Jerusalem/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hök Matts Eriksson
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Auktionen
Gertrud  →


[ 183 ]

AUKTIONEN.

I maj blev det auktion på Ingmarsgården. Gud, vad det var för en vacker dag, riktigt sommarvarmt! Alla karlarna hade lagt av de långa, vita pälsarna och kommo i korta tröjor, och kvinnorna gingo redan omkring i de vida, vita ärmarna, som hörde till sommardräkten.

Skolmästarns hustru gjorde sig i ordning att gå på auktionen. Gertrud ville inte följa med, och Storm var upptagen av sitt arbete. När mor Stina var färdig, öppnade hon dörren till skolsalen och nickade farväl till mannen. Han satt och talade med barnen om den stora staden Ninives undergång, och därvid hade han tagit an en så bister min, att de stackars ungarna voro alldeles dödskrämda.

Under vandringen upp till Ingmarsgården stannade mor Stina, så snart hon såg en blommande häggbuske eller en kulle, som var täckt av vita, doftande liljekonvaljer.

— Kan man väl få se något vackrare, sade hon, även om man skulle fara så långt som till Jerusalem?

Skolmästarns hustru såväl som många andra hade kommit att älska sin socken dubbelt, därför att Hellgumianerna kallade den ett Sodom och ville överge den.

Hon plockade ett par av de små blommorna, som växte vid vägkanten, och betraktade dem nästan ömt. “Om vi vore så dåliga, som de säger”, tänkte hon, “så vore det en lätt sak för Gud att förgöra oss. Han behövde endast låta kölden fortvara och låta jorden ligga betäckt av snö. Men då Vår Herre låter våren och blommorna komma åter till oss, tycker ju han åtminstone, att vi är värda att leva.”

När mor Stina kom fram till Ingmarsgården, stannade hon och såg ängslig ut. “Jag tror, att jag går hem igen. Jag kan inte stå ut med att se hur det här gamla hemmet förskingras.”

[ 184 ]Men i själva verket var hon mycket för nyfiken att få veta hur det skulle gå med gården för att vända om.

Så snart som det hade blivit bekant, att gården skulle säljas, hade Ingmar försökt att få köpa den. Men Ingmar hade inte mer än omkring sextusen kronor, och Halvor hade blivit bjuden tjugufemtusen av det stora sågverksbolaget, som ägde Bergsåna bruk. Ingmar hade lyckats låna ihop pengar, så att han hade kunnat bjuda lika stor summa, men då hade bolaget höjt sitt anbud till trettiotusen, och så stor skuld hade inte Ingmar vågat dra över sig.

Det bekymmersamma härvidlag var inte blott, att gården på detta sätt skulle gå ur släkten för alltid, ty det stora bolaget sålde aldrig något, som det en gång hade förvärvat, utan därtill kom, att det ingalunda var troligt, att bolaget skulle låta Ingmar arrendera sågen i Långforsen, och i så fall bleve han utan levebröd.

Inte kunde han tänka på att gifta sig med Gertrud till hösten, såsom meningen hade varit. Han skulle kanske till och med få lov att resa bort för att söka arbete.

Mor Stina var inte blid i hågen mot Karin och Halvor, när hon tänkte på detta.

— Det vill jag innerligt hoppas, sade hon för sig själv, att inte Karin Ingmarsdotter må komma och tala vid mig, för då kan jag inte låta bli att säga henne hur illa hon handlar mot Ingmar. Jag kan inte underlåta att säga henne, att det ändå i grunden är hennes fel, att inte Ingmar redan nu äger gården.

Väl har jag hört sägas, att de behöver omåttligt med pengar för sin resa, men det är helt förunderligt, att Karin kan ha hjärta att sälja den gamla gården till ett bolag, som bara hugger ner skogen och låter lantbruket gå vind för våg.

Det fanns en till utom bolaget, som ville köpa gården, och det var den rike häradsdomarn Berger Sven Persson. Och detta vore det lyckligaste för Ingmar, ty Sven Persson var en ädelmodig man och skulle helt säkert inte neka honom att arrendera sågen.

“Sven Persson glömmer nog inte, att han har gått här på [ 185 ]gården som fattig vallpojke”, tänkte mor Stina, “och att det var Stor Ingmar, som tog hand om honom och hjälpte honom att komma sig opp.”

