Jenny Lind/7

←  6. I Amerika

Jenny Lind av Tobias Norlind 7. I hemmets ro

8. Jenny Lind som konstnärspersonlighet  →

7. I HEMMETS RO.

(1852—87.)

Den amerikanske författaren Parker Willes hade tyckt det var synd, att hennes hjärta så länge skulle vara ”obebott” och längtade efter att få annonsera ut det under rubriken ’Att hyra’. Han slapp det besväret. Hon sörjde själv därför, när bara ”den rätte” kom.

Och han kom. Benedict hade måst resa hem i maj 1851 och utan att tänka på, vad som kunde komma, hade hon bett Otto Goldschmidt ersätta honom. Han var av judisk trosbekännelse men övergick till kristendomen, och Jenny Lind stod själv fadder. För tio år sedan hade hon varit närvarande vid Josephsons dop, och under den gångna tiden hade hon allt mer och mer glatt sig åt den djupa fromhet han alltid visade. Nu stod hon vid ett nytt sådant dop. Måhända gingo hennes tankar tillbaka till ungdomsvännen. Vi veta det ej, men då hon återkommit till Europa, skrev hon, så fort hon kommit i ro i sitt nya hem, till honom. Det var återigen ett brev från en varm kristen till en liktänkande.

Goldschmidt blev liksom ungdomsvännen en troende kristen och delade sin blivande hustrus djupa vördnad för religionen.

Den 5 febr. 1852 ingick hon äktenskap med honom i Boston. Vigseln förrättades av biskop Wainwright frän New-York. Man begav sig samma afton till Northampton, där de stannade nära fyra månader i lycka och ro.

Ehuru nu över ett halvsekel gått till ända sedan dess, bevara de goda innevånarna minnet. De äro ännu glada över, att de nygifta först uppsökte deras stad, och de berätta med stolthet, var de bodde och vilka rum de hade.^[1]

Det är ej blott i Northampton man bevarat Jenny Lindminnen i Amerika, överallt där hon varit, tänker man på henne. Det finnes platser uppkallade efter henne, gator bära hennes namn och Jenny Lindinstitutioner finnas överallt. Hennes donationer leva i kär hågkomst. Hon hade vunnit deras hjärtan, och när hon kommit till ro i Europa undrade hon, om hon skulle sluta sina dagar i Sverige, England eller Amerika.

Den 28 maj 1852 lämnade hon Förenta Staterna och reste till Tyskland. Där bosatte sig makarna efter någon kortare tids vistelse i Hamburg, i sept. i Dresden. Om sitt hem och sin man skrev hon d. 15 febr. 1853 till Josephson.^[2] Denne hade d. 21 okt. 1852 sänt henne ett brev, och hon hade ”i tankarna samspråkat” med honom ofta sedan mottagandet. Nu äntligen fick han svar: ”Glad blef jag att höra något om och från dig — och densamma är och förblir jag, det kan du tryggt lita på, och fästad är jag, nästan mer än som ibland kan vara så hälsosamt, vid Sverige och dem jag lärde hålla af der. Ja, käraste min gamle Jacob Axel Josephson! Tiden går, gammal är jag också, och så har det väl gått litet hvar. Vida har jag varit ikring i verlden, sedan jag såg dig sist. Betydelsefulla ha de senaste åren för mig varit, och mycket skulle jag ha att berätta dig, om vi råkades. Komma vi icke hem till Sverige i sommar, så Gud

Jenny Lind och Otto Goldschmidt. Efter fotografi tagen i Amerika 1852.

Jenny Lind och Otto Goldschmidt.
Efter fotografi tagen i Amerika 1852.

vet, när vi träffas. Men mycket sker oförmodadt. Amerika är ett storartadt land skall du se. Det är det enda land i verlden, som verkligen äger en framtid, och om Amerika kan man i sanning säga, att det blomstrar. Mycken sann, djup kristendom bygges där upp, och när ett lands väl bygges på sådan grund, så ramla ej dess murar så lätt. Troligen råkar du väl m:lle Bremer någon gång och af henne kan ytterligare få höra berättas om allt det sköna hon sett. Havanna skulle jag unnat dig att få se, ty där begriper man först, hvad naturen såsom moder är — eller rättare sagt, hvad Gud såsom Fader är! Ack, gudomliga Ö! Gudomliga klimat, beundransvärda rikedom i naturprakt och omvävlande skönhet.

Och — jag som ’gick sta’ och gifte mig’ (som folk pläga säga). Hvad säger du om slikt? Nog var det mycket af mig, och nog har jag mer att förlora än de flesta andra. Men det var svårt för mig att vara ensam och bli så sönderstyckad af menniskor och verlden som jag blef, och begäret efter ett hem var alltid högljudt i min själ, så långt jag kan minnas tillbaka. Att jag just skulle råka på att taga Goldschmidt, det trodde jag väl ej. Jag har alltid varit rädd för att gifta mig med en man yngre än jag sjelf^[3] — men jag lärde känna honom noga i Amerika, såg hans milda försonliga sinnelag, hade tillfälle att betrakta hans beteende under så många olikartade och svåra situationer, fann så mycken oegennytta och en så rörande och ovanlig vänskap för mig, att jag efter mycken och mogen öfverläggning och efter dödandet af alla illusioner, med bara klara, nakna sanningen framför mig, beslöt att icke visa bort den ifrån mig, som visat sig ädlast och mest sansad af alla jag hade sett. Han har troget — sedan vi nu varit tillsammans litet öfver ett år — hållit hvad någon kvinna nånsin kan fordra af en man, och blir älskvärdare, tillgifnare och mer rörande för hvarje dag. Hans märkvärdiga utbildning i musik intog mig också, och jag hör bara den allra finaste, raraste musik af honom. Han är utmärkt ordentlig i alla affärer, noggrann och noga, och jag har redan vunnit mycket genom hans exempel, jag som så hade kommit i

Jenny Lind med sin äldste son Walter. (sannolikt 1856)

Jenny Lind med sin äldste son Walter.
Efter fotografi (sannolikt av 1856) i Svanbergska samlingen. Musikhist. Museet.

vana att slösa och vräka ut Guds gåfvor, och det är, bland de andra synder, som vidlåda oss, en särdeles farlig och stygg. Min Otto her hälsa dig; du kunde just hälsa på oss. — Jag håller så gränslöst af Sverige, att jag aldrig blir kvitt de minnen, som därifrån varit mina så trogna följeslagare äfven under de mest brokiga öden.

Att jag Gudilof mår bra vill jag nu tillägga, endast äro mina hufvudnerver klena och angripna, men med ro och lugn blir det väl bättre. Vi hafva varit här sedan sept. och ämna bli här till våren eller kanske öfver sommaren. Dock icke stanna vi här alltid. Min håg står åt Sverige, England eller — Amerika!”

