Jerusalem/Kapitel 08

←  Hellgum

Jerusalem av Selma Lagerlöf Den nya vägen

L'Univers undergång  →

DEN NYA VÄGEN.

Det var nästa vår strax efter snösmältningen. Ingmar och Stark Ingmar hade just kommit ner till bygden för att sätta sågen i gång. Hela vintern hade de legat uppe i skogen och arbetat med kolning och timmerhuggning, och när Ingmar kom ner till slättlandet, tyckte han, att han kände sig som en björn, vilken nyss har krupit ut ur idet. Kunde knappt vänja sig vid att se solen lysa på den öppna himlen, utan gick och blinkade med ögonen, som om de inte tålde ljuset. Han hade det också svårt med bullret från forsen och med människorösterna, och han kände riktig pina vid allt larmet, som brusade honom om öronen nere vid gården. På samma gång var han oerhört glad åt allt detta. Gud ska veta, att han inte visade det i sätt och gång, men den våren kände han sig lika ung som de nya skotten på björkarna.

Det kan ingen säga hur väl det smakade honom att sova i bäddad säng och att äta ordentligt lagad mat.

Och så att vara hemma hos Karin, som pysslade om honom ömmare än en mor! Hon hade låtit sy nya kläder åt honom, och rätt som det var, kom hon ut från köket och stack till honom en godbit, som om han hade varit en liten pojke.

Och allt det märkliga, som hade hänt, medan han hade gått uppe i skogen! Ingmar hade bara hört några obestämda rykten om Hellgums lära. Men att nu höra Karin och Halvor tala om hur lyckliga de var och hur de och deras vänner sökte hjälpa varandra att gå Guds vägar, det var rent vackert.

— Vi väntar nu säkert, att du går med oss, sade Karin.

Ingmar svarade, att han hade god lust, men först måste han dock betänka sig.

— Hela vintern har jag längtat efter att du skulle komma och få del i vår salighet, sade systern, för vi lever ej mera på jorden, utan i det nya Jerusalem, som är nederkommet av himmelen.

Det var ock en god nyhet för Ingmar, att Hellgum ännu fanns kvar på orten. Förra sommaren hade Hellgum ofta kommit ner till sågen för att språka med Ingmar, och de hade blivit goda vänner. Ingmar beundrade Hellgum som den yppersta man han hade råkat. Aldrig hade han sett någon, som hade varit så karlavulen och stortalig och litat så fast på sig själv.

Ibland, då det hade varit mycket brått, hade Hellgum kastat av sig rocken och hjälpt till i sågen. Då hade Ingmar blivit häpen. Aldrig förr hade han träffat någon, som hade varit så rask att arbeta.

Just nu var Hellgum borta på ett par dagar, men han väntades snart hem igen.

— Ja, bara du får tala med Hellgum, går du nog med oss, sade Karin gång på gång. Och det trodde Ingmar också, fast han var orolig för att gå med på något, som inte fadern hade gillat. Det var väl just far, som lärde oss att alltid gå Guds vägar, sade Karin.

Det var så gott och bra alltsammans. Ingmar hade aldrig kunnat tro, att det skulle kännas så ljuvligt att åter vara bland människor. Det var endast ett han saknade, och det var, att ingen talade om skolmästarns och om Gertrud. Det var en stor otur, för Ingmar hade inte råkat Gertrud på ett helt år. Men förra sommaren hade han inte behövt sakna nyheter om henne. Då hade det knappast gått en dag, utan att någon hade talat om Storms.

Den kom sig väl endast av en tillfällighet, den där tystnaden. Men bra ängsligt kan det vara, då man känner sig förlägen att fråga, om ingen av sig själv faller på att tala om det man helst vill höra.

Men om Ingmar var lycklig och nöjd, så var det en helt annan sak med Stark Ingmar. Gubben var butter och tyst och svår att göra till lags.

— Jag tror, att du längtar till skogen, sade Ingmar till honom en eftermiddag, när de sutto på var sin stock och åto sin aftonvardssmörgås.

— Ja, det vete Gud, att jag gör, sade gubben. Jag ville helst, att jag aldrig hade kommit hem.

— Vad är det, som är galet här hemma? frågade Ingmar.

— Frågar du det! svarade Stark Ingmar. Jag tänkte, att du visste likaväl som jag, att det har gått på tok med Hellgum.

Ingmar svarade, att han tvärtom hade hört, att Hellgum hade blivit en storkarl.

— Ja, han har blivit en sådan storkarl, att han har vänt opp och ner på hela socken.

Ingmar tänkte på hur märkvärdigt det var, att Stark Ingmar aldrig visade spår av kärlek för sin egen släkt. Han brydde sig endast om Ingmarsgården och Ingmarssönerna. Nu var det Ingmar, som måste ta svärsonen i försvar.

— Jag tycker, att det är en god lära, sade Ingmar.

— Jaså, det tycker du, sade gubben och såg bistert på honom. Tror du, att Stor Ingmar också skulle ha tyckt det?

Ingmar svarade, att fadern nog skulle ha velat vara med om att föra ett rättfärdigt liv.

— Du menar väl, att Stor Ingmar skulle ha gått med på att kalla alla för djävlar och antikrister, som inte hör till samfundet, och att han skulle ha nekat att umgås med gamla vänner, därför att de behöll sin egen tro?

— Inte tror jag, att sådant folk som Hellgum och Halvor och Karin bär sig så åt, sade Ingmar.

— Du kan försöka att sätta dig opp emot dem, så får du höra vad du går för.

Ingmar skar stora stycken av smörgåsen och stoppade munnen full med bröd. Det var förtretligt, att Stark Ingmar skulle vara i så dåligt humör.

