.»

»Men väl utförd — eller hur? Tycker ni inte det?»

»Med de andra fruntimren måste ni ha gjort er sak väl.»

[ 246 ]»Men inte med er?»

»Med mig spelade ni icke någon zigenerskas rol.»

»Hvilken rol spelade jag då? Min egen?»

»Nej; någon obeskriflig persons; med ett ord, jag tror att ni försökt utforska eller göra gäck af mig; ni har talat dårskaper, för att få mig att göra detsamma. Det var inte vackert gjordt af er, sir.»

»Förlåter ni mig, Jane?»

»Det kan jag inte säga, förrän jag öfvertänkt saken. Om jag vid närmare besinnande finner, att jag inte begått alltför stora dumheter, så skall jag försöka att förlåta er: men det var inte rätt gjordt.»

»Åh, ni har varit mycket återhållsam — mycket försigtig och förståndig.»

Jag drog mig mina ord till minnes och tyckte sjelf att jag i det hela taget varit det. Jag misstänkte under hela tiden en förklädnad. Jag visste att zigenerskor och spåqvinnor ej uttrycka sig så som denna föregifna gamla qvinna gjorde; dessutom hade jag märkt hennes förstälda röst och hennes bemödande att dölja sitt ansigte. Min gissning hade fallit på Grace Poole — denna lefvande gåta, denna alla hemligheters hemlighet, såsom jag ansåg henne; men jag hade aldrig kommit att tänka på mr Rochester.

»Nå», sade han, »hvad funderar ni på? Hvad betyder det der allvarliga leendet?»

»Det betyder öfverraskning och sjelflyckönskan. Jag förmodar att jag nu har er tillåtelse att få gå min väg?»

»Nej, vänta ett ögonblick, och säg mig hvad folket gör der inne i förmaket.»

»De tala väl om zigenerskan, kan jag tänka.»

»Sitt ned, sitt ned! — Låt mig höra hvad de sade om mig.»

»Det vore kanske bäst att jag inte dröjde längre, sir: klockan måste vara nära elfva. Men det var sant, vet ni af, mr Rochester, att det kom en främling hit, sedan ni reste bort i morse?»

»En främling! — Hvem kunde det vara? Jag väntar ingen. Har han rest?»

»Nej, han sade att han kände er sedan lång tid tillbaka, och att han vågade taga sig friheten att slå sig ned här till det ni kom hem.»

[ 247 ]»Han skulle väl så fan heller! Sade han sitt namn?»

»Hans namn är Mason, sir; och han kommer från Vestindien, ifrån Spanish Town på Jamaica, tror jag.»

Mr Rochester stod bredvid mig; han hade fattat min hand, liksom för att leda mig till en stol. Under det jag talade, kände jag en konvulsivisk tryckning; leendet stelnade på hans läppar, och hans andedrägt stockade sig.

»Mason! — Vestindien!» sade han i en ton, som om han varit en automat, hvilken ej kunde yttra mera än dessa ord. »Mason! — Vestindien!» upprepade han åter och omsade dessa ord trenne gånger, hvarunder hans ansigte blef grått som aska. Han tycktes knappast veta hvad han gjorde.

»Mår ni illa, sir?» frågade jag.

»Jane, jag har fått ett slag; — jag har fått ett slag, Jane!» stammade han.

»Åh! — Stöd er på mig, sir.»

»Jane, ni lånade mig en gång er axel; gör mig nu äfven samma tjenst.»

»Ja, sir, och äfven min arm.»

Han satte sig ned och hade mig att sätta mig bredvid honom. Hållande min hand i båda sina, smekte han den, under det han på samma gång betraktade mig med en i hög grad dyster och förvirrad blick.

»Min lilla vän», sade han; »jag skulle önska att jag vore ensam med er på en obebodd ö, och att oro, fara och rysliga minnen vore långt ifrån mig.»

»Kan jag hjelpa er, sir? Jag vill ge mitt lif för att tjena er.»

»Jane, om jag behöfver bistånd, skall jag söka det hos er: jag lofvar er det.»

»Tack för det, sir! säg mig hvad jag skall göra, — jag vill åtminstone försöka att göra det.»

»Hemta mig nu först ett glas vin från matsalen — de hålla nu på att supera der — och säg mig om Mason är der, och hvad han gör.»

Jag gick. Jag fann hela sällskapet i matsalen, vid supern, såsom mr Rochester hade sagt: de sutto icke till bords — supern var anordnad på ett sidobord; hvar och en hade tagit hvad han ville, och man stod här och der i grupper, med tallrikar och glas i händerna. Alla tycktes [ 248 ]vara vid ett förträffligt lynne. Mr Mason stod vid eldbrasan, samtalande med öfverste Dent och hans fru, samt tycktes lika munter som någon annan. Jag fylde ett vinglas (jag såg hur miss Ingram härvid betraktade mig med rynkad panna: hon tyckte säkert att jag tog mig nog stor frihet), och derpå återvände jag till biblioteket.

Mr Rochesters ytterliga blekhet hade försvunnit, och han såg åter fast och stark ut. Han tog glaset ur min hand.

»Er skål, tjenande ande!» sade han, tömde glaset och återlemnade det till mig. »Nå, hvad gjorde de, Jane?»

»De pratade och skrattade, sir.»

»Sågo de inte allvarsamma och hemlighetsfulla ut, som om de fått höra något utomordentligt?»

»Nej, inte det ringaste; — de voro idel glädje och munterhet.»

»Och Mason?»

»Han skrattade också.»

»Om allt det der folket komme in gemensamt och spottade åt mig, hvad skulle ni då göra, Jane?»

»Jag skulle drifva ut dem ur rummet, sir, om jag kunde.»

Han log ett halft leende.

»Men om jag ginge in till dem, och de endast gåfvo mig kalla blickar och hviskade hånande med hvarandra och sedan begåfvo sig bort och lemnade mig, den ena efter den andra, hvad skulle ni göra då? Skulle ni gå med dem?»

»Det tror jag inte, sir: jag skulle ha mera nöje af att stanna qvar.»

»För att trösta mig?»

»Ja, sir, för att trösta er så mycket jag kunde.»

»Än om de fördömde er för att ni höll fast vid mig?»

»Jag skulle förmodligen inte få veta någonting om deras fördömelse, och om jag också finge det, så brydde jag mig inte något derom.»

»Ni ville således för min skull utsätta er för tadel?»

»Jag skulle våga det för hvarje vän, som förtjenade en sådan tillgifvenhet, såsom jag är öfvertygad att äfven ni skulle göra.»

»Gå nu tillbaka in i salen; gå sedan helt tyst fram till Mason och hviska honom i örat att mr Rochester [ 249 ]kommit hem och önskar att träffa honom; visa in honom hit och lemna mig sedan.»

»Ja, sir.»

Jag gjorde som han sagt. Hela sällskapet stirrade på mig med förvånade blickar, då jag trängde mig emellan dem. Jag uppsökte mr Mason, uträttade mitt budskap till honom och förde honom ut ur rummet; derpå visade jag honom in i biblioteket samt gick sedan uppför trapporna.

Det var sent på natten, sedan jag legat ett par timmar, då jag hörde gästerna begifva sig till sina rum. Jag urskilde mr Rochesters röst och hörde honom säga:

»Hitåt Mason! det här är ert rum.»

Han talade gladt och lifligt: de muntra tonerna lugnade mitt hjerta och jag låg snart i sömn.