Hösten samma år efterkom Josephson hennes uppmaning och avlade ett besök hos makarna Goldschmidt. Thekla Knös fick ett brev från honom om, hur de ha det: ”Jag dröjde i Leipzig i nära 14 dagar … och gjorde under tiden ett besök i Dresden och på Wackerbarths-Ruhe hos Jenny Goldschmidt. Jag reste dit med hennes man på järnvägen, kom dit till middagen och var der till följande förmiddag. Hon såg mycket lycklig ut och var helt och hållet sysselsatt med sin lille gosse, som heter Walter. Hon sjöng om aftonen Lindbladska och Geijerska visor. Hon var densamma Jenny Lind, något litet äldre och mycket lugnare. Hon hälsar och tackar för sändningen, hon skrifver aldrig och mycket ogärna, när hon det måste. Hon frågade efter alla bekanta och hälsar till alla. Hennes man är ’en pen lille man’, som danskarna säga, god musiker och en hygglig, allvarlig, kanske något blaserad ung man.”^[4]

Till Jenny Linds förstföddes dop reste Benedict enkom till Dresden. Hon hade således sin förste ackompanjatör i Amerika i gott minne. Walter Goldschmidt var född sist i sept. 1853. Josephson hörde henne sjunga i hemmet redan samma höst, och det dröjde ej heller länge, förrän även den stora publiken fick höra henne.^[5]

Den 26 nov. gav Otto Goldschmidt tillsammans med Schubert och Kummer en soaré. Om fru Goldschmidts medverkan heter det i en notis: ”Hon föredrog vid pianot ett sopransolo ur en hymn för blandad kör af Mendelssohn samt åtskilliga sånger.” Dessa hennes mans soaréer fortsatte även under dec. och jan. månader, och om hennes sång heter det först: ”Det bifall hon vann var utomordentligt.” Därefter blir omnämnandet mera utförligt: ”Hon förnöjde på den senaste konserten Dresdens publik med många sånger, af hvilka flera voro kompositioner af hennes man, Hr Goldschmidt. Salongen var så öfverfylld, att de, som kommo sent, måste stå utanför dörren.”

Ännu hade hon således den stora publiken för sig. Emellertid klagades vid denna tid över, att det ej var riktigt som förr med prestationerna. Hon medverkade vid en Gewandhauskonsert i Leipzig d. 14 febr. 1854, där även hennes man spelade. Hon sjöng en aria ur Skapelsen, en aria ur Fältlägret i Schlesien, ”Die Sterne schau’n in stiller Nacht” av Mendelssohn, ”Mignon” av Schubert, samt Bergs ”Herdevisa”. Kritiken säger: ”Jenny Linds sång fortfar att åstadkomma detta milda i uttryck, som gjort henne så ryktbar; hennes pianissimo, hvari den luftiga klangen så länge förnimmes, gjorde sin behöriga verkan. Detta oaktadt äger Jenny Linds prestationer numera icke den höga grad af fulländning som förr.”

Efter en konsert för välgörande ändamål i Dresden for hon sedan till Berlin, där hon d. 22 febr. sjöng till förmån för Gustaf Adolfsstiftelsen.

Särskilt intressant är en kritik i Neue Berliner Musikzeitung av denna konsert. Den visar framför allt, att, om än ”prestationen ej ägde samma grad av fulländning”, ändock intrycket av hennes sång var lika överväldigande: ”Jenny Lind-G. är århundradets musikaliska demon; att kämpa mot en sådan makt blir af hvarje annan konstnär ett fåfängt bemödande. Om Jenny Goldschmidt skulle ha förlorat mera af sin röst än hvad fallet är, skall och måste hon i samma grad ännu i dag lika som förr verka om än icke så mycket på det musikaliskt lyssnande örat, dock fast mera på åhörarens musikaliskt känsliga sinne. För att åstadkomma en sådan verkan förslår rösten icke ensamt, därtill fordras hela konstnärinnans personlighet, den demoniskt verkande blicken, med hvilken hon fängslar åhöraren, detta uttryck af innerlighet, denna konst att bilda ton icke med rösten, utan med själen; kortligen alla dessa egenskaper, hvilka i födelsen äro en högre gåfva, och hvilkas förvärfvade konsten förgäfves eftersträfvar.”

Den 18 mars var hon sedan i Wien, där 6 konserter med i förväg utsålt hus voro annonserade. Ur programmet för dessa kunna nämnas: arior ur operor, sånger av Mendelssohn och Taubert samt svenska folkdansmelodier. Otto Goldschmidts prestationer omfattade pianostycken av Beethoven, Mendelssohn, Schubert, Chopin, Thalberg m. m.

Bland gamla vänner, som uppsökte henne i den österrikiska huvudstaden, var H. C. Andersen. Allt sedan första året i England hade han ej sett eller talat med henne. Att han var välkommen, behöver ej sägas. Han stod hennes hjärta lika nära som fordom.

Hon erhöll i Wien en inbjudan att komma till London och sjunga, men hon avslog, emedan hon önskade tillbringa sommaren vid en badort för att vila sig. Alltsedan nov. 1853 hade hon sjungit nästan varje vecka.

Efter de sex abonnerade konserterna följde 2 andra, därav den sista d. 26 maj och då som vanligt för de ”fattiga”. Om den 7:de konserten hette det, att den gjorde ej samma lycka som de första. ”Sångerskan hade valt endast operastycken, i hvilka hennes röst utmärker sig mindre fördelaktigt än i salongsromansen”. Detta uttryck är rätt intressant, enär det visar, huru man begynt mindre fästa sig vid hennes operaarior än vid de tyska och svenska sångerna. Vi skola även se, att hon allt oftare fick kritik över sitt föredrag av arior, allt under det man fasthöll vid den underbara verkan hennes oratorie- och romanssång hade.

Från Wien gjorde hon en resa till Pest, där hon gav en konsert. Hon var sedan mycket trött efter den ansträngande säsongen och for i början av juni till Ischl att vila. I slutet av augusti gjorde hon ett kort besök i München dock utan att där konsertera. Familjen Kaulbach torde resan i första hand ha gällt. Hon hade ej varit där sedan hösten 1846. Besöket blev helt kort, och redan samma månad var hon i Nordenay och sedan i Hannover, där hon gav en konsert till förmån för ”de fattiga”. Konungen och drottningen av Hannover voro, som vi veta, sedan gammalt hennes hängivna vänner. Även här kunde hon således uppliva gamla minnen.

Hon tillbragte sedan hösten i Dresden, där hon d. 16 jan. 1855 gav en välgörenhetskonsert. Våren blev som vanligt uppfylld med konserter. Denna gång gällde det Nordtyskland och Holland. I febr. gav hon 4 konserter i Leipzig. Sedan gick färden över Hamburg, Bremen, Hannover till Amsterdam, Leyden, Utrecht, Haag, Haarlem, Dortrecht och Friesland. Många välgörenhetskonserter gåvos, vilka stannade i tacksamt minne i Holland. Från denna resa omtalas särskilt det härliga föredraget av Chopins mazurkor (se härom s. 142), vilka hon fr. o. m. detta år upptog på sina program.