— Håhå jaja, sade gubben om en stund, så kan det gå! Här sitter du, som är son till Stor Ingmar, och har ingenting att säga till om. Men min Anna Lisa och hennes man, de lever bland storfolket. De bästa i socken krusar och bugar för dem, och de går var dag från gästabud till gästabud.

Ingmar bara åt och tuggade. Detta var ingenting att svara på.

Men Stark Ingmar började på nytt.

— Ja, det är en vacker lära, det är visst och sant, därför har också halva socken slutit sig till Hellgum. En sådan makt som Hellgums har ingen förr haft i den här socken, inte en gång Stor Ingmar. Han skiljer barn från föräldrar genom att predika att de, som hör honom till, inte får leva bland syndare. Bara Hellgum vinkar, så går bror från bror och vän från vän och fästman från fästmö. Han har haft makt att ställa det så, att det i vinter har varit strid och split i varenda gård. Ja, Stor Ingmar skulle nog ha varit nöjd med sådant, han! Han skulle nog ha följt Hellgum i allt detta! Ja då, det skulle han.

Ingmar såg uppåt och neråt klyftan, där de sutto. Han hade mest lust att springa sin väg. Han förstod, att Stark Ingmar överdrev, men detta förstörde i alla fall humöret för honom.

— Jaha, sade gubben, jag ska inte neka till att det är märkvärdigt, det Hellgum gör: hur han förmår de sina att hålla tillsammans och hur han får dem, som inte förut har velat veta av varandra, att vara vänner. Och hur han tar av den rike och ger till den fattige, och hur han kan få dem att vaka över varandras leverne. Jag tycker ju bara, att det är synd om de andra, som blir kallade djävulens barn och inte får vara med om leken. Men det tycker förstås inte du.

Ingmar var led åt att höra gubben tala illa om Hellgum.

— Så fredligt, som det har varit förr i den här socken! sade Stark Ingmar. Men det är allt förbi nu. På Stor Ingmars tid var här en sådan sammanhållning, att det hette, att här fanns det vänsällaste folket i Dalom. Men nu står här änglar mot djävlar och får mot getter.

”Om vi nu bara kunde få sågen i gång”, tänkte Ingmar, ”så jag sluppe detta talandet.”

— Det dröjer nog inte länge, förrän det blir slut mellan dig och mig, fortfor Stark Ingmar. Går du över till de där andra, så lär de inte tillåta dig att umgås med mig.

Ingmar svor till och reste sig.

— Ja, om du håller på att prata på det här sättet, kan det väl hända, att det går så, sade han. Jag tycker du borde veta, att det inte kan gagna dig att reta opp mig mot de mina och mot Hellgum, som är den yppersta man jag har råkat.

Härmed fick Ingmar gubben att tiga. Om en stund gick Stark Ingmar från arbetet. Han ville gå ner till kyrkbyn och tala med sin vän korpral Fält. Han hade inte samspråkat med någon klok människa på långan tid, sade han.

Ingmar var glad, att han gick. Det är visst alltid så, då man har varit länge borta, att man intet obehagligt vill höra, utan bara önskar, att allt ska vara ljuvligt och lätt och fröjderikt omkring en.

Nästa dag kom Ingmar till sågen klockan fem på morgonen. Stark Ingmar var där före honom.

— I dag får du råka Hellgum, sade gubben. Han och Anna Lisa kom sent i går kväll. Jag tror, att de har skyndat hem från de stora gästabuden för att omvända dig.

— Jaså, du börjar nu igen, sade Ingmar. Gubbens tal hade ljudit för hans öron hela natten. Han kunde inte låta bli att grubbla över vem som hade rätt. Men nu ville han inte höra mera ont om sina närmaste.

Stark Ingmar var tyst en stund, så började han småskratta.

— Vad skrattar du nu åt? sade Ingmar. Han stod just och skulle dra från dammluckan för att sätta sågen i gång.

— Å, det är åt skolmästarns Gertrud.

— Vad är det med henne?

— Jo, de sa i går där nere i byn, att hon var den enda, som hade någon makt över Hellgum.

— Vad har Gertrud att göra med Hellgum?

Ingmar drog inte upp dammluckan, för om sågen hade kommit i gång, skulle han ingenting ha kunnat höra. Gubben såg prövande på honom. Ingmar log en smula.

— Du vet nog att ställa det så, att du får det, som du vill, sade han.

— Det var den där tokan, Gunhild, nämndeman Lars Clementssons dotter.

— Inte är hon tokig, inföll Ingmar.

— Du får kalla det hur du vill, men det var så, att hon var med här på Ingmarsgården, när denna sekten stiftades. Så snart hon kom hem, sa hon till föräldrarna, att hon hade antagit den enda rätta läran och att hon måste flytta från dem och bo på Ingmarsgården. Föräldrarna frågade förstås varför hon ville flytta. Jo, därför att hon skulle kunna föra ett rättfärdigt liv.

De sa, att det kunde hon väl också göra hos dem. — Det kunde ingen, om han inte fick leva bland dem, som var av samma tro. — Skulle då alla flytta till Ingmarsgården? frågade nämndeman. — Nej, det var bara hon. De andra hade sanna kristna i sina hem.

Nämndeman är ju en snäll karl, och både han och hustrun sökte att tala Gunhild till rätta med godo, men flickan höll i med sitt och retade opp nämndemannen så, att han till sist stängde in henne i lillrummet och sa henne, att hon skulle stanna där, tills denna galenskap hade givit med sig.

— Jag tänkte du skulle tala om Gertrud, inföll Ingmar.

— Jag kommer väl till Gertrud, jag, om du har tålamod. Jag kan säga nu först som sist, att nästa dag, då Gertrud och mor Storm satt och spann i köket, kom nämndemansmor in till dem. De blev skrämda, när de såg henne. Nämndemansmor, som alltid ser så glad ut, var alldeles förgråten. — ”Vad är det, vad står på, och varför ser ni så ledsen ut?” Då svarade nämndemansmor: ”Man kan väl inte se bättre ut, när man har mistat sitt käraste.”

