Kalmare unionens historia/Företal

Företal

Om vi granska litteraturens öde inom fäderneslandet, skola vi finna att den verkeliga historien icke älskas så mycket som diktade händelser. Våra vitterhets-stycken eftersökas, äfven alfvarsamma och filosofiska afhandlingar, som äga ett visst behag i stylen, uppmuntras af ett större bifall, och knappt finnes en roman af någon förtjenst som icke ofta hvilat på de skönas toiletter; men historien läses kanske mer såsom af en skyldighet än af nöje, och det gifves klasser bland den läsande allmänheten, der hon nästan alldrig finner tillträde. — Är detta af lättsinnighet, af en naturlig afsmak för grundeligare ämnen, af en tröghet hos Nationen för allt hvad som fordrar en fortsatt eftertanka? — Jag vill lemna åt mina läsare att sjelfva besvara dessa frågor, jag skall endast bjuda till att upplysa dem.

Undersökom våra känslor vid betraktandet af de verk som de sköna konsterna frambragt; är det icke den lefvande Naturen som vi alltid finna skönast; är det icke isynnerhet menniskan som vi älska att se, då hon [ Företal ]framställes med sanning och värma? Men är det endast formens skönhet som vi beundra hos menniskan? — hvarföre då detta behag som likheten skänker åt bilder af personer, hvilkas skapnad, för öfrigt, icke är enlig med våra begrepp om fullkomligheten, hvarföre detta värde som vi sätta på teckningen af hvar stor man? — Äfven i konsternas mästerverk förkjusas vi mindre af den allmänna harmoni som råder emellan alla delar, än af det uttryck af glädje eller smärta som röjes i en blick eller i en lyckligt vald ställning: Och hvarföre detta nöje i en härmning af plågan, om icke det väsendet som tänker och känner innom oss, sjelf utgör det högsta idealet för sina egna skönhets-begrepp, och just derföre att det röjer sig i lidandet så väl som i njutningen, söker sitt eget aftryck i hvar like, som, med samma skapnad, synes äga samma natur, kanske samma förmögenheter? Det är således icke de yttre händelsernas form som väcka vårt verkeliga deltagande, det är blott den rörelse de åstadkomma i själen. Hvar känsla som vi sjelfva ägt, hvar passion som förefallit innom [ Företal ]eller åtminstone nära kretsen af vår egen erfarenhet, närmar oss till den person som konstnären gifvit uttrycket af denna känsla, af denna passion, och sjelfve brottslingen drager ofta vår uppmärksamhet till sig, oaktadt hans åsyn hvar gång fördubblar vår afsky för det brott som han gjort eller ämnar att göra.

Fullföljom dessa anmärkningar med tillämpning på historien. Om naturen hos oss inplantat begär att vilja likasom intränga i våra likars hjertan, att vilja likasom skåda själen så snart vi se de verkningar den gifvit åt materien, skedde det utan afsigt att derigenom befordra den högre bildning hvartill hon gifvit oss förmögenhet? — Men om denna afsigt är omisskännelig; om vi just derföre fingo skarpsynthet vid andras förseelser, på det att deras misstag måtte göra oss varsamma, och blindhet för våra egna svagheter, på det att medvetandet deraf icke måtte beröfva oss det mod som fordras till vår förädling, då måste ju hvar och en handling endast äga ett ästetiskt värde i den mån hon lemnar oss en blick af den handlande personens karakter; [ Företal ]alla biomständigheter, alla forskningar, som icke syfta till detta ändamål, och icke äro nödvändiga för händelsernas sammanhang, tjena då endast att visa häfdatecknarens lärdom eller att roa fornsökaren. Förolämpom derföre icke med lättsinnighetens namn denna naturliga böjelse att älska de bilder som verka på våra känslor; upphöjom icke till en öfverdrifven förtjenst denna tillgifvenhet för toma namnlängder, för tröttande beskrifningar, hvilkas ämnen äro utan nytta för hjertat och utan behag för inbillningen. Må vettenskaps-idkaren ostörd njuta de forskningar som öka hans kunskaper, men må han icke upphäfva sin enskilta smak till en regel för den allmänna. Icke vågar örtsamlaren att fördöma åkermannen som nedtrampar hans älsklingar då han skördar sina tegar, eller skulle han ens våga tadla den glada herdinnan, som till sin bröllops-krans hopflätar ängens skönaste blommor, utan att kasta en blick på de mossor som syslosätta hans uppmärksamhet.