Huru bestormad med besök hon ännu var, kan tjäna som exempel, att hennes kamrat från Paris den nu världsberömda svenska sångerskan Henriette Nissen-Saloman blev av hotellportvakten avvisad, ”emedan hennes namn icke fanns på listan över de personer, som Mad. Lind-G. ville mottaga”. Fru Nissen-S. fick ej träffa henne, men ett motbesök av fru Lind-G. ställde allt till rätta igen.

I slutet av maj medverkade hon vid nederrhenska musikfesten i Düsseldorf, där Ferd. Hiller dirigerade. Sven Dorph har meddelat^[6] en livfull skildring av Mozartbiografen Otto Jahn över denna fest. Vi anföra här en annan förtjust konstnärs omdöme, nämligen den berömde norske romanskompositören Halfdan Kjerulfs: ”Musikfesten är nu förbi, och jag har hört Jenny Lind ett par gånger dagligen i 5 dagar. Jag har till fullo kunnat betrakta hennes person och upptog i mig hennes underbara sång. Hufvudintrycket är det allra bästa. Det var ingen besvikelse för mig. Jag visste ju, att hon redan var gammal;^[7] men jag fann henne likväl mycket yngre, än jag hade kunnat vänta. Det första intrycket af hennes person var litet nedslående, liksom å andra sidan det första intrycket af hennes sång var alltför öfverväldigande. Jag måste dölja mitt ansikte, ty jag var i en gråt från hennes första till sista ton i Gabriels B-dursaria i Skapelsen. Det var då för en gångs skull fullständig naturlighet, innerligt enkel, förunderlig välklang. Och dock kom det från en röst, som hade förlorat mycket af dess ungdomliga friskhet. Men det förmår verkligen genialitet och ordentlig konstnärsnatur. Den sista aftonen hon sjöng (den 3:dje festaftonen) var jag så väl bekant med henne, att jag kunde bedöma henne lugnt. Hon sjunger just så, som jag, sedan jag kom till klarare förstånd på dylika ting, har velat man skulle sjunga. Ingen stafvelse går förlorad, intet uttryck i texten saknar den motsvarande färgen i tonen; ingenstädes tillsätter hon något för effektens skull (hvad de flesta andra göra), så att sanningen deraf lider. Så sjöng hon Haydns aria med den barnsligaste enkelhet. Men härtill fordras just stor konst; ty i denna musik förekommer de ädlaste figurationer och det klaraste, mjukaste fågelkvitter vid sidan om den enkla, hjertliga kantilenan. Schumanns deklamatoriska, romantiska och något väl mycket affekterade musik (Paradiset och perin) sjöng hon med öfverlägsen anderikhet; men denna musik är ofta så litet sångbar, att sjelf en Jenny Lind hade svårt att finna tonerna klara nog. Det saknades måhända här sångmedel. Uttrycket var ypperligt (huru rent och härligt talar hon icke det tyska språket!), men rösten ofta för beslöjad och i höjden något litet skärande.^[8] Men sjelf detta be

Brev av Jenny Lind till Henriette Nissen -Saloman från Dresden den 22.dec. 1856.

Brev av Jenny Lind till Henriette Nissen-Saloman från Dresden den 22 dec. 1856.
Ur Musikhist. Museets autografsamling.

beslöjade har något säreget tilldragande vid sig. Minst tilltalar hennes drillar på de högsta tonerna, när där skall sjungas forte, medan deremot hennes mezza voce och pianodrillar fullkomligt äro så, att man kan mista förståndet. Dertill kommer, att hon blir vacker under sången, att hon (som så långt ifrån är vacker) just där, hvarest de flesta andra (sjelf verkligt sköna) sångerskor se ut, som skulle de förgapa sig, är allra kärast att se på. (Och är ej det just kännetecknet på den äkta konsten, att det svåraste framträder som det lättaste, vackert för ögat så väl som för örat?). Högst beundransvärdt var det, att så öfverfirad och sannerligen också något verldstrött berömdhet uppträder så oaffekteradt och förtjusande. Här får man ej se några konstnärsnycker; hon kan ha dem (ack ja!), men publiken ser dem icke under hennes uppträdande. Hon sjöng med på alla repetitioner (och der var 6 sådana fullständiga orkesteröfningar, hvari c:a 800 personer medverkade), och hon sjöng allt, hvar not hon hade att sjunga, gjorde aldrig invändningar mot något återtagande, som ofta ägde rum för de andras skull, men sjöng ständigt lika noggrant, lika oförtrutet. Man hade gifvit henne en praktstol, som en drottning ej skulle ha försmått; men satt icke i den, och i kören såg jag henne ofta sjunga med, i det hon såg i sin sidodams nothäfte.

För musiken intresserade hon sig, som om hon sjelf skulle ha komponerat den; det minsta felgrepp i orkestern återspeglade sig i hennes drag. Vid första repetitionen förekom mig detta hennes deltagande nästan litet afsiktligt; men jag såg sedan, huru sant det var. Ty denna begåfvade menniska är genomandad af musik. Hvarje nerv hos henne är musikalisk.

Jag hörde henne för första gången, gifvetvis också för sista. Länge hade jag väntat; men ändtligen kom också min tur. Har jag någonsin hört en vackrare sång? O nej! — icke så innerlig, icke så naturlig, icke så helt igenom musikalisk. Vackrare röster har jag måhända hört, men aldrig vackrare sång. J. L. kan säga, som gamle fader Haydn sade, då han 76 år gammal bevistade ett uppförande i Wien af sin Skapelse, och det ej ville taga något slut på jubel och hedersbevisningar: ’Från mig kommer det icke, utan där uppifrån’, och åldringen riktade sina ögon mot himmeln. Ty likaså visst som det är en himmelens gåfva att kunna frambringa ett sådant tonverk, likaså visst är det något gudomligt att kunna sjunga, som Jenny sjunger. Men vi missbruka dylika ord hvar dag och spilla dem på de ovärdiga.”

Festen besöktes av en mängd celebriteter i konstens rike, däribland Liszt, Joachim, Brahms, Fr. Lachner, Ferd. David, St. Heller, Stein, Gounod, Verhulst, Chorley och Hanslick. Hur gripen Brahms blev av hennes sång framgår av ett yttrande han fällde långt senare: ”Hvarje gång jag slår upp partituret till ’Skapelsen’, lysa de av Jenny Lind sjungna sångerna liksom i guldglans.”

Efter säsongens strapatser vilade Jenny Lind ut i Schweiz, där hon utlovade en välgörenhetskonsert i Vevey d. 23 okt. Hon blev emellertid hindrad av heshet att ge konserten och skänkte därför 2,000 fr. till ”de fattiga”. Den 27 okt. medverkade hon emellertid vid en avskedskonsert av violinvirtuosen W. Ernst. Hon for sedan till Paris, där hon stannade 14 dagars tid dock utan att ge någon konsert. Det anbud hon förut fått att komma till England kunde hon nu hörsamma och reste dit i nov. i sällskap med W. Ernst, som där skulle medverka vid hennes konserter. Hon stannade i England till juli 1856 och deltog vid en stor mängd konserter såväl i London som i landsorten.