Jag önskar, att jag kunde slå dem, sade gubben.

— Vilka? frågade Ingmar.

— Å, Hellgum och Anna Lisa, sade Stark Ingmar, de hade varit hos nämndemans under natten och rövat bort Gunhild.

Nu gav Ingmar till ett utrop.

— Ja, sannerligen tror jag inte det är en rövare, som Anna Lisa har blivit gift med! sade gubben.

Mitt i natten kom de och knackade på fönstret i lillrummet och frågade Gunhild varför hon inte hade flyttat till Ingmarsgården. Hon talade om, att föräldrarna hade stängt in henne. — Det hade djävulen förmått dem till, sa då Hellgum.

Allt detta låg föräldrarna och hörde.

— Hörde de det?

— Ja, de låg i nästa rum, och dörren stod på glänt, de hörde allt, vad Hellgum sa för att locka dottern.

— Men de kunde ju ha kört bort honom.

— Nej, de tyckte, att Gunhild skulle välja själv, de kunde ju aldrig tro, att hon skulle vilja gå, så goda, som de hade varit mot henne. De låg och väntade, att hon skulle säga, att hon aldrig ville gå ifrån sina gamla föräldrar.

— Men gick hon då?

— Ja, Hellgum gav sig inte, förrän hon följde med honom. Och då nämndemans hörde, att hon inte kunde motstå honom, så lät de henne gå. Det är somliga, som är på det sättet.

Men på morgonen ångrade modern sig och bad mannen, att han skulle fara opp till Ingmarsgården och föra hem dottern. ”Nej”, sa han, ”aldrig hämtar jag henne, och aldrig vill jag se henne, om hon inte kommer tillbaka självmant.”

Då hade nämndemansmor skyndat till skolhuset för att be Gertrud gå och tala med Gunhild.

— Gick så Gertrud?

— Ja, hon gick, och hon talade med Gunhild, men Gunhild brydde sig inte om vad hon sa.

— Jag har inte sett Gunhild där hemma, sade Ingmar eftertänksamt.

— Nej, nu har hon flyttat tillbaka till föräldrarna.

Det tillgick så, att när Gertrud kom ut från Gunhild, fick hon se Hellgum. ”Se, där står den, som är vållande till all denna olycka”, tänkte hon. Hon gick rätt på honom och började gräla. Hon hade inte varit rädd för att slå honom.

— Gertrud kan tala, hon, sade Ingmar beundrande.

— Hon sa till Hellgum, att han bar sig åt som en hednisk stridsman och inte som en lärare i kristendom, när han så där kom och rövade en jungfru från hennes hem mitt i natten.

— Vad sa då Hellgum?

— Han stod tyst och hörde på en stund, så sa han saktmodigt, att hon hade rätt och att han hade varit för häftig. Och så på eftermiddagen förde han hem Gunhild till föräldrarna och gjorde allt gott igen.

När Stark Ingmar slutade, såg Ingmar upp och smålog.

— Gertrud är duktig, hon, sade han, och Hellgum är ock en storkarl, fastän han är vild av sig.

— Jaså, du tar det på det sättet, sade gubben. Jag tänkte du skulle undra över varför Hellgum var så eftergiven mot Gertrud.

Till detta teg Ingmar.

Stark Ingmar var också tyst en stund, så började han på nytt.

— Det var många i kyrkbyn, som frågade efter dig. De ville veta på vilken sida du ämnade ställa dig.

— Det gör väl detsamma vart jag hör.

— Jag ska säga dig en sak, sade gubben, i den här socken är de vana vid att någon ska styra och ställa för dem. Men nu är Stor Ingmar borta, och skolmästarn har förlorat sin makt, och kyrkoherden har aldrig haft någon duglighet att regera. Därför följer de nu Hellgum, så länge som du håller dig undan.

Ingmar lät händerna sjunka, han såg utpinad ut.

— Men jag vet ju inte vem som har rätt.

— Folk väntar nog, att du ska befria dem från Hellgum. Du kan tro, att vi har sluppit mycket ont, som inte har varit hemma i vinter. Det var nog svårast i början, innan människorna vande sig vid denna omvändelsesjukan och vid att bli kallade djävlar och helveteshundar. Och allra värst var det, när de omvända barnen också började predika.

— Jaså, barnen predikade även, sade Ingmar misstroget.

— Ja, Hellgum hade talat vid dem om att de skulle tjäna Gud i stället för att leka, och så tog de sig för att omvända de vuxna. De låg på lur och föll över dem, som kom gående framåt vägen. Och så ljöd det en om öronen: ”Ska du inte börja striden mot djävulen? Ska du fortfara att leva i synden?”

Ingmar satt och stred emot, allt vad han kunde. Han ville inte tro vad Stark Ingmar berättade.

— Nu kommer du visst med sådant, som den där Fält har slagit i dig, sade han.

— Det var just detta, som jag ville tala om för dig, sade Stark Ingmar. Det är slut med Fält också. Ja, när jag tänker på att allt detta har utgått från Ingmarsgården, så tycker jag knappt, att jag kan se folk i ögonen.

— Har de gjort Fält något orätt? frågade Ingmar.

— Å, det var de där barnen. En kväll, när de inte hade annat att göra, föll det dem in, att de skulle gå till Fält och omvända honom. De hade ju förstås hört, att Fält var en så stor syndare.

— Men förr i världen var alla barn så rädda för Fält som för trollen, sade Ingmar.

— Ja, de var rädda, de här med, men de hade väl tänkt ut, att de skulle göra en riktig hjältegärning.