De flesta, som kommo till auktionen, gingo inte in i huset, utan stannade ute på gårdsplanen. Skolmästarns hustru gjorde som de andra. Hon satte sig på en brädhög och såg sig omkring mycket noga, som den gör, vilken vet, att han ser ett kärt ställe för sista gången.

På tre sidor var gården kringbyggd med huslängor, och mittpå den stod en liten fatbur på stolpar. Ingenting såg synnerligen ålderdomligt ut, undantagandes en gammal förstukvist med snidade lister kring taket, som stod framför ingången till boningshuset, och en ännu äldre med tunga, vridna pelare, som var placerad utanför brygghusets dörr.

Mor Stina tänkte på alla de gamla Ingmarssönerna, vilkas fotsteg hade nött gården. Hon tyckte sig se dem komma hem från arbetet om kvällarna och gå in till härden, långa, litet lutande gestalter, alltid rädda att vara påträngande eller ta en bättre plats, än som anstod dem.

Hon tänkte på all arbetsamhet och hederlighet, som hade haft sitt hem på den här gården. “Det borde inte få ske”, tänkte hon om auktionen, “kungen borde få veta det.”

Mor Stina kände det bittrare, än om det hade gällt hennes eget hem.

Försäljningen var inte börjad, men en hel mängd folk var redan kommet. Somliga gingo in i lagården och besågo boskapen, andra stannade ute på gården för att granska all den redskap, alla de kärror och yxor och sågar och plogar, som voro sammanförda där.

Men var gång mor Stina såg ett par bondgummor komma ut ur lagården, tänkte hon med förtrytelse: “Se på mor Inga och mor Stava! Nu har de varit inne och valt ut var sin ko åt sig. Och tänk vad de sedan ska skryta med att de har fått kor av den gamla stammen från Ingmarsgården!”

Hon smålog en smula hånfullt, när hon såg Backstugu Nils stå och välja bland plogarna.

“Backstugu Nils ska allt känna sig som en märklig man, [ 186 ]då han får lägga sig till med en plog, som Stor Ingmar själv har nyttjat.”

Det samlades alltjämt flera människor omkring auktionssakerna. Karlarna stodo och undrade över en del redskap, vilka voro så gamla, att ingen visste vartill de hade använts. Och några bland åskådarna voro så vanvördiga, att de vågade skratta åt de gamla slädarna. Somliga av dessa voro uråldriga, de voro praktfullt målade i rött och grönt, och seldonen, som tillhörde dem, voro besatta med brokiga garntofsar och vita snäckor.

Åter tyckte mor Stina, att hon såg de gamla Ingmarssönerna komma åkande med långsam fart i dessa gamla slädar. De körde bort på gillen, eller de kommo hem från bröllop med en brud bredvid sig. “Det blir mycket gott folk, som flyttar från socknen nu”, tänkte hon. Ty hon kände det, som om alla dessa gamla hade bott kvar på gården ända till denna dag, då deras verktyg och åkdon förskingrades.

“Jag undrar var Ingmar håller till och hur han har det”, tänkte hon. “När det känns så svårt för mig, hur ska det inte kännas för honom!”

Det var en så utmärkt vacker dag, att auktionisten föreslog att flytta allt, som skulle säljas, ut på gården för att slippa trängseln inne i rummen. Pigor och drängar kommo därför utbärande med kistor och skrin, målade med tulpaner och rosor. En del av dessa hade stått i ostörd fred i klädkammaren i många hundra år. Man bar också ut silverkannor och gammaldags kopparkittlar, spinnrockar och kardor, sängkläder och allt slags egendomlig vävredskap.

Omkring allt detta samlade sig bondkvinnorna, lyfte upp det och vände på det.

Mor Stina hade inte ämnat köpa något, men hon kom ihåg, att här skulle finnas en vävstol, på vilken kunde vävas den finaste dräll, och hon gick närmare för att se på den. Men just då hon närmade sig, kom en piga ut med ett par ofantliga gamla biblar. De voro så tunga med sina beslag och skinnpärmar, att hon knappt kunde lyfta dem båda.

Mor Stina blev så häpen, som om hon hade fått ett slag i ansiktet, och vände om till sin plats. Hon förstod nog, att [ 187 ]ingen numera läste i de gamla biblarna med deras urmodiga språk, men det var dock bra underligt, att Karin ville sälja dem.