I London blev det företrädesvis oratoriet, inom vilket hon skulle vinna största bifallet. D. 10 dec. sjöng hon i Exeter Hall i Skapelsen och d. 17 dec. i Elias. Vid de följande oratoriekonserterna under vintern dirigerade hennes gamle vän Benedict. Om man fann hennes sång vid de andliga konserterna utomordentlig och över allt beröm, så kritiserades nu så mycket skarpare hennes operaföredrag. I synnerhet ville man finna, att hon ej längre förstod att tolka Rossinis musik. Vi hörde ett år innan detsamma klandret i Tyskland. Där ställde man romansföredraget upp som mönstret.

I slutet av mars 1856 sjöng hon sista gången i London i Messias under allmän hänförelse.

I april begynte en landsortsturné till England, Skottland och Wales med en stor skara medhjälpare: F. Lablache (den store L:s son), Weiss, Ernst, Sainton, Swift och Piatti. Hon firade som vanligt lysande triumfer vid dessa konserter.

I slutet av maj var hon åter i London och sjöng sedan där intill juli månads slut. Bland nyheterna för Londonpubliken var Schumanns Paradiset och perin, som i juli för första gången gavs där. Man blev dock ej nöjd med verket.

Hur stor hennes framgång i pekuniärt hänseende under de engelska konserterna dec. 1855—juli 1856 varit, framgår av en notis, att hennes inkomst belupit sig på 80,000 pund eller 2 mill. francs.

Ingen konserterande solist hade hittills lyckats nå så högt upp under en säsong. Närmast kom Paganini med 50,000 pund.

Det hade dock kostat henne mycket ansträngningar, och hennes hälsa var starkt angripen. Hon for i slutet av juli till Kissingen till baden och därifrån i sept. till Nordenay, dit hon ankom ”i ganska sjukligt tillstånd”. I nov. var hon åter hemma i Dresden. Året därpå (1857) var hon mera stilla och gav endast ett fåtal konserter. Hon hade i början av året fått en dotter (Jenny) att vårda, och som alltid lät hon hemmet komma i första rummet. Till fru Charlotte Murray skrev den lyckliga modern d. 25 aug. 1857: ”Mina båda barn och min man — min förträfflige man — äro min jordiska fröjd. Jag har i dem en fyllnad för det jordiska hjertats behofver. Min lilla flicka är rar och fet, och jag mår bra af min amning.”^[9]

Josephson synes ha sammanträffat med henne denna sommar, och deras samtal rörde sig då helt säkert ej blott om konsten och hemmet utan även om de religiösa intressena, vilka allt mera sysselsatte henne. Hon omtalar detta besök året efter i ett brev, som vi längre fram skola i utdrag citera. Man hade tänkt sig hennes medverkan vid neder- rhenska musikfesten i Aachen detta år, men Liszt, som var utsedd till dirigent, avböjde på ett ganska karakteristiskt sätt.^[10] Han fann henne draga till sig hela publikens uppmärksamhet, så att de varken hörde eller sågo något annat än henne.

Om musikfesten 1857 gick från henne, fick hon så mycket rikare tillfälle året därpå att medverka vid en fest av annat slag. 1856 hade det tyska Händelsällskapet grundats för utgivandet av den store kompositörens verk. Därmed hade Händelintresset fått en ny dragningskraft. Professor Gervinus i Heidelberg upptog därför tanken på en Händelstaty i födelsestaden Halle. Han hade härför vänt sig till romanskompositören Robert Franz i Halle, vilken själv var en stor Bach- och Händel-älskare.

Just under deras gemensamma arbete för saken kom ett meddelande från Jenny Lind, att hon önskade bidraga till förverkligandet av önskemålet. Hon föreslog en stor Händelfest i Halle till sommaren 1858, där Messias under hennes medverkan skulle givas. Förslaget mottogs med stor tacksamhet, och Robert Franz blev anordnaren av festen.

Jenny Lind sjöng även så, att Rob. Franz själv blev överväldigad av rörelse. Dannström skriver i sina Minnesteckningar: ”Den storartade hyllning, som dervid kom henne till del, låter sig knappt beskrifvas, och kritiken saknade ord nog varma för att uttrycka sin förtjusning öfver sångerskans storslagna och hängifna tolkning af den odödlige mästarens tonskapelse.”

En annan svensk musiker, som var närvarande vid festen, Abraham Mankell, ger oss följande skildring av hennes sång: ”Hon tilldelade sin framställning icke endast det högsta konstlif, hon var äfven rent kvinnlig. Bibelorden ’Tager på Eder Hans ok och lärer af Honom’ voro icke en prestmans katederord utan buro karaktären af en den äktaste kvinnlighets egna lefnadserfarenhet, som uttalade sig i en fullkomlig, sig sjelf alldeles glömmande hängifning. Likaså sjöng hon ’Jag vet, att min Förlossare lefver’ med den kvinnliga öfverlåtenhetens himmelska lugn. Arian ’Om Gud är med oss’ blef en sannskyldig triumfsång. Häri hördes en beundransvärd omväxling, nämligen ett glädtigt leende i toner vid orden: ’Hvem kan skada oss’, hvilket förbyttes till den allvarligaste tillförsikt i orden: ’Hvilken mäktar fördöma’. Den helgade stämningen öfvergick ifrån den höga konstnärinnan allt mer och mer till samtliga medverkande och åhörare och uppnådde sin höjdpunkt, då sångerskan efter sista sopranarian förblef i stående ställning, och alla öfriga solosångare följde hennes exempel för att, i likhet med Jenny Lind, ur fullt bröst instämma i slutkörens härliga lofoffer.”

Resultatet av festen blev en grundfond av 4,200 mark till statyn. Sedan Jenny Lind börjat, gick det raskt med insamlingen, och redan 1861 kunde statyn resas. Hon fick till tack sin plats bland ”helgonen” på notställaren å statyn (en av helgonen fick hennes bild).

I övrigt sjöng Jenny Lind dessa två år 1857—58 i Dresden, Prag, Breslau, Königsberg, Danzig och Posen.

Hösten samma år lämnade hon Tyskland och flyttade till England. Det hade länge varit påtänkt att flytta från Dresden. Redan i brevet till Josephson 1853 hade hon sagt, att vistelsen i den sachsiska hufvudstaden endast var tillfällig. Hon trodde då på en flyttning redan året därpå, men hon visste ej, var hon skulle bege sig hän. Än ville hon till Sverige, än till England, än till Amerika. Den långa vistelsen 1855—56 i England hade måhända låtit hennes beslut mogna att bosätta sig i London, och tidningarna talade 1856 om, att denna flyttning redan var bestämd. Dotterns födelse framflyttade det definitiva uppbrottet något litet, och Handelfesten gjorde antagligen även sitt till, att resan ej blev av. På hösten var emellertid allt klart, och i okt. 1858 finna vi henne datera sina brev: Rochhampton Lodge, Rochhampton, London.