De kom in till Fält en kväll, då han satt i kojan och kokade gröt åt sig. När de öppnade dörren och såg Fält sitta där med sina borstiga mustascher, sin kluvna näsa och stirrande i elden med det enda ögat, blev de rädda allihop, och ett par av de minsta sprang sin väg. Men en tio, tolv stycken kom in och la sig på knä på golvet runtom gubben och började sjunga och bedja.

— Men körde han inte ut dem? frågade Ingmar.

— Hade han bara gjort det! sade Stark Ingmar. Jag förstår inte vad som kom åt honom. Hade väl suttit och tänkt på, stackare, att han var övergiven och ensam på ålderdomen. Och så var det väl detta, att det var barn, som hade kommit. Det hade nog gått honom till sinnes, att de alltid hade varit rädda för honom. Och när han såg alla de uppåtvända ögonen fulla av blanka tårar, så tog det makten ifrån honom.

Barnen väntade bara, att han skulle rusa opp och slå efter dem. De sjöng och bad, men de var färdiga att ge sig av, så snart han rörde på sig.

Då var det ett par av dem, som såg, att det började rycka i ansiktet på Fält. ”Nu kommer det, nu kommer det”, tänkte de och reste sig opp för att fly. Men gubben klippte med ögat, och så kom en tår rullande. Då ropade barnen halleluja, och nu är det, som sagt, slut med Fält. Han gör inget annat än springer på möten och fastar och ber och hör Guds röst.

— Jag kan då inte se, att det där var någon olycka, sade Ingmar. Fält höll ju på att supa ihjäl sig.

— Nej, du har så många vänner att mista, du, så att sådant gör dig ingenting. Du skulle väl också ha önskat, att barnen hade kunnat omvända skolmästarn.

— Aldrig kan jag tro, att barnstackarna har vågat sig på Storm, sade Ingmar. Han blev andlös av förvåning. Det måtte ändå vara sant, som Stark Ingmar sade, att socknen var vänd upp och ner.

— Å jo, det gjorde de visst, de kom in en tjugu stycken i skolsalen en kväll, då Storm satt och skrev i sina böcker, och började predika för honom.

— Vad gjorde då Storm? sade Ingmar. Han kunde inte hjälpa, att han började skratta.

— Han blev så förbluffad till en början, att han ingenting kunde säga eller göra. Men det var så, att Hellgum hade kommit in i köket ett par ögonblick förut för att tala med Gertrud.

— Var Hellgum hos Gertrud?

— Ja, Hellgum och Gertrud hade blivit goda vänner, alltsedan han rättade sig efter henne, då med Gunhild.

När Gertrud hörde bullret i skolsalen, sa hon till Hellgum: ”Nu kommer ni just lagom, Hellgum, för att få se något nytt. Hädanefter lär det ju bli så, att skolbarnen kommer att hålla skola för skolmästarn.” Då skrattade Hellgum. Han förstod väl, att detta var rent galet. Han körde genast ut barnen, och så blev det slut med det ofoget.

Ingmar märkte, att Stark Ingmar, i detsamma han sade detta, betraktade honom på ett särskilt sätt. Det var, som när en jägare står och ser på en fälld björn och undrar på om han ska behöva ge honom än ett skott.

— Jag vet inte vad du väntar av mig, sade Ingmar.

— Vad ska jag vänta av dig, du är ju bara en pojke. Du äger ju ingenting heller. Du har bara två tomma händer att komma med.

— Jag tror rentav du vill, att jag ska slå ihjäl Hellgum?

— De sa där nere i kyrkbyn, att allt vore hjälpt, om du kunde förmå Hellgum att resa sin väg.

— Det har man väl alltid sett, att det blir brytning och strid, när det kommer en ny lära, sade Ingmar.

— Det vore i alla fall ett gott sätt för dig att visa folk vad du duger till, sade Stark Ingmar envist.

Ingmar vände sig från gubben och satte sågen i gång. Han hade nu framför allt gärna velat fråga hur det hade gått med Gertrud och om hon redan hade slutit sig till Hellgumianerna, men han var för stolt att röja sin oro.

Klockan åtta gick Ingmar hem till gården för att äta frukost. Som vanligt var det mycket god mat framsatt för honom, och Halvor och Karin voro synnerligen blida. Så snart Ingmar såg dem, tyckte han, att han inte kunde tro ett ord av allt Stark Ingmars prat. Han blev lätt om hjärtat än en gång och viss om att gubben hade överdrivit.

Men snart kom oron för Gertrud tillbaka så stark, att han inte kunde äta.

— Har du inte varit nere hos skolmästarns på sista tiden, Karin? frågade han plötsligen.

— Nej, svarade Karin raskt. Inte vill jag umgås med så ogudaktigt folk.

Ingmar teg länge, för detta var ett svar att tänka på. Var det nu rätt att tiga eller tala? Om han talade, skulle han komma i strid med hemfolket, men han ville heller inte, att någon skulle tro, att han höll med om det, som var orätt.

— Aldrig har jag märkt något ogudaktigt hos skolmästarns, sade han, och jag har dock bott där i fyra år.

Karin tänkte nu nästan detsamma som Ingmar nyss, undrade om hon skulle vara tyst eller tala. Men hon måste ju hålla sig till sanningen, även om det skulle gå Ingmar till hjärtat, och därför sade hon, att när människorna inte ville följa Guds kallelse, måste man ju tro, att de voro ogudaktiga.

Halvor föll nu in:

— Det är ju obegripligt viktigt med barnen och vad de får för uppfostran.

— Storm har uppfostrat hela socken och dig med, Halvor.

— Men han har då inte lärt oss att föra ett rätt leverne, sade Karin.

— Det tänker jag du, Karin, alltid har försökt.

— Jag ska säga dig, Ingmar, hur det är att leva efter den gamla läran. Det är som att gå på en rund stock: ena stunden står man, och andra stunden faller man. Men om jag låter mina medkristna ta mig i händerna och stödja mig, så kan jag gå rättfärdighetens smala väg utan att falla.