“Det var kanske den bibeln husmodern satt och läste i, då de kom och berättade för henne, att mannen hade blivit dödad av björnen”, tänkte hon.

Mor Stina påminde sig allt, vad hon hade hört berättas om dessa Ingmarssöner. Var sak hon såg tycktes ha något att förtälja henne.

De där gamla silverspännena, som lågo borta på bordet, hade blivit rövade från trollen i Klackberget av en Ingmar Ingmarsson.

I den gamla schäsen där borta hade den Ingmar Ingmarsson, som hade levat i hennes barndom, kommit åkande, då han besökte kyrkan. Och varje gång han hade rest förbi henne och hennes mor på kyrkvägen, hade modern lagt sin hand på hennes skuldra och sagt till henne:

— Nu ska du niga, Stina, för här kommer Ingmar Ingmarsson.

Hon hade förundrat sig över att modern aldrig glömde att uppmana henne att niga för Ingmar Ingmarsson. Gumman hade inte varit så noga, då det hade gällt kronofogden eller häradshövdingen.

Till sist hade hon förstått, att då modern hade varit liten tös och gått med sin mor på kyrkvägen, hade denna lagt handen på hennes skuldra och sagt:

— Nu ska du niga, för här kommer Ingmar Ingmarsson.

— Gud ska veta, suckade mor Stina, att det inte är bara därför, att jag har väntat, att Gertrud en gång skulle ha fått styra över allt detta, som jag sörjer över att det ska förskingras. Jag tycker, att det nu på en gång blir slut med hela socken.

I detsamma kom kyrkoherden körande. Han såg allvarsam och nedslagen ut. Han gick genast upp mot boningshuset, och mor Stina förstod, att han var kommen för att tala Ingmars sak hos Karin och Halvor.

Något efteråt kom förvaltaren från Bergsåna, som var sågverksbolagets ombud, och häradsdomarn Berger Sven [ 188 ]Persson. Förvaltaren gick genast in i huset, men Sven Persson vandrade en stund omkring ute på gården och besåg sakerna. Han kom då att gå förbi en liten gubbe med stort skägg, vilken satt på samma brädhög, där mor Stina hade tagit plats.

— Stark Ingmar vet väl inte, sade Sven Persson och stannade framför gubben, om Ingmar Ingmarsson har bestämt sig för att köpa det där timret, som jag har bjudit honom.

— Han säger nej, svarade gubben, men jag undrar om han inte snart börjar bli tvehågsen.

Med detsamma plirade gubben med ögonen och visade bort på mor Stina, liksom för att beteckna för Sven Persson, att det inte gick an att låta henne höra vad de talade om.

— Jag tycker, att det borde vara gott nog åt honom, sade häradsdomarn. Jag bjuder inte ut sådana varor alla dar, men detta gör jag för Stor Ingmars skull.

— Ja, det är sant, att det är ett gott anbud, sade gubben, men han säger, att han redan har gjort opp köp på annat håll.

— Jag undrar om han riktigt har betänkt vad det är, som går ifrån honom, sade häradsdomarn och gick långsamt vidare.

Allt hittills hade ingen av hemfolket visat sig på gården, men nu fingo människorna plötsligen syn på Ingmar. Han stod borta vid en vägg, alldeles orörlig och med ögonlocken nästan slutna.

Flera gingo fram för att hälsa på honom, men då de kommo honom närmare, avstodo de och vände om till sin förra plats.

Ingmar var dödsblek, och alla, som sågo honom, förstodo, att han kämpade med ett så stort lidande, att de inte vågade tilltala honom.

Ingmar stod så stilla, att flera funnos, som alls inte lade märke till honom. Men var och en, som hade fått ögonen på honom, kunde sedan inte tänka på något annat. Det blev ingenting av med den lustighet, som eljest var bruklig på auktioner. Med Ingmar stående där, stödd mot väggen till [ 189 ]det gamla hemmet, som han snart skulle förlora, kunde man varken finna mod att skratta eller att säga ett muntert ord.

Så kom den stund, då auktionen skulle begynna. Auktionsförrättaren steg upp på en stol och började ropa ut en gammal plog. Ingmar stod kvar orörlig, som om han inte hade varit en människa, utan en bild.