Josephson hörde till de första, som, sedan hon kommit i ro, fick höra från henne. Brevet är daterat d. 28 okt. och talar mest om religion. Men även framskymtar hennes gamla längtan till Sverige, som hon ej sett sedan 1850. ”Vi hoppas snart besöka Sverige, och då komma vi till Uppsala. Bered fru Axel Josephson på, att hon då en gång skall ha att bjuda mig på oskalad potatis och sill med skirt smör.” Ännu skulle det dock dröja nära två år, innan färden blev av.

1859 gav hon konserter i de irländska städerna, biträdd av Belletti och Joachim, vilka visade med vilken kärlek man ännu lyssnade till hennes konst.

Sin längtan till Sverige fick hon till sist 1860 tillfredsställd, i det hon med hela sin familj reste dit. Själv bodde hon under sommaren hos sin gamle förmyndare, hovrättsrådet Munthe, på dennes sommarvilla Stora Nyckelviken utanför Stockholm. Hennes man bereste Dalarne. Josephson fick ett brev från henne daterat d. 14 aug. 1860: ”Emottag min och min mans hjärtliga tacksägelse för den vänlighet du bevisat vår gosse, i det du till hans sjunde födelsedag sändt honom 2:ne så ändamålsenliga minnen af mitt kära fädernesland. Walter hängde strax upp sin domkyrka under en Kristusbild, som han fick af mig samma dag, och tycktes förstå att fröjda sig åt båda! Han ber mig ’hälsa så mycket till Herr Josephson och tacka mycket för skänkan!’ Goldschmidt är nu

J. Lind med make och barn. Efter fotografi tagen i Stockholm 1860.

J. Lind med make och barn.
Efter fotografi tagen i Stockholm 1860. Orig. i Musikhist. Museet.

återkommen från sin resa i Dalarne och har haft särdeles nöje af sin söndag i Leksand och Dalfolkets seder och bruk. Förnämligast slog an på honom deras beteende i kyrkan och den verkliga andakt, som tyckes råda hos detta vårt bästa folk i Sverige!”^[11]

Vid jultiden 1860 föddes hennes tredje och sista barn, sonen Ernst.

1861 och 62 sjöng hon åter å konserter och i oratorier i England och Skottland tillsammans med Belletti, Sims Reewes och Piatti. Dessutom gav hon 3 oratoriekonserter för välgörande ändamål i Exeter Hall under den internationella utställningen i London sommaren 1862. Rösten hade dock nu märkbart avtagit, men ännu återstod det rent konstnärliga framförandet, den mäktiga personligheten i allt, vad hon föredrog. Hanslick hörde henne sommaren 1862 i Skapelsen vid en av de nyss omtalade Exeter Hallkonserterna. Han skriver därom:

”Hon framträdde hvitklädd och utan smink, alldeles som förut. Hon mottog det stormande jublet som förut med en kort böjning på hufvudet. Redan de kända, profetiskt lysande ögonen hade nu förlorat mycket af sin forna glans, och omkring munnen spelade envisa rynkor sitt ohöljda spel. Nu började hon att sjunga, och jag igenkände den härliga stämman ungefär på samma sätt, som man igenkänner ett delvis utplånadt och förvitradt gammalt vackert porträtt. Tonerna kommo något svaga och beslöjade, och i de höga fortesatserna med någon ansträngning. Då och då trängde dock några enstaka silfvertoner från fordom liksom gyllene strålar genom molnen för att liksom förskräckta lika hastigt draga sig tillbaka. Och dock måste jag erkänna, att allt, hvad som stod i mänsklig makt att göra utaf ett sådant röstmaterial, det förmådde Jenny Lind vid detta tillfälle i högre grad än någon annan sångerska. Att döma af publikens stormande bifall kunde man emellertid ej märka, att Jenny Linds röst var i starkt aftagande. Den engelska publiken är utan exempel, då det gäller pietet. Hos Jenny Lind ärade de virtuositeten i dubbel mening, såväl i konst som i välgörenhet.”

1863 sjöng hon i London under maj och juli i Händels Allegro och Penseroso och i samma musik på hösten i Liverpool och Manchester. Även medverkade hon sommaren s. å. vid nederrhenska musikfesten i Düsseldorf. 1865 medverkade hon i Messias i London och 1866 ånyo i Messias vid musikfesten i Düsseldorf. Rösten var då blott en skugga. En kritiker säger om sistnämnda konsert: ”Låt vara, att de dyrbara återstoderna af hennes röst icke räcka till för alla uppgifter, att stämman blir ansträngd vid forte — genom andlig upfattning, den ädlaste konstnärliga hänförelse och naturligtvis den mest fulländade teknik visade hon sig dock i det hela som sångens drottning. — Vi vilja icke sönderplocka hennes föredrag, icke tala om hennes eteriskt bortdöende piano, hennes svällande drillar och dylikt. Här uppnådde sångerskan de högsta moment, i hvilka den vigda konstnären oförgätligt inpräglar sin hågkomst i allas hjärtan. Här kan man förstå den gamle Rochlitz, när han säger om henne i detta parti: ’Hvarje löpning, hvarje ton andas kärlek och barnslig tillförsikt. Gifve Gud, att denna sång en gång må föresväfva mig, när jag ligger på dödsbädden.’ Sannerligen en sådan salig känsla måste denna rena sång lämna kvar i hjärtat, en känsla af den innerligaste tillfredställelse, hvari körens utrop genljuda: ’Underbart, härligt!’ Ja, tagen exempel häraf I mest firaden primadonnor och lären af en snart grånad sångerska, hvad det vill säga, att sjunga!”^[12]

Hon kände sig ännu vid 70-talets början ha den gamla lättheten att sjunga, ja, hon tyckte t. o. m., att rösten i detta hänseende var bättre då än förut under glanstiden. Kärleken till konsten drev henne att ännu ofta sjunga.

Vi få en liten inblick i hennes liv vid 70-talets början i ett brev, som hon d. 23 nov. 1871 skrev till sin gamle vän H. C. Andersen från Florens, dit hon begivit sig samma höst.^[13] Vi meddela det här i utdrag: ”Du vet nog, att jag alltid skattade deras vänskap högt, och denna känsla har vuxit starkare ju längre lifvet med sina stormar och växlingar, fröjder och sorger, gungat mig på verldsoceanens böljor! Så ofantligt ofta framträder Köpenhamn för mitt minne, ty den korta tid jag var där var likväl så rik på intresse såväl som konst, och teatern — som den då var i Köpenhamn — hade verkligen något idealiskt och med vår älskeliga, genialiska H. C. Andersen låg ett poetiskt skimmer öfver nejden. Ja, många år äro gångna till evigheten sedan dess och ett helt lif ligger bakom oss, min käre vän och broder! Herrans nåd har dock underligen ledsagat oss båda, och deras bana har liksom min varit en oafbruten kedja af poetiska fröjder. —

Du torde vara förvånad att finna oss i Florens. Jag har ännu aldrig varit i Italien. Det fuktiga klimatet i England kan jag svårligen uthärda i vintern och till följe deraf hafva vi flera vintrar varit i det härliga Como. Nu var jag angelägen att finna en dagskola för min Jenny — numera 15 år gammal — och så valde vi Florens — hvarest resurser af flera slag är att finna. De känner troligen Florens väl och behöfver jag derför ej i detalj beskrifva de taflor och skulpturer, som finnas i denna skattkammare, hvilka Raphael och Tizian! Hvilka kyrkor! Vi stanna här hela vintern.