— Ja, sade Ingmar, men då är det ingen konst heller.

— Svårt är det ändå, men det är inte längre omöjligt.

— Men hur var det nu med skolmästarns? frågade Ingmar.

— Jo, de, som hörde oss till, tog barnen ur skolan. Vi vill inte, att barnen ska höra något av den gamla läran.

— Men vad sa då skolmästarn?

— Han sa, att det var lag, att barnen skulle gå i skolan.

— Jag tänker så med, jag.

— Så sände han fjärdingsman till Israel Tomassons och till Krister Larssons och hämtade barnen.

— Och nu är ni ovänner med Storms?

— Vi håller oss bara till varandra, vi.

— Ni är nog ovänner med alla människor.

— Vi håller oss fjärran från dem, som bara vill locka till synd.

Ju längre de tre talade samman, dess mer sänkte de rösterna. De voro alla mycket ängsliga för varje ord, som fälldes. Det syntes dem, att samtalet tog en bedrövlig riktning.

— Men från Gertrud kan jag hälsa dig, sade Karin. Hon försökte att slå an en gladare ton. Hellgum har talat mycket med henne i vinter, han säger, att hon nu i afton vill sluta sig till oss.

Ingmars läpp började darra. Det var, som hade han gått och väntat hela dagen på att bli skjuten, och nu kom skottet. Nu for kulan in i kroppen på honom.

— Jaså, hon vill nu till er, sade han med nästan ohörbar röst. Det sker mycket här nere, medan man går i skogsmörkret.

Ingmar tyckte sig förstå, att Hellgum hela tiden hade försökt att ställa sig in med Gertrud och lagt snaror för att fånga henne.

— Men vad ska det nu bli med mig? frågade Ingmar plötsligt. Det var något underligt hjälplöst i tonen.

— Du ska följa oss i vår tro, sade Halvor raskt. Hellgum är nu kommen, och får du bara tala med honom, så blir du snart omvänd.

— Det kan hända, att jag inte vill låta omvända mig, sade Ingmar.

Halvor och Karin blevo dödstysta.

— Det kan hända, att jag inte vill ha någon annan tro än min far, upprepade Ingmar.

— Du ska ingenting säga, förrän du har talat med Hellgum, sade Karin.

— Men om jag inte går över till er, så vill ni väl inte ha mig under ert tak? sade Ingmar och reste sig från stolen.

När de inte svarade, tyckte Ingmar, att allt brast för honom på en gång, men därvid rätade han upp sig och såg modigare ut. ”Det är bäst att få klarhet i detta nu på en gång”, tänkte han.

— Jag vill nu höra hur det ska gå med sågen, fortfor Ingmar.

Halvor och Karin sågo på varandra, båda voro rädda för att säga något.

— Du ska komma ihåg, Ingmar, att det är ingen i världen vi tycker mera om än dig, sade Halvor.

— Ja, men hur ska det bli med sågen? frågade Ingmar envist.

— Först och främst ska du såga färdigt allt ditt timmer, Ingmar.

Då Halvor svarade så undvikande, började Ingmar förstå sammanhanget.

— Kanske Hellgum sedan ska arrendera sågen!

Halvor och Karin voro alldeles förvirrade av Ingmars häftighet. Alltsedan han hade fått höra det där om Gertrud, hade det inte varit möjligt att komma till rätta med honom.

— Låt nu Hellgum tala vid dig! sade Karin lugnande.

— Han ska nog få tala vid mig, men det vore bra för mig att få veta vad jag har att rätta mig efter.

— Nog vet du, att vi vill dig väl.

— Men Hellgum ska arrendera sågen, sade Ingmar.

— Vi behöver allt ett passande arbete åt Hellgum, så att han kan stanna här i hemlandet. Vi har tänkt, att han och du kunde bli bolagsmän, om du komme till den rätta tron. Hellgum är en god arbetare.

— Jag vet inte när du, Halvor, blev rädd för att tala rent ut, sade Ingmar. Jag ville ju bara veta om Hellgum skulle ha sågen.

— Han ska ha den, om du står Gud emot, sade Halvor.

— Tack ska du ha, Halvor, nu vet jag hur gott det vore för mig att gå över till er tro.

— Du vet nog, att det inte var menat på det viset, sade Karin.

— Jag förstår nog vad som är meningen, sade Ingmar, både Gertrud och sågen och det här gamla hemmet går förlorade för mig, om jag inte går över till er.

Ingmar gick raskt ur rummet. Han vågade inte stanna kvar där inne.

När han kom ut på gården, tänkte han på nytt: ”Det är bäst, att detta får ett slut. Det är bäst, att jag får veta vad jag har att rätta mig efter.”

Han började med långa steg vandra ner till skolhuset.

När Ingmar öppnade grinden till skolans trädgård, föll en lätt regnskur, ett riktigt ljumt och fint vårregn. I den vackra trädgården hade allt börjat knoppas och växa. Marken grönskade så hastigt, att man tyckte sig se hur gräset stack upp. Gertrud stod ute på trappan och såg på vårregnet, och två stora häggar, som voro fulla av utsprickande blad, sträckte sina grenar fram över henne.

Ingmar blev stående stilla i förvåning över att allt var så ljuvligt och fridfullt här nere. Än en gång mildrades den upphetsning, vari han befann sig. Gertrud hade inte ännu sett honom, han stängde grinden sakta och gick fram emot henne.

Men när Ingmar kom närmare, stannade han än en gång och såg häpen på Gertrud. När han skildes från henne, var hon inte stort mer än ett barn, men på detta enda år, som han inte hade sett henne, hade hon blivit en stolt, högvuxen jungfru. Gertrud var nu lång och smärt och fullt utbildad. Huvudet satt vackert på den fina halsen, hyn var dunvit och övergick fagert till friskt rött på kinderna. Ögonen hade blivit djupa och längtande, och uttrycket i hela ansiktet hade från att vara lekfullt och muntert övergått till allvar och mild trånad.

