Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 26
| ← Kap 25 |
|
Kap 27 → |
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Ett samtal på tu man hand.
Då de kommit ut på gatan, föreslog Fix, att de skulle följas åt in på en restaurant och få sig några förfriskningar. Passepartout tackade. Det var ju ett lämpligt sätt att fördriva tiden.
Vid kajen låg en vinkällare, som såg ganska inbjudande ut. Där gingo de in och befunno sig snart i en rymlig, vackert dekorerad sal. Längs ena väggen gick en brits, försedd med en mängd kuddar, och där lågo en rad gäster i djup sömn.
Kring små bord av flätade bamburör sutto bortåt trettio personer och smuttade på sina glas eller krus. Somliga drucko öl eller porter, andra konjak, whisky eller likörer. De flesta rökte dessutom långa lerpipor, i vars små huvud instoppades små kulor av opium, med tillsats av rosenolja. Så fort någon av de rökande blev bedövad och gled ner under bordet, togo uppassarna honom, en i axlarna och en i fötterna, och buro honom bort på britsen. Ett tjugutal av dessa medvetslösa stackare lågo redan där, i högsta stadiet av berusning.
Fix och Passepartout förstodo strax, vart de kommit. De voro i ett röknäste, ett tillhåll för dessa avmagrade, förslöade, själlösa varelser, till vilka ostindiska köpmän i sin samvetslösa vinningslystnad årligen sälja för ungefär tvåhundra millioner kronor av detta ödesdigra njutningsämne, som kallas opium och beredes av vallmons mjölksaft.
Visserligen har den kinesiska regeringen försökt att genom stränga lagar råda bot på denna fördärvliga ovana, men förgäves. Ursprungligen ett läkemedel fann opium snart bland de rika användning som berusningsmedel, och sedan har denna vana spritt sig allt vidare, dock mest till befolkningen i Kinas hamnstäder. Män och kvinnor hängiva sig där åt denna last, och sedan de en gång vant sig vid giftet, kunna de ej vara det förutan. Vilja de vänja sig av därmed, få de förfärliga anfall av magkramp. En riktig storrökare kan rå med ända till åtta pipor om dagen, men vanligen är det slut med honom på fem år.
Våra resande fingo in en butelj portvin och talade om ditt och datt, och Passepartout lyckönskade upprepade gånger polisagenten till dennes beslut att resa med Carnatic. Då buteljen var tömd, reste sig Passepartout för att uppsöka sin husbonde och underrätta honom om den förändrade avgångstiden. Men Fix hejdade honom.
— Dröj ett ögonblick! sade han.
— Vad står på? sporde Passepartout.
— Jag har allvarliga saker att säga er!
— Allvarliga saker? Sådant får vi tala om i morgon — nu har jag inte tid.
Och han tömde sista skvätten av sitt vinglas.
— Det gäller er husbonde.
Passepartout såg forskande på Fix; han tyckte, att dennes ansiktsuttryck var egendomligt.
— Vad har ni på hjärtat? sporde han och satte sig åter.
Fix lade sin hand på hans arm och viskade:
— Ni har gissat, vem jag är?
— Det händer, det!
Och Passepartout smålog överlägset.
— Då ska jag tala rent ut!
— Gå på med det, min gubbe lilla! När jag vet allt förut, lär det väl inte bli stora nyheter! Men en sak så god som två: de där herrarna har verkligen slängt ut sina pengar i onödan! Inte för det jag missunnar er, men…
— I onödan! Det är lätt för er att säga! Ni tycks veta, vilken summa det är fråga om!
— Visst vet jag det! svarade Passepartout. En halv million.
— En och en halv million! sade Fix och tryckte hans hand.
— Vad behagas? Skulle min husbonde ha vågat… Nå, så mycket dyrbarare är tiden! Jag måste ge mej av…
Och han reste sig hastigt.
— Kypare! Ta hit en butelj konjak! ropade Fix.
Han drog åter ned Passepartout på stolen och fortsatte:
— Jo, ser ni: En och en halv million! Lyckas jag, blir min belöning 50,000 kronor. Jag bjuder er fjärdedelen, om ni vill hjälpa mig.
— Hjälpa er? ropade Passepartout och gjorde stora ögon.
— Ja. Hjälp mig att kvarhålla herr Fogg några dagar här i Hongkong.
— Vad befalls? Jag! De där herrarna nöjer sej inte med att betvivla min husbondes redlighet och skicka spioner efter honom, utan de vill också resa hinder i hans väg. Jag riktigt blygs å deras vägnar. Fy!
— Vad menar ni med det?
— Jag menar, rent ut sagt, att det är höjden av ogrannlagenhet. De kunde lika gärna gripa min husbonde och ta pengarna ur fickorna på honom.
— Det är just meningen, sade Fix.
— Men det är ju ett skändligt försåt! ropade Passepartout.
Utan att tänka på det drack han ur glaset, som Fix fyllde med konjak, och blev följaktligen allt mer het och ivrig.
— En nedrig fälla! Och sådana där kallar sej kamrater, fina herrar, gentlemän! utbrast han.
Nu var det Fix, som kände sitt förstånd stå stilla.
— Ja ha, just kamrater! Medlemmar av »Framstegsklubben», riktiga hedersknyfflar! Men ser ni, min husbonde är en hedersman, han, och om han försöker vinna sitt vad, är det alldeles i sin ordning! Det säjer jag, Passepartout.
— Vem tror ni då, att jag är? sporde Fix.
— Åh bevars — de där hedersmännens ombud med uppdrag att ränna oss i hälarna och kontrollera vår resa! Ni är ute i ett ovanligt lumpet ärende, min herre! Jag har för längesedan genomskådat er, fast jag inte brytt mej om att blotta er för min husbonde.
— Han vet således ingenting? utropade Fix livligt.
— Ingenting alls!
Och Passepartout förde ånyo glaset till sina läppar.
Polisagenten lutade pannan i handen och funderade ett ögonblick. Vad skulle han göra?
Passepartout var synbarligen icke sin herres medbrottsling. Han hade säkerligen ej ens en aning om stölden. Han skulle således troligtvis ställa sig på rättvisans sida.
Polismannens beslut var fattat; han skulle säga allt.