— Herregud, han kunde väl gå bort härifrån! sade människorna. Han behövde ju inte se detta elände. Men Ingmarssönerna bär sig aldrig åt som annat folk.

Så föll det första klubbslaget. Då såg man Ingmar rycka till, som om det hade träffat honom. Strax därefter blev han åter orörlig, men vid varje nytt klubbslag gick en darrning genom honom.

Två bondkvinnor gingo just förbi mor Stina och talade om Ingmar.

— Och tänk, att om han bara hade friat till en rik bonddotter, så hade han fått pengar nog och kunnat köpa gården, men han ska ju ha skolmästarns Gertrud, sade den ena.

— Det lär allt vara en storkarl, som har lovat honom Ingmarsgården i hemgift, om han tar dottern, svarade den andra. Se, de frågar inte efter, att han är fattig, därför att han är av en så god släkt.

— Det hjälper ändå att vara son till Stor Ingmar.

“Det skulle nog ha varit en välsignad sak, om Gertrud hade haft en liten smula att hjälpa till med”, tänkte mor Stina.

Så småningom blev redskapen bortsåld, och auktionisten flyttade över till en annan sida av gården. Han började sälja hemvävda bonader, dukar och sängförhängen, och han höll upp dem i luften, så att de broderade tulpanerna och de invävda, brokiga broderierna lyste över hela gården.

Ingmar måtte ha märkt tygstyckenas fladder. Han lyfte motvilligt ögonlocken. För en sekund syntes de matta, blodsprängda ögonen, som blickade ut över förödelsen, så slöto de sig på nytt.

— Aldrig har jag sett något sådant, sade en ung bondflicka. Nu menar jag rent han dör. Om han bara ville låta bli att stå här och plåga sig!

[ 190 ]Mor Stina reste på sig liksom för att skrika ut, att detta inte kunde fortgå, utan måste avbrytas, men hon satte sig åter.

— Jag får väl komma ihåg, att jag är ringa och vanmäktig, suckade hon.

Det blev nu på en gång så stilla på gården, att mor Stina måste se upp. Hon märkte, att tystnaden hade uppstått, därför att Karin Ingmarsdotter hade kommit ut ur boningshuset. Nu syntes det tydligt vad folk tänkte om Karin och hennes handlingssätt, ty medan hon vandrade över gården, veko människorna undan, ingen sträckte ut handen för att hälsa på henne, utan alla stodo tysta och blickade ogillande efter henne.

Karin såg tärd och trött ut. Hon gick mer framåtböjd än vanligt. Ett par röda fläckar lyste på hennes kinder, och hon såg lika plågad ut som på den tiden, då hon stred sin strid med Eljas.

Karins ärende var att söka mor Stina och be henne komma in i stugan.

— Jag har inte sett förrän nu, att mor Storm var här, sade hon.

Skolmästarns hustru krusade en smula, men Karin övervann henne genom att säga:

— Vi ville nog, att all gammal strid skulle vara glömd nu, då vi ska fara vår väg.

Medan de vandrade över gården, prövade mor Stina på att säga:

— Detta måtte vara en tung dag för Karin.

Karin suckade, men svarade inte.

— Jag vet inte hur Karin kan ha hjärta att sälja bort allt det där gamla.

— Det är det man mest älskar, som först och främst måste offras åt Herren, sade Karin.

— Folk tycker allt, att det är besynnerligt, började mor Stina, men Karin avbröt henne:

— Herren skulle väl allt också tycka, att det vore besynnerligt, om vi toge undan något av det, som är givet till honom.

Mor Stina bet sig i läppen och kom sig inte för att säga [ 191 ]något mer. Det tycktes inte bli något av med alla de förebråelser hon hade ämnat göra Karin. Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen hade mod att klandra henne.

Just som de skulle stiga upp på det breda trappsteget utanför förstukvisten, lade mor Stina sin hand på Karins skuldra.

— Har Karin sett vem som står där? sade hon och pekade bort mot Ingmar.

Karin syntes sjunka ihop en smula. Hon aktade sig noga att se åt det håll, där Ingmar stod.

— Herren får finna en utväg, mumlade hon. Herren får finna en utväg.