När Ingmar såg Gertrud sådan, kände han sitt hjärta fyllas av en stor ljuvhet, det blev stilla och högtidligt inom honom, som om det hade varit en stor helgdag. Det var så vackert, det, som han kände, att han hade velat falla på knä och tacka Gud.

Men när Gertrud såg Ingmar, lade sig en plötslig stelhet över hennes drag, och ögonbrynen drogo sig samman, så att det mittemellan dem uppkom en liten grund rynka.

Ingmars tankar gingo den dagen snabbare än vanligt. Han såg genast, att Gertrud inte tyckte om, att han kom, och det skar igenom honom som ett skarpt hugg. ”De vill ta henne ifrån dig”, tänkte han. ”De har redan tagit henne ifrån dig.”

Helgdagsfriden var borta, och den förra upphetsningen och oron kom tillbaka. Utan all inledning frågade han Gertrud om det var sant, att hon ämnade sluta sig till Hellgum och hans anhängare. Gertrud svarade, att det var så. Ingmar frågade om hon hade betänkt, att Hellgumianerna inte skulle tillåta henne att umgås med andra än liktänkande. Gertrud svarade stilla, att hon hade betänkt detta.

— Har du fått lov av din far och mor? frågade Ingmar.

— Nej, svarade Gertrud, de vet ännu ingenting.

— Men, Gertrud…

— Tyst, Ingmar, jag måste göra det för att få ro. Gud tvingar mig.

— Å, for Ingmar ut, det är inte Gud, utan det är…

Gertrud vände sig häftigt mot honom. Ingmar sade då endast:

— Jag vill säga dig, att jag aldrig kommer att sluta mig till Hellgumianerna. Går du över till dem, så är vi skilda för allan tid.

Gertrud såg sådan ut, som visste hon inte vad detta angick henne.

— Gör det inte, Gertrud! bad Ingmar.

— Du ska inte tro, att jag handlar i lättsinne. Jag har noga betänkt mig.

— Du ska allt tänka än en gång.

Gertrud vände sig otåligt bort från honom.

— Du ska också tänka på saken för Hellgums skull, sade Ingmar i stigande vrede och grep Gertrud om armen för att hålla fast henne. Gertrud skakade bort hans hand.

— Är du från dina sinnen, du Ingmar?

— Ja, svarade Ingmar, jag blir galen av allt detta, som Hellgum ställer till. Det måste ha ett slut.

— Vad måste ha ett slut?

— Det ska du få veta en annan gång.

Gertrud ryckte på axlarna.

— Farväl nu, Gertrud, sade Ingmar, och kom ihåg, att jag säger dig, att aldrig kommer du in bland Hellgumianerna!

— Vad tänker du ta dig till, Ingmar? frågade flickan. Hon började bli orolig.

— Farväl, Gertrud, och tänk på vad jag har sagt! ropade Ingmar. Han var redan nere på sandgången.

Ingmar vände nu tillbaka hemåt. ”Om jag vore så klok som min far!” tänkte han under vägen. ”Om jag hade sådan makt som Stor Ingmar! Vad ska jag ta mig till? Jag förlorar allt, vad jag håller av, och jag ser ingen utväg.”

Det enda han säkert visste var, att om all denna olycka komme över honom, skulle inte Hellgum slippa undan helskinnad.

Ingmar gick fram till Stark Ingmars stuga för att råka Hellgum. När han stod utanför dörren, hörde han röster tala ivrigt och högt. Det tycktes vara flera främmande inne i stugan, och Ingmar vände genast. När han gick, hörde han en karl säga med vredgad röst:

— Vi är tre bröder, som har vandrat en lång väg för att ställa dig till ansvar, Johan Hellgum, för vår yngsta bror, som för två år sedan reste ut till Amerika. Där kom han att ingå i din församling, och i dessa dagar har vi fått brev om att han har blivit tokig av att grubbla över din lära.

Ingmar skyndade bort. Det var nog flera än han, som hade att klaga på Hellgum, och där stodo de alla lika hjälplösa.

Ingmar gick ner till sågen. Stark Ingmar hade redan satt den i gång. Mittunder det att sågen gnisslade och forsen larmade, tyckte sig Ingmar höra ett skrik. Han lyddes dock inte vidare efter det. Han hade inte sinne för annat än det starka hat han kände mot Hellgum. Han gick och räknade upp för sig allt, vad Hellgum hade berövat honom, både Gertrud och Karin och sågen och hemmet.

Än en gång tyckte han sig höra ett skrik. Det föll honom in, att det hade kommit till strid mellan Hellgum och de främmande. ”Det vore ingen olycka, om de sloge honom död och fördärvad”, tänkte han.

Då hördes ett högt rop på hjälp, och Ingmar började springa uppför branten.

Ju närmare han kom, desto tydligare hörde han Hellgums nödrop, och när han var framme vid stugan, tyckte han, att marken skakade under stridsbullret.

Ingmar öppnade alltid en dörr mycket stilla och försiktigt, och denna gång gjorde han det dubbelt varligt. Han kom inglidande med stor försagdhet. Där inne stod Hellgum uppe vid ena väggen och värjde sig med en kort yxa. De tre främmande, som alla voro starka och resliga karlar, anföllo honom med vedträn, som de svängde likt klubbor. Bössor hade de inte med sig, därav kunde man se, att de endast hade kommit för att ge Hellgum ett gott kok stryk, men då han hade försvarat sig mot dem, hade mordlusten kommit över dem, så att nu var det Hellgums liv det gällde.

De sågo knappt åt Ingmar; det var ju bara en lång, drumlig pojke, som hade kommit in i stugan.