Vi hava gjort en mycket intressant resa i Bayern och gingo öfver till det beryktade Passionsspelet i Ober-Ammergau. Mycket vore att därom säga, de enkla bönderna spela med en grace och sanning, som är unique; men jag blir vid den slutsatsen, att de heligaste scener jorden bevittnat skulle aldrig tillåtas att så af människobarn handteras, ty en sacrilège är det dock att spela den heliga Nattvarden, Korsfästelsen, Uppståndelsen och Himmelsfärden! Hur väl bönderna än utföra allt detta (i deras enkelhet och okonstlade väsen), så kunna de dock ej hjälpa det mycket däraf måste påminna om teater och målade kulisser.

Skall jag nu något litet berätta Dem om mitt lif! Min äldste son (Deras bekantskap från Wien) är nu en stor, nästan fullvuxen man; han var 18 år i sista augusti. Han bereder sig nu som bäst på Oxford och beredes nu (i Devonshire i England) hos en private tutor för universitetet. Walter har mycket konstsinne, är lik mig i många ting och har hittills burit den bästa karaktär från sin lärare, Gudiallov. Jenny är guldhårig. Jag menar det slags guld, som De ser på så många af de gamla italienska mästarnes taflor. Hon är musikalisk, spelar med uttryck, som dock kommer alldeles från henne själf, får troligen en stor röst, är för närvarande i den svåra åldern, när de äro hvarken fågel eller fisk och har mycket i sig, som gör, att hon visst ej är lätt att regera. Men hon är begåfvad, får hon talang, så vill jag gärna lära henne att sjunga ordentligt. — Min yngste son Ernst blir snart 11 år och är ett älskeligt barn, full af musik och hängifvenhet, är mycket lik sin far i många fall. Han går här i en förträfflig dagskola, så jag har honom hos mig, hvilket är en stor tröst. — Min man fortfar i aktivitet och blir alltid den samma trofasta, fina människa, som han alltid var, och han lefver endast för mig och barnen och sin härliga musik. Han spelar så vackert den klassiska musiken.

Jag är vid bättre hälsa, än jag var, då jag stod för publiken, mina nerver voro alldeles förstörda, och pinan i hufvudet hotade att förstöra all min lefnadskraft, och minnet var nästan borta för flera år. Men jag är nu vida bättre, och min ofantliga elasticitet har hulpit mig igenom den mörka dalen. Ja, jag gaf mig sjelf för mycket i min konst, den kostade mig helt nära lifvet, men med glädje har jag dött för denna min första och sista, djupaste, renaste kärlek; ingenting är renare än konsten, då den drager oss upp till Honom, som gaf oss den. Jag sjunger ännu med stor lätthet, och min röst har dessa senare åren varit bättre än den var för 20 år sedan, så ännu har jag den lyckan att kunna sprida glädje bland kretsen af mina vänner genom min sång, som de ännu lyssna till — och detta är en stor välsignelse. —

Jag har många ädla, kära vänner i England, och har Gud rikligen gifvit mig, hvad han tagit bort. Men Geijer — Mendelssohn — Atterbom — Fredrika Bremer etc. — kunna aldrig ersättas.”

Hon fortsatte ännu att sjunga under hela 70-talet, ehuru med allt större mellanrum. 1867 hade hon medverkat vid musikfesten i Herford, 1869 i Hamburg och London i sin mans oratorium Ruth; i Düsseldorf 1869 och i London åter 1871.

J. Lind på 1860-talet. Efter fotografi i Musikhist. Museet.

J. Lind på 1860-talet.
Efter fotografi i Musikhist. Museet.

Dannström hörde henne 1869 i Hamburg vid uppförandet av Ruth. Han säger därom: ”Den förr så välljudande och intagande rösten hade redan då förlorat en del af sin fraicheur. Likväl förstod den intelligenta sångerskan att genom sin uttrycksfulla och storslagna sång till den grad entusiasmera publiken, att den genom ihållande bravorop på det mest otvetydiga sätt tillkännagaf sin stora förtjusning.”^[14]

Av konserter sedan kunna slutligen nämnas: 1871 vid en konsert af fru Clara Schumann i London, 1873 i Northumberland House i London, 1877 å en konsert för turkiska emigranter, i maj 1880 vid en hovkonsert i Windsor till förmån för Albertinstitutet och så till sist d. 23 juli 1883 till förmån för järnvägstjänstemännens understödsfond.

Ännu 1886 stod en notis i tidningen, att hon ämnade åter en gång medverka, men det var väl mera ett skämt. Dannström uttalar följande anmärkning: ”Man har, måhända ej oriktigt, anmärkt det Jenny Lind begick en oförsiktighet, då hon, till åren kommen, som solist medverkade vid konserter och musikfester, helst hennes röst redan då betydligt aftagit och ej som förr ägde sitt stora herravälde öfver densamma.”

Det var hennes stora beredvillighet att hjälpa, var hon någonsin kunde, som drev henne att uppträda, så länge hon ännu kunna tänkas hjälpa fram en sak med att sjunga.

Hon fann en kär verksamhet i att undervisa sopranerna i en av hennes man grundad Bachkör 1876—1883. Hur gärna hon gjorde detta framgår av ett brev till Josephson (det sista) av den 14 aug. 1877. Josephson hade i 'Tidning för teater och musik’ 1876 skrivit en biografi av henne och tillsänt henne den. Hon tackar därför och meddelar honom om sitt hem och sin verksamhet: ”Alltsedan jag genomläst den intressanta uppsatsen af min konstnärsbana, hvilken du varit god nog att nedskrifva, och hvilken du hade godheten att sända mig i höstas, har min själ varit särdeles uppvärmd och rörd öfver andan i hela din berättelse, och 'tacksamhet’ har varit den mest rådande känsla jag erfarit vid återgenomläsandet af denna din härliga fria — rena — uppåtstämmande uppfattning af mig såsom konstnär. — Hur jag önskar du kunde höra en af min mans härliga Bachchoir-konserter, hvilka naturligtvis gifvas tvenne gånger i april eller maj (i London). Af outsägligt intresse är för mig (och många) inöfvandet hela vintern af den bästa, renaste musik, och allt sedan min man skapade denna ’Bach Choir’ för 2 år sedan, har vintern gått sin kos med snabba steg, och utan tvifvel, om min man kan i åratal fortsätta sin mission, bör en renare smak bildas och saltet i musiken, ja brödet, vill jag tillägga! — blifva födan i st. f. svindrafvel. —

Skulle min äldste son Walter möjligen göra ett besök till Upsala under sitt nuvarande vistande i Stockholm (han reste från Hull till Göteborg d. 11 d.), så har jag sagt honom, att han skall uppsöka dig — ifall du är i Upsala — och ber jag dig vara god nog och visa honom den långa Carolinasalen och domkyrkan. Walter har gått igenom Oxford, så han är bevandrad i universitetsförhållanden.