Döljom icke att sagoskrifvaren äger ett tillfälle att verka på vår moraliska bildning, som med mera svårighet erbjuder sig åt [ Företal ]häfdatecknaren. Den förre kan skapa sina hjeltars handlingar efter de karakterer han sjelf gifvit dem; han kan hämta sina bilder ur de kretsar der han förvärfvat sin egen menniskjo-kännedom, han kan belöna dygderna eller straffa lasterna efter den strängaste rättvisa och på det mest intrycksfulla sätt. För historieskrifvaren är planen utstakad och driffjedrarna oftast förborgade; han måste således af händelsernas samband döma om de orsaker hvaraf de äro frambragte, och utleta sanningen ur sjelfva de motsägelser som oupphörligen möta; han måste ofta framställa brottslingen under det skimmer af ära som bortgömt hans samvetsqval, och följa den redlige genom missöden, för hvilka han endast funnit en tillflygt i grafven. Men han äger den tillfredsställelsen att göra rätt åt förtjensten och oskulden; han kan visa huru missgerningarna ofta bidragit att befordra det goda, huru de stridigaste afsigter verkat till samma ändamål, och huru tiden uppdagat de förbrytelser eller dygder som tycktes vara begrafna i den djupaste glömska; [ Företal ]kanske skall det också någon gång lyckas honom att låta sjelfva gerningarna förklara den sinnesförfattning i hvilken de blifvit begångna, åtminstone att upptäcka det fruktande samvetets visshet om en hämnande Öfvermakt, och den oskrymtade redlighetens trygghet midt ibland sina fiender.

Men kan häfdatecknaren vinna detta ändamål utan att isynnerhet fästa sig vid de händelser som upptäcka karaktärsdragen hos de personer han framställer? — Jag tror det icke, och denna öfvertygelsen har bestämt mitt sätt att skrifva. Hvad sjelfva stylen beträffar, vet jag att den är af ett slag, som man hos oss icke trodt tillhöra den egenteliga historien, och jag skall icke med envishet påstå att jag har rätt. — Det motto jag tagit skall förklara orsakerna till mitt val.

Skulle någon af mina läsare finna att jag icke alltid betraktat de förefallande hvälfningar ur samma synpunkt som mina föregångare, må han, innan han dömer oss emellan, oväldigt granska våra gamla urkunder, och icke blott nöja sig med citationer, hvilka jag också på de [ Företal ]flesta ställen med flit utelemnat; emedan de som önska att studera historien finna förut så många arbeten som uppräkna de hjelpredor hvaraf Nordiska häfderna upplysas, och de som blott läsa för sitt nöje behöfva icke att hänvisas till ett original, hvilket de icke ämna att jemföra. Med den varmaste kärlek för mitt fädernesland kan jag icke öfvertyga mig, att dess ära lider deraf att brottslingar äfven blifvit födda innom dess sköte; med det lifligaste hat mot allt tyranni kan jag icke rättvist beskylla alla bland Unions-Konungarna för de olyckor som under deras styrelse hemsökte Norden. Jag har bemödat mig att, utan tillämpningar på senare händelser, endast bibehålla min uppmärksamhet vid det tidehvarfvets som jag haft att beskrifva; jag har bemödat mig att alltid betrakta menniskan utan afseende på stånd eller nation. De fiender emot hvilka jag alltid skall förklara mig, äro: herrsklystnaden, afunden, förtrycket, vidskeppelsen, girigheten, och dessa oräkneliga laster som göra alla staters olycka; de medborgare hvilka jag, utan undantag, skall försvara, äro de, som lidit för sina [ Företal ]dygder, ibland hvilket folk de ock blifvit födda; — Kanske skall det förlåtas mig, om min afsky för de förra, om min beundran för de sednare, ökar strängheten i min dom eller värman i mitt bifall.

Våld eller national-fördomar ökade länge det mörker som ännu omgifver Kalmare Unionens historia, och kanske finnes det okända handlingar som skulle bidraga till dess upplysning; jag skall således emottaga med tacksamhet de underrättelser mig lemnas, och det är hopp att på detta sätt fullkomna mitt arbete, som föranlåter mig att utgifva första Delen innan de öfriga oafbrutet kunna följa.