En stund stod Ingmar stilla och såg på. Han tyckte det var, som när man drömmer, då det, som man mest önskar, visar sig för ens blickar, utan att man begriper varifrån det har kommit. Då och då uppgav Hellgum ett rop på hjälp. ”Inte kan du tro, att jag är så dum, att jag bistår dig”, tänkte Ingmar.

En av karlarna lyckades träffa Hellgum i huvudet med sådan kraft, att denne släppte yxan och föll. De andra slängde då bort vedträna, ryckte fram knivarna och kastade sig över Hellgum. Men då kom en snabb tanke över Ingmar. Det var ett gammalt ord om folket i hans släkt, att var och en av dem en gång i livet måste begå något nesligt eller orätt. Var det nu hans tur?

På en gång kände en av angriparna, att ett par armar omfattade honom bakifrån, lyfte honom och vräkte honom ut ur stugan. Den andre hann knappt tänka på att resa sig, förrän det gick honom på samma sätt, och den tredje, som hann att komma upp, fick en stöt, så att han for baklänges ut till de andra.

När de alla voro utvräkta, gick Ingmar och ställde sig i dörren.

— Vill ni inte komma igen än en gång? sade han och skrattade. Han skulle inte ha haft något emot att de hade anfallit honom. Det var roligt att så där få göra bruk av hela sin styrka.

De tre bröderna syntes också hågade att förnya kampen. Då ropade en av dem, att de måste fly. Han såg en människa skymta på stigen bakom alarna.

Men de voro rasande över att de inte hade kommit åt Hellgum, och just som de vände sig för att gå, sprang en av dem tillbaka, for upp på Ingmar och högg honom i nacken med kniven.

— Där har du för att du blandar dig i våra affärer! ropade han.

Ingmar signade ner, och bonden sprang sin väg hånskrattande.

Ett par minuter därefter stod Karin i stugan. Hon fann Ingmar sittande på tröskeln med ett sår i nacken. Inne i stugan såg hon Hellgum. Han hade rest sig på nytt och stod stödd mot väggen. Han höll ännu yxan i handen. Ansiktet var översköljt av blod.

Karin hade inte sett flyktingarna. Hon trodde, att det var Ingmar, som hade anfallit Hellgum och sårat honom.

Karin blev så förfärad, att benen darrade. ”Nej, det är inte möjligt”, tänkte hon, ”inte kan någon av vår släkt bli en mördare.” I samma stund kom hon ihåg sin mors historia.

— Det är därifrån det kommer, mumlade hon.

Karin skyndade förbi Ingmar och fram till Hellgum.

— Nej, nej, Ingmar först! ropade Hellgum.

— Man får väl inte ta dråparen före hans offer, sade Karin.

— Ingmar först, Ingmar först! ropade Hellgum. Han var i sådan upphetsning, att han svängde yxan emot henne. Det är ju han, som har slagit mördarna och frälst mitt liv.

När Karin äntligen förstod sammanhanget och vände sig mot Ingmar, hade denne rest sig upp och gått ut. Karin såg honom stappla bort över gårdsplanen.

Nu sprang Karin efter honom.

— Ingmar, Ingmar! ropade hon.

Ingmar fortsatte att gå utan att ens så mycket som vända sig om.

Karin hann honom utan stor möda. Hon lade handen på hans arm.

— Stanna, Ingmar, så att jag får förbinda dig!

Ingmar ryckte sig lös och gick vidare. Han gick framåt alldeles som en blind utan att följa väg eller stig. Blod ur såret hade silat sig fram under hans kläder, det flöt ner i ena skon och fyllde den. För varje steg han tog pressades blod ut ur skon och lämnade ett rött spår på marken.

Karin följde honom, vridande händerna.

— Stanna, Ingmar, stanna, Ingmar! Vart ska du gå? Stanna, Ingmar!

Ingmar vandrade vidare rätt inåt skogen, där ingen människa fanns, som kunde bistå honom.

Karin hade sina ögon fästa på hans sko, som var full av blod. För varje ögonblick blevo fotspåren allt rödare och rödare.

”Nu går han inåt skogen för att lägga sig ner och förblöda”, tänkte Karin.

— Gud välsigne dig, Ingmar, för att du hjälpte Hellgum! sade Karin med blid röst. Det ville mannamod till och mannakraft också.

Ingmar vandrade vidare utan att höra på henne.

Karin skyndade förbi honom och ställde sig i hans väg. Han vek åt sidan utan att lyfta ögonen mot henne. Han endast mumlade:

— Gå och hjälp Hellgum!

— Jag ska säga dig, Ingmar, att Halvor och jag var mycket ledsna över det, som vi kom att tala om i morse. Jag var på väg till Hellgum nu för att säga honom, att hur det än gick, skulle du behålla sågen.

— Ja, nu får du ge den till Hellgum, kom det från Ingmar.

Han gick på, stupade över stock och sten, men gick och gick.

Karin följde efter och sökte beveka honom.

— Du får väl förlåta, att jag tog miste ett ögonblick och trodde, att du hade slagits med Hellgum. Det var inte lätt att tro annat.

— Du hade allt lätt att tro om din bror, att han var en mördare, sade Ingmar utan att vända ansiktet mot henne.

Han vandrade vidare utan uppehåll. När gräset, som hade trampats ner under hans fötter, åter reste sig, droppade det blod från stråen.

När Karin hörde Ingmar så ofta nämna Hellgum, blev det först riktigt klart för henne hur han hatade honom. På samma gång gick det upp för henne hur stort det var, det som Ingmar hade gjort.

— Du blir nu mycket berömd och ryktbar för detta, som du har gjort i dag, Ingmar, sade hon. Du vill väl inte dö från en så stor berömmelse?

Hon hörde Ingmar hånskratta där han gick. Han vände emot henne ett blekt, förstört ansikte.