Men — nu är det tid att bjuda dig handen till farväl. Mycket ledsen var jag, att jag inte kunde fara öfver till Upsala förra sommaren, men jag hade nevralgia nästan hela tiden i Stockholm, och som min tid var begränsad, kunde jag ej utföra den önskade planen. Lindblads besökte jag på vägen. Hur olika han är mot fordom (i yttre afseende menar jag)! Hur sorgligt att se den lifliga själen i ett sådant kroppsligt fängsel!”^[15]

Hon hade återsett sitt hemland 1865 och 1876, men bägge gångerna höll hon sig utanför de stora kretsarna och vistades mest utanför huvudstaden hos gamla vänner.

I sitt hem i London mottog hon gästvänligt besökande svenskar och gav även tillfälligtvis undervisning, så t. ex. åt den unga lovande sångerskan Amalia Riego. Även åt dem, som tillfälligtvis uppsökte henne i och för röstens daning, gav hon de bästa råd. Ett besök från 1880 av en sånglärarinna med en ung sångerska (medd. i Svensk Musiktidning 1881, s. 176 f.), ger oss en god föreställning om hennes hjälpsamhet i detta hänseende. Vi få genom denna skildring även en inblick i hennes hem vid denna tid. Vi anföra den här i utdrag:

”Bostaden, en af Londons vackraste villor, omgifven af en trädgård är såväl till sitt yttre som inre fin och prydlig. Den är belägen vid Moreton Gardens, Boltons, South Kensington. — Här, som på de flesta ställen i London, har man att passera en tämligen lång gång från porten vid gatan till dörren, som förer in i huset. Denna promenadgång var här öfvertäckt med glas, så att det hela liknade en glasveranda. Det första rum man fördes till, var en stor salong, väl dekorerad med värdefulla oljetaflor, vackra konstsaker m. m. Ett präktigt flygelpiano hade här sin plats. Rummet intill var en vacker men enkel matsal med många värdefulla målningar. Allt vittnade här icke blott om smak utan äfven om hvardagstrefnad och värme.

Genast vid inträdet möttes vi af värdinnan, hvilken med en liflig och vänlig, men dock något mönstrande blick hälsade sina landsmän välkomna. Presentationen var snart förbi, och det dröjde ej länge, förrän samtalet leddes in på det kära hemlandet, det gamla Sverige. Med stort deltagande och intresse frågade hon efter de bortgångna musikerna, Lindblad, Josephson och Mankell m. fl.

Samtalet kom så af sig sjelf in på musikens område. Och då det nu blef allt lifligare, stegrades ock intresset att mera uteslutande få lyssna till hennes ord, som föllo ungefär så: ’Ja, hvar har vi numera några sångkompositörer, sedan en Bellini, Rossini, Donizetti, Lindblad och Josephson äro borta? Den tiden skrefs det sångmusik — nu åter skrifs det musik, som skall vara för sång, men hvarken är musik eller sång, utan idel harmoniska svårigheter, som lämna åsido det enkla och sant sköna. Också gör vår tid allt för att krångla bort det enkla och fordrar sedan, att allmänheten skall njuta häraf såsom af verklig musik. Och detta oaktadt är det många som sjunga, ja, inte fattas det oss sångerskor. — Men huru många äro de, som verkligen arbeta, och lära sig förstå, huru de skola arbeta och sätta sig in uti kompostörens verkliga mening? — Alla vilja bli stjärnor, som skola lysa i klarhet, den ena öfver den andra; utan att de tänka efter, om de verkligen ha något mer än bara en sångstrupe, jag menar, om de ha ett ljus i sin inre människa, en kraft ofvanifrån; ty all musik, det må vara spel eller sång, som ej går inifrån och utåt, blir aldrig något af värde att höra. — Man måste känna och sjelf upplefva, hvad man sjunger, att är det intet att meddela åt den, som skall höra på. Det finnes så många sätt att sjunga, skall jag säga. Att sjunga för pengar, är ej detsamma, som att sjunga för sanning och för konst. Det första kan man väl taga sig, men det senare allenast få som en gåfva, gifven af Gud. Nåväl! låt mig få höra något af edra toner.’

Och så sjöngos några svenska sånger af den nya sångerskan, hvarefter samtalet fortsattes med samma intresse som förut. Under samtalet var såväl rösten som metoden och sångläraren föremål för frågor och svar. Allt vittnade om den stora artistens rika och djupgående erfarenhet under hennes mångåriga och ärorika lefnadsbana.

Så slutade det första besöket.

Innan afskedet var den tanken hos mig klar, att på ett eller annat sätt, åtminstone en gång till, söka få förnya mitt besök. —

Dagen kom, och till min stora glädje satte sig Jenny Lind vid pianot för att med egen hand ackompagnera och sedan grundligen kritisera föredraget. Så begynte en instudering af sångerna, som varade i 2 timmar. Och jag måste säga, att här visades, att Jenny Lind var en energi, som i förening med hennes ovanliga begåfning gjorde det instuderade till, hvad det bör vara — en verklig lärdom för hela lifvet. Under sångens föredrag utgjorde tonens klang och färg, såväl texten, artikulationen och accentueringen föremål för hennes noggranna bedömande.

Nöjet var emellertid här icke blott att vara åhörare till de rättelser sångstudiet kräfde, utan äfven förökades detta betydligt, då Jenny Lind lät oss få höra sina egna toner. Hon sjöng för oss den arian, som här var i fråga: arian ’Pious Orgies’ ur Judas Maccabeus af Händel. Och jag tror mig ej säga för mycket, då jag säger: att så sjunger ingen i vår tid en operaaria; ty helt säkert går hennes sång ännu öfver allt annat, hvad man i den vägen kan få höra. Lifligt stod framför mig den tiden för 30 år tillbaka, då jag först hörde henne. Och jag kunde ej annat än förvåna mig öfver det sköna och stora i denna sång, som trots årens prägel ändock skänkte en sann och verklig konstnjutning. —

Ja, Jenny Lind har oaktadt sin höga ålder verkligen ännu toner i behåll. Hon har icke blott en och annan ton, ett tvåstruket a, eller t. o. m. trestruket c, som hon förstår att medelst sin öfverlägsna metod framkasta i enstaka fall, utan hon kan ännu sjunga sin sång så — att man känner sig lycklig att få vara åhörare.

Det finnes något hos henne, som saknas hos mängden af sångerskor, och det är: begåfningen icke blott delvis, utan i densammas hela storhet och fullhet. Allt detta tillsammans är det, som gjorde henne så stor, som gör, att hon ännu i dag är den största sångerska vårt land ägt. Man kan här gärna säga ’verlden ägt’.”