I storstugan var föga ändrat för auktionens skull, eftersom bänkar och sängar där inne voro väggfasta och inte kunde flyttas. Men kopparkärlen blänkte inte mer på väggarna, sängställena gapade tomma utan omhängen och sängkläder, och de blåmålade skåpdörrarna, som förr i världen ofta ställdes på glänt för att låta främmande folk se de höga silverkannor och bägare, som tyngde hyllorna, voro nu stängda, till ett tecken att där inom ingenting förvarades, som var värt att visas.

Det enda, som prydde väggen, var Jerusalemstavlan, vilken i dag åter hade en frisk krans av grönt.

Det stora rummet var uppfyllt av släktingar och trosförvanter till Karin och Halvor. En efter annan fördes med mycket krusande fram för att undfägnas vid ett stort, dukat bord.

Dörren till lillrummet var stängd. Där inne pågingo underhandlingar om köpet av själva gården. Där talades högröstat och livligt, framför allt av kyrkoherden.

Men i storstugan voro människorna mycket tysta, och om någon talade, skedde det lågt och viskande. Alla voro med sina tankar och sinnen inne i lillkammaren, där gårdens öde avgjordes.

Mor Stina vände sig till Gabriel Mattsson och frågade honom:

— Det är väl inte så väl, att Ingmar blir vid gården?

— Det är allt långt förbi hans bud nu, svarade Gabriel. [ 192 ]Gästgivarn i Karmsund lär ha bjudit trettiotvåtusen, och bolaget har gått opp till trettiofem. Nu söker kyrkoherden övertala dem att hellre sälja till gästgivarn än till bolaget.

— Än Berger Sven Persson då? frågade mor Stina,

— Han lär inte ha gjort något bud i dag, han.

Kyrkoherden hördes tala länge med beveklig röst. Orden kunde inte urskiljas, men så länge han talade, visste man, att ingenting var avgjort.

Så blev det tyst ett ögonblick, och därpå hördes gästgivarn säga, inte just högt, men med sådant eftertryck, att det var omöjligt att inte uppfatta varje ord:

— Jag bjuder trettiosextusen, inte för att jag tror, att stället är värt så mycket, men jag vill inte, att det ska bli en bolagsgård.

Strax därpå lät det, som om någon hade slagit en näve i bordet, och bruksförvaltarn hördes ropa med dundrande röst:

— Jag bjuder fyrtiotusen, och bättre bud tror jag inte att Karin och Halvor kan vänta sig.

Mor Stina reste sig mycket blek. Hon gick åter ut på gårdsplanen. Det var tungt och bedrövligt ute, men rent ohyggligt var det att sitta i den kvava stugan och höra på detta köpslående.

Vävnaderna voro nu bortsålda, och auktionisten bytte plats på nytt. Han gick att ropa ut de gamla silversakerna, de stora silverkannorna, besatta med guldmynt, och bägarna med inskrifter från sextonhundratalet.

Då auktionisten lyfte upp den första silverkannan, tog Ingmar ett par steg framåt liksom för att hindra försäljningen. Men han hejdade sig ögonblickligen och vände åter till sin förra plats.

Ett par minuter därefter kom en gammal bonde fram till Ingmar med silverkannan i handen. Han satte helt försynt ner den vid Ingmars fötter och sade:

— Den här ska du behålla som ett minne av allt det, som borde ha varit ditt.

Det gick åter en ryckning genom hela Ingmars kropp. [ 193 ]Hans läpp darrade, och han arbetade för att kunna få fram ett par ord.

— Ja, du behöver ingenting säga nu, det kan bli en annan gång, sade bonden. Han avlägsnade sig ett par steg, därpå kom han hastigt tillbaka. Jag hör, att folk pratar om att du kunde få överta gården, om du bara ville. Det vore den största tjänst du kunde göra den här socken.

På Ingmarsgården funnos flera gamla, som hade tjänat där i all sin tid och som nu på sin höga ålderdom fortforo att bo kvar där. Över dessa hade sänkt sig större ängslan än över någon annan. De fruktade, att om gården finge en ny ägare, skulle de bli utvräkta ur det gamla hemmet och få gripa till tiggarstaven. Hur det än blev, visste de, att de inte skulle bli behandlade så som av det gamla husbondefolket.

Dessa gamla irrade omkring på gården hela dagen, deras oro tillät dem inte att hålla sig stilla. Det var med stor ömkan man såg dem smyga förbi, bräckliga och förskrämda, och gav akt på det ängsliga uttrycket i deras svaga, rödkantade ögon.