— Kan du inte gå hem nu, Karin? Jag vet nog vem du helst ville hjälpa.

Hans gång blev alltmera stapplande, och det syntes nu en sammanhängande strimma av blod på marken, där han hade gått fram.

Allt det strömmande blodet gjorde Karin utom sig. Det var nog så, att den stora kärlek hon alltid hade hyst för Ingmar blossade upp med ny styrka, liksom hade den fått näring av den röda blodstrimman. Och nu var hon stolt över Ingmar också, tyckte, att han var en god gren på det gamla ädla trädet.

— Ingmar, sade Karin, jag tycker, att du illa kan stå till svars inför Gud och människor, om du spiller ditt liv på detta sätt. Och det må du veta, att om jag kan göra något, som kan ge dig lust att leva, så behöver du bara säga ifrån.

Ingmar stannade, han fattade om en trädstam för att kunna bli stående. Hon hörde, att han skrattade misstroget, därpå sade han:

— Kanske du vill sända Hellgum tillbaka till Amerika?

Karin stod och såg på blodpölen, som samlade sig omkring Ingmars vänstra fot. Hon försökte betänka och förstå vad det var brodern fordrade. Det var visst något sådant, som att hon skulle träda ut ur den sköna himmelens lustgård, där hon hade levat hela vintern, och åter börja leva i den fattiga och eländiga syndens värld, som hon hade lämnat.

Ingmar vände sig helt om. Hans ansikte var gulblekt, skinnet smet fast efter benen vid tinningarna, och näsan var som på en död. Men den stora underläppen sköt fram myndigare än någonsin förr, och det sträva draget kring munnen framträdde mycket skarpt. Det var inte troligt, att han skulle ge efter i sin fordran.

— Jag tror inte, att Hellgum och jag kan leva samman i den här socken, sade Ingmar, men jag ser allt, att det blir jag, som får vika för honom.

— Nej, sade nu Karin raskt, får jag bara sköta om dig, så att du blir vid liv, så lovar jag dig att ställa om så, att Hellgum reser.

”Gud kan nog finna en annan hjälpare för oss”, tänkte Karin, på samma gång hon sade detta, ”men jag kan inte se mig bättre utväg än att lyda Ingmar.”

— — —

Ingmar hade blivit förbunden och omskött. Såret var inte farligt, han skulle endast hålla sig stilla i några dagar. Han låg nerbäddad i en säng i övervåningen, och Karin satt vid hans sida.

Hela dagen låg Ingmar och yrade. Han gick igenom allt det, som hade hänt honom under dagen. Karin kom snart underfund med att det inte bara var Hellgum och sågen, som hade vållat honom bekymmer.

På kvällen var han redig och lugn. Då sade Karin till honom:

— Här är en, som vill tala med dig.

Ingmar svarade, att han var för trött att tala med någon.

— Jag menar, att detta ska göra dig gott, sade Karin.

Snart därpå kom Gertrud in till Ingmar. Hon såg mycket högtidlig och rörd ut. Ingmar hade tyckt om Gertrud också på den tiden, då hon oftast hade varit lekfull och retsam, men då hade alltid något inom honom gjort motstånd mot kärleken. Nu hade ett tungt år av längtan och oro gått fram över Gertrud och hade gjort henne sådan, att Ingmar erfor en hejdlös längtan att vinna henne.

När Gertrud kom fram till sängen, lade han handen över ögonen.

— Vill du inte se mig? sade Gertrud.

Ingmar skakade på huvudet. Det var nu han, som var lik ett nyckfullt barn.

— Jag får bara säga dig ett par ord, sade Gertrud.

— Du kommer väl för att tala om, att du har gått in bland Hellgumianerna.

Gertrud lade sig på knä bredvid sängen. Hon lyfte Ingmars hand från hans ögon.

— Det är något, som du inte vet, Ingmar.

Ingmar såg frågande på henne. Han sade intet. Gertrud rodnade och tvekade, men så sade hon:

— I fjol, just när du flyttade ifrån oss, hade jag börjat tycka om dig på det rätta sättet.

Ingmar blev alldeles röd, han smålog ett ögonblick av förnöjelse, men blev genast åter allvarlig och misstrogen.

— Jag längtade så mycket efter dig, Ingmar.

Ingmar log tvivlande, men klappade henne litet över handen till tack för att hon ville vara god mot honom.

— Och du kom inte en enda gång tillbaka till mig, klagade hon. Det var, som om jag inte mer hade funnits till för dig.

— Inte ville jag se dig igen, förrän jag var en burgen karl och kunde fria till dig, sade Ingmar, som om detta hade varit en självklar sak.

— Men jag trodde, att du hade glömt mig. Gertrud fick tårarna i ögonen. Aldrig kan du förstå vilket år jag har haft. Hellgum har varit mycket god mot mig och tröstat mig. Han sa, att mitt hjärta skulle bli stilla, om jag gav det helt till Gud.

Ingmar såg nu på henne med en alldeles ny förväntan i blicken.

— Jag blev förskräckt, när du kom i dag. Jag blev rädd att inte kunna motstå dig och att striden skulle börja på nytt.

Nu begynte ett strålande leende visa sig på Ingmars ansikte. Alltjämt teg han.

— Men i kväll fick jag höra, Ingmar, att du hade bistått den du hatade. Och då var det förbi med mig. Gertrud blev röd som blod i ansiktet. Jag kände, att jag inte hade makt att göra något, som skulle skilja mig från dig.

I detsamma böjde hon sig över Ingmars hand och kysste den.

Ingmar tyckte, att stora klockor dånade för hans öron och ringde in en stor helgdag. Det blev söndagsfrid och stillhet inom honom, och kärlek låg honungssöt på hans tunga och spred sig med ljuvt välbefinnande genom hela hans varelse.