1883 mottog Jenny Lind uppdraget att undervisa vid sångklassen i the Royal college of music, ett av prinsen av Wales då nyinrättat konservatorium. Hon skötte denna tjänst med aldrig svikande plikttrohet. I ett brev av d. 31⁄7 1885 till H. C. Deacon säger hon: ”Det var mycket vänligt af er att underrätta mig om examina. Det gladde mig att höra, att mina ’får’ icke redde sig illa. Om X. blott ville lägga sin själ i arbetet, skulle hon kunna bli en sångerska. Jag kan blott göra mitt bästa; och med min enorma erfarenhet och ett helt lifs studium borde jag kunna utbilda sångerskor.”

Dannström säger i sin minnesteckning av henne: ”Om hon också egde många och stora förutsättningar att bli en utmärkt sånglärarinna, är det likväl svårt att uttala något bestämdare omdöme om hennes förmåga i detta hänseende.”^[16]

Jenny hade alltsedan 50-talet tidtals haft, som vi sett, mycket svår huvudvärk, och till denna sällade sig med 60-talet andra krämpor. Hon hade satt till mycket krafter och måste nu bära följderna. Konstens väg hade blivit en törnestig, och hon kände sig därför ofta dyster och ensam. Vid 80-talets början hade hon rett sig ett hem utanför London: Wynd’s Point, vid Malvern Hills i Worcester. Alltsedan 60-talet brukade hon tilbringa sommaren i Cannes. Så hade hon de sista åren också gjort.

Före sista resan till södern skrev hon: ”Jag känner, att det är början till slutet. Det är en välsignelse att kunna blicka öfver till den andra stranden och den eviga hvilan.” Sina känslor och tankar om livets slut anförtrodde hon åt en dotter till biskopen av Norwich, till vilken hon bl. a. yttrade: ”Hvarje morgon, då jag står upp ur min bädd, känner jag, att min röst är en gåfva af Gud, och att det kanske är den sista dagen, som jag får använda den. Ja, jag sjunger aldrig utan att tänka, att det möjligen kan vara min allra sista sång, och ber Gud beskydda mig.”^[17]

På hösten 1887 antog hennes sjukdom (kräfta) en allvarlig art. Om hennes sista stunder förtäljer den engelska biografien: ”I slutet af sitt lif, medan hon låg på sin dödsbädd i Malvern, svag och sjuk, och hennes dotter en gång öppnade fönsterluckorna och släppte in morgonsolens strålar, lät hon sina läppar forma sig till de första tonerna af den gamla älskade sången [af Schumann] ”An den Sonnenschein!” Det var de sista toner hon någonsin sjöng här på jorden.”^[18]

Den 2 nov. 1887 avsomnade hon stilla.

Dödsorsaken var hjärnslag.

”Lycklig är man endast, då man är begrafven”, hade hon en gång sagt till sin vän H. C. Andersen.

J. Linds sista hem vid Malvern Hills.

J. Linds sista hem vid Malvern Hills.
Efter ett för några år sedan utgivet vykort.
(I rummet ’1’ dog J. Lind; ’2‘ var musiksalen.)

Det var en gripande sorgeakt, då hennes stoft fördes till sista vilan. Väldiga skaror följde hennes bår. Kransarna voro otaliga från alla hennes vänner, från furstliga personer, från alla de fromma stiftelser hon tänkt på under sitt jordeliv, från hennes sörjande make och barn. Kistan sänktes ned å Malverns kyrkogård under tonerna av ”Kommen till Honom” ur oratoriet Messias. Domkyrkokören i Worchester sjöng a capella de första verserna av ”Vid grafven stå vi stilla och så en tåresådd”. Chopins sorgmarsch avslutade högtiden.

I fyra kyrkor firades samtidigt samma åminnelsehögtid: i Westminster Abbey i London, domkyrkan i Worchester samt i Prior- och Kristuskyrkorna i Malvern. Överallt tänkte man på de ädla verk hon i kärlek uträttat och på de många hon tröstat och glätt med sin sång.

Den 20 april 1894 ägde en annan, ej mindre gripande, minneshögtidlighet rum. Denna dag avtäcktes en minnestavla av henne i Westminster Abbey i närvaro av familjen Goldschmidt och en lysande samling medlemmar av Englands högaristokrati, konstnärer och konstvänner. Drottningen hade låtit representera sig av sin dotter prinsessan Christian av Schleswig-Holstein, som efter en bön av domprosten bjöd täckelset falla.

Över medaljongsporträttet står: ”Jag vet att min förlossare lever.” Under hennes minnestavla synes Händelmonumentet, där musiken till dessa ord ur Messias står uppslagen framför den store kompositören, som ser mot höjden lyssnande till en harpospelande ängel. —

Du sångens genius, som jag hört
Allt re’n i unga år,
Som sångens spira ensam fört,
Som oupphunnen står
Som konstnärinna, ideal
I kärlek och i tro!
När nu du lämnar jordens dal
Och söker himmelsk ro,
Tag med liksom en ljuvlig dröm,
Som svävar kring dig huld och öm.
Din svenska barnatro.

J. Linds gravvård å Malverns kyrkogård. Efter fotografi av 1918.

J. Linds gravvård å Malverns kyrkogård.
Efter fotografi av 1918 i Musikhist. Museet.

Så länge konsten näring får
Ifrån naturens bröst,
Så länge anden gränsen når
Till evighetens tröst,
Vi söka konstens ideal
Runtom i denna värld,
Tills vi från jordelivets kval
Fly på vår sista färd.
Där ovan är dess rätta bo —
Ja, idealet har ej ro
Vid livets kalla härd.
 (L. Josephson.)

---

1. 1) New England Magazin Maj 1892: J. L. in Northampton (MM).
2. 2) DJ 208.
3. Otto Goldschmidt var 9 år yngre än sin maka.
4. 3) DJ 211.
5. 4) Om J. L. på 1850-talet se bl. a. notiser i Ny Tidn. f. Musik 1853—57.
6. 5) D sätter musikfesten felaktigt till 1856.
7. Hon var dock endast 35 år.
8. Jahn uppger, att orsaken till att J. L. ej förmådde göra något av denna musik mindre berodde på verket (som Kjerulf trodde), utan på att partiet ej passade hennes sångregister. Vi skola längre fram se, att hon ej heller i London förmådde framlocka det rätta intresset för verket. J. L. var eljest, som vi veta, en av de yppersta Schumannstolkarinnorna.
9. 6) A. Grönvold, Norske Musikere s. 58 ff.
10. 7) D 339 ff.
11. 9) DJ 214 ff.
12. 10) D 377.
13. 11) Maria Holmström meddelar detta brev i Sthlms Dagbl. och talar där om en ”ny upptäckt”. Så är dock ej fallet. Brevet finnes in extenso återgivet redan 1888 i Neue Musikzeitung (n:r 8).
14. 12) ID 42.
15. 13) DJ 216.
16. 15) ID
17. 16) HR II, 355.
18. 17) D 380.