Till sist var det en snart hundraårig gubbe, som hittade på att gå fram till Ingmar och sätta sig på marken bredvid honom. Det var, som om detta vore det enda ställe,, där han kunde få ro, ty här blev han sittande stilla, stödjande de gamla darrande händerna mot kryckkäppen.

Så snart Gammal Lisa och Lagårds Märta sågo var Korp Bengt hade slagit sig ner, kommo även de framstultande och satte sig bredvid Ingmar. De sade ingenting till honom, men de hade förvisso en oklar känsla av att han måste kunna hjälpa dem, han, som nu var Ingmar Ingmarsson.

Alltsedan de gamla hade kommit, höll Ingmar inte mera ögonen slutna, utan stod och såg ner på dem. Han tycktes räkna alla de år och mödor, som hade gått över dem, medan de hade tjänat hans släkt, och han tyckte väl, att det var hans första plikt att laga så, att de finge dö i deras gamla hem.

Han blickade ut över gården, fick ögonen på Stark Ingmar och nickade betydelsefullt åt honom.

[ 194 ]Utan ett ord gick Stark Ingmar in i boningshuset, genomvandrade storstugan och steg in i lillkammaren. Där blev han stående vid dörren, väntande ett lägligt tillfälle att framföra sitt ärende.

När Stark Ingmar kom in, stod kyrkoherden mittpå golvet och talade till Karin och Halvor, vilka sutto orörliga och stela som döda. Bruksförvaltarn satt vid bordet. Han såg självsäker ut, visste väl med sig, att han var den, som hade makt att göra det högsta budet. Gästgivarn i Karmsund stod borta vid fönstret. Han var upprörd, svetten pärlade fram på hans panna, och händerna darrade. Berger Sven Persson satt i en soffa högst uppe i rummet, det stora, myndiga ansiktet förrådde intet spår av rörelse. Han satt med händerna knäppta över magen och tycktes inte tänka på annat än att med största möjliga fart vrida tummarna om varandra.

Nu höll kyrkoherden upp att tala. Halvor såg över till Karin liksom för att fråga henne till råds, men hon satt orörlig och såg ner.

— Karin och jag får allt lov att tänka på att vi ska fara till ett främmande land, sade Halvor, och att både vi och bröderna måste leva av de pengar, som vi kan få för egendomen. Vi har fått veta, att bara resan till Jerusalem kommer att gå till femtontusen kronor. Och sedan ska vi hyra hus och köpa mat och kläder. Jag tror inte, att vi har råd att skänka bort något.

— Är det inte rent orimligt att begära av Karin och Halvor, att de ska sälja gården för rakt ingenting av det enda skälet, att den inte ska bli såld till bolaget? sade förvaltarn. Jag tycker, att de borde anta mitt bud genast, om inte för annat så för att komma ifrån alla dessa övertalningar.

— Ja, bekräftade Karin, det är nog så, att vi måste hålla oss till det högsta anbudet.

Men kyrkoherden var inte så lätt slagen. Så snart det var fråga om en världslig sak, visste han mycket väl hur han skulle lägga sina ord. Nu var han en annan man, än då han stod i sin predikstol.

[ 195 ]— Karin och Halvor är nog så pass fästa vid den här gamla gården, att de hellre säljer till en, som kommer att ge den en god skötsel, även om de skulle få ett par tusen kronors mindre vinst, sade han.

Och med särskilt avseende på att Karin satt inne, började han berätta om gård efter gård, som hade råkat i förfall, sedan de hade kommit i bolagshänder.

Karin såg upp ett par gånger, och kyrkoherden undrade om han inte nu äntligen lyckades göra intryck på henne. “Det ska väl ändå finnas kvar något av den gamla bondkvinnan hos henne”, tänkte han, då han berättade om förfallna stugor och bortdöende boskapshjordar.

Äntligen slöt han sålunda:

— Det vet jag väl, att om bolaget är fullt beslutet att köpa Ingmarsgården, så kan det överbjuda bönderna så länge, tills ingen förmår följa det. Men om nu Karin och Halvor vill hindra, att det här gamla stället ska bli en förfallen bolagsgård, måste de fastslå det sista priset, så att bönderna vet vad de har att rätta sig efter.

Halvor såg oroligt bort till Karin, när kyrkoherden gjorde detta förslag. Karin lyfte långsamt upp ögonlocken och svarade:

— Det är nog säkert, att Halvor och jag helst sålde till en av våra likar, så att vi visste, att här finge bli, som det har varit.

— Ja, om någon annan än bolaget ville ge fyrtiotusen, skulle vi nöja oss med den summan, sade Halvor, som nu förstod vad hustrun önskade.

Då detta sades, vandrade Stark Ingmar med långa steg genom rummet och viskade ett par ord till Berger Sven Persson.

Häradsdomarn reste sig genast och gick fram till Halvor.

— Eftersom Halvor har lovat nöja sig med fyrtiotusen, så vill jag bjuda den summan, sade han.

Det började rycka i Halvors ansikte. Han sväljde ett par gånger, innan han svarade.

— Häradsdomarn ska ha tack, sade han. Jag är glad att få lämna gården i så goda händer.

[ 196 ]Sven Persson skakade hand också med Karin. Hon var mycket rörd och torkade bort en tår ur ögonvrån.

— Karin kan vara viss om att allt här ska bli vid det gamla, sade häradsdomarn.

Karin frågade honom om han själv skulle flytta hit.

— Nej, svarade han och tillade med högtidligt eftertryck på orden: Jag gifter bort min yngsta dotter i sommar, och jag ger gården till henne och hennes man.

Därpå vände sig häradsdomarn till kyrkoherden och tackade honom.

— Nu får kyrkoherden sin vilja fram i alla fall, sade han. Inte trodde jag, när jag sprang här som fattig vallpojke, att jag skulle få makt att ställa om, att det åter komme en Ingmar Ingmarsson till Ingmarsgården.

Kyrkoherden och de andra innevarande männen stodo och stirrade på honom utan att genast fatta vad han menade, men Karin gick raskt ur rummet.

När hon gick genom storstugan, rätade hon upp sig, hon knöt om huvudduken, så att den skulle ligga i de rätta vecken, och bredde ut förklädet.

Därpå gick Karin över gården med stor värdighet och högtidlighet. Hon höll kroppen stel, ögonen sänkta och gick så långsamt, att man knappt kunde se, att hon rörde sig.

På det sättet kom hon fram till Ingmar och tog honom i hand.

— Nu får jag lyckönska dig, Ingmar, sade hon och rösten darrade av glädje. Vi har stått hårt mot varandra i den här saken, men då Gud inte vill ge mig den hugnaden, att du sluter dig till oss, tackar jag honom för att han har låtit dig komma till väldet här på gården.

Ingmar svarade inte, hans hand låg slapp i Karins. När hon lät den sjunka, stod han där lika bedrövad, som han hade stått hela dagen.

Alla karlarna, som hade varit med om uppgörelsen, kommo fram till Ingmar, skakade hand med honom och lyckönskade honom.

— Lycka till, Ingmar Ingmarsson, på Ingmarsgården! sade de.

[ 197 ]Härvid for en glimt av lycka över Ingmars ansikte. Han mumlade sakta för sig själv: “Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården”, och såg ut som ett barn, vilket har erhållit en gåva, som det länge har längtat efter. Men i nästa ögonblick kom ett uttryck i hans ansikte, som om han med oändlig avsmak och leda ville visa den vunna lyckan ifrån sig.

Nyheten hade gått över gården på ett ögonblick. Folk talade och frågade högt och ivrigt. Flera blevo så glada, att de fingo tårar i ögonen.

Ingen hörde vidare på auktionistens rop, utan alla trängde sig fram för att lyckönska Ingmar, både bönder och herremän, både bekanta och främlingar.

Då Ingmar stod omgiven av alla dessa glada människor, lyfte han på en gång ögonen och blev varse mor Stina, som stod ett litet stycke från de andra och betraktade honom. Hon var mycket blek och såg gammal och fattig ut. När Ingmars ögon föllo på henne, vände hon sig bort och började gå hemåt.

Ingmar gjorde sig fri från de andra och skyndade efter henne.

Han böjde sig ner till henne och sade med hes röst, medan vartenda drag i hans ansikte darrade av sorg:

— Gå hem till Gertrud, mor Stina, och säg henne, att jag har svikit henne och sålt mig för att få gården! Bed henne, att hon aldrig mer tänker på en sådan stackare, som jag är!